Senaste kommentarerna i forumet

...tittar in och läser lite i din tråd. Jag är inte här så ofta längre men inser att jag saknar det ganska mycket. Men svårt att hinna med... Vad glad jag blir åt hur långt du kommit, dina inlägg andas styrka och beslutsamhet och du tar hand om dig själv - det är bra :-) Vad skönt att kunna ordna eget boende så där tillfälligt, att få en egen frizon. Jag kan bara gå till mig själv, jag klarade inte av att ha alkohol hemma och tack o lov gick maken med på att ha ett alkoholfritt hem.

Allt gott!
S

Jag med Fenix! Även jag skrev ett mejl till Camilla och fick ett fint svar. Hon är nog en av de goda människorna. Liksom du. Kanske liksom jag en dag också när jag slutat vara så arg.

Du får en virituell kram! Fia

Tack LillPer! Skönt att läsa andras tankar. Oftast. Men det finns tyvärr skit i även denna tank. Forum som hjälpt mig så mycket. Där jag funnit vänner och vågat ventilera mina innersta tankar. Det där med de innersta tankarna... Det är där personer som RoxyDarwina stör mig. Inte att hon postar galenskap - väl bekomme - men att hon och likasinnade får se mina och andras tankar. Jag är inte dum. Jag inser att detta är en människa i stor nöd, men ärligt talat. Räcks ingen hand ut så vill jag inte hjälpa. Min lilla kraft ska gå till annat! Så bestämmmer jag. Men det stör mig att min frizon blir skändad. Gå vidare skulle kanske en del av mina klokare vänner skriva. Men jag känner mig fan kränkt. Inser att detta är ett anonymt forum och måste få förbli det. Att token har samma rättigheter att göra sin röst hörd som jag som kanske också är tokig på mitt sätt. Men jag vill inte längre lämna ut mig och kan jag inte det så känns det meningslöst. Så ännu en som tackar för sitt! Tack MB, Fenix, Pontus, Santorini, NyMan och alla krigare på andra sidan. MT, Sorgsen, Markatta m fl. Jag är nykter och det känns stort. Varje dag. Som Santorini (?) skrev så ångrar jag aldrig en nykter morgon.

Fia

Han kom hem i natt och hade träffat en psykolog. Hon gav honom steroid och något ångestdämpade. Hon kunde inte göra mer då utan han måste ringa vc idag. Vi pratade en stund i natt och inget snack där är mycket ångest. Det kryper fram att har hållit på mycket längre än jag kunnat föreställa. Just nu känns det som historien bara upprepar sig. Jag är själv uppväxt i missbruksfamilj och min mamma innan mig. Stackars mamma! Hon är helt förstörd. Jag känner att jag lägger över mycket av vårdandet till mina svärföräldrar. De väntar sig att jag har färdiga lösningar, men det har jag inte. Jag vet lika lite som de. Det jag säkert vet är att det är min man som måste välja väg ut ur det här. Ingen annan kan göra det åt honom. Vi kan finnas där när han har gjort sitt val. Det är därför hans föräldrar får skjutsa honom till läkarna, jag måste hand om barnen. Där tar jag över helt. Jag har pratat med min chef och hon hjälper mig att få ihop ett schema som kan fungera. Hon hjälper också till så jag får kontakt med företagshälsan. Min utbildning får jag avbryta, tyvärr. Får ställa den drömmen till sidan ett tag. Jag har redan ett av världens bästa yrke, lärare. Till detta de mest ljuvliga kollegor. Där hämtar jag också kraft och får andas lite annan luft och låta tankarna fokusera på något annat.
Nu är jag på väg dit för att göra en helt underbar dag med sång, musik, spel, konserter, nervösa barn, matsäck och stolta föräldrar. Mina barn hämtar jag och så tar tar vi en mysstund på stan innan de får hänga med på jobb ikväll. Jag vill ha dem där jag är så mycket som möjligt.
Tack för all pepp!

