Senaste kommentarerna i forumet

Tack alla. Ska snart sluta med medicinen. Äta burken tom.

att ni förstår och förlåter. När jag började självmedicinera med alkohol kändes det riktigt bra. Rödvinet lenade och lindrande min plågade själ. Det var mitt livselixir, gav ork att leva och energi till att prestera. Samtal och piller hamnade i soptunnan. Jag var en lyckad alkoholist, relationen med vinet var en framgångssaga som skulle hålla för evigt. Ohälsosam alkoholförtäring förkortar livet, en ytterligare bonus för mig. Vinet och jag levde lyckliga tillsammans men så började det knaka i fogarna. Framgångsreceptet fungerar inte längre, spelar ingen roll hur jag än laborerar med blandningen, relationen måste ta slut.

Om jag bara hade mig själv att ta hänsyn till, skulle det vara okej att hamna på gatan och vidare till kyrkogården. Mitt underbara fantastiska barn förtjänar en trygg uppväxt. Det har hon fått hitintills, visst finns det stoft hon kan behöva ventilera på psykoterapeutens soffa som vuxen, men jag hoppas och tror att hon ska ha känt sig älskad vart fall. I övermorgon är det dax summera första månaden av förändrat dryckesmönster. När jag är onykter ser jag saker som jag har svårt att se nykter. Igår fick jag en aha-upplevelse. - cirklar. Jag avslutar alltid ett längre telefonsamtal med att återknyta till det första ämnet som avhandlades. Tar mig aldrig från punkt A till B. Springer runt i cirklar och jagar min svans som jag aldrig kommer att få fatt i. Kommer inte lyckas med att vara helnykterist resten av mina dagar, utan jag måste acceptera återfall. Hitta användbara verktyg som kan minimera och förkorta återfallen. Från lyckad alkoholist till misslyckad alkis till framgångsrik periodare.

Over and out för ikväll, kära forumvänner.

Psst, skriver nykter dock med en sjusärdeles baksmälle-huvudvärk.

Det ska jag, siktar på att han ska sluta visa sitt fula tryne (eh..kan man säja att en orm har tryne?) :-)

Visst är det en härlig insikt!? Jag har aldrig kommit dit förut, trott att jag måste ha. Det kan kännas jävligt i stunden, som det aldrig kommer att gå över men det gör det! :)

Ge den där ormen vad han tål. Snart inser han att det inte är någon idé att ens komma fram när han inte får ta något bett.

Jag har faktiskt aldrig upplevt regelrätta minnesluckor, det kanske har blivit lite flytande och suddigt men inte helt tomt. Låter extremt obehagligt :( Skönt ayt du bestämt dej för att aldrig hamna där igen! :) Och tack för att du berättar, det motiverar mej att aldrig hamna där heller.

Kanske inte riktigt exakt som den metaforen, men jag kan tycka att så många får så lite gjort i sina liv och jag får massor gjort och upplevt under samma tidsperiod :P ... jag får rätt många kommentarer om mitt sätt att vara. Jag är alltid snabbast i alla affärer. Går jag in i en affär, så har jag redan en plan för hur jag ska röra mig mellan hyllorna på bästa sätt för att vara tidseffektiv och spendera så lite tid som möjligt av mitt liv på något så onödigt som att gå i en affär. :P

Bygghandlarn brukar säga att mitt normaltempo är en rugbymatch för andra, men folk står ju och är så slöa på byggvaruhus. Ha en plan redo, lasta och åk då!! Jag joggar ofta mellan stationerna så håller jag tempot uppe :P

För att inte tala om soptippen. Jag blir galen. Tror folk det är någon slags samlingspunkt för att meditera?! Det kan vara kö långt ut och ändå går folk å såsar där inne utan något som helst tempo. Bra många gånger som jag varit sugen på att rusa in, bara hoppa på någons släpkärra och bara börja våldsslänga denne personens saker för att visa var skåpet ska stå och normalisera tempot på en soptipp.

I mitt nästa liv ska jag bli en sådan där sopvakt. Med en stooooooooooor megafon, en visselpipa och en illröd flagga.
Jag känner mig helt frisk.

