Senaste kommentarerna i forumet

Nej, det är nog inte ointresse som gör att man skriver inlägg eller inte. Precis som Fia skriver är det ofta lite tidspressat när man är härinne. Jag läser allt men skriver inte kommentarer överallt.

Men jag kan förstå vad du menar, när vi härinne "outar" oss och skriver, ofta från hjärtat, så vill man gärna ha bekräftelse på att någon läser och ser. För många av oss är ju också detta det enda ställe där vi kan få uppmuntran. Jag får stöttning från min man, men jag tror verkligen inte att han har fattat vilket arbete och energi jag lagt ner på att hålla mig borta från vinet de första två veckorna (är uppe i fyra nu och är jättestolt :)). Skulle gärna vilja hojta lite på jobbet men det funkar ju inte så... Så visst är bekräftelsen och responsen här inne viktig.

Tråkigt för dig med jobbet. Ännu viktigare då att du hittar något som kan fungera som ersättning för alkoholen när du är iväg. Behöver du vara måttlig i din träning? Lägg din energi på den ett tag, och känn efter vart det tar dig. Ibland behöver bara tiden få gå, och nya saker dyka upp. Kan du hitta något annat att lägga fokus på?

/m

är nog bra att ha som ett första mål. Den är ju också relativt enkel att dela in i delmål för att känna sig duktig (vilket ju behövs). Det är ju också ett bra skäl att uppge för vänner och bekanta som undrar varför man inte vill ha alkohol.
Lycka till!
/m

Det är bra att du tar initiativ. Det tar tid att för en besviken människa att återfå förtroende. Ta tag i initiativet och kontrollen så mår du bättre. Det är inte panik du behöver nu.

Efter 10 år ihop har vi klarat många dalar. Och nu hänger allt på vad hon hamnar i sina tankar och hur jag gör med allt. Börjar med att gå på ett AA möte om en timme. Vilket hon just nu skiter i men jag gör ngt iaf.

Tack så mycket.
jag är väl medveten om att det är jag som gjort fel absolut. Rädslan av att förlora allt skapar paniken. Jag är ingen ond människa. Fan är en snäll och kärleksfull person. Spriten gör mig ond.
Hoppas tid kommer läka allt. Att min fru hittar kärleken till mig igen. Vi har ett bra liv i övrigt.

Visa att du menar allvar. Jag förstår att din fru fått nog. Jag förstår hur hon känner. Jag är själv nykter sen 1,5 år nu och även medberoende. Min man dricker för mycket ibland och då blir jag så trött på honom att jag inte tål honom. Och han blir ändå aldrig elak, bara fånig. Sen jag själv blev nykter så kan jag ställa andra krav på honom och han har skärpt sej. Alkoholist eller inte, du ska nog verkligen ta dej en ordentlig funderare om du vill behålla din familj. Hårda ord ja men jag skulle rekommendera din fru att lämna dej om du inte ändrar dej. Varför ska hon få sina fester förstörda? Se det här som din botten och skaffa hjälp. Så klart tror hon inte på dej nu, varför skulle hon det? Du har ju lovat förr. Nu måste du visa i handling. Det tar sin tid, du får ingen quick fix nu. Det tar lång tid att bygga upp ett förtroende igen. Jag önskar dej lycka till.

Det är din frus rätt att vara skitförbannad på dig. Du får nog lugnt och fint vänta ut henne. Det är ju hennes sätt att bearbeta ditt svek för det är det ju. Hur hårt det än låter. Du känner ju såklart din fru bättre än jag så du kommer säkert underfund med när det är lämpligt att komma med din handlingsplan. Kärlek visar man i handling. Du får ta det stora SUGET med allt vad det innebär. Det får bli ditt första steg i att ta kontroll.

Försöker prata med henne. Men nu är allt också färskt efter den senaste händelsen. Så når inte fram. Vill att allt ska fixa sig direkt trots att jag vet att det inte funkar så.
Allt är tomma ord för henne då jag sagt innan att jag ska sluta dricka så mycket och inte bli så där full igen. Så nu är man på botten och letar efter en luftbubbla som räddar mig.
tack för alla era hjälpande ord. Det värmer

Det är klart att din äkta hälft har svårt att köpa att du är alkis. Dels skulle det finnas det en förklaring till ditt beteende och precis som du skriver skäms hon. Det är såklart mycket lättare att bli förbannad på dig om du "bara" är en skitstövel. Det finns inget konstigt i hennes reaktion.

Så vad skall du göra. Som andra har skrivit skall du sätta dig ner och prata med din fru. Behöver ni en "mötesordförande" tar ni med någon som ni båda har förtroende för. Därefter kommer ni överens om din behandling som en beroendemottaning eller liknande. Nästa steg, eller samtidigt, är att ta kontakt med någon familjemottagning. Det här är nog inget ni fixar själva.

