Senaste kommentarerna i forumet

Vilket välformulerat inlägg du skrivit. Förstår precis hur du tänker.
Hoppas du och mannen hittar tillbaka till varandra.
Ni bor ju i varsin lägenhet. Kan inte din vara en helt alkoholfri zon om och när han kommer påbesök.

Önskar dig en fin dag!
Kram
Tanten

Godmorgon och Välkommen hit Nike! Vad bra att du börjat yttra dig. Även jag smög runt här bra länge innan jag började skriva. Och det var ett bra beslut - att skriva lättar upp. Det blir ett sätt att fånga tankarna som kanske annars bara flxar förbi. (Ungefär så beskrev MB det.) När det gäller diskussionen om tresamheten (du/jag + kärleken + alkoholen ) så flyttar jag över till Victoria (där du redan hälsat på) eftersom det känns rätt. Flera kloka kvinnor har kommenterat tresamheten där. Tycker inte du är jag-svag och jag blev glad över att du vågade ta steget att börja skriva. Att det bland annat var hos mig tar jag som en stor komplimang - shit, kan jag kanske ha hjälpt någon? Kram Nike - segergudinnan. Vi hade en kille här på forum (Dompa som har slutat skriva nu) som brukade citera "dig". Just do it!

Fia

PS: Fortsätter mina tankegångar här. Om småbarnsår och den alternativa livstilen. När jag och maken träffades så kom vi ganska direkt på det klara med att våran kärlek inte skulle behöva bekräftas med avelskap. Vi hade våra anledningar. Han säger att han inte gillar barn. Jag brukade också säga så, för att det var enklast så. Jag slapp förklara för omgivning varför jag inte ville ha barn. Men ska sanningen fram så var det bara en del av sanningen. Jag förblev barnlös för att jag är en egoist och insåg/inser att barn kräver väldigt mycket som jag inte var beredd att ge. Varken tids-eller-känslomässigt. Jag skulle ha blivit en dålig mor och då ska man inte ha barn. Inte idag när man kan välja (i västvärlden).

Så mannen och jag blev varandras allt. En enkel livstil utan krav. Som du nämde; Resor, vin och mat. Bra fria yrken. Inga måsten, inga lån. Inga statusuppdateringar på facebook. Vi målade inte ens lägenheten Stockholmsvit. Vi bara var. Livet var en fest som varade i drygt 20 år. Tills...jag sakta vaknade och insåg att vi var just tre! Jag som inte vill dela? Jag som inte vill ge? Nu gav och delade jag även med BIB och jag gav till till ångesten. Inte riktigt min plan A.

Så när plan A inte fungerade konfronterade jag mannen; "Kan vi köra plan B?". Han var inte redo. Kanse behöver stackarn ett glas för att "stå ut" med mig? Så då fick det bli plan C. Vi splittar. Jag har ingen aning om detta är en bra plan, men jag vet att alfabetet är ganska långt och jag vet att när jag är klar i huvudet så kan jag tänka om.

Jag tror jag förstår hur du känner Nike. Man/jag vill inte förlora det enda man/jag har genom att utmana. Tanken att bli ofrivilligt ensam är skrämmande. Där har jag inga råd att ge. Men jag vet att JAG nog föredrar att resa ensam om det inte kan bli bara vi två. Vill mannen inte ha mig som jag är så är det hans förlust. Även min...men jag är inte längre rädd för ensamheten. För i tvåsamheten var alltid NÅGON utanför. Ibland jag, ibland mannen, ibland flaskan. Och tresamheten är jag inte redo för. Jag vägrar att dela!!! DS

forum-brorsan-Berra - det är nog ganska exakt tre år sen jag första gången loggade in här... och träffade dig. Inte kunde jag heller föreställa mig hur det skulle bli. Vad det skulle bli av mitt liv. Bra har det blivit och för min del är det väldigt mycket forumets förtjänst - en plats där jag kunnat vrida och vända på mina funderingar och nysta i mina härvor... också de mest trassliga. Min tanke och mitt hopp när jag hittade forum var att mullegubben skulle hitta en plats här men så blev det inte. Hans väg blev en annan och nu har han stort utbyte av att gå på AA.
Egentligen... vill jag bara säga att jag är glad att jag mötte dig här. Ha det bäst! / mt

