Senaste kommentarerna i forumet

Så himla enkelt och sant! Faktiskt, det behöver inte vara svårare än så. Klok dotter.

är vaken en stund och läser runt lite... Ser att du att du är aktiv både i tankar och skrivande, så bra! Visst är det svårt att fatta hur man funnit sig i att leva i något man inte vill... och utsatt sina barn... Smärtsamma insikter. Men - så bra att du kan se att du är medberoende. Det är steg ett på den långa resan att bli sig själv, att ta ansvar för sig själv och sitt liv. Och så bra att du har en egen lägenhet!

Bekymra dig inte för om det känns svamligt när du skriver (det är inte svamligt:) - det viktiga är att du sätter ord på hur du har det. Att du berättar din berättelse - i första hand för dig själv. För oss som läser och skriver här är mönstret och processen ack så bekant. Även om varje människa är unik och den yttre ramen är olika så finns ett mönster i missbrukar-medberoende-dansen som är välbekant för den som delar erfarenheten.
Ifall du har funderingar om personlighetsstörning (tyckte du skrivit om det) så är den här tråden bra - tycker jag http://www.tuvaforum.se/

Du är på rätt väg - fortsätt skriv! Styrkekramar, så många du känner att du behöver / mt

Just nu stark. Middag med massor av mat och dricka. Kollegor och kunder, god stämning.
Alla utom jag drack vin och avec. Ingen verkade ha de problemen jag har. Men man vet aldrig, även den som är måttlig utåt....eller hur?

I vilket fall som helst, mycket skönt och väldigt lätt gick det. Bestämmer man sig klarar man det mesta.
Som min lilla dotter sa för många år sen, inte om alkohol då men ändå.
Pappa, om man vill så kan man.

Stark o glad.

Helgen är bestämd och klar. Ingen jobbig helg den här gången.

Ha det gott och ta hand om e.

Samma grej för mig, fick Diabetes diagnos för 4 år sen och försökt leva med det, men ibland känns allt skitkorv. Dricker inte ofta hemma, men går ofta ut och dricker som en jävla svamp om tillfälle ges, speciellt typ med AW. Kan inte sluta dricka när jag väl satt igång liksom, för det känns som om man kväver ångesten och allt blir svinroligt igen.
Inser att jag måste sluta dricka, men har gjort så jävla mycket dumt som ger mig ännu mer ångest så jag vet inte vad jag skall ta mig till. Mina barn tycker att det är skitjobbigt när dom sett mig full och tyvärr har det varit en hel del gånger.....ännu mer ångest.
Det enda som hjälpt mig emellanåt har varit att träna hårt som fan, men jag hittar inte ofta ork eller motivation, fast jag blir så jävla glad när jag ser hur blodsockret blir stabilt och fint ett tag och tror att jag är oövervinnlig och så går jag ut och firar igen och så blir det skitkorv igen.
Jag skäms som fan över min livsföring och det känns som om vissa människor också föraktar mig i min närhet.
Jag vet inte heller vad jag skall göra, känns som om det är lätt att ge andra råd men själv är jag i ett mörkt jävla hål och jag fejkar en massa inför folk och säger att jag mår skitbra.
För det mesta brukar det gå jättebra när jag varit ute och druckit öl, men alltid kommer den där gången då man inte minns ett skit av allt dumt man gjort. Nu senast jag jag in i fel uppgång och ringde på i fel dörr i fyllan ... Hur fan ska jag lösa den blundern? Jag vågar inte träffa dom människorna någonsin igen.

Jag har anmält mig till ett självhjälpsprogram på Karolinska som jag skall testa i alla fall, echange.rg1.se det är baserat på KBT vilket jag provat förut efter utbrändhet med goda resultat, jag hoppas verkligen på det.

Men jag skulle vilja se mig som den människan som tränade regelbundet, framförallt med tanke på diabetes och jag hoppas på att jag hamnar där någon dag, just nu är det fosterställing i vardagsrummet framför tvn.

Det må låta konstigt, men det känns lite bättre att se att någon annan är i en ganska snarlik situation, hoppas att mitt inlägg ger dig något.

Mvh

han tror att han kan straffa mig genom att inte höra av sig och inte vilja umgås. Just nu känns det bara skönt för mig, jag kan vara själv och reda ut mina tankar runt allt som hänt i mitt liv. Jag ser en ljusning i alla fall i eländet och det är för att jag bestämt mig för att inte ta mer skit från honom nu.

