Senaste kommentarerna i forumet

Att dricka alkohol borde vara normalt. Hälla i sig ett cancerframjallande nervgift frivilligt, eller ja inte alltid frivilligt. Skam att vara nykterist, borde vara skam att dricka. Bra att du sakta men säkert är på väg tillbaka. Pepp pepp

Ikväll ska vi på fest och jag känner inte en enda där förutom min sambo. Skitläskigt är det.

Önskar jag vore så stark som ni är och kunde låtit bli alkoholen :-(
Jag är så imponerad av er :-)

Jag blev inte ledsen men tyckte det var smålustigt att få påpekat att jag har alkoholproblem, för det har vi ju allihop!

Du kan ju påtrycka du inte vill ha alkohol hemma. Att om du någon gång vill dricka gör du det och antagligen i hans frånvaro!
Du kan även pointera att man behöver inte ha gin hemma för andras skull, det är ert hem. Vad andra har hemma och dricker får stå för dem.

Angående srri så är det delvis som du säger men samtidigt blir jag väldigt trött på detta. Vill han ha dessa mediciner vet ej vilken sort han har, mår bra av dem/mådde och känner nu att han inte är hundra tillfreds så är det viktigt för honom att komma i kontakt med sjukvården igen för samtal. Jag har också haft många oöika läkare, vilket är riktigt jobbigt för endel speciellt när vi pratar om psykisk ohälsa och hur man mår, skapar förtroende för osv. Det som görs angående medicinering är helt individuellt, det läkare kan göra är den medicinska biten, det rehabliterade är oftast förlagt på remiss åt kurator/psykolog/psykiatrin/sjukgymnaster/dietister osv. Dessutom har han en alkoholism i grunden och det är betydligt bättre att behandlas med srri om det hjälper än stt hamna i nya depressioner. Endel människor behöver behandlas med snri, srri osv. Hela livet. Så jag råder dig att prata med din man om hur han upplever det utan medicin psykiskt /socialt.. Likaså att du berättar din upplevelse sen att ni går till en ny läkare och berättar hans historia. Jag kan tänka mig han inte vill vara skör och gå in i att känna sig som ett offer. Alla alkoholister är inte offer efter så många år, dem finner sig oftast i livet, och accepterar det på ett annat sätt. Vilket han ska ha en eloge för. Sen är det kämpigt när man befinner Sig i motvind och depression utan att man kanske förstår det själv. Har doktorn sagt jag ska klara mig utan detta så är det väl så... Men läkare är oöika kompetenta och har olika insyn i detta. Nån stans i texten skrev du kriminellt? Menar du att läkarna säger srri är kriminellt? Då kanske dem ska sluta blanda ihop alla mediciner. Behöver man vård/medicin finns det 100 tals och välja på, eftersom jag inte ens vet vilka han ätit eller hur han mådde på dem är det svårt att svara just vad det är för medicin. Men srri är den mildaste av dem alla!

Vad bra att det inte gick värre än så. Jag hade nog ringt ambulans om det fanns oro för nacken.

Rusig av och i o-fyllan..! :)

Sådärja, efter kaffe på säng väntar nu en power walk i förmiddagssol. (Det går inte att säga promenad för då framgår det inte att aktiviteten är förknippad med svett, flås och hög ansiktsfärg.)

Skön lördag på er alla!

Vi hade också en hund som barn, vet precis vad du menar!! Min särbo har en tik, som blir exakt sådan när hon ser en flock fåglar på ett fält...pdf she goes, och hans hundar är annars väldigt lydiga. Min poäng är, att vi nog alla har våra personliga grindar som vi måste upptäcka och stänga snabbt om vi inte ska åka dit...

Jag tror på dig Myrkotten!

de två sista gångerna han ringde igår.
Fick besök av min nya vän och fick massor av positiv energi och en styrka att se precis det ni skriver om.
Visst vet jag att jag gjort och sagt allt jag förmått helt utan verkan.
Jag vet också att allt han säger och sagt utgår från honom hans behov och hans sjukdom.
Men likafullt rör han vid strängar djupt i mitt inre där jag tänker att kunde jag gjort mer?