Du däremot kan visa att du verkligen menar allvar genom att ta initiativ i de exempel jag nämner ovan. Det är inte bara tanken som gäller utan här gäller det att visa din uppriktiga vilja i handling. Tar du tag i detta, dvs. tar kontroll, har du gjort vad du kan.

Bara lugn! Om du läser texterna här på forumet så inser du att våra familjer har ett stort tålamod. Men utnyttja det inte utan plita ner en handlingsplan. Ta kontroll!

Lycka till

Hej LillPer! Jag tycker absolut inte att du är och/eller skriver ointressant. Det gör mig lite arg att du än ska behöva tänka den knastanken. Men (Nu ser jag bara på mig själv, kan ha helt fel) jag tror att det lätt blir så att vi andra kanske inte har så mycket tid att spendera här. Även om jag personligen skulle kunna sitta här i dygn. Och när tiden inte räcker till så lägger man en kommentar hos de nya. Eller de som skriker högst. Sen finns det de som liksom slinker under radarn. Men jag ser dig och har jag läst om din kamp. Både med alkohol och en arbetssituation som du stundtals inte är helt nöjd med. Blev ledsen när du inte fick den chans du hoppats på sist när det gäller jobb.

Jag gillar det jag läser om dig LillPer. Och jag har tänkt på dig. Ganska mycket faktiskt. Funderat på om du skulle kunna vara samma Per som jag var kär i för ca 28 år sedan. Men nu har jag uteslutit den möjligheten. (Ellar har du en gång rymt från lumpen för att åka utomlands med en äldre kvinna? ;-)) Dessutom kallade jag honom för LillePer. Men jag ser dig och jag kommer att ge dig mer feedback. Inte för att det är synd om dig, utan för att gillar det jag ser. En rak man, en smart man som ibland tappar all sans när han dricker. Även där kan jag relatera. I yngre dagar gjorde jag så ofta och så mycket bort mig efter det där första glaset...som slutade i hur många som helst. Sen blev jag fegare. Av ren skam och social själbevarelsedrift började jag med att dricka hemma.

Håller med om att skogen ( all natur ) har en läkande kraft. Mår bra när jag kommer ut i naturen. Men jag är också en bekväm varelse. Jag vet att min lugn får jag av powerwalks. Då fungerar promenader på asfalt bäst. När de flesta jobbar. I naturen kan man snubbla på rötter och annat. Så skönt att vi kan lära av varandra.

Kram LP. 4 dagar som du kan lägga i din vinstpott.

Fia

Jag är nära panik. Utan dom har jag inget. Tror inte hon vill förstå. Jag säger ungefär det jag skriver här men det får inget fäste alls.
Jag vet inte vilken fot jag ska stå på.
tog ett felbeslut och skickade ut ett sms till flera av våra vänner och skrev att jag är alkis. Och allt jag gör fel mot min fru i fyllan. Nu skämms hon för sina vänner istället. För att hon är gift med ett as. Men jag har bara fått fina ord och de tycker jag är modig som gått ut med det så.
faan jag gör bara så mycket fel i allt jag gör

Försök att berätta för henne precis det som Steven skriver!

Kontakta en läkare och förklara din situation. Du kan få hjälp genom samtalsterapi. KBT. Där kan du bearbeta ditt beteende och beroende. Din fru anser inte att du är en alkis för hon ser bara det dåliga du säger och gör. Hon inser inte att det är alkoholen som gör det.

Alkoholen sabbar hjärnan och vi får skev uppfattning om saker och ting... Den kan få undantryckta känslor att komma upp till ytan. Du kanske har en aggression inom dig att bearbeta?

Tala om för henne hur du känner! Säg det du säger till oss! Säg att du insett! Be henne ge dig en chans! Säg att du är beredd att göra allt för det ska bli bra igen. Visa / bevisa att du kan / vill /ska ändra på dig och du älskar henne.

Jag vet inte varför hon får ta smällen. Jag älskar ju henne mest av allt. Men hon är så arg på mig att hon inte bryr sig.
Jag förstår ju henne. Gång efter gång sviker jag henne. Jag är en stor idiot. Mitt liv slås ju i spillror.
Är jag en alkis???
Det anser inte min fru. Utan jag är bara ett svin enligt henne.
mitt hjärta blöder

Känns som om jag spricker. Min fru avskyr mig. Kommer vi ens leva ihop mer??
Hur vinner jag tillbaka henne? Alla säger ge det tid. Tid tar livet av mig. Att den jag älskar hatar mig, hur hanterar man det??
Du är ingen alkoholist, du väljer ju att bli full och elak varje gång. Hur får jag henne att förstå??
Jag vill ju inte välja spriten men ändå blir det så..jag lider så. Och nej det är inte synd om mig. Det det vet jag. Men hur får jag henne aty förstå????
Jag vill inte bli ensam. Jag vill leva med min fru och min familj.
Hjälp :-(

