Senaste kommentarerna i forumet

Min far säger mycket dumt också... Jag har aldrig tänkt på hur rädd han själv var, och hur han tänkte, men fråga han om hans känslor... *jo glöm det*.

Angående valen man gjort i vardagen. jag brukade flera gånger i veckan skippa middan, bara för att få max ut av ölen... och dessutom undvika få i mig för många kalorier. Det gick så där...

Just nu, just idag har jag valt rätt. Sitter i solen på balkongen efter en härlig dag, och på balkongen fungerar "Pärondryck med ciderkaraktär" i princip lika bra som "riktig" päroncider - i alla fall känns smaken bra, och den läskar minst lika mycket. Jag kan dessutom dricka 1,5 liter utan att bli berusad!

Madeleine83, i ditt fall kan det nog ha varit lite olika aspeketer, men "afritt rödvin" är nog det svåraste att hitta ett som inte smakar saft. Sedan kan det ha varit så att du egentligen inte reagerade på smaken i sig, utan det var din hjärna som blev påmind om att det inte var alkohol i och signalerade att därmed var det inte gott (pucktvåa på det som etanoldrift skrev). Till sist så är ju smaken olika, så visst är det skillnad mellan olika a-fria drycker.

Nyckelpigan; härligt med ditt "äventyr" på bolaget!

Du kommer repa dig nu och som du säger börjar en ny fas istället som du kommer få behöva vara lite beredd på.
Du verkar ha fått en bra insikt och resonerar klokt, så det här kommer att gå finfint!

"Själv hade jag önskat uppleva ett mer reflekterande förhållningssätt" osv

Kvaddad: Tack det var snällt sagt.

Anonymt: Tycker det var en fin nyansering, visst är det viktigt att diskutera skillnader i alkoholproblematiken och ha förståelse för att skilda sår uppstår därefter.

Jag skulle aldrig säga eller nog ens tänka att någon som lämnar en relation gör fel. Jag kan och har förvånats ibland, inte helt förstått. Inte heller här på forumet menar jag att någon gör/gjort fel. Inte förstår jag alls allt heller. Hur skulle jag kunna.

Det är attityden (studtals) jag uppmärksammar och i det en tro på att alla människor behöver komma till sina egna beslut inifrån. Kort sagt: jag tycker man ska vara försiktig med att boosta en människa mot separation.

Om inte, känner jag att det är så lätt att riskera att skulbelägga, för oavsett om partnern väljer nykterhet kan ju skadan i relationen upplevas så stor att varken tillit eller hopp finns. Jag tror jag kan förstå det. Jag kan också förstå att det för den lämnade kanske känns orättvist och svårt att förstå. Det är väl delvis det denna tråd handlar om.

Själv hade jag upplevt ett mer reflekterande förhållningssätt på forumet, mer utifrån frågor som ger den behövande möjlighet till att sortera och komma till insikter. För oavsett hur mycket resonans man än känner, är det ju omöjligt att förstå och veta. Och även om man tycker sig veta utifrån eget liv, kanske man ska tänka ett varv till innan man uppmuntrar till att en människa ska avsluta en relation. Särskilt på ett forum men också i allmänhet. Tycker jag.

Att jag sen kanske är naiv som tror på människans förmåga till förändring må vara hänt, det är nog en arbetsskada jag har. ;-) Menar inte med det att någon ska stå ut med annans självskadebeteenden över sina gränser, men att det kanske tenderar till att bli tunnelseende och sökande efter fel och flyktstämning här ibland.

Det är min subjektiva upplevelse, en av många här, varken mer eller mindre värd än annans.

och jag får inget gjort men det kanske är okej.
Idag har jag dansat med barnen, ätit hamburgare, varit och handlat och i affären lät jag den lill* gå omkring och titta på allt i sitt tempo. Skönt på ett vis men jobbigt på ett annat.
Jag mår bättre idag, darrningarna känns inte lika starkt men jag känner mig oerhört tung, långsam och seg.
Jag tänker på vad jag låtit min kropp utstå. När den antagligen behövt vila har jag fyllt den med gift för att orka. Kämpat hela dagar nykter(bakis) men seg från gårdagens alkoholintag, ny påfyllning för att slippa känna trötthet. Usch!
Jag hoppas verkligen min effektivitet kommer tillbaka.
Jag känner av ett litet sug och jag antar att en ny utmaning börjar nu när jag fysiskt inte mår så dåligt.
Jag tror att det är dags för mig att skriva ner de händelser som gjorde att jag tillslut skapade ett konto här. Det kommer att bli tufft men jag vill verkligen kunna gå hit och läsa så jag inte "glömmer" varför jag inte vill dricka mer.

Till MickeD: Vad bra att du haft styrka att arbeta på att ta dig ur ett riskbruk. All heder och det är glädjande att läsa sånt. I de flesta fall under den här rubriken handlar det om anhörigas situation under omständigheten att den som dricker inte vill eller kan sluta, vilket medför att anhöriga drabbas av s k medberoende något som i sig kan klassas som en sjukdom (googla gärna). Finns inte viljan hos den som dricker på ett sjukligt sätt att sluta kan du inte göra något som anhörig mer än att ta hand om dig själv och ta dig ur relationen. I annat fall finns stor risk att du själv går in i en djup depression och i värsta fall själv går under. Att lämna en person som är sjuk i alkoholism kräver enorm styrka och mod inte minst när det gäller att hantera skuldkänslorna det innebär. Här kan Forumet vara ett stort stöd för de som genomgått liknande upplevelser.