Det fina i kråksången är ju också att det är vi som måste förklara oss. Nästa gång ska jag banne mig vända på steken och fråga personen "Varför är det så viktigt för dig att veta varför jag inte vill dricka"?

Skönt att höra att det går att vänta ut det!
Starkt jobbat av dig!!:-)

Om det ändå vore så väl, en timme eller två med lite aningar. ho ho ja ja....

Jag funderade alldeles nyss hur det var med dig, det var som sagt ett tag sedan. Så härlig att höra att det blivit bättre på jobbet för dig. Jag stämmer in i hyllningskören och säger Grattis! Du har varit så jäkla stark och motiverad sen du startade din tråd- en förebild för många och inte sällan den första personen som många nya stöttet på här i forumet då du alltid var snabb med att välkomna.

Men du jag måste bara påpeka att det inte ska vara ett "trots" i meningen "Känner mig stolt trots att jag gått på antabus." Du ska vara stolt punkt slut. Du är grym!

Håller med Vilja: Blir så trött på alkoholnormen. Det är ju helt sjukt egentligen, att man ska hålla på och försöka komma på sätt att tacka nej till en speciell dryck, det är ju verkligen helt ok att tacka nej till en kopp kaffe. Varför kan det inte vara så med alkohol?

Detta samhälle alltså, den här veckan sedan jag gick med här och tog mitt beslut så har jag blivit exta uppmärksam på all alkohol runt oss. Vi skadricka, det uppmuntras överallt men om vi inte kan hantera det ska vi skämmas? Det är ju helt sjukt!!

Ja, de där är inge roliga. Tack och lov så har jag inte gjort något fruktansvärt galet under mina minnesluckor, men visst är det läskigt att vakna och inse att det saknas typ en timme eller två där man inte har en aning om vad man har gjort. Man kanske har lite aningar, men inte mer än så.

Idag berättade jag förresten för mina kompisar att jag hade tagit min första fylla på åtta månader i Almedalen. De blev nyfikna hur det kändes och hur det hade gått. Någon började prata om hur mycket han kunde sakna en redig ordentlig fylla. De där fyllorna som är redlösa men precis innan det barkar åt helsike. Då konstaterade jag att det inte skulle gå för min del just för att jag alltid korsar den där gränsen. Och det är på den andra sidan gränsen som allt dumt händer.

Några av de stora hemligheterna i mitt liv som jag aldrig kommer att få svar på är vad jag gjort under de otaliga minnesluckorna. Jag vet att jag inte suttit på en parkbänk och väntat in nykterheten. Det är nästan så att jag levt parallella liv. Sånt som jag har upplevt under minnesluckorna som jag inte har en aning om ( då jag inte varit med vänner). Det hugger tag i mig när jag inser vilken tur jag har som sitter här idag. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig uppleva det igen.

För mig har det varit väldigt svårt att lova mig själv att bli helvit. Det var viktigt att under det första halvåret för att få distans till alkoholen. Men oavsett hur min relation till alkohol kommer att te sig framöver så är mitt absoluta löfte till mig själv att aldrig få en minneslucka till. Och när det har gått ett år, då kommer jag bli så stolt över mig själv.

Grattis till året! Fint att höra att jobbet är bättre nu. Hoppas samma kan sägas om resten av livet också.

Amen.

Starkt av dej! Känner precis igen de där förhandlingarna som pågår i huvudet, helt ologiska tankar men ändå tänker msn dem. Mitt huvud har verkligen gjort sitt bästa för att jag ska dricka idag men det har jag inte gjort :)

Håller fast vid något som någon skrev här: Det blir lättare och lättare att avstå efter varje sån förhandling man vinner :).

De första månad av min nykterhet minns jag att jag kände en sån enorm tacksamhet till olika företeelser i vardagen. Det kunde vara samtal, middagar, möjligheten till att känna lugn, ja allt var en anledning till en inre tacksamhetsbön, nästan så att det blev lite jobbig att älta allt jag var tacksam över. Det ett tag sen nu, men idag kom känslan över mig igen. Idag har jag fått hänga hela dagen med vänner i olika konstellationer och jag känner sån otroligt tacksamhet för hur de berikar mig.