Jag måste tänka på mig själv och se till att allt blir bra för mig och vår son. Det är tragiskt och väldigt ledsamt att tänka på alla de år som förspillts med alkohol, då när man skulle leva familjeliv grusades lyckan emellanåt av supandet. Som enligt honom var fullt normalt och han hade full koll och kunde sluta när han ville. Jajamän, men sluta inte för din familjs skull för guds skull, fortsätt du att ha ditt normala intag, tänk inte på oss. Den jäveln har förstört mitt liv!! Kanske t o m sonens. Ja och jag har tillåtit min son att växa upp med det. Jag kan inte fatta att jag varit en sån idiot!! Hur har det egentligen kunnat ta så lång tid innan jag tillslut kom så här långt att jag insett jag inte kan ändra hans beteende. Han måste komma på den ljusa idén på egen hand. Jag hoppas ju verkligen att han gör det också för hans egen skull rätt så snart. Så här håller jag på hatar honom och älskar honom om vartannat. Han är ju sjuk men han har inte fattat det ännu. Jag har fattat att jag är sjuk i medberoende och min hjärna har varit på annan ort länge nog nu, dags att få hem eländet nu så man kan börja göra rätt för sig på jobbet någon gång och kanske får ork att göra nåt kul också ta tag i saker jag låtit ligga alldeles för länge.

En som druckit för mycket i 20 år, tror någon han kan greja att sluta på egen hand utan hjälp? Det påstår han i alla fall, det är ju bara att låta bli säger han. Det låter ju väldigt lätt. Men han har lovat att inte dricka när vi träffas, inte undra på att han inte vill träffa mig längre...!!

Vi får se, det blev ju långt och krångligt osammanhängande och svamligt. Jag vill bara få skriva ner mina känslor och intryck så att jag ska komma ihåg att läsa här när jag sviktar. Bokat tid för samtal, det känns bra.

Ner i bingen nu och försöka sova.
Natti/Särbo

nu har jag läst hela.

Mitt första tänk är att du inte kan lägga ansvaret för drickandet i knät på nån annan. Det är ingen annan än du som kan låta bli att dricka. Det finns såvitt jag förstår goda anledningar för dej att låta bli att dricka? Döttrarna verkar inte vara glada.

Förresten, du skriver särbo - varför kan de som vill supa inte hålla sej hemma hos särbon?

Berätta gärna mer om hur du tänker och känner.
/MB

Du är på rätt väg - bara att inse att man har problem och erkänna det för sej själv är ett stort steg, man försöker ju i det längsta att försvara sin "rätt" att dricka.

Fortsätt läsa, tänk medan du läser hur det känns för dej, vilka likheter som finns, och att du inte är ensam om ditt problem - vi är många här.

Starta sedan gärna en egen tråd här, att skriva ner sina känslor och upplevelser, kunna bolla dem med andra i samma situation är jättebra, det är det här med skrivandet och tänkandet som gjort att jag nu har varit fri i drygt åtta månader.

Välkommen!
/MB

att du börjar se ljuset i tunnel igen. Det finns där bara man kämpar på. Nu nalkas det helg igen och precis som du så är det där jag brukar förlora varje gång. Nu har jag tagit min antabus - så i alla fall den här helgen kommer det att blir lugnt. Hoppas den blir det för dig också.

På måndag vaknar vi starka och fortsätter kämpa!

Det är bättre o bättre.
Ingen tvekan om det, riktigt bra faktiskt.
Kul att vi har samma antal dagar i ryggsäcken!
Fortsätt kämpa Spes! Jag gör det tillsammans med dig.
LillPer

fick helt spontant lust att skriva "ja jävlar va´bra vi e - vilket jobb vi gjort och gör" :)))
Härlig läsning. Befriande och befriade! / mt

Jag utrykte mig fel. Jag menade att här har alla gjort samma resa. Här är vi alla lika men med olika berättelser. Här kan jag säga att jag dricker för mycket, känns så jävla skönt.// pixie

Mycket kan verkligen hända på ett år. Förtvivlan kan bytas ut mot framtidstro, ångest och rädsla mot mod, hålla krampaktigt i tömmarna men blunda för stupet som väntar längre fram mot (flygcert; this one's for you...) att fan släppa taget och flyga och låta en gynnande vind bära en att lättare se andra vägar. Ibland krävdes det en storm i form av överjävliga situationer som jag inte kunde styra, ibland var stormen mental och kickades igång av en medmänniska här på forum, t.ex. hösttrollets eller addes 'tough love', rakt på sak med argument som jag inte kunde värja mig mot, där min mask inte längre var verksam. Också den återkommande brisen hjälpte. Jag kunde faktiskt känna hur Lelas och mulletanten stod och puffade mig i ryggen, bort från stupet, uppåt. Det var exempel på mina "visa gamla", de som hade varit där men tagit sig ur det och stod för framtidstron.