Heder åt dem som trots allt vågar stå upp för sitt eget liv och välmående när de efter kanske år av försök till hjälp inte lyckats nå fram. Jag har även stor respekt för den som har problem och som väljer att ta tag i sitt liv. Som etanoldrift skriver finns det dock en gräns för hur mycket man som anhörig klarar av i form av lögner och återfall. Alla måste välja sin gräns och agera utifrån den. Problemet med alkohol är inte spriten utan den starka förnekelsen kring den skada mycket alkohol medför. Förnekelsen, som finns såväl hos alkoholisten som hos oss anhöriga som i samhället i stort. /Anonymt

Till Micke D
Jag blir gärna din kompis!
Delar dina åsikter.
Klokt och välformulerat.

Du behöver inte respektera min åsikt alls, men fint om du gör det för min tro är att jag tillför något tänkvärt. Du pratar om "ömma tår", om det är mig du syftar på har jag nog varit otydlig med mitt budskap för dig. Det är ok, hoppas och tror dock att en gnutta oliktänkande för de flesta förstås med den avsikt jag önskar.

tro inte annat.. men jag har också upptäckt, hur lätttrampade på tårna människor med ett visst "riskbeteende" har.. Nej, alla ÄR inte likadana och om du verkligen läst mellan raderna så är det åtskilliga som både stått ut med sina alkoholister (många av dem passerade din "gräns" för länge, länge sedan..) Förlåtit, tagit tillbaks, stöttat, tröstat och hoppats..
Snälla du, inse att någonstans så går det en gräns för HUR utnyttjade vi vill bli... Om en människa sjunker ner i alkohoträsket på eget grepp, så är det givetvis bättre att det blir i ensamt majestät, än att de får dra med sig fler...

Jag är man vilket kanske just i denna tråd bör benämnas. Kanske just för att jag iom det upplever tongångar som "precis!", "exakt så känner jag/är det" och ständigt återkommande budskap och coachning för ett lämnade av relation.

Är det fel? Nej, menar inte så då alla har rätt till en uppfattning utifrån sin historia. Det finns inget illvillig i subjektiviteten. Men jag menar att den enes berättelse aldrig kan vara "precis!" och att individuella beslut ska ses just som just den personens val. Homogeniteten här kan säkert verka stärkande men också farligt vilseledande. Tror jag.

Varför?

En människa i sårbart läge är lätt ett löv i vinden, bekräftelsebehövande. Det vore sorgligt om relationer med hopp trots kraschar för att människor fattar beslut utifrån subjektiva råd där det kanske mest handlar om att hantera sina egna behov av helande, rättfärdigas av egna val, kollektiv skulddämpning. Mer eller mindre omedveten.

Slutligen lite kort om mig, varför jag är här.
Jag separerade för tre år sedan. Det gjorde ont, jag valde att skapa mig smärtlindring i en ökad alkoholkonsumtion. Mitt humör blev påverkat när jag drack för mycket, detta uppmärksammades av en väldigt fin och klok kvinna jag träffade för en tid sedan. Jag tog en vit månad omgående, har skapat mig nya vanor sedan ett år sedan. Dricker tex aldrig själv, är uppmärksam på hur mycket jag dricker och det går fint. Jag hade ett riskbeteende, förstår att flertalet av männen i tråden har fallit djupare.

Mitt budskap är att människor kan förändras. Det vet jag att alla här vet, vill ändå lyfta en tanke på att här ÄR subjektivt präglade livsberättelser och inget allmängiltiga facit på alla "lämna-budskap" här.

Här lär man inte få nån kompis, men behövde säga det där. ;-)

Plötsligt kom den där tristessen/rastlösheten över mig... Ingenting känns kul, har huvudvärk som inte släpper. Vill träffa folk utan att känna mig konstig, vill vara som alla andra. Varför ska det vara så här?! Inte sug efter alkohol i sig men situationerna man befinner sig i med det och det är väl lite samma sak. Känns skit!

Ja semester är förknippad med avkoppling och etanolen är ett medel för att få känna just avkoppling. Jag tror att det är en bidragande orsak till att svensken generellt sett gärna dricker mer på sin semester. Semestern är ju bara 4v kanske och då vill man hinna hälsa på vänner, fara med husvagnen, renovera sommarstugan, måla båten... semestern i sig kan vara en stressig tillvaro, fast man egentligen vill koppla av. Så i med lite etanol i kroppen, för då hamnar man i det avkopplade stadiet ändå.

Sedan skulle jag tro att semestern också bjuder på lite mindre förpliktelser. Många har ju kvar den spärren som jag släppte upp för länge sedan, men där man kanske faktiskt vill dricka etanol en vardag, men inte tillåter sig för att man har jobbet att tänka på dagen efter. Eller hämta på dagis. Eller andra sådana förpliktelser. Så när semestern kommer och det är mindre sådant att ta hänsyn till, så blir det fredag varje dag istället.