jag har återvänt i tanken till det jag skrev igår, att jag hoppas du snart finner kraften att lämna. Egentligen visste jag redan när jag skrev det att det var fel - att den raden handlade om mig. Jag ser ju nu, från mitt perspektiv, och inser med min personliga erfarenhet att jag inte kunde påverka min man på det sätt jag höll på - med böner, vänlighet, förklaringar, tjat, gnat, hot... Min erfarenhet tar gärna överhanden och gör det svårt att "stå och se på" och komma ihåg att alla måste göra sin egen resa... och att vi alla, inkluderat både alkoholister och medberoende, är unika och olika trots att mönstret i sjukdomen är så lika. Det här har funderade jag mycket på, och skrev om när jag själv hade det jobbigt och fick råd här på forumet... råd som jag alltid varit tacksam över men inte alltid följt. Det var viktigt för mig att göra mina egna val som jag själv kunde ta ansvar för. Och hela vägen har jag hållit kvar min grundövertygelse om människans unikhet och att vi alla är, eller åtminstone har potential att vara, större än en diagnos.

Jag vill korrigera mig själv, det jag skrev igår ... och istället försöka dela med mig ett uns av den ro jag upplevt de gånger jag haft möjlighet att delta i Al-anonmöten. Där, när vi delar "våra erfarenheter, vår styrka och vårt hopp" - säger man att vi, genom att ta hand om oss själva kan få ett bättre liv vare sig alkoholisten fortsätter att dricka eller inte. Man stöttar inte vare sig att lämna eller stanna kvar utan betoningen är att ta hand om och ansvar för sig och sitt liv. Jag tror det är viktigt eftersom medberoendet sitter så djupt, det försvinner ju inte i och med en separation, det handlar om var vi har våra tankar och vårt engagemang. Den känsla av sinnesro som jag numera så ofta känner, lever i, kommer inifrån och jag märker av, känner tydligt i kroppen när jag blir stressad och orolig - oberoende av orsak. Och då försöker jag ta hand om mig. Oftast fungerar det.

Jag klistrar in länken till Al-anon... kanske du kan komma till Landsmötet nästa sommar, första helgen i augusti då det är i Skellefteå. I så fall ses vi där:)
http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/
Massor av kramar, jag önskar dig en fin dag / mt

det också, alkohol är mycket överskattat och nykterhet är underskattat.

Tror i och för sej att jag aldrig ens har funderat eller tänkt på nykterhet, det är från födseln ett normaltillstånd som man tar för givet... ända tills man upptäcker att man dricker för mycket. Men för mej var det nog att jag ville slippa dricka, inte själva nykterheten som var moroten, men nu när jag tänker på det så ser jag ju att jag är tillbaka i normaltillstånd, alltså så som människan är skapad - nykter...

Djupt filosofiskt så här fram på nattkröken. :-)

Kram!
/MB

är en gudagåva ibland, som nu när man öppnar sin tråd och ser två inlägg som gör mig väldigt glad och nöjd med att vara nykter. Fia, gissade att Camilla skulle kunna ha skrivit en bok som passade bra. Den passar bra för alla att läsa som har alkoholproblem, men kanske särskilt bra om man har en liknande historia. Skrev ett mejl till henne när jag läst boken, och fick ett verkligen fint svar tillbaks. Och så till Mazza, verkligen kul att höra av ngn som man aldrig trodde skulle dyka upp igen. Jag tror mig komma ihåg att du var lite omtänksamt tuff mot mig när jag vacklade omkring som mest, och det är helt ok tycker jag om man har en god vilja i botten. Alkohol är mkt överskattat, och nykterheten underskattad, så bra tankeslinga att nöta in i huvet. Och så sann, precis så känns det varje gång det dyker upp tankar på att dricka. Tack och lov väldigt sällan får jag säga, och aldrig på allvar att jag skulle ens vilja överväga att göra det. Är rädd på ett nyttigt sätt för vad alkoholen skulle göra med mig. Återfall efter fyra år låter ruggigt, men tid är relativt så det är väl bara att vandra vidare med ännu en erfarenhet av alkoholens baksidor med sig.
Fenix

Jag förstår och vet att dina krafter är slut nu, men du har ändå så mycket mer! Precis som du skriver - barnen ger kraft, och du är stark! Du har gjort precis det du skulle - du har visat att du fått nog och du har bett om hjälp!!!! Bra, heja dig!!

