Senaste kommentarerna i forumet

och en massa styrka till er att klara av det ni kämpar med. Om det är att dra ner på drickandet eller hålla sig ifrån helt.

Jag hade en lugn lördagskväll i min ensamhet, med katten. Hon låg visserligen på sin sida av soffan i lugn och ro också. Var till affären på kvällen för att köpa lite gott till kvällen, gick förbi hyllan med alkoholfritt vin och hade en tanke att köpa en flaska först men kände att det är egentligen själva vanan jag vill komma ifrån också. att dricka i min ensamhet, så lät bli...
Köpte en påse chips men den blev kvar skåpet sen. Drack thé och säkert 2 liter bubbelvatten... Förr var det nog nästan 2l. vin)

Laddar för en utlandsresa nästa vecka till släktingar och förr blev det alltid i alla fall ett glas på flygplatsen och har alltid packat ner en BiB som jag druckit av när jag blivit ensam på kvällarna. Nu blir det kaffe på flygplatsen och ingen medsmugglad BiB. Vi kommer säkert gå ut att äta på restaurang nån kväll och har dividerat med mig själv om jag ska ta ett glas vin då eller låta bli. Kommer inte ha någon möjlighet att besöka något systembolag under vistelsen så att fortsätta dricka är inte möjligt. Men förnuftet är mycket mer inne på att låta bli. Dumt att trigga i gång tankar/ känslor på a när det bara har gått så kort tid men kanske man kan ta ett glas a-fritt då :) Och jag tror faktiskt inte att jag någonsin kommer kunna dricka a måttligt, även om man kanske efter ett längre uppehåll kan börja måttligt så kommer det helt säkert att eskalera med tiden... tyvärr... :(

(En liten parentes som jag vill ha skrivit ner och återkomma till känslan om jag blir sugen på a..)
I fredags så var min dotter hemma en stund innan hon åkte och jobbade natt när tjejerna satt här och drack vin. Fick sen ett sms av henne där hon önskade mig en kul kväll och att ta det lugnt med vinet... Kändes verkligen i hjärtat att ens barn ska påminna sin mamma om det... men kändes bra att svara tillbaka att jag bara druckit Sprite zero... Även om jag egentligen inte ens vill att hon ska vara orolig för att jag ska dricka för mycket...

Nån som vet... När är kroppen renat från alkohol efter att ha druckit mycket och länge? Som rökning sägs det ju att kroppen är ren från nikotin på 3-4 dagar men efter 10-15 år är kroppen lika frisk som om den aldrig har rökt..
Det är 12 år sen jag slutade röka och 5 år sen jag slutade snusa och snart 2 veckor sen jag slutade dricka... Kanske är helt fri från alla gifter när jag går i pension....

Bra jobbat!!! Och tack för den utförliga beskrivningen! Hoppas blivande bruden kryar på sig till bröllopet!!!
Stor grattiskram på din födelsedag!!!

Hej igen! Lägenheten står på mig: Han sa upp sin och flyttade in hos mig. Men jag hade inte emotionellt klarat att kasta ut honom; Han har ingenstans att ta vägen; har inga vänner och har brutit kontakten med sin familj som han känner vänt honom ryggen. När vi pratat sen tidigare om hur vi gör ifall vi skulle gå våra skilda vägar, har vi sagt att bryter vi, så bor han kvar hos mig tills han funnit eget boende. Jag är aldrig rädd för honom nykter, bara ibland när han druckit. Låter ju som en bra deal i teorin kanske, men i praktiken hade ju säkert ett uppbrott drivit honom ännu djupare in i de mörka tankarna, och i det läget; med honom full, arg, ledsen och frustrerad på mig över att jag brutit med honom i nästa rum; då hade jag varit rädd för honom varje gång han druckit; att han skulle straffa mig. Inte längre kunna kontrollera sig alls.