Brudarna som kom till anhörigdelen av forum ungefär samma tid som jag var också oerhört viktiga. Där försvann mycket av skamstämpeln. Jag läste deras berättelser och grät med dem, kände igen mig och genom att respektera dem och inte döma de som var i liknade situation som jag var då så blev det lättare att inte heller döma mig själv. Kraften att 'dela' erfarenheter är stor. Säkert omedvetet så har t.ex. flygcert och sorgsen fått mig att vara ärligare mot mig själv bara genom att skriva utifrån sig själva. Det är lättare att visa sig svag inför någon som också sänkt sin gard. Samma på alanon- och AA-möten, någon delar något, man har kanske själv inte tänkt säga något sedan hör man liksom sin röst som en enda lång utandning.

Därför blir jag också rörd och glad av Särbo11's kommentar hos mig. Så kände jag ju också en gång i tiden! Och såklart inför så många fler än de jag nu har namngett, vissa nämnda, ingen glömd.

Jag har läst hos mulletanten i "det vidare livet" såklart och det väckte lite tankar om 'de gamla' och 'de nya'. Jag skriver nog inget nytt egentligen men hon fick mig att sköljas av en känsla av tacksamhet och också en reflektion över det gångna året. MT skriver om 'frälsning' och 'frihet'. Jag väljer att använda ordet frihet för visst känner jag mig fri och de stunder jag har det svårt så åtminstone friare. Faktiskt så känns den person som startade den här tråden som en helt annan människa. Ibland är det till och med svårt att minnas vad den människan har gjort. Tur att mycket finns kvar i skriven form för att hjälpa mig att minnas för allt det här är trots allt jag.

Jag är friare än för ett år sedan på så många sätt. Jag har valmöjligheter nu, istället för en destruktiv väg så ser jag flera betydligt trevligare vägar att gå. I stort sett alla mina relationer har blivit bättre, familj, vänner, kärlek och det var så pass "enkelt" att jag skulle börja visa vem JAG är, tycker, tänker, vill. Visst har en del relationer (vänner) upplösts men det har också varit för att det inte var den typen av relation som jag ville ha. Jag är till och med friare i kroppen. Fri från rökning. Fri från alkohol. Den där spänningsvärken i mage och muskler har släppt, spända käkar, värkande skalle har bytts ut mot en kroppsmedveten träningsvärk och jag är starkare och smidigare.

Fattar nu vad MT kan mena med att använda ordet 'frälst' för jag låter nog som en nyfrälst. Men hur beskriver man det största som har hänt en egentligen. För livet är stort, inte alltid lätt men stort. Samtidigt känner jag en liten oro. Känner jag så här för att "min alkis" är i en förändring, inte dricker och tar hand om sig själv? Skulle allt det här bara blåsa bort om han väljer att börja dricka igen? Jag tror inte det. Sorg skulle jag förmodligen känna oavsett men jag har i alla fall långt bättre förutsättningar nu att ta hand om det. Det som är bra är att jag inte alls längre går och oroar mig för att han ska dricka. Händer det så händer det men jag misstror inte och det är jävligt skönt. Kände det starkt i förrgår då vi hade ett ganska stort gräl(ej alkoholrelaterat) och skiljdes som ovänner för att sura/lugna ner oss på varsitt håll. Tidigare har jag då haft jättesvårt att släppa tanken på att han kommer dricka för att han är upprörd men så är det inte längre nu. Vi behövde en time out för att inte bråket skulle eskalera helt enkelt. Och det funkade, lättare att prata när man inte är rosenrasande.

Säkert tänker han på alkohol, kanske måste resonera med sig själv vid sådana tillfällen. Jag vet att jag gör det med cigaretter fortfarande. Speciellt när jag är arg, upprörd, ledsen så kommer tanken liksom per automatik, att jag skulle ta mig en cigg för att lugna ner mig. Då måste jag resonera med mig själv och säga; markatta, du har varit rökfri så länge nu att du inte är det minsta fysiskt beroende och det enda 'lugn' man upplever av en cigarett är om man tillfredsställer en abstinens som du alltså inte alls längre har utan det du upplever nu är bara ett tankemönster och det du eftersträvar just nu är bara det där djupa andetaget man tar då man tänder en cigg vilket du kan få ännu bättre om du bara lägger dig ner en stund och andas djupt och lugnt med magen. Skulle någon då stå och skrika på mig att du får inte ens tänka tanken på att ta en cigg, så skulle det ju inte funka.