Min erfarenhet är att svärföräldrarna förstår lite, men gärna vill att det ska vara bra igen, "se så, han säger ju att han ska ta det lugnt med alkoholen, lita på honom nu!" - för de lever inte i det, med honom - men det gör du och du behöver itne ha det så! Jag tänker på dig och skickar varma tankar, kramar och så mycket styrka jag kan!

Fortsätt skriv!
kram ♥

Ja, det är lite bitterljuvt. Här sitter jag i min ensamhet, har haft en härlig helg och vill helst ha lite mer helg.

Exsambon stressar mig. Det är en del mail och jag känner ju att det kryper lite i kroppen på mig - jag vet att han alltid ansåg att jag skulle svara honom direkt - och nu kan jag nästan, bara för att testa/för att jag vet att jag kan, dra ut lite på svaren - bara för att jag inte måste svara... Hmm, låter krångligt, men jag menar helt enkelt att jag kan göra som jag vill nu för tiden - han blir ju rätt arg emellanåt för att han tycker att jag ska svara honom omedelbart, och ibland ser jag inte hans meddelanden, ibland bryr jag mig inte, och nu för tiden får jag göra så. Men jag blir fortfarande lite nervös, rädd att han ska bli arg.

Tack Adde - jag tror att du har rätt - och för min del har det varit en period av posttraumatisk stress ( våren när jag mest trodde att jag skulle dö, att jag emellanåt önskade att jag skulle dö, för jag visste inte hur jag skulle leva/hur jag skulle orka leva... men åckså att inse att jag behöver tänka på mig själv)
Tack och kramar till dig Adde - kram ♥

Tack särbo! Ja, vi är värda bättre...! Ta hand om dig. Du har kommit en bit på vägen och jag har också kommit en bit på vägen!! Kram ♥

Bästa Framtidsdrömmar! Tack för fina ord från dig till lilla mig! Kram ♥
Den där kramen var välbehövlig! Jag tänker på dig och hoppas att du känner styrka! Allt kommer lösa sig! Fina du!

Jaja, alla försök räknas, så nu är det bara att gå på nästa rond!

Sitter hemma i mitt kök, barnen sover i vår säng. Känslorna har kört berg och dalbana med, så jag är lätt illamående. Har fått lite mat i kroppen. Dagen första möte var inte positivt, jag var inte välkommen. Vi fick spriten med oss. En del i alla fall, helt övertygad om att det finns mer, men vet att det inte riktigt är lönt att leta. Svärfar förstår vidden, men svärmor försvarar sin lilla pojke. Jag har skällt och skrikit. Jag har gråtit och våndats. Jag har hoppats och känt kärlek. Mest arg blir jag över att orden som kommer hans ord låter som floskler i mina öron. Hans mor säger att jag måste tro på detta! Det går inte! Det går bara inte! Det tar lång tid innan jag gör det. Dessutom våga han skylla på mig, som om det var jag som hällde spriten i munnen på honom. Där gick han över gränsen. Nu sitter har på psykakuten för att han säger att han inte orkar mer. Det gör inte jag heller, men jag måste för barnen skull. Dessa älskade små troll! De ger mig kraft. Det är för deras skull jag kämpar.

kramen i min tråd. Blir glad och varm i hjärtat att höra av dig. Klokt av dig att följa flygcert - vilken resa hon gjort och gör. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att förstå kraften i medberoendet "utifrån" och ovärderligt att föjas åt här.
Du ska veta att det inte är du som förstört och förstör - det är hans sjukdom (alkoholism) som talar. Vet du, också min kloka, fina mullegubbe sa såna saker så länge han drack. Svårt att förstå men alkoholen förgiftar både människor och relationer. Jag önskar och hoppas att du snart hittar kraften att lämna - jag vågar säga idag att det är din - och hans - enda möjlighet att hitta vägen till ett annat liv. Det liv både du och ni alla är värda att leva. Varmaste kramar / mt

tjena fenix. du flyger än ser jag. många år sedan jag var här nu. har gjort testet alla före mig kan vittna om inte fungerar i längden. återfall alltså. första tiden, några månader fungerade det hyfsat men sen mest en pina. nu nykter sedan i somras och för den som inte riktigt tagit in det: alkohol är fruktansvärt överskattat och nykterhet ännu mer underskattat. mina 4 nyktra år tror jag är en bra grund att förlita sig på när jag nu vill återgå till detta. fattar inte varför man ska testa dricka igen. 4 helt underbara nyktra år. hoppas jag förstår mina egna ord. men hoppas naturligtvis att du/ni också förstår. "underskatta inte nykterheten, den är fantastisk".