Så det är nog flera saker som gör att semestern i sig upplevs som lite farlig etanolmässigt. Det vi kan vara säkra på är att även denna sommar kommer att lämna efter sig en hel hög med nya alkoholberoende människor och nyblivna missbrukare när husvagnarna åter rullar hemåt och boxarna är sönderklippta och ihopvikta.

Jag har alltså pms. Det är ett fanstyg. Vid ägglossning och strax innan mens är det alltid flera dar på raken som går åt till att vara på dåligt humör, trött, grinig, ont i skallen, bekräftelsetörstande, så effing förbannad ... allt det där. Och det är vid dom här tillfällena jag skulle kunna åka dit på att dricka. Grejen är att jag inte fattar att det är pms förrän efteråt. Varenda gång blir det så; jamenvisstja, det var ju DET det berodde på. Sen käkar jag p-piller så jag har aldrig nån riktig koll på var i cykeln jag befinner mig.

Sug en hel dag i helgen, huvudvärk, försök till att "tröstdricka" i går kväll - och förstås den demolerade datormusen. Suck...

Jag har varit medlem i forumet en bara en vecka men det har redan hjälpt mej så mycket, det kommer du att märka att det gör för dej med. Mitt bästa råd: Läs, läs, läs, skriv, skriv, skriv. Släpp inte forumet :)

Mitt drickande eskalerade också i en sån där livskris och sorg, det är så lätt att hamna där.

Men nu har du tagit ett första viktigt steg. Det låter helt galet att du inte får hjälp när du drabbats av sjukdom, är i en depression och dessutom utvecklat alkoholberoende. Du ska helt klart ha hjälp nu!

jaha, världens A-sug mitt på dan en vanlig arbetsdag. (bara måste skriva av mig)..

...att man sysslar med någonting som man ser som ett " måste" relaterat till träning. Jag har tränat i hela mitt liv med allt från multisport och klättring till gym o spinning. Sedan några år nästan bara yoga. För mig har träning alltid varit glädjefyllt. Motivationen måste ju komma inifrån som jag ser det. Men kanske om man jagar resultat och ständigt ska spräcka nåt rekord etc så blir det kravfyllt?

Konstiga är att jag har tjatat och tjatat, bytt läkare osv men ändå får jag ingen hjälp =/
Tycker också det känns bättre när man pratat av sig lite :)

Med hjälp av detta forum har jag hållit min nykterhet drygt 15 veckor i skrivande stund. Det är en hemsk känsla, denna att snart super jag bort mitt liv, jag hamnar på parkbänken förr eller senare. Men det går att vända skutan, T, du har alla möjligheter att påverka din situation och ta över rodret igen. Det GÅR.

Vad fint att du byggt bo här nu. Ett riktigt litet myrkottenbo. Det här blir bra ska du se.

Att skriva på fyllan här har jag gjort några gånger, en gång hävde jag ur mig riktigt ekivoka saker och skämdes förstås som en hund efteråt. Men jag möttes bara av äkta omsorg, ingen som kom och hötte med moralkakor eller pekpinnar.

Du är så himla varmt välkommen tillbaka hit när du sovit ut och huvudvärken bedarrat, m. Stor varm kram!

Vilken gripande historia! Nu gäller det att kämpa för att komma ur det här och det har du alla möjligheter till. För mig hjälper det att skriva här på forumet och läsa om hur andra här kämpar mot alkoholberoendet, men jag har sagt till mig själv att om det inte räcker och jag tar till flaskan en gång till så ska jag gå till ett AA-möte eller liknande. Vad gäller depressionen så är det ju hemskt att du inte får träffa en psykolog, det borde räcka som skäl att man har en depression kan tyckas. Försök igen via vårdcentralen, ibland måste man vara ihärdig för att få vård. Lycka till.

De flesta här på forumet har nog haft de här känslorna som du har nu. Kom igen bara, nya tag. Kram!

Vi är ju inte här på detta forum för att alla är perfekta nykterister.
Det finns en och annan som hänger här och som har typ 5 helnyktra år på nacken, men de flesta som är här verkar ändå ha relativt färska fyllor i bagaget och en hel del torskar dit åt både höger och vänster.

Låt forumet istället bli ett hjälpmedel när huvudvärken har släppt lite och du piggnar till... klura på vad som fick gårdagen att bli som den blev.

Det är ju därför du är här, ska vara här! Var här och be om hjälp när helst du vilk, även om du druckit. Lova! Det hjälper så mycket att vara här.

Tråkigt= fram med vinglaset så blir det en skön avslappnande stund istället.

Men hur kul har jag haft det egentligen hemma med mitt vinglas? Finns ju roligare saker man kan hitta på om man vill. Eller så får man bara acceptera att det är tråkigt och ta till sig vad Alfons farmor sa "Om det är roligt jämt, så visste man ju inte att det var roligt. Tråkiga saker finns till bara för att man ska märka skillnad när det roliga kommer sen."