Jag vet inte hur det blir så. Man får en kick som man efter ett tag inte vill vara utan. Det är klart att det är rätt trist att byta däck och tapetsera. Dricka bärs är kul däremot! Om man kombinerar dem så blir det ju kanon! (ironi)

Det är bara att lära om! Gör om gör rätt. Man får kognetivt gå emot sina gamla vanor och göra sker utan att dricka öl. Jag tycker inte att du ska fundera så mycket på att "AAAALDRIG MEEER dricka öl". Tänk mer att du ska bryta en vana. Ta en dag i taget! Försök att klara dig utan! Det är fan inte lätt! Jag har samma problem själv. Men vem vet. Man kanske kan lära sig måttlighet och skapa en sundare inställning till alkoholen.

Vad tror du det är som triggar igång ilskan gentemot din fru? Jag har liknande problematik själv. Du kan läsa om det i min tråd: Dags att bryta den dåliga vanan. https://www.alkoholhjalpen.se/forum/forandra-sitt-drickande/7017

Hej Steven.
Varför skapar man sig ett sådant beteende? Slår mig när jag tänker efter att allt som jag
gjort här hemma är med hjälp av öl. Ren jävla idioti. Har så svårt att förstå varför min fru får ta emot så mycket ilska. Hon är ju det bästa och finaste jag har. Vad gör jag utan henne liksom??
Allt är ju nytt för mig, det slutgiltiga uppvaknandet liksom. Så får lite panik av tanken att aldrig någonsin dricka en öl igen. Det är ju så gott. Men jag vill bli av med det en gång för alla!!
Ändå skönt på ngt sätt att jag inte är den enda som har problem.
tack för era inlägg. Betyder mycket.

Jag känner igen mig i dina ord. I början var jag väldigt rastlös
orolig kunde inte göra något helhjärtat. Hade bara vin i huvudet.
Tänkte ska jag aldrig mer få dricka. Men jag har lyckats tänka om
tog några veckor minst. Nu tänker jag bara på en dag i taget.
Mycket av ångesten har släppt på grund av att jag inte tänker på
att jag aldrig mer ska dricka. Sen om jag har det i bakhuvudet är
en annan sak. Sakta men säkert kommer du att må bättre.
Lycka till. Livet är sällan en dans på rosor.
Konstnären

Jag känner så väl igen mig! Det där vardagsdrickandet! Kan inte klippa gräset, sätta upp en hylla, byta däck, tända grillen osv, osv utan att känna suget efter en öl. Lyckligtvis har vi inte alltid något hemma så jag kan dricka. Mest sommartid. Jag köper några burkar om jag vet att jag ska vara ensam. Gömmer undan, tar i smyg. Hade jag bott själv hade jag lätt knäckt ett flak i veckan. Det jobbiga är att ständigt känna behovet av att dricka öl. Det där "mysiga", lite oskyldiga öldrickandet i garaget när man fixar och donar. Det är ju sånt vi karlar gör! Det hör till! Det ser min amerikanska sitcoms. Flanellskjorta, man-cave, dricka Budweiser ur flaskan med grabbarna i garaget. Man hittar alltid anledningar att rättfärdiga sitt drickande.

Jag blir också jättefull på alla fester. Gör inte dirket bort mig men jag blir jäkligt onykter och fruktansvärt bakis dagen efter. Tänker mörka tankar titt som tätt. Ångest.

En dag i taget är nog det bästa tänket, men å andra sidan så går 30 dagar fort. (Hoppas jag).
Jag är helt inställd på att klara min vita månad.
Skulle jag misslyckas, ja då får jag börja om från början igen. Tills jag har haft mina 30 vita dagar i sträck.
Upptäcker jag att det absolut inte fungerar så tar jag kontakt med en läkare för att få hjälp.

Nykter idag: Tack för tipset om nyhetsmorgon med Ma Oftedal. Tittade nyss på det. http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=2483702

Vildvuxna rosor: Har du någon läkarkontakt? Blev lite fundersam när du skrev...ja, bara att känna lust inför inför livet igen.....Själv har jag haft flera återkommande svåra depressioner. Äter sen några år tillbaka en låg underhållsdos av antidepressiva för att inte bli sjuk igen.

Önskar er allt gott!
Kram
Tanten

Vad bra att du redan idag ska på ett AA-möte. Hoppas det faller väl ut.

Häng också kvar på Forumet, läs i trådarna och skriv själv. Det finns mycket samlad klokhet här. En del har kommit långt i sin resa. Andra har precis som du, nyligen påbörjat den.

