Senaste kommentarerna i forumet

Hämtat mina saker idag...känner sig som att sparka på nån som redan ligger i graven.
Han va full, spytt ner en matta vid soffan...luktade spya i hela huset.
Bad honom att han skulle följa med och få hjälp men icke!!!! Över hans döda kropp.

Han va inte aggressiv, mest ledsen. Bad mig komma ut igen men jag sa nej, att detta inte e nån bra miljö för min hund att vistas i.

Tar det allvarliga snacket när och om han nyktrar till, inte länt idag men har tagit alla mina saker ink min nyckel.

Ringde hans läkare för hjälp men inte hört ngt än...snart en timme sen...
Ringde hans föräldrar men dom svarar inte...man känner sig jävligt ensam i detta.
Få som förstår hur man känner, att man inte kan säga till nån att jag vill aldrig se dig igen, att man inte förmår att sänka nån till botten av en djup avgrund.
Eller så e det bara i mitt huvud jag tror jag skulle sänka han, kanske sänker mer om jag inte gör just det....sänker han.

Har i alla fall hämtat mina saker, ett steg i rätt riktning för mig....hoppas jag.
Kram till alla er

Lägenheten som jag tänkt flytta till har fått en vattenskada.. Jag sliter mitt hår, för det innebär att flytten blir uppskjuten.. Skadorna (för det är i mer än en lägenhet tydligen) ska besiktas av försäkringsbolag och sedan ska det tydligen beslutas hur mycket som ska rivas, repareras och bytas ut.. Sedan måste det ju torkas också.. Tur i oturen att jag inte hunnit bära dit grejer (fast jag vet iofs inte hur stor omfattningen är.. Det är ett äldre hus..)

Som råd när man mår dåligt har jag fått höra att man måste tvinga sig själv, till exempel att gå ut på dagliga promenader. Ja, jag förstår hur de menar, att ingenting blir bättre av att inte ens försöka, men förstår dom mig? Dom får det att låta så enkelt, vandra i mina skor en kvart så kanske det skulle låta annorlunda, lite ödmjukhet om jag får be.

Jag tvingar mig i säng alldeles för sent på kvällarna, jag tvingar mig att stiga opp på morgonen (försenad från start), tvingar mig till jobbet, när jobbet är klart tvingar jag i mig mat, jag får tvinga mig till att sköta de mest basala vardagsbestyren, tvång och åter tvång. Blää!

Jag existerar bara, jag lever inte. En zombie som längtar efter vinets symfoni. Men dur blir till moll. Så jag tvingar mig till att vara nykter. När blir det bättre? När? Suck, nu ska jag i alla fall tvinga mig själv till att tapetsera, vet inte hur man gör, spackla och måla är jag en rackare på, men loda så att våden blir rak, hur då? Sak samma nu ska tapeten opp idag, inte imorgon, utan nu IDAG!

Under detoxperioden är dom fysiska besvären en påminnelse om vilket gift alkoholen är. Sen när kroppen landat i nykterheten börjar den långsiktiga kampen. Motivationen får inte längre skjuts av påtagliga abstinensbesvär. Viljekraften sätts på prov, då är det bra om man har präntat in i sitt minne hur det egentligen var när man drack. Varför man behöver och vill sluta.

(Jag vacklar, börjar tänka måttlighetstankar, 1 flaska vin 1 gång i veckan, så FEL, bra för mig att läsa om den allra första nykterhetstiden så mina tankar suddas bort.)

Tankar och känslor hakar upp sig och spelar samma spår om och om igen. En flytt kan vara ett utmärkt tillfälle att bryta mönster. Välj vad som får följa med i flyttlasten, släng barskåpet på tippen redan idag.

Mycket bra skrivet!Mycket att tänka på.......Tack för att detta forum finns till och hjälper.

