Senaste kommentarerna i forumet

... Och jag har varit där du är! JG gjorde fel, jag sa ifrån men satte inte ner foten. Nu har det gått 20 år och vår stora barn har satt ner foten och ställt ultimatum att det är nyktert och vi, eller beroende och ensam. SOM jag har lidit! En anledning till drickandet var att passionen mellan oss dött, tacka fan för det? Nu - efter 7 resor och 8 bedrövelser är det svajigt men nyktert. Ta hjälp, ställ krav. Gå om det behövs, för det blir inte bättre. Kram och lycka till!

Jag var berusad igår så jag måste be er om ursäkt, det ska inte upprepas, lovar mig själv att aldrig mer gå in på forumet när jag dricker. "Lovecat" jag vill inte besudla din tråd med min ursäkt. Vad är värre än en full svamlande sluddrande alkis, jo en bakfull alkis som kommer krypande med sin ångest och säger ett ynkligt förlåt. Lovecat, igår kväll när jag läste ditt inlägg blev jag berörd, du verkade bedrövad och olycklig. Kommer inte ihåg dina ord, minns däremot bilden dom gav mig. Ni är i ett stort gammalt hus, ensligt och avlägset, ni står på övervåningen på tre meters håll och tittar på varandra, trägolvet knarrar och lamporna är släckta. I månskenets ljus stirrar han på dig med galen blick och svettig panna, bilden är tagen så att jag bara ser din ryggtavla. Skräckfilmskänsla fick dina rader i mig. Hoppas att du, Lovecat, i alla fall kände att jag brydde mig om dig. Sveket från min sida var att jag skrev på fyllan, nu när du behöver nyktra värderingar, förlåt. Sorry alla andra också, speciellt om jag gjorde fler inlägg i era trådar, minns inte. Mitt straff är att jag påbörjade en tråd när jag var onykter, så typiskt mig. Måste lägga mig, huvudet bankar så!

Fantastiskt språk. Ser fram emot att följa din resa!

så trodde jag först att jag druckit igår, av gammal vana liksom. När kag insåg att jag inte gjort det fylldes jag återigen av den där mjuka, härliga lyckokänslan.

Dock så tänkte jag på en sak: Jag måste lära mej att det är ok att ha lite tråkigt. Att det inte måste hända något exakt hela tiden. Det är mycket i den där tristessen som mitt drickande ligger.. Jag vet inte hir jag ska förklara det? Men om jag har en dag utan något speciellt inplanerat så får jag psnik, känner som om hela mitt liv rinner ifrån mej. Är rädd för stillhet och inget speciellt. Måste sätta guldkant på tillvaron exskt hela tiden. Samlar på kickar..

vill jag gärna bli av med. Jag föreställer mig att personer som är måttlighetsdrickande av naturen inte känner något sug utan dricker för att det är gott och utan problem lägger av när de har fått nog. Jag själv kan äta några jordnötter eller chips och sedan låta skålen stå eller ta en liten bit choklad och låta resten vara. Många kan ju inte sluta äta sådant förrän det är slut. Jag skulle vilja dricka ett glas vin och sedan sätta på korken. Som det är nu kan jag inte ha någon alkohol av något slag hemma utan att dricka upp allt, jag dricker tills jag somnar helt enkelt. Som det nu är kan jag inte köpa hem mera än som får ta slut och kan inte handla på fredagen för att dricka på lördagen. Att köpa taxfree och liknande är uteslutet. Det är DET suget jag vill bli av med!

Det där med träningen var som sagt bara ett exempel och högst utbytbart med alkoholen. För väldigt många här har ju sommaren varit ett tillfälle att lägga allt åt sidan för att koppla av och med det ta till A. Som att sommaren och och semestern skulle vara en anledning i sig till att dricka.

Snacka om gripande och att skriva med inlevelse. Den gåvan verkar du ha kvar i varje fall!
Från lera vi resa oss alla, så även du. Dags att stoppa tillbaka demonerna där de hör hemma!

Hah, ja, vilken kommentar av din pappa där. Det lät som om det hade kunnat vara min pappa. Han var rak, kanske lite för rak, men han kunde säga en exakt så provokativ sak. Det gav dock effekt, men nog har jag funderat i efterhand på om han bakom sin fasad ändå kanske var rädd ändå för att det skulle få motsatt effekt...

Visst är det så med alkoholen att ansvaret ligger hos den enskilde individen. Det är också så att när man väljer att dricka så ja, just precis, så gör man ett val. Det känns som om man är radiostyrd, att något eller någon annan kontrollerar en nästan, men i själva verket har man redan fattat mängder av val och tagit egna beslut innan. Det går liksom inte att skylla ifrån sig.

Jag ser bara mina egna mönster framför mig. Kl 15 på jobbet. Tanken om att köpa A och få bli dimmig börjar komma. Kl 16, tar första beslutet och det är att köra från jobbet lite tidigare för att då hinner jag dricka mer tidigare på dagen, sluta tidigare på kvällen och kan vara fräschare dagen efter.