Lycka till!
Tanten

Ack vad jag liknar min far. Han hade en skev dryckesvana när jag var barn. Spriten var hans befrielse från tristessen i vardagen. Han har dock aldrig varit riktigt elak mot mig eller mor. Kanske mot mor, när han var riktigt bitter. Då kunde han säga nått dumt. Än idag kan han verka nedstämd och introvert. Snart 80 år. När han dricker blir han glad och social men det blir oftast för mycket. Jag tror han sörjer sitt ex som lämnade honom innan han träffade mor. Han kom aldrig över henne. han festade hårt efter att ha misst henne också. Det har jag hört. Men...jag vet inte helt säkert vilka hans demoner är / var. Jag känner i alla fall att jag ärvt dem till viss del. Känner igen beteenden och dåliga sidor. Det negativa tankarna och inställningen. Usch jag vill inte bli som honom. Idag är han dock världens snällaste. Han hjälper mig enormt mycket och ställer alltid upp för mig och min familj. Jag älskar honom jättemycket.

När han kom hem på fredagkvällen hade han alltid en flaska sprit med sig. Jag tyckte inte om det. Gillade inte att han och mamma drack. Det kändes så otryggt och konstigt när de blev berusade. De blev aldrig plakat. De blev väl ungefär som folk blir när de festar. Lite tjaffsiga, sentimentala och gapiga. Nån gång grät jag och var arg för att pappa köpt hem sprit. Då blev han sur. Ställde undan flaskan. La sig och läste biltidningar i sängen och käkade godis i stället. Trottsig. Sa knappt nånting och somnade tidigt. Morsan och jag satt kvar och kollade TV. Kvällen var förstörd och det var mitt fel. Jag hade sabbat allt. Det sjuka är att jag IDAG, i vuxen ålder, förstår hur farsan kände sig. Han hade suttit på jobbet hela veckan och på fredagen såg han fram emot att komma hem och ta sig några goa groggar, lyssna på plattor och kolla på Zeb Mcahan. Nu föll allt för honom och fick inte sin kick, sin belöning. Han blev sur och ledsen och gick och la sig. Jag skulle kännt samma sak. Men det var fan inte OK att bete sig så. Jävla gubbe! Och nu är jag likadan. Kan inte må bra utan att fyllna till på fredagkvällen.

Vad ni skrivit och tänker att det är naturligtvis så jag ska tänka, en dag i taget.
Jag har gjort halvhjärtade försök att bryta mitt destruktiva beteende(dricka) men har inte lyckats så bra. Problemet för mig är att jag känner mig så rastlös....tråkigt att inte känna lust inför något. Har en ständig oro i mig,tänker att det ändrar sig om jag orkar hålla ut tillräckligt länge så gamla känslor kommer tillbaka (glädje, sorg, lugn, .....ja, bara att känna lust inför loivet igen.Jag vill inte leva så här som jag gör nu, men kanske är inte min önskan om att ändra på mig så stark....samtidigt som detta är inte hållbart, man kan inte leva i en bubbla hur länge som helst. Virriga tankar och ord ifrå nmig idag, men kan inte åstadkomma bättre. Fortsätter att läsa och vara i kulisserna tills jag kan samla orden till något som kan försås :-)
Tack för att ni delar med er. Det är guld värt.

Ja, efter ytterligare lite skäll och förnedring så har exsambon vänt - nu är jag "duktig" igen; jag hade fyllt i papper och då talade han om för mig att "det gjorde du riktigt bra, jag är stolt över dig" - och jag kan inte låta bli att småskratta lite: vem är han som tror att han ska berömma mig och "godkänna" det jag gör? Det jag gjorde hade i mina ögon varit värda ett "ok, vad skönt att det var löst", men då ska han liksom stryka ett streck över den senaste tidens elakheter genom att tala om att nu är jag duktig igen och då ska allt vara glömt.
Jag bara förstår inte...?

Ja, du Fia, tack för dina ord till mig!
Du har nog rätt: han kommer nog hålla på tills det är någon annans "tur"... Å ena sidan lite ledsam tanke, du vet övergivenhetstanken, att jag inte träffar någon osv, men härlig tanke att slippa det här; men jag tror att det kan dröja - han brukar ha mycket sexuella kontakter men har inte haft ens en handfull förhållanden (trots att han var nära 40 när vi träffades) och samtidigt kan jag inte låta bli att tänka stackars människa som faller för honom...
Lycka till med allt Fia! Jag orkar inte riktigt läsa inne på din sida, eller andra alkoholisters, för jag har hittills mest fastnat i att jag lämnade för tidigt, jag gjorde fel osv gentemot min exsambo... Men jag läser då och då och förstår en bråkdel av hur svårt det är!
Kram