är är inget att förundras över efter det du gått igenom. Medberoende är en lömsk sjukdom, eller ett tillstånd, som man långsamt låter sig nystas in i - en nästan omärklig process. Och vägen till tillfrisknande måste få ta tid!
Jag sökte tidigare en länk till dig, en länk som jag delat många gånger här - och då var den borta, flyttad till nåt webhotell som verkade skumt. Jag blev konfunderad och riktigt olycklig men häromdagen kollade jag och då hittade jag den igen. Länken går till tuvaforum http://www.tuvaforum.se/ och där finns massor att läsa. En blogg som jag haft mycket hjälp av är Information och stöd för medberoende http://medberoendeinfo.blogspot.com/ - möjligen har jag redan delat den med dig.
Ta det lugnt och ge dig tid! Skriv gärna - det hjälper mer än man kan tro. Styrkekramar / mt

Hej på er!

Här går humöret raskt upp och ner vill jag lova. Ena stunden infinner sig en ofattbar vinnarkänsla som luckras upp med skratt när jag läser något kul-smart, till att landa i självömkan och allmän ämlighet. I morse vaknade jag med huvudvärk. Tidigare var huvudvärk ett resultat av tidigare drickande. Om jag tänker närmare på saken har jag inte haft den på evigheter. Däremot "ludd" i huvudet. På samma sätt har det varit under de nyktra dagarna jag nu haft. Undrar naturligtvis om det kan vara så att jag varit så marinerad att det tar en och en halv vecka innan en hederlig huvudvärk ger sig till känna? Dricker mängder av bubbelvatten, eftersom jag inbillar mig att det är bra, och att hjärnan inte torkar ut som en saltgurka. Grubblar naturligtvis en del på hur insidan ser ut och dom grubblerierna är ju inte direkt upplyftande....

Men strunt i det nu! Det jag tar med mig för idag får vara att försöka tänka mera på nu och framåt. Att redan nu vilja bli vän med mig själv och vad jag styrt med, både mot mig själv och mot andra, är nåt som jag inte kommer kunna lösa med grubblerier. I alla fall inte i brådrasket.

Och dagens topp? En hel timmas nattning med högläsning för min dotter. 100% sludderfritt :-)

Ser fram mot nyktert fredagsmys, kanske must-premiär

Det finns inte mycket att tillägga till ett inlägg av denna kaliber. Möjligtvis sakkommentarer men varför inte låta ett text som denna få sticka ut för sig själv. Det författas en hel del prosa här på forumet.

Säger bara som Sean Banan:

-Här gliiiider Kingen in , tjingelingedindingding!

/A

jo jag har det, ...datorj*vel...

Tror ni inte att allt ska j*vlas med en hela tiden, är det inte plötsligt så att allt försvinner när man som jag skriver hela romaner på forumet,
denna gång fick datah*lvetet för sig att starta om mitt uppe i det kreativa tänkandet, den hade gjort några uppdateringar som plötsligt blev så f*rbannat viktigt att göra det medans jag skrev, den står ju på dygnet runt, den har alla dygnets övriga timmar på sig att fixa till sig.
Möter jag herr Gates på stan någon gång så ska skälla sk*ten ur honom, den här gången löste det sig inte med att Control-C'a vart tionde minut.

Jo jag är tekniskt intresserad, men ingen hade någonsin godkänt att en bil plötsligt hade bestämt sig för att nu ska jag tankas utan förvarning mitt på motorvägen, och bara stannat för att sedan "starta om" som om det vore den mest naturliga saken i världen...

Man tutar tokstressad på en långtradare som parkerat mitt i en rondell, kör om och vevar ner rutan och frågar irriterat "vad i helvete håller du på med, här kan du ju inte bara stanna så här!!!, jaha jasså du håller bara på att starta om, jamendåså, lycka till, förlåt att jag tutade.."
Kommer aldrig att ske mina vänner, men i datavärlden så är det helt accepterat, eller hur?
Kan låta småaktigt att jämföra det med en bil som blir ett "lokalt problem", men när en stor server packar ihop så går det inte att göra sina räkningar, ringa på mobilen, ringa sjukhusväxeln eller ens beställa en biobiljett längre, då är det ett jätteproblem...

Nä slutklagat från Berra's sida, nu byter vi ett roligare ämne..