Val och beslut nr2; jag åker inte till systembolaget X för där var jag ju sist. Bättre att alternera, tar bolag Z istället så de inte tror jag är alkis.

Val och beslut nr3; är nog mest sugen på vin idag. Två flaskor är fullt tillräckligt, men tänk om jag står där efter två flaskor och ändå vill ha lite mer? Bättre o köpa en box så har jag en reserv.

Val och beslut nr4; hemma, hungrig och borde grunda med mat i magen först, men då blir jag ju inte lika snabbt på pickalurven. Bättre att gå på boxen först.

... osv. Alla dessa beslut känns på ett sätt som om någon ANNAN fattade och tog. Det var ju inte jag?! Men jo, det var jag och varje beslut var genomtänkt. Det går inte att skylla ifrån sig.

Det är absolut lättare att träna och komma i form i semestertider, man har ju mycket mer fritid och det kan vara en fördel för småbarnsföräldrar om båda föräldrarna har semester hyfsat samtidigt osv. Det luriga för min del är väl mer att på semestern så vill jag gärna även få lite semester från träning, eftersom det är exakt vad jag pysslar med i vanliga fall som en balans till mitt jobb mm. Så semestern för mig är verkligen förknippad med mindre träning, mer avkoppling och mer andrum. Där någonstans mellan avkoppling och andrum brukar ett tredje A kunna smyga sig in. Nu i år är det dock annorlunda då jag har en tävling om ett par veckor bara. Det var omedvetet, men strategiskt smart att lägga en tävling i augusti innan jobbet drar igång igen.

klämmer in en egen kommentar, om något som hände för kanske... 15 år sen ?

när vi barn hade flyttat hemifrån hade vår mamma en period av självmordstankar (antagligen hade hon haft dem långt längre än någon fattat), och gjorde ett allvarligt försök med piller som slutade i ambulanstransport och magpumpning. nåväl för att komma till punkt (det är en lång historia), så det min far sa - jag tänker minsann inte leta piller, knivar och annat, ska du ta ditt liv, så gör det ordentligt nästa gång, det är inte mer synd om dig än någon annan.

Antagligen inte det mest korrekta att säga, men det fick skruv. Vad han egentligen gjorde var att lämna över ansvaret för hennes liv till henne själv. Ingen av oss skulle gå och leta, fundera, vara misstänksam på signaler.

Och vet ni, det bästa. Efter det, så vaknade hon liksom till liv, och blev den mor som ingen av oss haft under vår uppväxt (blir lite gråtfärdig när jag skriver o tänker på det). Om det enbart var de orden, kommer jag aldrig få veta, och det hade ju likaväl kunnat gå åt andra hållet.

Det som min far - mitt i allt sitt opsykologiska bondförnuft gjorde - räddade vår familj.

Översatt till detta med alkohol - så är det faktiskt den som dricker som är den ende som är ansvarig, den ende som kan sluta dricka, och faktiskt - den ende som kan börja. Det kan vara en stryka ibland att känna att man faktiskt är ansvarig, att man är den som väljer. Att det aldrig är hopplöst. Aldrig någonsin. Om man tror att någon annan ska rädda en längst ner, så kanske man har "tur" och någon gör det, eller ställer en mot väggen och säger nu fasen får det vara nog. Det är nog bäst om man själv springer med huvudet in i väggen och väljer det själv, och berättar för andra.

Rörig tråd, sorry... men behövde få ur mig det på något sätt.

Barnen märker mycket mer än man tror. Jag vet av erfarenhet. Jag har slutat leta gömmor. Jag har börjat försöka leva mitt liv. Försöker sköta mig själv. Det är svårt! Går ibland och ibland inte. För tillfället har vi det ganska lugnt men vet att det bara är en tidsfråga. Skickar dig styrka. Läs andras berättelser det var viktigt för mig. Kram

Bra insikt där Helena, tycker absolut att du ska ta kontakt med förlorade vänner.. bara ses, göra något skoj, ta en weekend ihop eller åtminstone gagga skit över luren. Det om något kommer att ge energi igen och ge en hint om hur livet såg ut innan. Kanske inte är så tokigt!

Kommer din man också att vara nykter? Tänker att det ju vore ett jättebra sätt att stötta dig på. Om det är för jobbigt att säga något annat, kan ni ju säga att ni har en vit månad. Det brukar ingen ha problem med.

Lovar, är inte full ;)

min metafor: Fet är den där lömska prmen (i mitt fall så har han fått formen av Sir Väs i Robin Hood hehe) som på alla sätt försöker nästla sej in och förstöra din väns möhippa. Låt honom inte göra det!

Det låter kanske knäppt men för mej hjälpte det jättemycket att sätta en personlighet på suget när det var jobbigt igår.

Jag kom på ett till stort minus till listan; det är min födelsedag dagen efter och jag vill inte lukta gammal uppvärmd bäver när barnen och mannen sjunger för mig på morgonen!

