Senaste kommentarerna i forumet

På alkoholhjälpens förstasida där man ser nya inlägg så ser jag att du har skrivit något mer Ada men när jag går in här så syns inte det inlägget. Någon mer som har samma problem?

Hmm, inte somnat ännu. Lyssnar på P4 Karlavagnen, som handlar om missbruk.

Hej! :)

Alkisjävlar, ja det var kanske att ta i. Klart inga av er är "jävlar", det kan ju inte jag veta :-)

Mjo, det blev lite dåligt med svar i min egna tråd. Trodde jag egentligen inte, hade hoppas på en del reflektioner och åsikter. Men, men.. skitsamma. Att jag är berättare/talar ut, och andra svarar - det händer nog nästan aldrig i min vardag ändå.

Men av nån anledning har det alltid varit så att bekanta, och väldigt "ytliga" sådana så fort dom hamnar i sina "kriser" alltid kommer till mig för att tala ut, även om vi kanske inte haft nån kontakt alls på många år. Jag har dock inte direkt många vänner som jag anser som "nära", det är kanske 1-2st. Jag verkar intressant först då dom jag känner har problem? Känns väldigt synd. Skulle väldigt gärna vilja surra över en kaffe på nått fik, och TALA UT. Men det finns ingen jag känner till som jag tror skulle lyssna och ta mig på allvar. Och jag är ju inte den som direkt öppnar mig heller. Folk verkar ta för givet att mitt liv är superduper. Har försökt några gånger, men blir nästan "bortviftad" att det är fullt normalt....och så får man lyssna nån timma eller två på enligt mig "världsliga" problem från personen i fråga.

Mina föräldrar flyttade ett par gånger, och jag hamnade där jag är idag i gymnasieåldern. Inga släktingar finns då troligen farsan skrämde bort varenda jävel under mina yngre år med sitt beteende, inte heller några personer jag känner sedan "barnsben". Så jag har ingen som jag är "tight" med sedan länge egentligen att surra med.

Låter som jag är en "kuf", men det är jag inte. Har en sambo, och vi har 2 barn tillsammans. Men jag vill inte prata om detta med henne. Jag vill bara att dom skall se mig bli en bättre människa. Även om vi är sambos, jag älskar ju såklart henne och våra barn. Men för mig så duger inte hon att "surra" med. Är jag hemsk då?
Min sambo vet ju såklart vad som gäller. Hon vet att jag är alkis, och jag har erkänt det för henne och vi har pratat om det. Hon är också mycket medveten om mina föräldrars, farmor å farfars till våra barn ganska kraftiga alkoholism som orsakat mycket bråk å stök. (som min sambo även varit dödsfiender med under en period, men då jag "försvarade"). Det skulle jag dock aldrig göra idag. Idag står jag på min sambos sida mot dom. Tycker mest synd om våra barn som inte har nån egentlig kontakt med sina farföräldrar.

Jaja, nu måste jag försöka sova. Det är skitmycket just nu...både jobb å hemma. Egentligen vill jag bara lägga mig ner å grina skiten ur mig å tycka så jävla synd om mig själv... Men det kan jag inte, för jag hatar mina föräldrars jävla tycka synd om sig själv snack, varför dom sitter där dom sitter. Jag vill verkligen inte bli en sån som dom.

Nån dag, ska jag bli bättre.

Jättevarma kramar till er som läst och svarat. Uppskattar det jättemycket, tycker om att nån lyssnar.

Må väl
/Nationalteater.

Jag tycker nog att du ska ta lägenheten, alla gånger, han har haft sina chanser, sina 10 000 chanser som du säger.
Går du tillbaka till honom så känner han sig trygg att allt är som vanligt, kanske inte på en gång, men sen...
Skaffar du din egna lägenhet så har DU skapat en förändring, och har på så sätt övertaget, över ditt liv.
Du kan välja att fortsätta umgås med honom, men på dina villkor, du går hem när du tycker det känns obehagligt, och han vet det.
Så länge du inte ger upp ditt egna liv så kommer han inte kunna styra det, det är du som bestämmer vart du sover, varje natt.

