Senaste kommentarerna i forumet

Men Gud så underbart! Här har jag varit borta från forumet i lite mer än ett dygn och ramlar något trött och solkysst in i ett hav av svampar, Di Leva och vett&etikett. Fantastiskt!

För att summera lite kort:
Vi äter svamp om vi vill.
Tomas gör bäst i att fortsätta klä sig i kaftan.
Alla har vi en etikett men de är i en brokig och härlig färgskala.

Har jag missat något?

Hörni, nu har jag tre kvällar på raken ätit goda middagar med underbara vänner på underbara Gotland. Har aldriggggg druckit så många alkoholfria öl i mitt liv men jag är NYKTER, jag mår STRÅLANDE och det här är bästa semestern EVER!!!

Idag frågade jag min 8-åriga dotter om hon tycker det är någon skillnad på mig nu när jag inte dricker vin (jag har berättat för henne att jag slutat för att jag mår bättre, då kan hon vara min känslomässiga kompass bara genom att finnas till). Hon svarar: "ja, mamma, du luktar inte illa längre. Nu luktar du bara mamma och det är det bästa som finns. Och så vill du läsa Doktor Proktor (en suverän barnboksserie) varje kväll. Det tycker jag är jättebra"

Då fick jag torka ett par lyckotårar. Så stolt. Så rätt. Så motiverad.

Återfall är lögn. Tack Saltcity för dom orden, de ska jag bära med mig. Uttrycket gick rakt in i mig. Jag bestämmer mig för att dricka, det är ingen som står där med tratt och tvingar mig att svälja.

Saltcity du verkar uppgiven, men för varje försök kommer du närmare målet. Ge inte upp. Nykterhet är ibland det enda rätta, en nykter dag är en vunnen dag i vår värld.

Mitt nya mantra: Återfall är lögn. ÅTERFALL ÄR LÖGN!

Sköt om dig och skriv gärna fler tänkvärda ord. Kramisar Kotten

...Men ibland kan man kanske känna behov av att klassificera eller sätta etiketter på sig själv o andra. Själv är jag nog mer åt Viljas håll. Herregud, livet är ju en hel färgskala, och fanatism är lite läskigt. För mig har en inre kompass vuxit sig starkare och mer tydlig de senaste åren. Jag går på den, på magkänsla eller intuition eller vad det nu är. Det är här som alkoholen inte har passat in. Men tagit makten. Och nu måste kompassen bli så stark att den manövrerar bort suget. Men jäklar, det är svårt än!!!!

..för att ni är så snälla och tar er tid att läsa vad jag skriver och svarar och peppar! Det här med tårar har kommit mer och mer på sistone när jag har druckit och rädslan för vad jag gör med mig själv och mitt liv griper tag i mig, då gråter jag för att jag känner mig så hjälplös.

Sent den kvällen när polisen och sjukhusprästen kom och knackade på och talade om att min sambo hade dött och efter att vi hade varit till sjukhuset och sett honom och kommit hem igen så drack jag flera glas whisky fastän jag aldrig drack eller dricker ren sprit och den kvällen började jag också röka igen efter 17 års uppehåll. Men jag drack inte så mycket första tiden efter hans död, jag fick antidepressiva tabletter och det hjälpte mot den värsta smärtan. Tabletterna gav mig biverkningar som inte gick över och jag slutade ta dom efter 2 år och i början gick det ganska bra, jag jobbade maniskt med att renovera huset, jag sydde på nätterna och målade tavlor och gjorde textilkonst och sov med hjälp av sömntabletter. Men jag kunde inte komma över sorgen och smärtan och det var nog det som fick mig att börja dricka mer och mer för som vi alla vet så hjälper alkoholen mot själens smärta och trots att vi vet att hjälpen bara är för stunden så väljer vi den och till slut är det alkoholen som gräver hål i själen. Att dricka för att komma ur en depression är dömt att misslyckas och det är kanske det jag försöker göra.

Samtidigt som jag gick till läkare och bad om att få Campral så bad jag också om att få antidepressiva tabletter igen och jag tog dom i någon månad men fick samma problem med biverkningar så jag slutade. Jag tror inte att allt det här svåra skulle lösa sig bara jag slutar dricka men det skulle kanske bli lättare att ta tag i dom känslorna som jag nu dövar med vin.
I kväll, HelenaN, känner jag på samma sätt som så många gånger förut när jag håller på att tillfriskna dagen efter, en känsla av att ha blivit utsatt för ett övergrepp och att jag sakta tar mig igenom det. Och så rädslan, rädslan för att inte klara det och känslan av att det inte ens är någon idé att lova sig själv att den här gången är det annorlunda, det känns bara som tomma ord. Men jag säger dom i alla fall, om än inte högt, bara för mig själv!