Jo, jag trodde också att det skulle vara svårt, men vinet på planet är faktiskt det lättaste att låta bli. Det är inte ens särskilt gott, man är hela tiden rädd att spilla och med din ekonomiska ställning är det fullkomligt betydelselöst om det är gratis. Allt du behöver göra är att stålsätta dig i några ögonblick och välja något annat då drinkvagnen går förbi. Klarar du inte av det, så är du verkligen inte beredd att börja dricka igen. (Eller reser du på semesterresa i business? då är det ännu mindre skillnad för dig om det är gratis eller inte.)

Satsa på att ha med dig ett par bra noice-cancelling hörlurar och en god bok i stället. Mycket mera avslappnande än något vinglas.

Jag undrar om det finns en enda alkoholist, som klarat av att vara nykter för att någon annan kräver det? Kanske, men många är det inte. Omgivningens krav kan definitivt hjälpa oss att nyktra till och en god bit på vägen (så var det för mig), men sedan behövs insikten och viljan att vara nyktra för vår egen skull. För att vi själva mår bättre så. Jag tror att din sambo skulle behöva stiga tillbaka ett par steg och låta dig ta tillbaka kontrollen. Och framförallt behöver du ta kontrollen, för din egen skull!

Du är värd det att du sköter om dig själv. Hur du gör det bäst vet bara du (om ens du). Många behöver helnykterhet, andra kan klara av att övergå till ett ansvarsfullt användande med tiden. Hur det är i ditt fall vet ingen. Det låter på det du skriver, som om dina problem var relativt kortvariga och kopplade till stark psykisk stress. Stämmer det? Har du i så fall fått resten av ditt liv i sådan ordning att du upplever att du nu är i full balans? Om nej, så är du verkligen säker att du klarar spriten bättre nu? Om ja, så vill du riskera att falla tillbaka genom att dricka igen?

Själv övergick jag till att pröva på att dricka ansvarsfullt, efter ett halvt års nykterhet och har nu druckit små mängder vid sällsynta tillfällen i ett halvt år efter det. Min fru är medveten om det, men känner sig fortfarande mycket osäker med mitt drickande, så vi dricker inget hemma (jag var typisk hemmadrickare) och har en "Don't ask don't tell" policy angående alkoholbruk på mina resor. För oss fungerar det relativt bra, men alla är olika.

Vad du än bestämmer dig för, så behöver du inse att du har anlag för att få problem med alkoholen och du har redan haft sådana problem. Du kommer alltid att behöva hårdare koll på ditt drickande än medelsvensson.

Lycka till!

Jag vill bara ha vin när jag dricker. För mej är det hur lugnt som helst om det finns öl och whiskey hemma, är aldrig sugen på det. Vinet är min last och olycka.

Har fått uppfattningen här, att många som dricker för mycket här har en föredragen dryck.

Välkommen hit förresten! :) Det här forumet är ett stort stöd.

Rött vin är jag beroende av, kan ha whiskey och öl och sånt omkring mig utan att tänka på det men absolut inte vin. Jag hade också abstinensbesvär första veckan, svårt att sova och oro i kroppen. Nu har jag varit nykter i 3 veckor och jag är så glad att jag tagit mig ur det. Lycka till!

Välkommen hit!

Att det är en omställning. Och att det får ta tid. Ett väldigt bra läge att verkligen jobba på acceptans!
Wow, åtta år med 80 mil mellan sig! DET är starkt!!! Jo men precis, jag kände samma fast omvänt m barnen förut. Och kände redan efter ett par månader att jag inte skulle klara det arrangemanget vi hade. Vid jul beslöt vi tillsammans att jag skulle flytta tillbaka. O nu är jag tillbaka igen. Det blir bra. Jag borde ha tagit det lite lugnare med att flytta till honom. Men förstår också att det har med mönster att göra. Jag flyttade ihop m barnens far efter jättekort tid. Men då hamnade ingen annan i kläm. Har läst en bra bok om anknytningsteorier, o i mitt fall ger mina tidiga erfarenheter av hur man får kärlek detta mönster. Att man blir osäker o nästan lite för "på". Att man vill veta hur det ska bli o ser till att säkra upp resultatet. Man ger oftast mycket mer än man får tillbaka, lite gränslöst. Alltså motsatsen till "det blir som det blir", och ha tillit. Men jag jobbar på det! Ett av sätten att balansera upp dessa mönster är tydligen att göra tvärt om mot vad den omedelbara impulsen säger. I mitt fall sitta lugnt i båten...