Men låt inte din lägenhet betyda ett definitivt slut på erat förhållande, utan mer som en andningspaus, tid för eftertanke...

Låt han få "tävla" med din nya vän om ditt förtroende, du kan vara väl värd lite extra uppvaktning.
Visst är det mysigt med en ny förälskelse, men efter ett halvår så övergår även den till vardagen, och den är viktigt att kunna förutse så tidigt som möjligt,
Vill jag leva så här i framtiden?

Att bli våldsam är ur min synpunkt helt oförlåtligt, man slår aldrig den man älskar, oavsett orsak, att bära hand på den andre är att skeva maktbalansen i förhållandet genom att göra den andre rädd att bli slagen och våldsam.
Kanske mer ett bevis på deras tillkortakommanden i att kunna argumentera sakligt.

Har ingen erfarenhet av att röka braja, men de vänner som har haft bekanta som rökt på säger att de blir långsamt "sjuka i huvudet",
Skitsiga och oansvariga om de håller på för ofta och för länge, det kan ha en grund i hans beteende, vem vet?

Jag anser att du ska ta vara på det som är bäst för dig och ditt barn, och det som DU kan förändra i varje möjlig situation,
Hellre chansa än att sitta kvar i en obekväm situation, och bittert senare ångra att du aldrig tog chansen till en förändring när du hade en möjlighet,
Om du tar en förändring, så är det upp till honom och bevisa att han är värdig att hänga på ditt nya liv.

Aldrig vara för rädd för att göra en förbättring, en försämring kan man ju alltid backa tillbaka ifrån.

Lycka till!

Berra

Hejsan markatta!
Japp! Och tack! Och håller med dig - rubriken nog lite missvisande. Men tycker nog att min man inte har varit tillräckligt modig beträffande sina egna brister - kanske inte jag heller. Fastän jag till sist fattade att mitt svek hade påverkat honom djupt, kommer jag kanske aldrig att inse hur svårt det egentligen var för honom. Samtidigt fokuserar han nästan bara på hur jag svek honom, inte på hur jag kände mig sviken.

Tjaa! Men vi vill båda två, och vi vill framåt, och vi har redan nått långt. Men vill inte att det ska finnas agg mellan oss pga denna historia. Och vill inte att det ska hända igen!

Kram!

Tack för tipset kära Konstnär.

Jag har vid de få stunder jag mediterat tänkt mig ett litet orange värmeklot i skallen som jag ska "tänka ner" till centrum för obehaget.
Oftast mitt i magen.
Där nere växer sig klotet större och varmare, samtidigt som det sakta snurrar och dess strålar smeker mitt inre.
Lugn, lugn härliga lugn.

Vi hörs!

LP

och andra vänner för omtanke som värmer. Det är ju så att livet bjuder ljusare och dystrare dagar.... Allt är väl med mig och oss fast det är en lite tyngre period. Det är en del av det fina att även tyngre tider inrymmer närhet och kärlek. Jag har en intensiv arbetsperiod nu trots deltiden, skönt att veta att det kommer tider med mer ledighet igen. Jag vill ta vara på livet på bästa sätt. Nu blir det ett träningspass!
Kram på er alla / mt

Jag känner precis igen dina känslor, i går morse hatade jag allt vad alkohol står för, var fast besluten att inte dricka något men när jobbet slutat så blir jag fjärrstyrd till bolaget och hämtar 4st Sofiero 7,5or. blev naturligtvis yr i huvet. Vaknade i morse med den vanliga ångern hur fan man kan bete sej så jävla korkat. Nu är jag fast bestämd att följa rådet som någon skrev "man ångrar aldrig en nykter dag/kväll"

Hej alla

Har inte hittat tillbaka på år, och trodde att forumen var borta. Har sökt någon gång, men då var allt under bearbetning. När jag nu lyckats hitta tillbaka, efter att ha provat en massa olika inloggningsuppgifter, och hittar min tråd blir jag mörkrädd när jag ser hur länge sedan det var den startades. Jag läser hur otroligt glad jag var över att vara på rätt väg, strax innan jag tog mitt första återfall, där och då. Jag minns hur mycket det betydde för mig då att läsa om era erfarenheter, och att det var stöd jag kände från er i dom svar jag fick. Kanske, kanske kan det vara vägen som gör att jag kan klara ett nytt försök. Naturligtvis har jag kämpat till och från.