Jag har också en resa framför mig, en hel vecka i en stuga med två andra familjer... Min man hade aldrig accepterat att jag drack nu, så jag måste hitta ett annat sätt. Jag ska köpa med mig a-fritt och om någon frågar tänker jag bara säga att jag inte mår bra av att dricka nu (låter ju lätt men jag oroar mig)

F-n vad den där resan stressar mig! Och den kommer jag inte att kunna undvika. Ibland tänker jag att jag skiter i att anstränga mig att vara nykter på resan. Det får bli som det blir. Om det känns lätt att vara nykter så är jag det, om det blir ett jätteåterfall så får det bli det och så får jag hantera konsekvenserna sedan.

Vi måste faktiskt få känna oss bittra och förbannade också! Inte bara ständigt le och försöka vara små änglar som sopar upp skiten efter folk som INTE VILL begripa..

Vilka bra tankar, att du vill ge henne en bra möhippa och det bäst du kan göra nu är att vara nykter, se till att hon har det bra! Dessutom bra att ha en partner in crime, ni "smygdricker" a-fritt... Jag förstår dock lockelsen... Den måste vara stark -stå på dig! Kram

Ja, jag tror att vi alla guppar omkring i förhoppningens jollar ibland.. Tänker att det kunde vara så fint igen.. Men vi kan ju aldrig gå emot den "fria viljan" hos en annan person.. Även om vi tycker att de gör helt tokiga val..
Till min man har jag sagt att du vill både äta kakan och ha den kvar (både mig och alkoholen) Det funkade så länge han knaprade på min kaka.. (min energi)
Nu är det slutknaprat på min kaka.. Nu får han sitta och suga på sin egen....
Önskar dig allt gott!

Åh vad skönt det känns att jag inte har något vin hemma. Det här är första gången på den här tiden som jag känner att jag mår bra faktiskt. Morgonkaffet smakar bättre än någonsin.

Problemet med möhippan (som är om några veckor) är att jag egentligen innerst inne vill dricka då. Det är en del folk som jag inte känner som ska med och jag är en roligare person när jag dricker. Jag känner bara att champagnelunchen, att få börja dricka vid lunch och sen bara bli fnittrig och hitta på roliga saker känns väldigt lockande. Sen är det ju jag som bokat alla aktiviteter och det känns lite nervöst att allt ska klaffa, så då känns det som att lite vin kan lindra den känslan också.

På minussidan tänker jag att jag troligtvis kommer bli för full för att ens hålla reda på allt om jag börjar dricka vid lunch. Jag dricker 5ggr fortare och mer än alla andra på sådana tillställningar där jag känner mig lite nervös. Dessutom kommer min vän tycka att jag är lite knäpp som slutar dricka ena dagen och börjar igen nästa. Det viktigaste med möhippan är ju att hon får en bra dag och kväll, så jag tänker att jag ska gå all in och bara tänka på henne. Dessutom är det en tjej som är gravid (tidigt) och hon undrade om jag kunde ge henne alkoholfritt på ett diskret sätt, så då blir vi ju iallafall två nyktra. Sen tänker jag att jag kan köra hem bruden på natten och bädda ner henne i sängen, istället för att lämna henne i stan eller ev följa henne till en taxi.

Viljavännen, du var en av de första jag fick kontakt med här och vi är i samma tidsfas på vår nyktra resa. Känns därför som att det finns ett speciellt och viktigt band - en livlina! - mellan oss. Den stagar och stöttar och drar mig tillbaka när tankarna svajar. Tack för att du finns!

Omkopplingen, att bryta alkoholkopplingen till vissa aktiviteter går ganska trögt för mig. Jag undviker fortfarande helst att ta tjuren vid hornen och rundar istället de farliga punkterna när jag kan, t ex har jag nu sett till att jag "måste" göra annat en helg då jag hade tackat ja till en vistelse i vänners sommarstuga. Jag vill/vågar inte riktigt konfronteras med alkoholsuget och fördröjer nog på det sättet omkopplingen i hjärnan. Ensam hemma har jag inte haft något sug på länge nu och det känns därför så skönt att stanna i den trygga bubblan. Men livet där ute väntar....

Vad bra att du reflekterar över din utekväll, att du skriver här, tar lärdom istället för att bara gömma dig, sätta på autopiloten och fortsätta. Jag tror vi alla här måste lära oss att inte vältra oss i ångesten, att sluta sparka på oss själva... Det blir så lätt att man då bara fortsätter dricka, man är ju inte värd met än så ändå.
Jag känner mig även lite avundsjuk, man saknar ju de där kvällarna när man är lagom berusad och har roligt... Jag måste dock påminn mig själv om att jag har provat det där och att det alltid eskalerar för mig. Längst in när jag ändå ett hopp om att kunna dricka lagom, även om en del av mig vet att det nog inte funkar så. En sorg att ta sig igenom.

Sommarsol77, jag känner igen mig i så mycket du skriver... Det där om att man straffar sig själv genom att göra en massa extra, man sparkar på sig själv för att man inte tycker man är värd någonting... Och dp kan man lika bra dricka eftersom det är bara där man under en kort stund kan glömma att man är så usel.. Snacka om ond spiral... Speciellt som det krävs mer och mer för att döva den där rösten och alla skam/skuldkänslor.... Styrkekram