Jag har gått på "min" plan, så länge...... Jag träffade läkare på min vårdcentral idag. Jag förklarade att jag har varit enormt pressad under hela våren (vilket jag också varit), och att jag fått panikångestattacker (vilket jag de facto har haft) - och att jag inte ser det möjligt att arbeta de närmaste dagarna. Förklarade att jag varit på jobbet i måndags men fått gå hem p.g.a. panikångestattack. Han förstod det hela. Vi nämnde aldrig "elefanten i rummet":-) Han kunde själklart inte sjukskriva mig retroaktivt - men kunde skriva i läkarintyget att jag borde ha varit sjukskriven även igår! Nu får vi se om jobbet tycker att det är tillräckligt utan att reagera, och tycka det är konstigt? Kanske "köper" de det hela, då de vetat om hur pressad jag har varit under våren p.g.a. problem med nära anhörig. Läkarens diagnos blev "Stressreaktion".

I läkarintyget står även om panikångestattacker och sömnproblem. Jag fick nya insomningstabletter och även lugnande. Bara det känns som en lisa för själen! Inga mer mardrömsnätter ett tag framöver - trygg i att jag får sova. Visst, jag har ett beroende av insomningstabletter, men det känns som att jag måste få lägga det här sista fylleracet bakom mig - utan att därför glömma det. Sen kan jag, när jag är starkare, försöka ta tag i det också. Just nu är de min "livlina" - faktiskt!

Jag vill ta tag i det här med alkoholproblemen - men jag väljer i nuläget att göra det privat - och inte blanda in jobbet....-att jag ringde och sjukskrev mig 2 ggr på en timme får jag väl på nåt sätt försöka förklara inom ramen för läkarintyget.

Jag hoppas att det fungerar! Jag har iaf fått lite respit med det hela - och kan ändå skjuta upp en ev. diskussion med jobbet till efter semestern - och det känns enormt skönt. Hade jag inte fått denna läkarkontakt idag så vet jag inte vad jag hade gjort? Jag känner ett visst lugn just nu. Det här ordnar sig nog?!

Ja.. nog verkar det finnas någon form av bokstavskombination bakom.. Kanske har han "självmedicinerat" så länge att det inte längre går att säga vad som är vad i sammanhanget..
Nej, just idag, känner jag att jag fått så nog, att det inte längre finns några känslor kvar.. Inte ens ilska eller hat.. Må han leva sitt liv som han vill, så lever jag mitt!

Hej! Jag känner igen mig! Jag har kämpat med att bli nykter i ett år, klarat Max två månader , sen har återfallen kommit. Och det är pga det förtroendet har minskat... Kämpa på!

Kan inte släppa cykelmetaforen, en färd som går vingligt uppför. Åkte nästan till akuten häromdan, mådde så otroligt dåligt. Tänkte sen på att stå ut när det känns som värst. Efter att ha läst era inlägg, speciellt Anders, så kom jag på att det är de ogenomförda förändringarna som lett till det här återfallet. Nu sitter jag bara & garvar för att det är så solklart. Jag har druckit under så lång tid & så mkt den här gången så jag har inte uppfattat läget, Det var som en aha upplevelse. Samma dag fick jag tag på ett hus, & jag kommer flytta. (igår)
Tänker mkt på a hela tiden, känns oundvikligt.

kära Johanna, visst kan man vara beroende av bara vin eller öl.
När man dricker mer än vad som är hälsosamt, och det börjar dominera tillvaron, och det är svårt att låta bli.
Det vindrickningsbeteendet som du beskriver låter otvivelaktigt som ett alkoholberoende.

Att välja en nykter väg kan ge dig frihet från skam, bättre hälsa mindre ångest och en stabilare tillvaro. Bra inte minst om man som du är förälder.
Du är värd att må bra!