Jodå Buzz, här på "min" tråd så finns det inget revirtänk, här har alla ett fripass, registrerat kommentator eller oreggad läsare, alla är välkomna att ta del av min livs historia, den blir förresten 6 år i nästa vecka, sex år utan alkoholen, gisses!, mer än 10% av mitt gångna liv.
Läste förresten någonstans (tror det var Pellepennan) som läste min tråd från början och nu var på 2008-2009.
Det kan jag säga är mycket mer än vad jag ens orkar med, jag kan inte förlika mig med det jag skrev för så länge sedan,
det där kan inte vara jag, det känns helt främmande, typ VA?
Jag brukar säga att jag lever i nu'et, och det är precis det jag gör, det jag skrev för ett halvår sedan måste läsas med en kikare långt bort i horisonten, jag känner knappt igen mig, jo det är mina ordval, men vad hände egentligen, minne som en guldfisk i skålen, har jag varit här förr?
Men min tråd är inte bara ett forum för att inte dricka alkoholen, utan ett livsforum som man mellan raderna kan skilja ut VARFÖR jag fick problem med just alkoholen, det är inte bara en sak som är problemet, utan hela sättet att genomlida sitt liv på också..

Jag brukar också säga att man ska minnas sin historia, men inte hänga kvar i den krampaktigt bara för att spara på en massa gamla minnen.
Nä, det är mycket enklare att leva för dagen, och varje morgon upprepa sitt mantra, idag ska jag inte dricka, vad som än händer.
Så var den tvivlande tanken borta, vaddå?, jag hade ju lovat mig själv, man bryter inte löften, inte dom ställda till sig själv i alla fall.

På vägen hem i bilen ikväll ifrån jobbet så tänkte jag på om hur det skulle kunna se ut om forumet var en frågespalt i en tidning.
Det skulle kunna se ut så här:

"Hej Frågespalten!
Jag heter Lasse och har ett problem, jag bli alltid för full när jag dricker, vad är mitt problem?"

Svaret:
"Hej Lasse, problemet är att du dricker för mycket."

Jo det var ju ett enkelt och koncist svar, men också svaret på en väldigt kortfattad fråga, ger man inte tillräckligt med trådar att börja nysta i så finns det heller inte mycket att kunna svara på.
Man skulle ju kunna svara rent generellt, men det blir ju inte så personligt..

"Hej Lasse, problemet är att när man dricker tappar man ibland omdömet och då dricker för mycket"

Jo men det lät ju nästan lite för snällt, och gav ingen lösning direkt...
Om Lasse hade skrivit runtomkring sitt problem som t.ex "jag bli alltid för full på fester", "..kåt och otrogen när jag är för full..","slår kärringen på käften när jag blir för full", "..bilen blir så skrynklig när jag har kört på fyllan.." osv osv, ja då finns det lite mer att kunna svara på.
Då skulle man önska som frågespaltsbesvarare skriva mer omdömeslöst och knappast så speciellt pedagogiskt svara:
CENSUR dittCENSUR..vla rövUR CENSUR hurCENkanSUR CENSUR ens CENSUR tänkaCENSURpåCENSURattUR osv osv..
..men det gör man inte, utan ser det från problemsidan och försöker sätta sig in i handlingen, och därefter titta på olika lösningar,
kanske ur sitt egna perspektiv, men visst är det enkelt att ge råd, mycket svårare att leva upp till dem själva.

Alltid lätt att se en smal typ ge bantningsråd till en tjock människa, mer trovärdigt om den personen verkligen hade lyckats banta ner sig själv till den vikten utan någon sjukdom eller liknande som bakgrund.
Kanske ännu mindre trovärdigt om en tjock människa ger bantningsråd till en annan tjock människa, med vilken erfarenhet pratar han/hon?

Min ide' om tråden var aldrig att den kulle bli så lång, den bara blev så, för jag trodde i mitt innersta att jag skulle falla tillbaka till drickandet igen och slokörat lämna forumet efter att ha raderat mina inlägg att ännu en gång officiellt manifesterat min nykterhet och förlorat mot den elaka och listige alkoholdjävulen vars enda uppgift verkar att vara att förgifta ens omdöme internt inuti hjärnan.
Det har ännu inte hänt efter en sådan pass lång tid, och jag vågar tamigsjuttsingen inte sluta skriva här, rädslan är att jag ska bli allt för självgod i min nyfunna nykterhet och tro att jag för alltid är botat från den här sjukdomen...