Vi har nu pratat efter detta med glasdörren, som av någon anledning blev den där väckarklockan för mig, och han bett om ursäkt och lyssnat på mig. Då föreslog jag att vi skulle gå och prata med någon; en parterapeut. Har föreslagit detta för hans egen del sedan tidigare, men han har vägrat. Tycker inte det leder till något. Men jag sa att det var vad jag behövde för att fortsätta denna relation. Han gick med på detta, vill inte jag ska känna mig otrygg med honom. Jag hoppas att detta kan vara lösningen(??) Att detta nu öppnar dörren för förändring: får honom att inse att han faktiskt har ett alkoholproblem, och ; precis som du sa Aeromagnus; ett problem med agressivitet. Han har en massa underliggande ilska/frustration över sitt liv/ sitt förgångna som jag inte tror han ordentligt tagit itu med. Han självmedicinerar med alkohol, vill inte att den ska tas ur bilden, och eftersom det är hans enda coping method tills jag kan ordna professionell hjälp för oss och honom, vill jag inte kräva av honom att han ska ge upp den "cold turkey". Jag tänker som så att; förvinner alkoholen, utan ett pågående alternativ som samtalsterapi ihop med antabus och medicin mot hans ångest/ depression, sätter jag honom på pottkanten; då har han inget sätt alls att hantera/döva sin vardag/sina känslor. Fullföljer han sitt löfte till mig att följa med till samtalsterapi känner jag mig tryggare, som att han faktiskt förstått att han behöver göra ett val. Antingen förlorar han mig, eller så tar han äntligen itu med sina demoner och får hjälp, med mig vid sin sida. ..Hur låter det här? Är det bra resonerat av mig eller bara mer naivitet från min sida?? Det är så svårt att se det hela klart och tydligt. Är annars jätteförståndig och har god insikt o förståelse för saker tycker jag, men när det kommer till mig själv så är det som en blind fläck. Allt blir suddigt av känslor, osv..

Puh, det här med att anordna möhippa var mycket jobbigare än jag trott. När väl planeringen och alla förberedelser var klara och jag precis skulle somna fick jag ett sms av blivande maken att "bruden har fått kristallsjukan, är jätte-.yr och kräks" Oh no!!! Skulle vi behöva ställa in allting? Vi skulle ändå få betala alla aktiviteter och jag hade hela kylen proppfull av alkohol och mat. Jag skickade övningar till mannen för att bota kristallsjukan men jag vet ju att det oftast håller i sig minst en vecka. Kunde inte sova på natten.

Tidigt på morgonen fick jag avboka alla som skulle iväg och möta upp oss på centralen eftersom förmiddagens aktivitet var segway runt hela staden. Det var bara att ställa in. Istället dirigerade vi om alla hem till bruden som bor en bit utanför stan.

Så kidnappningen med gorillorna gick som planerat, det var verkligen jätteskoj. Vi tog brudgummen först och han var verkligen inte beredd på det. När han fick en packlista så packade han ner brudens grejer, så när jag drog igen skåpsbilsdörren så hörde jag bara " Men jag har ju packat *brudens* kläder" Hahaha, badkläder och festkläder hade han packat ner bikini och klänning :-D

Sen tog vi det lugnt med bruden, vi avslöjade oss. Hon grät av glädje över att vi två ordnat möhippa ihop, hon mådde bra så länge hon fick sitta i en fåtölj still med huvudet. Vi tre åt frukost ihop och det var jättemysigt. Sen efter en timme hade de andra tjejerna hittat ut och då fick hon gissa på rösterna vilka alla var. Vi improviserade verkligen ihop ett helt nytt schema. Sen fick hon presenter av alla och skulle gissa vem som var av vem, jättekul. Heliumballongen med namnen på alla ex som hon fick berätta om och sen hugga sönder m.m. Jättemysigt snack och alla fick lära känna varandra. Egentligen bättre än picknick ute i 13 grader och regn.