Om du inte klarar din vita väg på egen hand, sök stöd på en vårdcentral eller beroendemottagning. Många är också hjälpta av aa-möten, har själv ingen erfarenhet av det.
Ett varmt lycka till!
Och tack för att du delar med dig!
M

...och Lena med. Looks like a beautiful relationship!

Få av oss kan byta sådär huxflux över en dag bara. Det är en omställning med ny miljö, nya rutiner och vissa saker kommer att bli bättre, andra sämre. Jag tycker dina barn låter helt fantastiska som kommer och hjälper till o skruva något, ger dig beröm och är nyfikna.

Förstår att det blir en omställning med kärleken där, men du har nyss haft kanske en liknande känsla fast med barnen istället. Att de har varit långt borta. Nu är jag inte världens bästa person själv på att rida ut distansförhållande, men en kollega på jobbet hade nästan 80 mil till sin särbo under många års tid, då de väntade ut att hennes barn skulle bli stora nog att flytta ut och bli självständiga. Förra året flyttade hon ihop med min kollega. Tror de fixade en distansrelation under 8 års tid. Minst sagt imponerande, men det visar att mycket går att klara av.

En sak i taget bara. Kanske kan du se det som att du har "fixartid" när du inte har barn och när du inte träffar särbon. Fix i hemmet, fix med dig själv... sedan när barnen kommer och när särbon kommer, så har du istället kvalitétstid ihop med dem. Inte fixar så mycket utan mest njuter av kärleken. Kämpa på sattva! Positivitetskraaaam

Vad glad jag blir att höra att ni haft det bra tillsammans du o Lena! Fortsätt så, jag tror er relation kommer vara mycket mycket länge!!!!

Du har fyllt fyra månader nu. Du har varit rätt så snäll under din levnad ändå. Lite gnällig ibland, vid ett par tillfällen har du kastat dig ner på golvet och vrålat "Vill ha!". Men vet du? Det är ingenting jag inte orkat hantera. Du har, sen du trädde in i mitt liv, gett mig så mycket mer. Så tack! Och, som sagt, stort grattis!

P.S Anders 43. Om du läser detta; häng på mig på en vit månad. Jag skulle gilla det, hur mycket som helst. D.S

Tack för ditt svar, ska göra det! Mvh

Har an svårt att stoppa är det ett tecken på kemiskt beroende. Då kanske man ska fundera om man ska dricka Kvinna.

Varje dag i nykterhet komer stärka dig. Måna har ersatt sitt missbruk med att hålla på med någon hobby. Så när suget kommer så ska man försöka hålla sig sysselsatt ta lite cola eller något.

Mycket bra fråga, FataMorgana! Jag har funderat på den frågan några dagar och jag kan bara inte komma på något. Samtidigt känns grillkvällar, middagar med vin eller vin en ljummen sommarkväll också som tråkigt och trist och inget alternativ. Igår tog jag en lång promenad och sedan en fika på stan - och det kändes som trevligt men jag behöver väl lära mig att glädjas igen. Alternativet att sova dåligt och vakna med ångest är väldigt avskräckande. Jag förstår inte att jag klarat det under alla år. Och denna förbannade ensamhet som flyttat in i mig. Även när jag är med andra så känner jag mig ensam och jag undrar om det är den känslan som jag försöker fly ifrån eller är det en känsla som flyttat in i mig? En ny dag att kämpa! Tack för ditt stöd, FataMorgana - det känns bra att inte vara ensam. Fantastiskt att du lyckats hålla dig i över tre månader. Bravo!!!! Kram Annapannasanna

Hej. Bra att du vill ta hjälp. Nej ingen får reda på not. Lärare har tystnadsplikt. Du kommer säkert bli erbjuden samtalskontakt också. Även om det nu skulle bli vårdnadstvist så måste man bevisa att du har ett så gravt missbruksproblem att d inte kan ta hand om dig och barnen. Så kontakta vc idag.