Men så blir det nog inte, kommer för evigt leva med sjukdomen som nykter alkoholist, eller kanske passiv alkoholist passar bättre,
det är ett livslångt problem jag kommer att få leva med, men med den livserfarenheten jag har kan jag bara hoppas på att sjukdomen hålls inaktiv
genom att fortsätta förstå, att inför alkoholen är jag maktlös, i varje tanke om att jag kanske... kanske kommer att bemästra den någon gång i framtiden.

Det är inte så, en gång fått ett felaktigt dryckesmönster, för alltid kommer jag att hamna i mina gamla upptrampade stigar, förr eller senare.
Jag släpper tanken om att det kommer varken bli förr eller senare, just i detta nu så känns ALDRIG det mest rätta för mig.
Tidigare skrämde tanken mig om att jag ALDRIG mer skulle kunna dricka igen, idag känns det mer som en befrielse.
Man kan andas ut och lyfta över tankarna på annat som känns mer viktigt än vad som ska vara i glaset till helgen.
Man pratar om att få sin fylla till helgen, jag funderar mer på vad jag ska fylla min helg med, och då i aktiviteter.
En aktivitet som inte är att fylla helgen med 50% fylla, och den andra hälften med fyllångest...

Imorgon är det nog den 300:ade fredagen som jag INTE behöver gå på bolaget, tänka sig.
Å vad ska du göra med all den tiden du sparar?, en reklamstörning som satt sig i huvudet...
Ingenting alls, bara slösa bort den 3-hundringen jag inte skulle ha köpt öl för, kanske på godis?
Man blir lika tjock, men inte lika dum i huvudet...

Mors Berra

Måste bara få skriva av mig lite till. Jag och min Särbo har inte träffats på flera veckor och det är jag tacksam för undviker det fortfarande. Förutom ett väldigt kort möte där jag bara överlämnade en sak till honom var obehagligt nog det tog typ 10 sek. Jag tyckte att jag såg en vild blick i hans ögon som jag inte vill möta och absolut inte själv. Han har skrivit högtravande mail där han kungör vad som ska ske till Jul och hela december. Allt enligt hans egna åsikter. Han försöker på alla sätt han kan att trycka dit mig med taskiga kommentarer och spydiga formuleringar, men jag har inte reagerat, bara låtit honom vara. Om jag hör när han ringer svarar jag men då jag inte hört så ringer jag inte upp. Han brukar alltid säga att om det är något viktigt så ringer de väl igen då han inte svarar eller ringer upp så det måste ju vara godtagbart. Visst känner jag mig taskig när jag gör så men jag kan inte ta hans skitsnack nu och jag har inte märkt av att han vill mig väl på något vis, han är bara hatisk. Jag har gett honom massor massor med chanser att försöka på nytt med mindre alkohol men inte har ha brytt sig om att ta dem. Så nu när chanserna är slut då blir han grinig.

Min terapeut säger att jag gjort framsteg och vissa dagar mår jag ju bättre men vissa skit. Vissa dagar orkar jag göra mer än andra då jag i princip är energilös. Jag är glad för att min son är här och bor hos mig vi kan småprata lite på kvällarna och äta middag ihop, det lilla jag nu får i mig. Matlusten är inte stor. Har nu i alla fall varit ute och gått två dagar i rad och det är ju ett positivt steg. Jag vet inte om jag är en ovanligt dålig medberoende och kanske inte borde må så här dåligt över detta men jag vet inte om det är ett långt uppdämt känsloutbrott som nu drabbat mig. Alla år av undertryckta känslor som jag försökt hantera genom att skjuta dem ifrån mig, att inte visa hur dåligt jag mått inför alla, bara visat upp ett glatt ansikte, kanske inte ögonen alltid lett dock. Känns konstigt att jag sjunkit så här långt ner i dyn, är jag fjompig och borde kanske skärpa till mig? Men jag har ju skärpt till mig i så många år att orken tagit slut..... Det är så mycket som bara går runt runt i huvudet. Men kanske att jag en liten aningens tänker mer på framtid och mig själv än på det som varit och allt tråkigt som hänt oss p g a alkohol och obefintlig förståelse för vad alkoholen gjort oss. Visst har det varit roliga stunder också och jag försöker komma ihåg dem också men på något vis så överskuggas de goda av allt det onda just nu, kanske kommer det att bli ändring sedan när jag bearbetat detta ordentligt. Jag känner mig som en kattunge som slickar mina sår. Väldigt känslig och kan inte tro på en lycklig framtid även om förståndet säger mig att det borde finnas ett bättre liv för mig utan alkoholisten.