Nästa vecka ska jag sätta mig i skolbänken igen, göra klart den utbildning jag påbörjat för många år sedan. Trött på att bara få "skitjobb", tillfälliga anställningar, tvingas jobba gratis genom praktik utan möjlighet till anställning. Har ju bara ett år att läsa igen och nu har jag kraften och orken att göra det och det känns jättebra. Tidigare har jag skämts för att jag "inte klarade av" studierna och hoppade av då jag för flera år sedan mådde dåligt. Men nu är nu och det här är precis det jag vill och tänker göra. När jag är klar kommer jag kunna få ett arbete jag trivs med och jag känner mig redan stolt bara över att jag skrivit in mig och vågar. Framtidstro.

Kramar

Jag har nog väntat på slutet av berättelsen, den kapades lite snopet. Du kanske kan fortsätta berättelsen?
/MB

Jajemän! :-)

Det är precis som Viktoria (hmm... Var det med c eller k... Suck! Huvudet...) skriver, efter ett rejält sista dopp i fyllediket i januari gav jag upp, fullständigt kapitulerade inför alkoholen. Det lugn som inträdde var underbart, helt enkelt underbart.

Jag önskar att fler kommer få känna den känslan. Det är ett oerhört stöd att ha "di gamle" på forumet, så det är till att vårda er ömt så ni orkar med oss, hihi!!
En höstkram till de som vill ha!
/MB

Vill bara skriva under på att INGEN på det här forumet ser ner på dig. Det skulle jag kunna ta gift på. Ja, annat gift än alkohol så klart ;-)
Sköt om dig!

Ta det lugnt ett par dagar till att fundera och Låt ångest stormen pasera tills du börjar känna dig mer sammlad.
Jag är på samma elände. 4d nykter. Skriv upp tankar, bra dåligt så kanske du lättare kan se brister och vägar. Så försöker jag göra. Lättare sagt än gjort men man tänker inte klart när det är som värst.
Att du inte blir full, lite som jag senaste år. Något har nog börjat om programmera i oss. Vi kan nog inte njuta av alk nått mer!? Vilket är positivt i de dåliga.
2mån är jätte bra kämpat, nya tag nu. Vi ska hitta ro o glädje. Kram!

... att någon fanns och visade att det gick att må bättre, oavsett missbrukare eller anhörig - jag såg att det fanns andra vägar, jag fick hopp och jag gjorde min förändring!

Tack alla fina!! Och extra stor kram till dig MT!
Jag skriver ju inte heller lika ofta nu, men läser då och då och försöker göra det som jag upplever att ni gjort - försöker ge tillbaka! ALlt det jag fick när jag nästan inte överlevde, men allt det jag fick här som gjorde att jag faktiskt överlevde, jag vill ge vidare, men jag vet att det kommer finnas en gräns, precis som för er!

Tack för allt!

Det finns inget fel i hur du skriver Ulrika, stavar fel gör även jag nu och då! Ja det är inte lätt med de mänskliga relationerna i alla lägen. Familjekonstellationerna idag är ju brokiga på ett annat sätt än förr. Det kan ju vara väldigt givande, men också svårare tror jag. Jag har ju också barn från två olika relationer. Ena dottern är ju vuxen nu, 20, och andra strax över ett.
Ulrika, jag har en äldre tråd från menyn "att förändra sitt drickande", där din tråd också ligger. Där skrev jag innan jag flyttade mina inlägg hit till "det vidare livet". Varför jag avslutade den tråden? Ja, jag tyckte (och kanske andra) att mina inlägg i takt med att min nykterhet blev stabilare började handla mer och mer om annat i livet, men jag ville ändå gärna stanna kvar på forumet som för mig blivit en väldigt varm och fin plats att vara på. Så för att inte ta fokus från det alkoholreleterade och kampen mot alkoholen "flyttade" jag mig själv hit. Detta skriver jag till dig bara för att du ska veta att min igenkänning i dina inlägg i din tråd är stor, i min tidigare tråd handlar inläggen om samma kamp du utför nu!