Jag bläddrar i trådar från "nya" som hittat hit och alla svar från dom som varit med länge. Tänker att det säkert även finnas sådana som jag. Som var på väg, men kom av sig. Och så finns det säkert dom som jag som kom av sig, men inte ens kan logga in längre...

Ytterligare tre år av livet har passerat och naturligtvis är ju oddsen att det ska gå inte bättre idag. Men vad ska man göra? Att försöka med beslutsamhet är väl det enda man kan göra, och det gör jag nu. Strategin blir som sist. En dag i taget. Försöka stå ut dom första veckorna, det gick ju sist? Hoppas bara inte att det händer något otäckt under veckorna som kommer den här gången. nytt försök, bygga motivation och göra det jag kan för att återerövra livet.

Så går mina tankar när jag kommit till dag tre.

Möjligen om du kan hålla dej till ett, två glas om du blir bjuden, men se upp... Jag vågar inte heller testa, jag är alldeles för rädd om mej nu. Alternativet att "ha roligt" en timme eller två då och då ställt mot risken att jag åker tillbaka i missbruk och fortsätter utförsbacken där jag var - då vågar jag inte chansa. Jag mår hellre stadigt och jämnt bra utan några överraskningar.

Kram!/MB

Jag längtar hem! Jag vill hem till badkaret och till min säng. Hem till min tjej. Jag har den värsta baksmällan på länge. Jag hatar mig själv för att jag gör så här! Jag skulle ju inte dricka. Jag ska klara mig utan resten av veckan! Jag måste, måste måste klara det! Jag vet ju att jag blir så här dålig efter varje gång. Varför kan jag inte minnas den känslan när suget kommer smygande om några dagar?

Jag är så äcklad av alkohol nu. Känner ett sådant obehag inför att dricka igen. Jag hoppas jag kan hitta motivationen att stå emot nästa gång suget kommer.

Hinner inte skriva så mycket, ska iväg snart. Men min spontana tanke när jag läst är varför är det viktigt för dig att någon av er ska bli den "skyldige"? Definitivt är det aldrig någon annans fel att man dricker. Är det du som höjer glaset till munnen och du som sväljer så är det du som bär ansvaret för det oavsett om någon annan har köpt hem spriten eller inte.

Istället för att fokusera på vem av er det är som har "gjort fel" så kanske ni kan försöka fokusera på hur ni vill ha det i framtiden och vad ni behöver för att må bra? Både missbruk och otrohet är jobbiga svek att komma över, det går men krävs nog att båda ska till att vilja ha en förändring, alltså inte bara skylla på den andre utan vilja förändras själv inifrån, våga se sina egna fel och brister.

Kram!

Dagarna går och jag mår riktigt bra. Känns som jag har läget under hyfsad kontroll nu men är inte så dum att jag inte förstår att jag kan vara tillbaks på noll hur enkelt som helst. Men ändå, just nu njuter jag, uppskattar det vanliga i livet, älskar min underbara nyktra sömn, mitt kvällsthe och börjar till och med längta efter att gå snabba promenader (då har det gått långt ;), jag som vanligtvis är slöheten personifierad).

Jag känner inte så ofta sug och kan se fram emot kvällen och riktigt längta efter tv och te. Tidigare har jag mest bara velat sova de gånger jag hållit upp, sova bort det grå tråkiga alkoholfria livet som kändes påtvingat. Så känns det inte, just nu iallafall. Nu VILL jag inte dricka, det är stor skillnad! Vinsterna är större än förlusterna.