Kan jag i dagsläget göra något för att lindra hans plåga?
Men jag kommer hela tiden fram till att nej.
Nu måste jag tänkte på mig själv, dra gränser och tro på det jag börjat bygga i mitt liv.
Men det kommer att fortsätta kännas tungt att han kravlar på därnere i botten av sin sjukdom och jag seglar liksom uppåt hela tiden.
Känns som ett hån mot honom och de halvtappra försök han ändå gör.
Men just idag kan inte ullabulla trolla vare sig med knäna eller något annat utan måste bara låta allt få vara som det är.
Och låta tiden ha sin gång och hoppas att han gör något radikalt.

Men gud, så långt skulle jag ju tänkt själv. Såklart de måste in o hämta ut kulorna, jag tänkte mig ett litet snitt bara... Hoppas det går snabbt med läkningen. Men han bor med sin kattmamma också, om jag tolkat rätt? Ja där blir du sittande, vad gör man inte för sin bebis:)
Barnen sover här också, jag tar en kaffe innan målning.

En hel del intressant läsning på forumet. En bra länk med AA & förändrade steg. Tackade nej till att delta i möte pga att det känns mer eller mindre omöjligt att, eller tillochmed obehagligt, att prata om gud, om än i liten omfattning(Nu har jag inte varit på ngt möte, vet inte xakt hur man säger).
Så flexiblare steg låter bättre (även fast jag inte har en aning om vad jag egentligen snackar om) jag ska spana in länken en gång till, lite noggrannare.

En tanke... Varför kastrerade inte mina föräldrar den stackars hunden? ;)

Kändes jobbigt att valeria tog illa vid sig av mitt inlägg på hennes tråd, försöker skaka det av mig och har bett om ursäkt. Vi vill ju hjälpa varandra, därför är det jobbigt när någon blir ledsen när man säger fel saker. Jag får släppa det.
Vaknade ganska tidigt. Har läst och skrivit lite. Trots återfallet i veckan känner jag att jag är på rätt väg, mer stärkt i MITT beslut. Försöker för tillfället skjuta ifrån mig att jag sårat min man, vi har pratat men han kan ju inte förstå... Det kan nog bara de som har ett missbruk. Jag får fortsätta jobba på att få tillbaka tilliten, tänka att det jag gjort den senaste månaden inte var förgäves. Just nu känns det som om jag fick en insikt efter återfallet - jag hade tidigare gått och tyckt allt mer synd om mig själv för att jag knte kunde ta det där glaset rosé osv med alla andra. Jag måste byta fokus - bort från offerrollen (som jag hatar över allt annat) - se allt jag har istället. Jag håller fortfarande fast vid det jag skrev innan återfallet, att jag vill akta mig för att försöka bli bäst på att vara nykter ;vilket jag inte är), för mig innebär det att erkänna de känslor av sorg och förlust som jag känner av att säga adjö till a. Detta ska inte bli ännu en prestationstävling som resten av mitt luv tidigare varit. Jag måste hitta en mellanväg.
Jag har satt upp en mental bild som jag ska ha aktiv inom mig - vår hund vi hade när jag växte upp, när tikarna löpte i området fick han en blick i ögonen, vek on öronen och då visste man att det kvittade vad man skrek, här gällde det att stänga grinden fort som f*n, annars skulle han sticka. Lite så är det med mig och när jag får för mig att dricka på senare tid när min man inte vill det. Jag måste själv hålla koll på när jag fäller in öronen och stänga grinden omedelbart! Be om hjälp för att inte falla dit. Stor kram

Du kommer klara det hela galant o jag kommer sakna dig medan du är borta!!!