Ville bara skicka en kram till dig!

Vill sända dig en stor och varm höstkram- jag följer dig på forumet även om jag inte är inloggad. Du är min förebild och jag tycker du är så stark.
KRAM

Skrev ett sms utifrån mitt hjärta i fredagskväll med hopp om att han skulle komma hem på lördagskvällen (då vi var barnlediga)så att vi kunde prata och reda ut/bestämma oss för ett "antal" saker:
Mitt sms löd (kl.20:56):
"Känner du inte att vårt förhållande är på bristningsgränsen- att vi har en hel del att prata om?
Detta funkar inte för mig längre; tystnaden, respektlösheten, kärlekslösheten och osynligheten. Både du och jag är värda bättre, att få vara lyckliga. Det måste bli en förändring. Jag orkar inte ha det så här längre, jag går sönder".

Svaret från honom kom kl.01:25:
" ...........(Mitt namn) det är du som förstör allt vi haft.

Jag har inte ringt honom eller smsat honom sedan dess- svarade inte på hans sms. Jag kommer att stå ensam utan någon som helst förståelse från hans sida den dagen jag väljer att gå- han kommer att bli en tuff motståndare- men jag ska stålsätta mig.

Kram

Tror jag går under av känslan jag har att vårt liv ihop bara varit en enda stor lögn är livrätt för att jag levt med en man med svår personlighetsstörning med åtminstone starka drag av narcissism. Det låter inte klokt, kanske är det inte sant, jag hoppas inte det men kan inte blunda för att det jag läser om människor som lever eller levt med en narcissist är skrämmande likt vårt förhållande. Nu önskar jag helt plötsligt att han "bara" var alkoholist, säger inte det för att förringa problematiken med att vara nära en alkoholist, men då finns ju fortfarande ett hopp om att han ska kunna tillfriskna och vara en bra far för vår son. Om mina farhågor är sanna finns inget hopp om tillfrisknande då finns inget att göra annat än att gå.

Om någon av er har misstanke om att den ni lever med har en personlighetsstörning hittade jag en länk förutom den jag fick här ovan från MT, http://www.terapisnack.com/, här finns massor att läsa om olika störningar och hur det är att leva med en som har en.

Hur ska jag någonsin kunna få nån ro i min själ, jag känner mig så ledsen så ledsen.

/särbo

att du skapat en egen tråd! Bra att du har ett nätverk och någonstans att vara. Hoppas verkligen att svärföräldrarna förstår och orkar se problematiken i vitögat. Tror du, eller vet du om de anat eller vetat hur det står till eller kommer det som en obehaglig överraskning för dem?
Din man kan behöva få komma till ett behandlingshem. Alkoholen är "listig, falsk och stark" brukar det skrivas här och det nog så sant. Om du läser på missbrukarsidorna kommer du att se de som försöker och vill och ändå faller dit gång på gång. MEN och viktigare, det finns också de som blir nyktra,

Du behöver också veta att du är insnärjd i medberoende och det är en lika stark sjukdom som alkoholism. Trots att det låter hårt är det väldigt stor risk att allt återgår till gamla mönster om du "bara" flyttar tillbaka. Jag klistrar in två länkar till dig varav den ena är till Al-anon http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/ Den andra är Carina Bångs blogg Information och stöd för medberoende http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Carina Båbgs blogg har varit till stor hjälp för mig och jag följer den regelbundet. Al anon finns inte på min hemort men jag har besökt konvent och upplevt stark gemenskap.