Jag tar en dag i taget och har lyckats bättre senaste tiden än jag någonsin gjort. Även om jag haft ett par uppehåll på 2-3 veckor som mest tidigare så har jag aldrig klarat mig så här långt (även om jag har haft ett par dagar då jag druckit även denna gång) och jag har tidigare inte klarat uppehållen utan antabus vilket jag gör nu. Det känns som om min hjärna är på väg (på väg!! inser självklart att jag har långt kvar) att omprogrammera sig själv. Från att ha haft totalt fokus på alkohol så finns det nu plats för annat. Härlig känsla!

Har läst klart Anfäkta och AnsvarsFULL och det är skrämmande och bra läsning för mig. Känner igen mig i en del, men framförallt är det där jag skulle hamna om jag fortsatte som jag gjort. Det vill jag inte!! Skulle så gärna ha fler böcker att läsa, är det inte märkligt hur det finns tusentals 5:2 och LCHF böcker men när det gäller ngt så viktigt och vanligt förekommande som alkoholism så får man leta länge. Skumt och dumt!

Igår var jag på ölen igen. Var hos en kompis. Ville vara avhållsam men samtidigt ville jag dricka. Vi åt middag och drack. 5 öl. Blev ganska full. Bakis som satan idag. Så sjukt djävla onödigt! Hur fan kan det vara så svårt?!?!
Det som var positivt var att jag tog upp mina problem och tankar för min vän. Han sa att han inte hade samma sug efter alkohol som jag och att han bara drack för att jag drack. Vi lovade att vi skulle köra alkoholfritt när vi ses i fortsättningen. Tog i hand på det. Det känns bra. Då vet jag att det inte blir något när vi ses. Vi gör det vi brukar fast utan ölen. Innan har man alltid överlagt med sig själv inför varje möte med min vän. Ska vi dricka eller inte? Nu behöver jag inte undra mer.

Hade varit skönt att kunna säga att man varit helt vit sedan i torsdags men nu blev det inte så. Nu börjar vi om.

God morgon
Tänkte bara säga till dig att jag mediterar 9 minuter varje dag.
Har lärt mig det på nätet. Hjärnan får vila och man känner ett inre
lugn.
Sätter mig på en stol handflatorna på låren, blundar och tänker att
jag sitter i en solstol i ett varmt land, blundar ser för mitt inre
en stor solnedgång, ser hur den sakta går ner. Låter solstrålarna smeka
ansikte först, över-underarmar, bröstkorgen, magen, låren, vader fötter.
Upprepar detta sakta och tänker på att andas lugnt. När solen gått ner
över horisonten är jag klar att ta itu med vardagen.
Du kan ju prova om du känner för det
Ha det bra
Konstnären

Jag skrev i någon tråd att jag "aldrig" dricker annat än för att förhöja mitt goda sinnesmod ytterligare.
Det stämmer inte alls.
Jag är en Person som bär på mycket frustration och ser så mycket amatörmässigt på min arbetsplats, på TV, på jorden.
Vaknar på nätterna och ältar saker till förbannelse.
Hjärnan på högvarv både natt och dag.
Små saker som blir stora under natten.

Jag vet att sinnesro är mitt mål. Jag jobbar på det.
Mitt mod att förändra där jag kan blir kanske lite för stort och övermäktigt för mig.
Jag ger mig inte i första taget.
Bra egenskap ibland, men jobbigt för mig. Väldigt ofta.

De stora och små tingen jag inte kan förändra försöker jag helt enkelt släppa numera.

I vilket fall som helst så är min frustration och maktlöshet en trigger till att fly in i det som kortvarigt ger mig avslappning.
Bra att veta, eller hur?

Det där med meditation är nog ett rätt bra verktyg för mig.
Inte bara springa sig trött i skogen.
Jag måste få vila ibland också.