Om lillskrutt busar är det ju helt klart bra!!! Åh en sån där tratt, lille vän, de är interoliga för dem! Varför ska de kastreras senare, har det med tillväxt o sånt att göra, eller är det bara att man oftast väntar så länge man kan av etiska (?) skäl?
Nästa veckor kommer en nära vän m sina barn, då får jag vila lite o göra saker utanför huset!!!

24 juli, 2015 - 09:24 #12
Nyckelpigan
Jag behöver verkligen de där
Jag behöver verkligen de där inläggen som utmanar mig, det är ju det som hjälper en vidare! Det som är viktigt är att det finns peppning och stöttning också, att man inte bara drar ner någon i självhatets mörka hål. Du peppade mig och hjälpte mig vidare, jag ska inte tro att alla tidigare steg är bortkastade, det är de bara om jag vältrar mig i självhat. Tack igen, Vilja.

Ännu ett klipp

24 juli, 2015 - 09:10 #10
Nyckelpigan
Tack för dina ord, Vilja. Det
Tack för dina ord, Vilja. Det är en väldigt bra fråga du ställer, om det verkligen är så att vi behöver återfall eller om det bara är ännu ett sätt för a att nästla sig in... Jag kan inte svara på den, men jag antar att det är lite av båda. Egentligen vet vi ju att det inte funkar, det är ju inte bara en gång vi gått på pumpen.... Men ändå ger vi oss på det igen, med en idiotisk förhoppning om att NU ska det gå. Det är väl det som är definitionen av dumhet - att upprepa samma beteende och tro att man ska få annat resultat... Det är också en del av missbruket. För min egen del tror jag att det var en del av min resa. Jag kan inte hålla på att projicera mitt nykterhetsbeslut på någon annan, då sitter jag i fängelse och blir bitter. Nu var jag på egen hand och det funkade inte (som jag eg visste), idag känns det som om jag är stärkt i MITT beslut. JAG vill vara nykter, inte pga att anhöriga vill det utan för att JAG vill det, jag vill inte tillbaka till hur det var igår. Jag försöker peppa mig själv för att hitta tillbaka till min väg igen. Jag hoppas att kunna komma dit du är, Vilja! Många kloka ord, tack!

Ännu ett klipp från andra tråden

24 juli, 2015 - 08:22 #6
Nyckelpigan
Tack alla för stöd och
Tack alla för stöd och peppning, det betyder allt!
Sof, du har rätt i att jag inte kände att nykterheten helt var min egen. När dagarna gick projicerade kag allt mer på min man när det eg handlade om mig. Du har också helt rätt i att så kan det inte vara, då slutar det med att man blir bitter mot dem. Jag tror också att jag behövde falla igen, precis som du gjorde. Jag gör detta för MIN skull och jag vill inte ha det som innan, så som det kändes igår. Jag måste sluta sparka på mig själv och ta nya tag. Jag vet ju vad jag vill, behöver bara bli bättre på att sluta lyssna på sir Väs.
Jag läste någonstans att det är lättare att man tar ett återfall efter att man gjort något bra, när man klarat av något svårt med a, man känner sug mer säker. Det var kanske så för mig också, jag hade varit på resan och klarat av den... Det visar bara att man aldrig får sänka garden...
Aeromagnus, jag håller med dig och du har rätt, jag tänker som du gjorde men vet längst in hur det är. Jag har inte beroende på det sättet att jag får abstinens, jag har inte druckit vid allt färre tillfällen de senaste åren (och inte hemma själv), men när jag väl "får" dricka har jag allt svårare att sätta stopp. Jag vill så gärna kunna använda s som en avkoppling, som andra gör, ta 1-2 glas, känna den där härliga känslan, koppla av och vara i nuet. Jag tror jag behövde testa en gång till på egen hand för att inse att jag inte kan det. Jag dricker de där 2 glasen och sedan vill jag bara fortsätta. Du har rätt i att det inte handlar om HUR mycket jag får dricka utan att jag INTE kan göra det alls.
Tack Vändningen! Nej, jag kan inte ändra det som varit men jag kan ändra framtiden. Jag känner (som Soff skrev i sin tråd) att jag inte fallit till ruta ett - allt det hårda jobb jag gjort den senaste månaden är inte förgäves, jag måste bara fortsätta. Jag önskar bara att jag kunde ta bort min mans oro, han är värd bättre.
Mamma13, tack för kramen och dina ord! Kram tillbaka till er alla

Jag startade en annan tråd ett tag eftersom jag ville ha hjälp när jag druckit en kväll. Jag tänkte fortsätta på den hör tråden ugen och klistrar in några inlägg från den tråden jag nyligen skrivit på.