Varm kram och med önskan om det bästa idag / mt

PS - så bra också att du följde dit du sa om nästa gång - och faktiskt invigde svärföräldrarna ... DS

Sumering av vecka2. Söndag och njuter av vädret och nykterheten i skogen. Denna vecka har känts något lättare i bröstetmen med viss vemod fram och tillbaka. Varit hyffsat aktiv men trött på kvällen. Vid tidigare tillfällen så när man varit nyker en vecka och det gått bra så har det oftast slagit tillbaka under veckan efter. Men har denna vecka känt mig skonad från alkohol demoner. Förutom fredag på jobbet då alla verkar planera sin inköpslista inför helgen, inteför det gjorde någon större risk men gamla spår av tänk blev påminda, tacklade dom bra men funderar på att ta ledigt nästa fredag för att slippa lyssna. Unnade mig och min sambo en riktigt mysig middag på lyx restaurang igår, behövde verkligen det. med zingo:-)

Hoppas ni har det bra!

hoppas du har kunnat sova. Du frågar om du redan är färdig? Om beslutet var så lätt... antagligen inte varken "redan" eller "lätt" om problemen varit tydliga sen 7 år tillbaka. Du har tagit ett klokt och bra steg.
Skapa gärna en egen tråd, fortsätt läsa och skriva. Det har visat vara till stor hjälp, för mig och många andra.
Styrkekramar / mt

Kan det förhoppningsvis bara bli bättre?
Du gjorde helt rätt som berättade. Det är ett sista? rop på hjälp för dig och era barn.
Din man kan inte annat än att vara tacksam om några dagar när skammen lagt sig.
Jag tror att riktig förändring borde komma nu, annars måste du lämna och tänka på dig och barnen.

Du kommer orka och klara det här.
Tänker på dig.

Kram
LillPer

Glad att du funderar vidare på det vidare livet. Riktigt glad. Men det var inte därför jag skrev. Har precis läst om AnsvarsFULL. Den bok du rekommenderade. Ungefär som du visste hur lika vi är. Jag och Camilla. Givetvis är vi alla lika i vår sjukdom. Men hon tog tag i mig. Tack Fenix!!! Önskar dig så mycket gott och jag anar att du fixar det själv. Kanske med lite downs...vare sig det gäller vikt eller ekonomi.

Fia

Hej alla!
Jag har spenderat de senaste timmarna med läsa er inlägg. Jag har idag tagit det stora steget att berätta för mina svärföräldrar att deras son har problem med spriten sedan 7 år tillbaka. Detta med buller och bång när bägge rann över. Barnen (tvillingar 7år) sover där för att inte behöva vara här när jag konfronterar honom imorgon. När de frågade varför de helt plötsligt ska sovs hos farmor och farfar sa jag som det var. Sitter nu hemma och kan inte sova. Var är kärleken? Känner mig skyldig när jag tänker tankar som att jag inte kan bo kvar och dyl. Vad blir det av honom? Vad blir det av mig? Kommer jag att orka? Varför gråter jag inte? Är jag redan färdig? Var beslutet så lätt? Många tankar, vågar inte somna.

Jag tycker du kommit så långt och vi medberoende är värda ett bättre liv. Står på avstånd och hejar på dig!

Trevlig helg!

/särbo

Jag har tvingat mig själv att inte träffa min särbo så mycket då jag vill undvika hans humör. Orkar inte med att han ska snäsa och kritisera. Måste få andrum. Måste sträva framåt hela tiden och tänka på mig själv. När jag inte längre ger allt av mig själv till honom märker jag att även han tar avstånd, tror detta är början på slutet av vårt liv ihop.

Det är nog lite sorg jag känner inför den tanken men om det är den enda vägen för att jag ska må bra är det så det måste bli. Fast kanske någon gång i framtiden när vi repat oss kan vi kanske hitta varandra igen.

Läste om personlighetsstörningar och det var ju en liten pusselbit som kanske ramlat på plats, men är ju inte säker det är så. Det får jag väl aldrig veta heller med säkerhet men nog är det många likheter. Det skrämmer mig också, då är ju vår problematik inte endast relaterad till alkohol......

Ensam av fri vilja just denna kväll.

/Särbo