Senaste kommentarerna i forumet

Tack för era stärkande ord. Det senaste hände i lördags så det är ju rätt aktuellt ff.
det jobbigaste just nu är skammen min fru får bära. Säger att hon inte kan prata med sina vänner pga det sms jag skickade. Försöker prata med henne och förklara hur jag känner. Jag vill verkligen inte förlora mon familj. Kan bara hoppas att hennes ilska mot mig försvinner. Och att hon kan prata med sina vänner.
Detta är första gg jag själv inser att jag har problem. Innan har jag bara skakat bort allting och tänkt att jag har kontroll på spriten.

Klart hon är besviken på dig. Men det tror jag du kan bygga upp genom att
visa att du kan vara nykter.Det tar sin lilla tid att komma i balas,det
gäller att ha tålamod. Själv tar jag bara en dag i taget annars funkar
det inte för mig. Förut tänkte jag, jag får aldrig mer dricka men nu
tänker jag IDAG SKA JAG INTE DRICKA VAD SOM ÄN HÄNDER.
Jag tror det fixar sig för er.
Konstnären

Jag håller med m-m alkohol och bilkörning hör inte ihop.
Men du gör som du vill. Om du har problem känner jag inte till.
Ta en promenad i stället.
Konstnären

mig själv, men jag skulle aldrig sätta mig bakom ratten, i Sverige eller utomlands, ens för att flytta bilen 10 meter om jag druckit alkohol. Om du har alkoholproblem eller problem med inställningen till kombinationen alkohol och bilkörning kan inte jag svara på. Det svaret har du nog inom dig.

/m

Undrar igen. Sedan kommentaren/händelsen har jag nyttjat alkohol. 2 dgr Noll, 1 dgr 1 glas vin. 1 dag med vänner 3-4 glas.
Har jag problem? Vill gärna få synpunkter på tidigare beskriven händelse. Den är märklig för mig, jag vet inte vad ens känna, eller göra. Eller ska jag göra något?

att det går över. Det blir bättre, skammen sjunker undan för undan. Man går vidare. Nu har du din chans att bygga nåt nytt, bättre. MITT sätt att förlåta mej själv och förlikas med det som varit är att vara nykter. Bara genom mitt nya bättre liv, mitt nya JAG, så kan jag försonas med alla tillfällen jag slösat bort med alkoholen. Därför känns det som om nykterheten är närmast religiös. Jag har fått ett nytt liv. Men nu är det upp till dej. Nu har du chansen att ändra dej. En dag kan du i så fall vara glad över detta tråkiga tillfälle. Det blev din BOTTEN, din kraft att sluta. Jag vet att det går.

Starkt jobbat!
Vilken underbar känsla, att du klarade denna blöta tjejträff torrlagd.

Jag är mycket imponerad!

Kram
Tanten

Det är härligt att kliva upp ur sängen, visserligen lite trött, men......
Sund normal trötthet, inget ångestliknande alkoholtrötthets-symtom.

Idag väntar nya utmaningar.
En dag som ska ta mig närmare de där 30 som är mitt mål nu.

Ingen alkohol idag heller!

Kram på er!
Tanten

gjort helt rätt som pratade med läkaren !

Men kom ihåg att valet ligger helt hos din alkis om han ska förändra sig själv. Se till att du själv får hjälp för ditt medberoende så du inte dras med helt i fallet. Sök hjälp på beroendemottagningen som med all säkerhet har en grupp el likn för medberoende eller besök http://www.al-anon.se/ där du delar ditt liv med andra i samma situation.

Kram !!

skrev du i en tråd nyss :

"Men visa att du menar allvar med ditt beslut att sluta dricka.
Tag kontakt med beroende enheten, be att få antabus, VISA att du är alkis som vill sluta.
Det tar tid att bygga upp ett förtroende igen, men det går.
Men du måste visa I handling att du menar allvar."

Tänk dig in i den meningen själv och ägna dig åt din egen nykterhet och din förändring av ditt liv OM det nu är så att du vill förändras.

Saknar dig här på Forumet.
Hoppas allt är väl med dig.
Snälla, du kan väl skriva ett par rader.