Mina egna fel och brister kan jag ju i alla fall arbeta med men hans kan jag inget göra åt. När man insett det är mycket redan vunnet:)

jobbat! / mt

Du gjorde en stor tjänst mot både dig själv och en hemlös!
Fortsätt så.....
Tanten

-Varför?

Jo hemma själv för att världens bästa arbetar.
Full cirkus med killarna, är och handlar med dem och dom lever rövare som bara barn kan, mina barn.
Skriker och bråkar i bilen.
Knäpper loss sig själva för att kunna sparka varandra i bilen.
Tänk er själva viken kalabalik när ni kör.
In och börja laga mat och vid köksbordet samma visa..........

Men snälla kan ni inte vara sams vädjar jag.
In med killarna på varsitt rum.

Vad gör jag då?

Jo åker upp till centrum för att skaffa några kalla att ha ikväll.

PÅ väg till bolaget tänker jag:

-Vad håller jag på med, tänk om och gör rätt.

Så jag vänder om, stannar och köper en situation Stockholm av en hemlös och dricksar 50.
Det är det minsta jag kan göra.

Hade jag gått till bolaget hade det tredubbla gått åt.
Och jag hade varit på dag noll igen.

Men nu blev det inte så, fortfarande lika besluten.
Tydligen räcker det ännu inte att avlägga sitt löfte varje morgon?

Vid varje motgång behöver man rabbla sitt mantra:

- DU ÅNGRAR ALDRIG EN NYKTER DAG, tack Santo........

Känner mig lite duktig hur som, men det är lång väg att vandra.

Kanske tittar in ikväll.
/A

Även jag och mannen har pratat om detta. Vi har haft många bra stunder i samband med alkoholdrickande. Men på något sätt har de förändrats, från att ha varit stunderna tillsammans, med en flaska vin (som enda alkoholmängd) som tillbehör har det övergått till att det varit alkoholen som varit det primära. I alla fall för mig, har det ändrats. Helgerna och kvällarna vi har tillsammans nu är mycket mer givande än de varit på länge. Vi hinner prata med varandra, orkar lyssna färdigt, det blir inte en massa fåniga missförstånd, vi har ingen gemensam ångest över att det gått åt för mycket alkohol den här helgen också. Jag har inte ångest för att jag sett till att glasen är påfyllda och tänker att han tänker... ja, ni hör ju själva. Summa summarum är även vi överens om att livet tillsammans är bättre utan alkohol.
/m

det är så det är. Vi har också haft champagnen och festen, vinet och samtalen, glöggmyset och julpyntet, midsommarfesten, kräftorna med tillbehör och ölen till den nyrökta fisken - ja till och med ilandtagningssupen i båten - en liten jäkla rackare gärna med en salt korvbit. All sång som hör(de) till. "Ingen klapp utan rim och ingen snaps utan sång".

Allt det där... som med tiden blev så fel. Allt det där - med tiden vid sidan av makens tilltagande smygdrickande och min växande obehagsklump i magen.

Nu är vi i en djupare gemenskap än kanske nånsin. Delar goda och mindre goda stunder i en annan närvaro och gemenskap.

Allt det där - vi vet.

Kramar / mt

Tack Steven för ditt välkomnande!

Det känns så skönt att jag bestämt mig för att sluta med alkoholen. Jag inser att det kan bli en tuff resa, men det måste gå.Att dricka varje dag är inte bra för hälsan eller själen, så nu är det karaktär som gäller.Jag mår redan bättre bara för att jag bestämt mig.

Roligt att höra från dig Pellepennan
Jodå, såhär ca tre år senare kan jag säga att det går att förändra om man verkligen vill. Jag är fortfarande nykter och mår ett ganska gott liv nu. Jag är sällan inne här, men jag kände väl på mig att det fanns ett svar till mig :)
Kämpa på PP!

Men jag har läst runt i trådarna för att peppa mig själv.
Idag var jag bl.a. inne på Santorinis tråd. Där skrevs mycket om ett program där My Skarsgård berättade öppet om sin alkoholism.
Lyckades hitta länken via google och den fungerade trots att det var drygt två år sedan det sändes. Kan verkligen rekomendera er att se detta.

http://www.tv4play.se/program/efter-tio?video_id=2079497

Under interjuven berättade My att grunderna för att ta till alkohol och döva ångesten i samband med sitt cancerbesked hade redan lagts i samband med att de dagligen brukade dricka ett glas rött till maten.