När det gäller alkoholen så började vi med skumpa tidigare än vi tänkt från början och det var verkligen påtryckningar på att jag skulle dricka, herregud!!! Det var exakt som i reklamen "kom igen ta en kaka". Värsta tjatet och det gick inte att komma undan med att antyda att man kanske var gravid. ÄR du gravid? Nej med dåsa!!! Jag undkom genom att säga att jag skulle köra alla in, nej vi tar en taxi (det hade nog kostat ca 2000kr för alla). Sen när vi väl var i stan och gick på spa så började tjatet en nivå högre. Men herregud nu måste du dricka!!!! Jag betalar din parkering och taxi hem m.m.m.m

Jag hade alkoholfri öl i SPA.t och där trodde några att jag drack vanlig öl så då var det lugnt en stund tills de insåg att det var alkoholfritt och gick i taket!!! Jag var jättepigg hela dagen och kvällen så det var inte så att jag satt i ett hörn och hade tråkigt. Jag förstår verkligen inte varför det var så viktigt för alla andra att jag skulle dricka. Bruden mådde bra i SPA.t (skumpan gjorde faktiskt yrseln och illamåendet bättre) och sen fick vi fixa i ordning oss i en salong. Hahaha det var så kul för då märkte man hur fulla dom andra var, jag låg kvar och spa:ade längst av alla och sen sminkade jag mig på 5 minuter, sen tittade jag på resten....Herregud vad har hänt här :-D

Sen på tapasrestaurangen var några så fulla så det var lite jobbigt men vi var ett gäng som hade det mysigt med bruden (som var lagom, varannan vatten full) Sen efter restaurangen möttes vi upp med svensexegänget och det var perfekt för bruden för hon var lite orolig då vi hade fått höra att de hade haft flera skadade i sina sporter som de hållit på med, vi fick sms på massa skadade kroppsdelar typ och en fick åka till akuten. De var ändå i bra skick de flesta. Väl ute var det jag som dansade mest och hade mest energi kändes det som, billigt värre att dricka sodavatten också. Jag hade verkligen roligt hela dagen och hela kvällen. Tog massa bra bilder som jag ska göra en fotobok av. Bruden och brudgummen var båda supernöjda.

Idag fyller jag år och det var väldigt skönt att inte vara bakfull när barnen och min mamma kom in med sång och en massa teckningar och armband och grejer. Nu ska jag snart ha lite tårtkalas och sen jobba inatt. Tack alla som tänkt på mig. Jag är så sjukt stolt över att jag var nykter under gårdagen :-)

...och grattis till ett år!

Jag läste också din tråd av nyfikenhet efter att du gett flera tänkvärda inlägg. Tack!

Det verkar vara genomgående för de flesta här, även om vi inte dricker så mycket ger a ångest...

Tack Stingo! Du har hjälpt mig och jag hoppas att få höra av dig ibland. Jag önskar dig lycka till! Kram

På festen....inte för full och ingen skandal. Men jag mår ändå inte så bra idag. Så all jävla sprit är inte värd sånt illamående.

Jag har bestämt mig för en PT. 12 veckors program :-)

Igår var jag (och min familj) och hälsade på min bror för att inviga deras pool. Jag hade skjutit upp detta innan eftersom det kändes jobbigt - en sådan självklar situation där man kopplar av med ett glas rosé. Igår kunde jag verkligen njuta, jag tyckte inte ens synd om mig själv för att jag inte kunde drick a (vilket jag ägnat mycket tid åt annars). Tillät mig själv att njuta v detta, må bra, även om det inte var så många dagar sedan jag hade ett återfall. Inser att det kommer att komma svåra dagar igen men övar mig även på att vara i nuet - känslan av att det ska hända något hemskt om man slappnar av och mår bra måste bort. Vi som vuxit upp i familjer med dolt missbruk är vana att leva med full katastrofberedskap hela tiden, att inte slappna av eftersom vi måste vara på vår vakt och avstyra allt som är på gång, förhindra katastrofen. Det är väldigt svårt för mig att acceptera att jag nu bytt "läger", att JAG är den som ställer till med oredan.... Det är nog en av de tyngst vägande orsakerna till att jag har haft så svårt att acceptera fullt ut hur stort problem a är i mitt liv. Efter allt jag varit med om innan, så som jag slogs för överlevnaden av min ursprungsfamilj - hur kan då jag skapa en liknande situation och bli min egen fiende? Jag känner ju till maktlösheten och förtvivlan hos de som står sidan om.. Jag har levt deras liv och jag har inte kunnat erkänna att jag har förlorat kontrollen, erkänna att jag hamnat på andra sidan. Det går dock inte att blunda. Det blir inte mindre sant för att jag förnekar det. Att det gör ont går dock inte att förneka.