Ha en Fin dag!
Kramar
Tanten

Men visa att du menar allvar med ditt beslut att sluta dricka.
Tag kontakt med beroende enheten, be att få antabus, VISA att du är alkis som vill sluta.
Det tar tid att bygga upp ett förtroende igen, men det går.
Men du måste visa I handling att du menar allvar.
Du fixar detta, jag vet det.
/A

Dagarna går en efter en, som sjukskriven försöker jag återta mig själv och det går fortfarande upp och ner. Energin att göra olika saker är inte så stor ännu, får tvinga mig själv att ta promenader utomhus varje dag, det gör jag först när det blivit mörkt ute..... mörkret känns tryggt hur konstigt det än kan låta. Imorgon ska jag dock tvinga mig själv att gå ut i dagsljuset har jag som plan i alla fall. Min särbo har ringt och skällt på mig några gånger om skitsaker och ikväll ringde han och pratade normalt han pratade dock typ om väder och vind. Det faschinerar mig att han inte alls vill prata om vår situation överhuvudtaget, jag har tagit upp det så många gånger att jag inte orkar ta det en gång till. Ska det pratas får han ta upp det, jag var bara allmänt vanlig inte otrevlig och inte överdrivet trevlig heller bara neutral och svarade på frågorna han ställde om jobbet, vädret, sonen och så frågade han hur jag mådde. Jag orkar inte med att berätta ytterligare en gång hur jag mår egentligen för han har ingen aning om vad han orsakat verkar det som. Han vill egentligen inte veta hur jag har det och han är inte intresserad av att diskutera någonting som han orsakat. Han slår ifrån sig ALLT! Då finns ingen anledning att berätta nåt tycker jag. Han är absolut säker på att jag är psykiskt sjuk eftersom jag är så negativ mot allt och alla och han tror att jag går till terapeut för att det är fel på mig och mitt sätt att vara, tycka, diskutera, leva etc. Han tror nog att jag snart ska komma med en ursäkt för att JAG orsakat HONOM lidande så han blivit tvungen att ta till alkoholen. Ibland har jag nästan trott att det är jag som varit sjuk för jag har aldrig förstått hur han resonerat och reagerat bara tänkt att nu måste jag ändra på mig för att jag ska passa honom för han är ju så trevlig och charmerande så honom kan det ju inte vara fel på.

Det är tydligen så att han lever i en helt annan verklighet än jag. Till hans verklighet kan jag aldrig komma för det är obegripligt hur han handlat och handlar. Därför finns det ingenting jag kan säga eller göra som inte skadar mig själv. Att inse att det inte finns några känslor alls kvar för honom är inte ens smärtsamt det är en befrielse att veta att jag inte ens saknar hans alkoholluktande andedräkt hans psykningar och hans EGO. Tycker egentligen mest synd om honom nu. Jag hoppas dock att han tillslut kommer till någon slags insikt men det är inte tid för det ännu. Jag måste släppa taget och låta honom driva vidare.

Det tar tid att läka från ett långt förhållande men jag tröstar mig själv och tänker om det är smärtsamt för mig så har jag känslor och jag vågar känna dom och erkänna dom, jag vågar se mig själv och hitta mig själv. Jag är stark annars hade jag aldrig orkat stå ut så länge som jag gjort, nu tänker jag använda den styrkan till något vettigt istället, men det tar tid att läka och återfå sitt forna jag, den som inte är medberoende. Jag måste acceptera det som varit ta lärdom av det och aldrig mer försätta mig i en likadan situation. Dag för dag ska det gå!

För sonen har jag lagt skulden just på alkoholen precis som du skrev MB och att hans pappa inte kan dricka alls eftersom han, jag sa "förmodligen", är beroende av alkohol. Fast jag är ju säker.... men det känns så oerhört taskigt att säga till honom att hans pappa är typ alkoholist. Så gör jag nog för att skydda honom från sanningen, men det är väl kanske fegt av mig, men han är 18 år och borde ju tåla sanningen. Men jag är feg ändå eller hur? Han bor ju växelvis hos oss båda och nog ser han ju vad som händer när han är hos honom.

MT jag inser att jag gjort framsteg men ändå tycker jag det går så lååååååååååååångsaaaaaaaaamt framåt, men det måste väl ta tid.

Kämpa vidare alla ni både medberoende och alkoholister vi rör oss långsamt framåt!!