Med tanke på detta blev jag fruktansvärt irriterad av att hitta detta på Aftonbladet idag. Det är en artikel från 2010. Tvekar lite om jag ska lägga ut länken eller inte.
Jag varnar de som vill hitta en ursäkt till att dricka från att öppna länken.
I början kunde jag hitta ursäkter som liknade detta.
Men mitt alkoholfria druvjuice är mycket, mycket nyttigare och bättre.

http://www.aftonbladet.se/halsa/article12148970.ab

Idag ska jag inte dricka någon alkohol!
Kram
Tanten

Detta kändes så oerhört trösterikt att läsa. Jag är så (irrationellt) rädd för att ta bort alkohol ur mitt liv, även om jag står på vippen att ta beslutet att göra det. Ffa känns det hotande i relation till min man och vår relation som har varit fylld av så mkt som du beskriver, alla de galna roliga festerna, varma sommarnätter med fest och dans till gryningen, resorna, dagar i sängen med en flaska champagne och ...gråa vardagskvällar med ost och vin och prat inpå småtimmarna. Allt som är BRA med mig och honom har tragiskt(?) nog inslag av alkohol. Och jag är så himla RÄDD att aldrig få ha de sakerna igen, men som du skriver, och som jag ju kan läsa mig till här på forumet omochomigen, så blir livet (och de relationer som håller och växer) så oerhört mkt bättre. Tack och kram från Nike

att ge dig några som helst synpunkter eftersom jag knappt har varit nykter mer än en vecka. Kanske är det mer trovärdigt om någon annan som klarat sig längre ger råden. Dom som lyckats redan menar jag. Oavsett om du är personlighetstypen "jävlaranamma" "spirituell" eller "AA" typen, du hittar ju trådarna här.....

Men även om jag vet att det är svårt, både där du står idag, och där jag står idag, backar jag bandet tio år då jag var 40.
Även om jag eventuellt drack ännu mer då än du gör idag, kan jag lova dig, jag tyckte jag hade kontroll. Jag fattade inte varför äktenskapet sprack etc. men det kunde väl inte ha något att göra med mig?

Biran rinner ju lika snabbt som vattnet under broarna, år blir till år, men vad gör väl det om man har kontroll?! För i runda 15 år sedan hade jag för vana att ta en vit månad om året. Gjorde det under ganska många år för att se om det skulle vara problematiskt att vara utan. Någon gång där kring 38 - 40 tog jag inte längre månaden för jag kunde ju när jag ville. Eller jag tog den i några veckor, men tyckte inte det var så viktigt eftersom jag upplevde att jag hade koll. Det är klurigt och jag vet idag att "koll" är något jag bedragit mig länge med.

3 starköl eller ett sixpack... Jovars, för ett par veckor sedan - en lördag allhelgonahelgen måste det varit - satt jag och klurade på körbarheten på förmiddagen. Kändes sisådär efter fredagen så jag beslutade att vänta till efter lunch eftersom jag var tvungen att ta bilen till bolaget. Det var ju nästan tomt på dricka hemma så vad gör man? 5-6 starköl och en låda "borde" väl inhandlas för dom kommande dygnen. Jag skulle vilja kunna se min min när jag kom dit och det var stängt! Hjärnan gick på högvarv. Hur i he____e kunde jag bara vara så klantig. ok, sagt och gjort in på Konsum och två paket 3,5 or fick åka med hem istället. Som en jagad hund började jag leta på ställen där jag tidigare brukar gömma. I Garaget, källaren, i reservdäcket i bilen, i båten garderoben.... och det var faktiskt inget att uppbringa. När jag sedan gick där, och magen "kluckade" på grund av en strid ström med folköl kan jag lugnt lova att jag inte tyckte jag hade någon vidare värst koll!

Så vad är sensmoralen av detta? Även om jag idag inte kan ta på mig rollen att spela bror duktig, så skulle jag idag vara försiktig med argumentation att ha koll.

Lycka till!