Ja, man kan få den där känslan av att det går för bra ibland och då blir man rädd (van att leva med full katastrofberedskap 24/7), samtidigt försöker jag nu njuta av de stunderna och samla kraft för när det inte är lika bra. Samtidigt införliva en beredskap för de tillfällen när sir väs slingrar sig förbi alla försvar.... Jag övar varje dag på olika sätt, försöker se misslyckanden som en ny lärdom istället för att bara sparka på mig själv. Inte alltid så lätt...

Förstår dina tankar och ditt beslut Även om jag inte skriver lika mycket som under mitt första år i nykterhet, så läser jag flera gånger i veckan.Dina trådar och funderingar har bidragit mycket här Stingo. Just nu är det ganska stor aktivitet på Forumet. Förra sommaren var det betydligt lugnare vill jag minnas. Även om alla nya funderingar och berättelser är lika aktuella som våra egna, så tror jag vi alla kommer till en punkt när vi läst "det mesta". Våra egna trådar innehåller våra berättelser om vår alldeles egna resa. Det är bra så, och forumet kommer fortsatt att bidra till att nya personer kommer att lyckas med den svåra uppgift det kan innebära att förändra sitt drickande. Du har visat att det är möjligt, samtidigt som du generöst delat med dig. Tack för det Stingo. Ser fram mot att du lämnar ett spår till och från!

Lev väl

PP

Jag förstår precis hur det känns... Nästan läskigt eftersom det kändes som om jag hade skrivit det du skrev... Så lika tänker vi. Jag drack vid en konsert i veckan, tänkte bara dricka två glas i början så min man inte skulle få veta... Men det blev mer och han vet. Framför allt vet dock jag och jag försöker nu hitta andra sätt att hantera den där förrädiska rösten som säger att jag måste få njuta, ingen annan ska bestämma över mig. Det är som om jag blir ett litet barn som ska göra uppror, uppror mot mina "överförmyndare". Saken är ju den att jag eg vill vara nykter för MIN skull, även om jag projicerar det på andra när jag vill fly. Jag blundar och kastar mig ut i "friheten", vilket ju är precis motsatsen till vad det är... Jag låter a suga mig tillbaka samtidigt sim jag säger till mig själv att jag bara gör det för att JAG vill... Det är inte lätt men vi kan stötta varandra i att göra bra val. Jag behöver ivf hjälp.

Berätta när du landat...

Tyckte Sattva var passande för nystarten:)
Och du, detsamma till dig!!!!

Vad skönt att det ändå gick så bra som det gjorde med din son... Läskigt.
Hur var möhippan? Nyfiken i en strut...

för allt du delat! Jag förstår till fullo att du reflekterar över hur du använder din tid, jag känner igen det och har gjort motsvarande val:) Hoppas ändå att du gör verklighet av löftet att lämna en hälsning nu och då, det kan vara avgörande för någon i början av vägen. Din tråd är av stort värde! Och.... Sist men inre minst: Stort Grattis till ditt år!
Tack! Allt det bästa till dig och dina nära & kära! / mt

Ha en riktigt skön resa, ser fram emot att höra om den när du kommer hem! Kram

Bara så, helt enkelt. For now and always.

I dag har jag varit nykter i ett år. Ja, jag säger nykter, fast jag under det andra halva året också druckit alkohol. Mängderna har varit så försvinnande små, klart mindre per månad än vad jag drack varenda dag förra sommarsemestern.