LillPer

God morgon fia
Skrattade här på morgonen när jag läste din text. Tror att jag oxså
ska ta en svängom ibland. Du verkar så positiv och glad piggar nog upp
på arbetsplatsen.
Men visst känner man sig gladare utan alkohol har tänkt på det mycket
hänger inte upp mig på småsaker längre. Idag är det 9 veckor och en dag
sedan jag var i närheten av en flaska. Fattar knappt att det gott.
Men jag tror vändningen kom när jag lyckades styra tankarna bort från
den där tjatiga rösten, 2 små glas är inte så farligt.Visst har jag
sug ibland men inte värre än att det går att hantera. Det enda som
gnager lite i mig är julen. Jäkla alltså att den är så förknippad med
drycker. Men det får bli en antabus kvällen innan julafton.
Önskar dig och alla en skön dag
Spegeln har blivit min vän tittar i den varje morgon och säger högt
VAD SOM ÄN HÄNDER IDAG INGEN ALKOHOL.
Min man sa till mig i går att han tycker jag har blivit tio år yngre
sedan jag la av spriten. Jag lapar i mig som en katt.
Dansa på nu jag ska göra detsamma
Kram
Konstäre

Jag är också snart 50 och spelar fortfarande luftgitarr offentligt och försöker låta som Ian Gillan i Deep purple.
Det skär sig ibland, men så befriande att vara sig själv.

Jag möts oftast av väldigt glada ansikten och skrattande människor pga min "galenskap"
Det är rätt gott att kunna vara lite galen i nyktert tillstånd!

I´m a highway staaaaaaaar!

Ride on, ride on everybody!

LP

Hej Nanne,

Sjukt överdriven reaktion av ditt sällskap, om situationen var som du beskriver den?
Hon kunde väl sagt till dig först, tycker jag.
Jag tycker inte alkohol och bil är en bra kombo, men jag skulle gjort precis som du.
Grusväg på landet, man kör i gångfart. Lägg av, det blir bara löjligt.

Sedan är vi alla olika. Som Adde säger, om gränserna suddas ut kanske man till slut är ute på E4 och kör kraftigt berusad.
De e vel lugnt. Jag e ju bara, hick, lite full...Omdömet blir hos vissa sämre än andra.

Min slutkommentar får bli att det var för mig relativt svenskt fjanteri och moralpräktigt att ringa polisen för din lilla biltur. Jag skulle reagera som du.
Sedan är det fel att köra bil berusad. Det tycker jag definitivt.
Fast många i trafiken utgör större hot och fara nyktra bakom ratten än vad många berusade gör.
Dåliga bilförare får fortsätta även om de är halvblinda, halvdöda eller bara kör bil riktigt dåligt.

LillPer

Vaknar så utsövd! Före 04 på morgonen och börjar inte jobba förrän 08. Härlig morgontid med långkaffe och forumläsning.

Igår var det så vidrigt väder ute så till slut gav jag upp promenadtanken. Det fick bli en lunch med mannen istället (där vi än en gång fastnade i den där trista resebråket) och sen kröp jag i säng redan vid 16-tiden med katter och böcker. Så skönt att ligga där och lyssna på regnet.

Jo du, LillPer. Du har nog förstått det mesta rätt. Jag vet inte mannen medvetet vill locka tillbaka fyllot i mig. Det tror jag dock inte, han är ingen elak man. Men han saknar mig och den "gamla goda tiden". Fattar inte riktigt fast jag förklarar om-och-om igen att jag har förändrats, jag vill förändras. Jag har aldrig sagt att vi aldrig mer ska resa tillsammans, eller för den delen ta en drink. Bara inte än.

Resandet har alltid varit vårat stora delade intresse. Barnlösa som vi är och med hans relativt fria arbete har vi rest mycket och ofta. Men aldrig till ställen med för lång flygtid. Min mans smärtgräns har gått på max 8 timmars flygtid. Men nu försöker han locka mig med sånt jag velat, men inte tidigare gjort tillsammans med honom. Respektlöst? Eller bara dumt? Desperat? Jag vet inte.

Precis som du har jag varit/är likadan. Själva upplevelsen har aldrig "räckt" utan ska toppas. Har exempelvis legat 300-400 meter ut till havs på en luftmadrass med en kall öl. För havet, solen och vågrörelserna räckte inte till? Galenskap.

Nu kattlådor och dusch. Tror det blir en bra dag idag.

Fia

och alkohol går inte ihop ! Inte ens om det är en liten väg i skogen för snart är gränserna utsuddade och du tar chansen att köra längre sträckor. Om jag ser nån påverkad som sätter sig i en bil så anmäler jag direkt, gränsen har passerats.