Fia, jag känner igen så mycket här, ffa relationen till din man. Jag och min särbo har också väldigt fria jobb, alltid tyckt om att resa, äta och dricka gott - det har på många sätt definierat och liksom skilt ut OSS, vad som varit VI, i relation till allt annat i vardagen, småbarnsfixande, jobbstress, städning etc. Vi är sedan några år också särbos och har tidigare pratat ganska mycket om alkoholen och alkoholens roll för oss individuellt och tillsammans. Dock inte i termer av att sluta dricka, och nu när jag sitter här efter att läst i forumet i över ett år och funderat och vridit och vänt på allt så funderar jag själv mer och mer i de banorna. Dock känner jag mig inte redo att dela med mig av funderingarn til honom, detta är väldigt privat för mig och jag vill hålla processen för mig själv än så länge. MEN - jag är så himla rädd att förlora min man, vår identitet, att vi ska få tråkigt, eller att han ska tycka jag är tråkig och inte vilja vara med mig mer. Jag VET att det låter oerhört jag-svagt, för visst, vill han inte ha mig utan alkoholen så är han ju inget att ha - rationellt vet jag det, men det KÄNNS inte så. Och, jag tror inte att det eg. kommer bli så, jag är nog den av oss som har svårare att släppa alkoholen (ffa dess symbolvärde) än han, jag är bara lite rädd för vad jag kommer att upptäcka, vad vår relation är utan alkoholen, och att den nog måste förändras. Det känns så ...hotande på ngt sätt. Att läsa din tråd har hjälpt mig jättemycket. kram Nike

Har haft att långt och innerligt samtal under natten med mannen om bla det nyktra livets fördelar. "Bara fördelar" som han uttryckte sig. Vi var överens om att vi är lyckligare nu. Livskvaliten högre.
Vi var också överens om att vi varit på massor av roliga, galna fester och resor genom åren där alkoholen varit en ständigt närvarande ingrediens. Att alkoholen tillfört oss något, någongång - faktiskt. Vi har haft mycket roligt - innan det blev mycket tråkigt. Då var då, och nu är nu. Vi är färdiga med den biten i vårt liv och har nu gått in i en annan fas. Så sammanfattade vi och somnade i samförstånd.

Kanske (eller jo, absolut!) upprepar jag mig, men det känns bra för mig att sätta pränt på fördelar och notera händelser som för mig och oss framåt, vidare.

Just detta inlägget, om din ettårsdag, stoltheten och kärleken till dig själv, om tillförsikten och lugnet, har jag läst så många gånger sedan då i augusti. Det är ett av de inlägg på detta forum som berört mig mest och som betytt mest för mig i mina egna funderingar och jag är så glad och tacksam över att du ville dela med dig av detta. Jag har själv ingen egen tråd, inte ens gjort några egna inlägg förrän nu. Men nu sitter jag själv och tittar ut över ett blått hav, på semester ensam utan familj, och försöker reda ut var jag befinner mig och vart jag vill både i relation till alkohol och annat. Kanske sitter jag som du åter på en solig balkong om ett år och känner stolthet - insåg av ditt inlägg att jag fasiken aldrig känner mig stolt över mig själv, trots att jag uppnått så oerhört mycket bra och viktigt - och kärlek till mig själv, iaf börjar resan dit nu. Kram till dig. /Nike

Jag har också använt alkoholen som ett sätt att dra mig tillbaka i mig själv.
Igår blev jag väldigt upprörd över en sak och min första tanke var ett glas vin. Tur att jag inte hade något hemma.

Skönt att du känner dig bättre idag!

Ha en fin dag, du med!
Tanten

Ja, det berodde ju på mig att anmälan blev av - jag berättade för någon om olika situationer och den personen gjorde, precis som du skriver, bedömningen att dessa saker är inte ok.

Men - jag är lite rädd för honom som sagt. Men med lite distans idag så tänker jag att om han gör något mot mig så ligger det honom i fatet och inte mig... Och oftast är han ju den "fina, skötsamma och perfekta samhällsmedborgaren" som han vet att man ska vara, det är ju bara allt det där under ytan som då och då tittar fram... och det gör mig inte lika rädd längre - och jag försöker tänka att börjar han med sina riktiga dumheter mot mig/barnen igen så kommer jag att polisanmäla.

I dag är en ny dag med nya möjligheter. I dag ska jag inte dricka något. Jag hoppas att detta blir första dagen av en ny helvit vecka. Jag tror att det är mitt belönings centrum som är litet skadat. När jag behöver litet uppmuntran eller tröst eller när jag varit duktig så vill jag ha ett glas vin. Den här veckan ska jag vara snäll mot mig själv. Kanske kan ett skumbad eller litet godis hjälpa? Vad som helst är bättre än ett glas vin. Nu kör vi!