/Särbo

Grattis till dina alla dagar!
Jobbet är lugnt, det kommer nya chanser.
Jag menade ointressant med mina inlägg, men det var mest ett rop till er därute att just SEEEE MIIG!
Det vet jag att ni gör! Behövde pepp helt enkelt, och det funkade ju.

Rätt, tiden måste bara få gå ibland. Jag tränar mycket och det är min medicin och tyvärr mitt enda verktyg just nu.
Om jag ska vara dräglig att vara med så gäller detta faktum för mig.
Då får jag sinnesro och blir kreativ o nöjd.

Jag har ganska mycket projekt på gång hela tiden och här kanske en del av problemet med mig ligger?
Hjärnan går väldigt mycket på helvarv hela tiden.
Meditation tänker jag mycket på men får inte ro att göra det!

Hur som helst mår jag just nu mycket bra, men något i mig gnager och äter mig konstant.

Kram och kämpa på!

LP

Hahaha, vad jag kommer ihåg så rymde jag inte med någon, men jag planerade att dra flera gånger!

Tack för bekräftelse, i vilket fall som helst. Det var lite så jag tänkte. Jag vet att det inte är det mest intressanta, men inte heller det mest ytliga.

Kul med den där förälskelsen Fia! Det kunde kanske varit jag?

Hur som helst så läser jag runt mycket och har ett fritt jobb där jag ofta styr tiden själv. Så vissa perioder när jag behöver kollar jag ganska ofta.
Ibland inte alls.
Förstår helt att tid är en bristvara för många av oss.

Idag var jag ute på läng skogslöpning, visst var det hala rötter och knotiga stubbar i vägen. Men så skön gubbe jag blir efter träning!

Före lunch är jag som på nålar och kan inte riktigt motivera mig eller slappna av alls. Jag har försökt lära mig att aldrig fatta beslut för tidigt på förmiddagen. Det blir ofta tvärs emot vad jag tycker senare på kvällen!
Jobbigt, och jag försöker hålla mig till den tesen, fast det lyckas definitivt inte alltid.

Då skickar iväg några svar på mailen som är alldeles för vassa eller som lätt kan missuppfattas.
Så nu gäller motion om möjligt före lunch, jobba och var kreativ efter det, gärna fram på kvällen.
Inte för att jag inte är kreativ på morgonen. Men min hjärna och kropp behöver få tillflöde av något ämne som verkar försvinna under natten.

Jobbet jag missade har jag nästan släppt nu. Känner faktiskt tacksamhet att få finna nåt annat eller starta eget.
Det är dags nu tror jag.

Lägger glatt mina 4 dagar i potten!

Kram Fia, allt gott till dig!

Lp

Dina inlägg är verkligen inte ointressanta! Jag läser alla dina inlägg (och andras) och skulle, precis som Fia skrev, kunna tillbringa dygnet runt här men tiden räcker inte till. Jag skriver överhuvudtaget inte alls så många inlägg som jag skulle vilja men jag är så ofattbart tacksam att få ta del av dina och andras tankar och kamp här! Så tack för att du delar med dig!

/Anli

Att bo med ngn som för tillfället inte vill veta av dig kan bryta sönder vem som helst. Hur fasen ska man palla gå till jobbet??

Det sämsta jag kunde göra var att messa ett pinsamt sms om att jag nog är alkis till våra vänner och familj. Det kommer bara förstöra mer för mig. Alla vet om det nu liksom. Vilker de inte skulle gjort om jag inte skickat det där jääävla smset.
Varför är man så dum. Just nu känns det som det kommer ta slut. Det lilla hopp jag har är att vi vill att våra barn ska växa upp i ett hem. Men ett väldigt litet hopp.
hatar mig själv så oerhört mycket just nu. Hon vill ha tid. Men det ger mig oron att tiden kommer leda till ett avslut av våra liv ihop.