Och frågan om du har problem ? Eftersom du har börjat att ifrågasätta ditt eget beteende och dessutom tycker det är ok att köra bil när du druckit så är svaret : JA, du har problem med alkoholen !

Hej Santorini och NyMan! Även jag gör det. Dansar ensam hemma i nyktert tillstånd. Ibland lyfter jag upp en kisse och svingar runt. Men jag har inte vett att släcka eller dra för gardinerna. Efter att jag börjat nyktra till har jag blivit ganska skamlös. Skam-lös i ordets rätta bemärkelse. Jag kan även rocka loss på arbetet. Om radion spelar något bra så höjer jag ljudet. Dansar och ylar med falskt i texten. Vilket kanske ses som normalt om man är 20 år och jobbar i en bar. Jag är strax 50 och har en slags ansvarsposition. Men nu dansar jag för att kan utan att skämmas. Jag vågar "göra bort mig" och min eventuella värmehöjning alstrar inte fyllesvett. Och jag har märkt att om man är glad så blir andra bara glada. Dans är som Santorini konstaterat också en jättebra träning. Ett mycket bra drogfritips!

Fia

Tack Adde för att du ger mig rätt! Det är två veckor sen jag pratade med vår läkare och nu har jag varje dag fått höra vilket stort svek detta var. Men jag känner mig desperat. Vi har levt ihop i nästan 40 år och snart ska vi tillbringa ännu mer tid tillsammans. Vi har så goda möjligheter - två fina omtänksamma döttrar, barnbarn, vi bor bra och har allt vi behöver. Jag ser fram emot att få mer egen tid men för min man blir det ytterligare en anledning att känna sig förfördelad och behöva söka tröst i ölen. Han dricker varje dag, inte en paus någon kväll i veckan. Då vi äter söndagsmiddag med barnen har han alltid en tvätt att ta hand om i källaren.
Och sen slocknar blicken, talet blir allt segare, han måste hålla i sig för att gå. Oftast kissar han ner sig och försöker torka upp på golvet med toapapper. Vid halv tiotiden brukar han reta upp sig på något.
Kan vara ett TV program, sitt jobb, eller mitt kontrollbehov. Jag blir tyst, orkar inte säga emot, fel det med. Så jag går och lägger mig och hör efter en stund hur han går ner för trappan och tar sig en öl till. Eller en vinskvätt om det finns, what ever. Och då händer det ibland att det blir alldeles tyst och jag hittar honom liggande på golvet. Sen försöker jag sova och tar en sömntablett till. Vaknar tidigt med värk i magen och hjärtklappning.
Men lyckas för det mesta hålla masken på jobbet. Ingen vet hur jag har det hemma.
Döttrarna ser ju hur det är ställt med deras far och de har försökt få honom att göra någonting åt det med kloka samtal och mycket omtanke. Då får jag också höra hur jag har triggat igång dem och pratat skit bakom ryggen. Senast jag kom hem från en resa med väninnor märkte han hur jag hade tjattrat med dom för att jag var så påååå! Helt fel, jag var glad och stärkt och hade inte sagt ett ord om några problem med mannen.
Sov gott ett par nätter och kopplade av.
Jag har läst så många trådar på Forum och känner igen beskrivningarna alltför väl. Men jag ser ju också att det finns dom som tar sig igenom det här och det ger mig hopp.

...men så jävla gött att vi är fler som går bananas till den där musiken som bara är så rätt vid vissa tillfälle!

Livet behöver inga droger, so you go girl! Party On! Jag dansar med härhemma;

'Cause you know (sjung med Santo!) Tramps like us, baby, we were born to ruuuuun!

Enjoy Your Night!/NM

Livet behöver inga droger har jag läst som slogan nånstans! Ikväll har jag dansat loss på köksgolvet till Lady Gagas "Born this way"! Ensam hemma, släckte lampan så jag inte syns utifrån och så har jag kört den på repeat! Härligt motionspass också! Gratis! Hitta din favorit och kör så det ryker!