Mitt svar är ja det tycker jag men om jag har rätt har jag ingen aning om.
Nått jäkla krav måste vi väl ändå få ha el??
Men nää jag vet inte men jag ställer och kommer ställa krav.
Har ingen som tar antas inte ens kommit till insikt!
Hoppas de löser sig. Kraam!

Tack Stingo! För rätt ord och kvällens ljudligaste garv! Dom där c:na alltså, nästlar in sig överallt... Annars då? Allt ockej med dig? :D

Allt du skriver....det är i ord som om jag skrivit!!
Skrämmande!
Men på nått sätt skönt, förstår du....Man ser sån stor likhet och man ser och hör att detta inte är normalt, hur man har levt.
Min stora rädsla inför en utlandssemester....ska jag säga nått El Inte.
Behöver jag säga hur den blev men alinclusive????? (Gissar inte då jag skriver på denna sida)

Boken ja....ååå för den boken!!!!!

Nää nu är det slut på oro å ångest över nån annan....
Som armagnus skrev på min sida då jag sa att vi får snart se om man är singel med 2 barn Fick jag till svar..."är du inte som singel, du tar väl hand om det mesta å är själv"....
Så sant så sant.
Min sambo har inte druckit vad jag vet den senaste tiden, inte de typ 4 dagar jag varit hemma av typ 1.5 vecka....
Skickar en bild på mat med saftglas (har ALDRIG hänt).....fattar han eller inte????

Har ställt mitt ultimatum. Å jag menar det!!!
Men det hjälper inte att "bara" sluta.....han behöver hjälp!

Hoppas verkligen din semester sommar blir bra å slipper vara orolig å att oron ska bli san!

Skickar en stor kram till dig å dina barn. Ni är värd en orosfri sommar å semester!!!
Kram

Fast nää det gör jag nog inte.
Men när du säger det så, du har helt rätt!!
"Huvet på spiken" skulle man lugnt kunna säga.

Å åter tillbaka till att nånstans är det väl oxå ens eget fel oxå....

Kokkonster skall det väl vara. Annars finns risken att nån läser halva ordet på engelska ;)

Och att du tänker ta dig upp på den nyktra banan igen!
Välkommen tillbaka!

Blir så berörd av din historia. Men det känns som att du tagit ett viktigt steg genom att starta din tråd.
Hur har du det i kväll?

Jag tycker det är fint med etiketter! Det säger något om vem man är, vad man har valt att vara och står för. Jag gillar människor som är tydliga mot sig själva och omgivningen, som är genuint grundade i en övertygelse och trovärdiga i sitt sätt att vara. Själv kan jag känna mig lite utsuddad och otydlig, t ex har jag aldrig haft någon riktig linje vad gäller mat utan växlat mellan det ena och det andra.
Det har nog med dålig självkänsla att göra. Det är inte bara kring mitt drickande jag känt mig som en bluff, utan det finns med mig hela tiden, en rädsla att bli avslöjad som den inkompetenta person jag innerst inne känner mig som trots yttre sk framgång.

... men nu jäsiken äre äntligen semester!

Så gott att kunna gå in på ett sådant här forum och både le och skratta åt inlägg, när mångt och mycket många här ändå lever med lite skuggor över sig. Det visar liksom att hur mörkt det än kan kännas ibland och hur stora mörka moln som skuggar en, så finns det alltid ljusglimtar att glädjas åt. Tack hörrni för den goa positiva energin :)

Jag tycker också det känns himla skönt att du fått hem gubben - hans kockkonster till trots. "Kockkonster"? Herregud, finns det ordet ens i SAOL? Kram på dig.

Dina ord känns som att helt stilla lägga sig ner på solvarm, mjuk mossa. Tack, fina, för att du gav mig den feelingen. ♥

Att leva med en missbrukare/beroendeperson är ju som att vara singel. Du lär väl få fixa allt eller det mesta? Hoppas att han tar sitt förnuft tillfånga

Bra gjort styrkekramar

Å du känns som en tvillingsjäl.
Känner igen mej själv så väl i det du skriver.
Jag har inte behövt uppleva den
stora sorg du gjort men förstår och har erfarenhet av vad en depression kan ställa till med.
Instämmer också med din upplevelse av aa som nåt slags väckelsemöte.
Jag kände mej förminskad som människa på nåt sätt. Svårt attförklara men jäkligt obehagligt.

Lyssnar på "Little by Little" med Ulf Nilsson.
Världens bästa och skönaste pepplåt i läget som råder.
Rekommenderad varmt?

Ni är så jäkla coola hela bunten, vet ni det?!? Fasen vad jag blir stärkt av att läsa era svar. Om det någonsin blir dags för mig att lägga mig på den där britsen (eller hur sjutton man nu gör) för att krysta eller snittas så hoppas jag att jag har en lite procent av ert mod. Hatten av för mammorna!