Det var tuffa tider i början, då Sophie hade skuffat till mig hårt och ur mörkret inom mig en gnista började växa till sig. En gnista, som sade att jag både behöver och kan sluta supa, inte främst för Sophies, mitt äktenskaps, eller ens barnens skull, utan för min egen skull. Jag tror det tog ungefär tre månader för den gnistan att växa till en insikt om att jag inte bara kan leva nyktert, jag kan trivas med att leva nyktert. En insikt om att ett nyktert liv är ett bra liv för mig!

Kalendern visar obönhörligt att jag är ett år äldre nu, men tittar jag inåt så är jag snarare minst fem år yngre. Jag har i jämn takt (och utan att banta) tappat över ett kg per nykter månad (och har bara fem kvar till vad som kallas normalvikt), jag har återfått mitt goda balanssinne och smidigheten i mina rörelser. Mina blodvärden har normaliserats. En lista på mera konkreta fysiska problem, som snabbt blev bättre hittar den som är intresserad här: https://alkoholhjalpen.se/comment/74729#comment-74729 . Också psykiskt har jag börjat hitta hem till mig själv, även om det varit en klart långsammare process. Mindfulnessen, som jag hittade till i slutet av våren, har varit en ovärderlig hjälp och under semestern har jag lyckats gräva fram mycket av det som fanns i mig före alkoholen började sudda ut mig. Kanske också lyckats bygga vidare mot det jag ännu kan bli...

Det här forumet har varit helt ovärderligt under året. Här har jag fått massor med stöd och kunnat känna gemenskap med så många andra resenärer. Jag har också fått uppleva att jag kunnat hjälpa, det är en helt otrolig känsla att från någon kommentar få läsa att jag kunnat vara ett stöd på vägen mot nykterheten. Nu känner jag ändå att det är dags för mig att gå vidare härifrån. Jag skrev för några dagar sedan om att det finns för mycket internet i mitt liv och nu när semestern snart är slut, så vill jag göra förändringar i hur jag använder min tid. En av de förändringarna är att min tid som aktiv här är över.

Ett stort tack till alla er som har stött mig. Till alla er som har låtit mig vara ett stöd. Till alla som har delat av sina liv, sina glädjeämnen och rädslor. Till alla som har lärt mig så mycket mera om hur det är att vara mänska. Jag önskar er all lycka och glädje på era respektive resor och lovar att då och då titta in och se hur ni har det, eller lämna en liten hälsning.

-Stingo-

Glömde bort att skriva att boken - den underbara ljuvliga - heter "Falling into grace".

Sattva? PUSS på dig! Klokmänniska. Inget flum alls med dig, tycker jag.

Ullabulla, att det som behöver sägas är sagt. Många gånger redan. Kram / mt

Jag vet att du hängde upp dig på meningen jg skrev om att du hade a-problem, att du aldrig hade förnekat det. Stryk den meningen och läs resten. Det jag ville såga (i all välmening) är precis det som andra nu har skrivit.... Det här med försök till måttlighet gör dig så illa. Vi vill hjälpa dig för att vi bryr oss och eftersom vi vet hur det är, vilken kamp som pågår inom fig och oss. Vi bryr oss och vill dig väl. Sen är det bara du som vet vad sim är bäst för just dig, men i detta läge är det inte längre du som styr utan a. Om du kunde bryta helt ett tag blir det DU som sedan gör valen. Stor kram

precis när den nya kliver in genom dörren.
Tentaklar och navelsträngar,något är det ju som fortfarande lever.
Jag svarade förstås inte och idag när jag ringer upp(varför gör jag det?) så svarar han förstås inte.
Det som var så viktigt igår kväll är förmodligen inte sägbart idag.
Kanske ska sätta mig ned med honom en sista gång så han får tala ut om sin smärta.Eller kanske det bara är dumt.
Kanske isåfall låta honom ta ett initiativ till ett sånt snack.
Jag har ju fått ha mina möten detta år med samtal som jag har behövt för att kunna gå vidare
Kanske ska bjuda honom detsamma efter 20 år om han verkligen har ett behov av det?
Allt är ju sagt som ska sägas.

Kollade hemsidan. Alla dessa kloka människor! Ja och så vi härinne också då förstås;)