När ska man ge upp?
Nu hör jag slamret då han slänger den sjätte? ölburken idag, de hasande långsamma stegen på väg ner i källaren för att hämta en blå burk till, jag anar att det blir ännu en natt då han vankar omkring i huset och jag är beredd att vakna och kanske finna honom på golvet i ett "blodtrycksfall", byxor som ska tvättas, golv som ska torkas av. Så länge sen jag sov en hel natt och kände mig trygg.
Jag har försökt med böner och hot, ilska, övertalning, kontakt med alkoholmottagning, allt i flera år och det blir bara värre. Försöker vara lojal och inte visa våra problem utåt. Ligga lågt. Men jag är så trött!!!!!
I min vanmakt vände jag mig till vår gemensamma husläkare och berättade om situationen. När jag kom hem talade jag om att jag hade pratat med henne eftersom jag inte längre tror på att han kommer att ta några egna initiativ till förändring. Och därför att jag mår så dåligt av att leva med sjukdomen.
Nu har jag gjort ett "oförlåtligt misstag" och han straffar mig med att dricka ännu mer. Han vägrar svara på om och när han kommer att ta kontakt för behandling av den alkoholism som han faktiskt nu erkänner.
Det får han se, jag ska inte lägga mig i det. Det har inte jag med att göra.
Kanske gjorde jag fel när jag talade med läkaren, men jag förstår inte hur det ska gå till att han själv ska ta steget.

Hej Steven! Jag förstår din vånda och din rädsla för att bli som din far. Jag var ofta rädd att bli som min mor. Men vi behöver inte det. Dels är vi inte våra föräldrar. Dels lever vi i en annan tid som trots att det fortfarande är tabu så är det även ok att börja prata om det onda.

Min mor drack sällan (med våra mått mätt). Men när hon drack så blev hon larvig. Ingen orkade bry sig om henne. När ingen reaktion kom så hotade hon oftast med att gå och dränka sig i havet. Jag blev så van så till slut blev min svar bara; "Visst, visst, gör så. Vi fiskar upp dig imorgon". Min far orkade inte ens kommentera.

Jag har förut varit lite som min mor. Ja, inte hotat med självmord, men tagit till stora gester när jag inte har fått som jag velat i min alkoholindränkta hjärna. Hotat med det ena och det andra. Jag har till och med haft klartänkta stunder mitt i galenskapen när jag har tänkt att ; "Shit, vad tokig jag är". Men ändå fortsatt att agera fel.

Men jag hade också andra klara stunder. Jag insåg att med mitt beteende så var jag inget modersmaterial själv. För självupptagen. Det hade jag säkert (eller inte) kunnat ändra på med hårt arbete. Men jag ville inte riskera tredje parts liv i ett kanske/ hopp/expriment. Idag är jag glad över beslutet för det tog mig ca 30 år att tillfriskna.

Men i slutändan gick det att ändra. Jag är inte min mor. Du är inte din far. Du behöver inte agera som han. Nu har du ett snart ett barn. Vad vill du ge honom/henne? Jag tror att du kan ge en hel del. För du tänker till skillnad från många föräldrar. Fortsätt så fortsätt jobba. Jag tror på dig!

Fia

Hej Tusculadum! "Ett sysslolöst sinne är djävulens lekplats", den gillar jag. Visst lär man sig så mycket här på forumet? Nya tankar, andra tänkesatt. Lösningar som är så enkla att man bara vill slå sig för pannan och utbrista; Varför såg jag inte det?

Din misstänksamhet tror jag personligen på är bra. Du håller garden uppe. Är något för lätt så är det ofta en illusion tror jag. Kan ha fel. Men jag tror inte det. Tycker mig se att om man traskar in för självsäker i nykterhet och deklarerar att ; Det här går bra. Där brukar det brista. Nu talar jag inte om de återsteg (gammeltanten) som vi oftast tar utan om den där tron på sig själv. Grundstenarna. Har du byggt upp ett missbruk under ett ex antal år så säger det sig nästan självt att du inte "blir frisk" på en vecka eller två. Eller har jag fel? En del kanske är så starka?

Vi andra får helt enkelt bara fortsätta att botanisera här på forum. Kombinerar vi det med att bränna underhudsfett så är det ju ännu bättre. Win-win. Men jag tror vad som helst är bättre än överkonsumtion. Godis, mat. Jag tittar inte en extra gång på en överviktig människa som jag möter på i vardagen. Men när jag ser ett uppenbart missbruk så hajar jag till. Reagerar.