Ja nu har jag äntligen min gubbe här.
Så himla skönt men samtidigt känns det falskt och fel att jag.inte vågar berätta om gårdagens fylla.
Vet inte om han förstår, han säger iaf inget.
Och käk ja....haha...karlar - jag har varit vegetarian i evigheters evighet och när han skall fixa käket blir det - rostbiff :(
Men det är tanken som räknas.:)

Ville bara skicka lite extra värme och pepp! Det måste varit fruktansvärt att gå igenom det du gått igenom. Även jag började dricka mer i samband med en stor sorg, då kändes det som enda utvägen för att stå ut.

Nu är jag väldigt nynykter och kan inte komma med några superråd men jag har ändå redan upplevt känslan av att suget släpper och det kommer det att göra för dej med.

För mej hjälper det att tänka på att det faktiskt bara är hjärkemi och hjärnan går att lära om.

Jag har tagit till mej två citat härifrån som hjälper mej mycket. Kanske kan det hjälpa dej också?
Någon skrev:"Om jag hade vetat hur bra det skulle kännas att vara nykter, då skulle jag blivit det för länge sedan"
Någon annan skrev: "För varje gång man klarar att motstå suget så blir det lättare nästa gång"

Du fixar det här! Jag hejar på dej!

Dessa två jävla samarbetar säkert vilket gör att du får större problem

Tack för era kommentarer och Madeleine83 du skriver helt rätt att det ju är sjukdomen alkoholism vi ska hata inte oss själva. Men det är svårt att inte hata sig själv dagen efter när man återigen för, jag vet inte vilken gång i ordningen, har misslyckats med att sluta dricka! Såna här dagar blir jag mer eller mindre uppgiven och det känns meningslöst att ens försöka och tro att det ska gå. Hur många gånger kan man misslyckas och ändå lyckas? Går det? Jag tycker att nu när jag har erkänt mitt problem och jag vill sluta och jag har sagt det till mina anhöriga och närmaste vänner och jag har tagit tag i det genom att skaffa antabus och ändå går det inte. Vad är det som styr suget? Är det mentalt, är det fysiskt eller kemiskt eller alltihop?

Jag är ensam och började dricka på allvar i min ensamhet för flera år sedan när min sambo dog i en olycka. Men jag har haft min alkoholism med mig från den första tonårsfyllan men hållit det schack i alla år medan jag var sambo för han drack nästan inget och visade tydligt vad han tyckte om mig när jag drack. Tomheten, sorgen, saknaden, depressionen som kom efter hans död har självklart påverkat mig så att mitt drickande har blivit ett problem och mycket självdestruktivt.

Det är kanske så att jag behöver professionell hjälp men det skulle vara så skönt att kunna själv, bara sluta så där som så många andra här verkar ha gjort. Jag vet att det är vanligt att man tar antabus på vårdcentralen men jag trodde verkligen att det skulle vara min räddning om jag bara fick hem en burk så skulle det lösa mina problem. Men trots att man måste planera flera dagar framåt innan man kan dricka när man äter antabus så har jag inte kunnat styra om i tankarna under dom tablettfria dagarna utan jag har bara väntat på den dagen då jag kan/törs dricka igen.

Jag tror innerst inne handlar det om att jag inte kan acceptera att jag aldrig kan dricka igen. Att inte kunna ta det där immande glaset kallt vitt vin någonsin igen, inte under några förhållanden, det känns som ett straff! Jag vill kunna dricka normalt men jag vet att jag inte kan, jag vill dricka för att bli full! Varför är det så svårt att acceptera att man inte kan/får dricka alkohol? Hur kan något som får en att må så fruktansvärt dåligt vara något som man inte kan ge upp och inte vill leva utan? Hur kan det bli så här? Kan jag bara acceptera och förlika mig med tanken och tycka att det är ok då tror jag det skulle vara lättare. Att aldrig börja förhandla med sig själv om när och om man ska dricka. Hur ska jag komma till acceptansen och känslan av att jag visst också kan leva och VILL leva ett liv utan alkohol?

Jag är en naturmänniska som har hund och har varit och är fortfarande väldigt aktiv inom min ras och tränar och jobbar mycket med min hund. Till och med det har fått stå tillbaka på senare år pga av mitt drickande och jag har så jäkla dåligt samvete ibland när jag ser hur min hund längtar efter att få göra något kul men jag orkar inte. Även dom nyktra dagarna är jag för trött för att känna samma glädje och energi inför hundträningen som jag hade förut. Nu är min hund gammal och jag planerar att skaffa en valp men jag är rädd för att inte ge valpen allt det jag vill ge den om jag inte kan sluta dricka.

Jag har varit på ett par AA möten på den ort där jag bodde förut men tyckte det var skitjobbigt, kändes som något slags väckelsemöte med saker som skulle sägas och hållas i händerna osv. Men jag kanske ska ge det en chans till här på min nya ort.