23 juli, 2015 - 10:05 #1
Nyckelpigan
Jag föll... Ångest och självhat
Jag drack igår... Var på konsert och föll. Min man är jättebesviken på mig och det är som om allt jobbigt jag tagit mig igenom den senaste månaden är bortblåst. Hur ska han kunna tro på mig...
Jag var själv med en kompis på konserten och som jag skrivit i min vanliga tråd har jag den senaste tiden projicerat då mycket på min man och nu tänkte jag att jag skulle få vara "fri". Men det är ju inte min man det är fel på, det är min oförmåga att hantera a. Jag hade bestämt mig för hur mycket jag fick dricka, men det ändrades ju naturligtvis efterhand. Jag kände dock igen det som andra skrivit när de drack första ölen, jag tyckte inte riktigt om den där avtrubbningen jag fick. Därför är det ännu mer ofattbart att jag bara fortsatte. Ångesten idag och besvikelsen hos min man och mig själv är så jobbig att bära. Jag känner mig så usel. Det var INTE värt det. En den av mig kände att jag måste göra detta, falla en gång till för att känna att det är MITT beslut att vara nykter, ingen annan som tvingar mig. Jag måste istället se dem som livlinor.

Jag tänker hå tillbaka till min gamla tråd för att själv lättare kunna följa min egen resa. Det innebär att jag kommer att kopiera in några av mina egna inlägg. Tack för alla svar jag fått här - det har verkligen hjälpt mig! Stor kram

Valeria! Jag postar samma svar här som i min tråd - förlåt att jag skrev fel saker, det var inte meningen att såra dig.

Förlåt valeria, jag menade inte att göra dig ledsen. Jag uttryckte mig dumt och du missförstod mig. jag ville hjälpa dig när du hade det jobbigt, utifrån såg det ut som om det var det ständiga dealandet med a som satte käppar i hjulet för dig. Jag ville hjälp dig eftersom du hjälpt mig många gånger. Jag vet att du inte förnekar att du har a problem och vi väljer alla vilken väg vi tar för att komma tillrätta med detta. Jag hoppas du kan förstå och förlåta, jag menade inget illa, jag trodde att jag hjälpte fig, men inser att det blev fel. Förlåt, det var inte alls meningen att såra dig! Kram

Förlåt valeria, jag menade inte att göra dig ledsen. Jag uttryckte mig dumt och du missförstod mig. jag ville hjälpa dig när du hade det jobbigt, utifrån såg det ut som om det var det ständiga dealandet med a som satte käppar i hjulet för dig. Jag ville hjälp dig eftersom du hjälpt mig många gånger. Jag vet att du inte förnekar att du har a problem och vi väljer alla vilken väg vi tar för att komma tillrätta med detta. Jag hoppas du kan förstå och förlåta, jag menade inget illa, jag trodde att jag hjälpte fig, men inser att det blev fel. Förlåt, det var inte alls meningen att såra dig! Kram

Stor kram - du gör ett jättejobb!

Tack för en bra tråd. Bra hjälp för en som starta om på nytt, just det här om att efter varje misslyckat försök, så faller man snabbt tillbaka i samma vanor, och inte bara det.

min särbo/sambo/partner sedan tio år tillbaka sade vid ett tillfälle för några år sedan att det inte var så konstigt att jag hade alkoholproblem med tanke på hur min mamma är......Jag kunde ha strypt honom, tyckte att det var så j- a orättvist mot henne

heter det ...