Jag är ganska övertygad om att ju mer man känner tacksamhet desto bättre blir man på att söka upp situationer där man vet att tillfredsställelsen kommer att finnas. Idag påminns jag om att jag måste umgås med mina killkompisar mer. De får mig att känna mig rolig och de drar fram min absolut bästa humor.

Lena: Hahahaha, underbart och verkligen en sån grej som känns helt logisk vid pms.

Vilja: Åh vad härligt, njut av det!
Grejen är att jag har koll med kalender och allt men på något vis ändå inte. Det är lite olika från månad till månad, det kanske är det det beror på..hm..

och jag kommer även denna kväll lägga mig i sägen nykter. Det känns bra!

Suget kom ordentligt vid 17.00, det var tungt.
Rastlöshet och irritation. Det liksom kröp i kroppen. Tankar som: Jag har nog överdrivit det hela, jag har nog inte så stora problem ändå. Ett glas vin kan jag ju dricka till helgen iallafall. Jag märkte att jag började planera för att dricka till helgen, hur sjukt är inte det!!??
Jag har läst och läst här på forumet men att på riktigt uppleva detta nu är något helt annat.
Det som triggade mig var att sambon kom hem och började fixa med diskmaskinen precis som vi bestämt. Eftersom jag var trött och helst skulle vilja att han tog barnen ett tag kom direkt tanken på "räddning" -att hälla upp ett glas vin- och sen ta tag i alla bestyr med mat och annat. Jag tog mig igenom det genom att göra allt som behövdes göras. När det var klart gick jag ut i trädgården och fixade häcken tillsammans med barnen. Väl ute träffade jag på olika grannar som alltid stannar till och pratar en stund. Jag stod där och pratade utan att behöva tänka på om jag luktade vin eller om de märkte att jag hade druckit på något annat. Det var en underbar känsla!

Det kommer säkert nåt tillfälle där det funkar att säga så, V. Egentligen ska det ju inte bero på sällskapet, men det gör ju det ändå känns det som.

Tack snälla alla för råd och uppmuntran. Just nu dricker min man vin i vardagsrummet och jag te i sängen. Min man gömmer inte flaskor. Det han dricker står framme. Han anser inte att han har ett problem men han kan bara inte vara utan alkohol. Jag som har tyckt så mycket om att ta ett glas vin känner bara avsmak nu. Jag tänker mycket på vårt förhållande. De första åren umgicks vi mycket med folk- afterwork, fester, middagar. Det var när barnen kom och livet kom in i en ny fas så började jag komma i andra hand för honom. Alla kvällar jag satt hemma själv med 2 små barn medan han var ute och festade (umgås med folk kallade han det). Vem som helst var mera intressant att vara med förutom mig. Han fick utbrott mot mig : varför ska allting kretsa runt barnen, varför är vi aldrig ute på kvällarna, varför har inte flera människor som kommer hem till oss. Vi var över 30 båda när vi fick barnen och vi har alltid umgåtts med människor men det var aldrig tillräckligt..Jag känner så mycket sorg och ilska nu mot honom nu. När han inte dricker några dagar då känns det att nu är det bra så hör jag ölburken öppnas, vinkorken. Jag får ont i magen. Jag har nu bokat tid själv hos familjerådgivningen och hoppas få hjälp kanske om hur jag ska hantera det här, Jag är inte ute efter att rädda honom. Jag vet att jag vill inte ha det så här och förtjänar så mycket bättre. Det är barnen jag tänker på. Jag vill inte splittra vår familj. Jag kan inte se att de får det bättre om jag lämnar honom.

Be grateful! Be very grateful! :)

Den där måste jag ju nästan sno. "Vill du ha en grogg, Vändningen?".. "Nej tack, jag dricker bara upp den och resten av ditt barskåp".
Bara för att se reaktionen. Priceless.

Ja, det har jag också märkt, det där att man måste äta ordentligt. Mitt alkoholsug dyker ofta upp när blodsockret är lågt.

Och det där med att suget lägger sej: Så fantastisk insikt för mej! Jag har aldrig väntat ut det förut så när jag märkte att det gav med sej så blev jag nästan snopen :-D