Vet inte riktigt vart jag är på väg med detta, men å andra sidan ser jag inte varför det skulle vara det viktigaste i ett samtal/en kommunikation?

Fia

Hej konstnären! Jag ser också de där småsakerna nuförtiden. En blessing på ont-och-gott. Löven trillar av. Kylan kommer. Folk tar fram otvättade kläder från ifjol i kommunaltrafiken. Hösten luktar friskt, men även gammal parfym och annat unk.

Precis som Tanten så tycker jag inte att du ska oroa dig över bristen på alkohol i jul än. Men som gammal alkoholist så tror jag kanske att det är bättre att ta en antabus på själva julafton än morgonen före. Dessutom kan det bli en utmaning för dig och mig att för en gångs skull ÄTA av julmaten.

Fia

Tack LP! Jag blir glad av dina rader samtidigt som jag blir oerhört generad. "Genuint sunda förnuft". Haha, har du verkligen läst och kommenterat i rätt tråd? Jag är ingen raketforskare direkt och ibland ligger mitt empativärde långt under noll. Men det är trevligt att andra kan se det annorlunda. Som m (m-m) skrev i din tråd. Vi behöver alla bekräftelse.

Mitt val om ickeresan i jul-och-nyårshelgen är ett av de tuffaste jag har fattat eftersom jag älskar sol (Vem gör inte det) så när jag får höra att jag kanske inte är galen blir jag glad. Talade med min bästa vännina idag. Hon tyckte att jag skulle chansa och åka iväg, precis det som kanske hade blivit ditt val. Men jag har överkonsumerat alkohol i tjugo år. Jag såg också senast hur min "chansning" i somras gick. Två nyktra dagar av 21. Drack direkt vi hade packat upp och satt på första strandkrogen. Detta trots att jag dygnet innan tagit antabus. Klok? Jag? Knappast.

Fia

Hej igen flygcert! Självklart att du inte har läst min eller andra alkoholisters trådar. Varför skulle du ha intresse av det? Annat med de medberoende som vill behålla sitt förhållande till sin alkoholist. Då kan det nog vara nyttigt att se/läsa om den andra sidan. Däremot tycker/tror jag att det är väldigt viktigt för oss alkoholister att lära känna hur medberoende ser på det hela. Hur ni mår. För oftast har vi alkoholister anhöriga.

När det gäller din exsambos överdrivna snällhet och övertydliga beundran för (att du lyckats med ett papper) att du ska glömma alla elakheter, så är det ett så vanligt skadat beteende att precis som du vill jag bara småle. Men din exsambo/dessa människor ser det inte så. De blir bara förvirrade och kränkta när vi inte godtar deras indirekta ursäkt. "Varför i helv.... kan inte du förlåta för" är typ nästa fråga om de börjar tillfriskna. Men det vanligaste är en ny utskällning eller obehövlig "sanning".

Sist av allt så tycker jag verkligen inte att du har lämnat din sambo en minut för tidigt. Du har inte svikit på något sätt. Du ska bara vara stolt över att du orkar att stå upp för dig själv och dina döttrar.

Fia

men hon är sårad och arg. Hon litar inte på dej nu, du får visa i handling. Och ett möte är en bra början. Jag tror säkert hon förlåter dej, det är säkert mer besvikelse och ledsnad än ilska. Nu får du ha tålamod. Se till att hålla dej nykter så löser det sej nog. Du är på rätt väg när du inser att det hänger på hur du gör med allt. Se det som en fördel, DU kan ändra på saken. Så klart litar hon inte på dej just nu. Men har man en bra grund, ett bra äktenskap så vill man få det att funka och jag tror det kan bli mycket bättre efter detta. Du måste visa vad som är viktigast. Jag VET att det är svårt, jag har själv druckit alldeles för mycket. Min man dricker också för mycket ibland som sagt men ändå på ett annat sätt än jag. Han började bli trött på mej och det fick mej att bli nykter. Jag kände också att han inte vågade lita på att jag verkligen slutat, det tar en tid att visa att man inte dricker. Jag kan lova dej att man får ett så rikt och mycket bättre liv när man kommit över det första svåra. Suget sjunker undan och man ser fördelarna. Din fru kommer att bli så glad och nöjd. Kämpa nu på. Jag tror på dej, (annars skulle jag inte engagera mej).