Jag tycker om att läsa det du skriver. Men jag ska dela med mig nån gång av mi resa som har varit jävligt tuff från födelsen och framåt. Ja känner att Spec och är på samma nivå ingen som ser ner.på oss och att vi börjar våran resa. Ocj att vi kan stötta varandra på olika sätt. Jag skulle kunna sitta här hela dan men är det dags att lppa sista solen strålar.//pixie

Ulrika grattis till din vecka! Vad fantastiskt bra jobbat, heja dig!
Du undrar över om det är lika svårt hela tiden eller om det blir lättare. Min upplevelse är att det absolut blir lättare. Men den första tiden är det upp och ner, kan vara med ganska kraftiga svängningar. Det är då det gäller att ta fram det där jävlar anamma och ta till allt vad som behövs! I mitt fall hade jag god hjälp av tips jag fick från vänner här på forumet som kommit lite längre på den nyktra vägen än jag. Här kommer några tips från mig:

I mitt fall tröstade/belönade jag mig med godis, en liten present eller annat som pepp. Visst kan man ju se det skeva i tröst/belöning, precis samma mönster som då jag druckit, men i en övergångsperiod var jag tvungen att ta till alla medel för att hålla alkoholmonstret borta. Kalorier finns ju även i alkohol i mängder, så det fanns ju lite utrymme för utsvävningar tänkte jag ;-)

Se upp tör HALT! dvs Hungrig, Arg, Ledsen, Trött. Dessa känslor triggar vårt alkoholsug.

Analysera och lista de situationer och personer som kan utgöra en risk för att du bryter ditt nykterhetslöfte mot dig själv. Tex: i mitt fall fick jag lov att undvika att tillbringa kvällstid med den väninna jag oftast druckit vin med. Jag tackade nej till många tillställningar. Jag gick inte på krogen osv. Däremot är det viktigt att fylla det tomrum jag upplevde. "Ska livet aldrig bli roligt igen nu då?". Jag började göra lite nya saker pö om pö. Fick ju tvinga mig till mycket, eftersom att jag kände att inget ändå var kul utan vin, men gjorde det ändå. Gick på bio, teater, någon föreläsning det annonserats om. Egentligen handlade det om att fylla ut de tillfällen i veckan som jag identifierat som risk-tillfällen. I en akut situation bokade jag frissatid en sen fredagkväll, haha:D

Skriv och läs här! Då jag hade riktigt jävliga kvällar sökte jag mig hit och kunde hänga här en hel fredagkväll. Ibland var det stiltje här (fast det var oftast då en pågående aktivitet)och då läste jag gamla trådar och lät mig lugnas lite av igenkänning och det hoppingivande i att andra faktiskt gjort det här, varför skulle inte jag klara detsamma?!

Det ni gör nu, du och Spec får mig att känna stor glädje och gott hopp! Precis detta hjälpte mig så ofantligt. Att förutom att ta rygg på de här som hade längre erfarenhet, också hitta en vän/vänner att hålla i hand, att gå tillsammans med. Någon som är där du är, i fas så att säga. Någon av mina vänner här har jag idag flitig kontakt med utanför forumet och det är en verklig livsgåva att ha någon som gör/har gjort samma resa.

NÄR blir det då lättare kanske du undrar?? Det är med all säkerhet väldigt individuellt, efter min första nyktre vecka kände jag mig väldigt taggad att "banne mig ta" en till osv. I perioder, särskilt i början tyckte jag det var lättare att bestämma mig för en lite längre vit period i taget. Att tänka "aldrig mer" skrämde slag på mig! Jag började med målet på en månad. När den var över beslutade jag för att klara tre månader osv. Andra tycker tänket en dag i taget är det bästa. Då det varit riktigt riktigt illa med suget har jag fått bryta ner mitt mål och riktigt djupandas och bara fokusera på att Idag/ikväll blir det ingen alkohol, bara just idag - imorgon vet jag inget om än. Precis så, en dag i taget då det känns för stort med allt annat, en vecka eller månad om jag kännt mig stabil och trygg i det beslutet. Alla medel är tillåtna, allt utan att dricka det där första glaset!
Efter tre-fyra månaders uppehåll mellan november 2009 och februari 2010 tog jag ett återfall. Konstig känsla, men efter det var det som att poletten trillade ner. Jag bara gav upp, helt och hållet kapitulerade inför att jag KAN INTE dricka. Luften gick liksom ur mig, på ett bra sätt. Jag kunde med det sluta älta om "kanske ändå?...när?...hur?...osv" jag ev skulle kunna dricka igen. Jag gav mig där! Och efter det var jag färdig med alkoholen. Jag säger inte att det inte kommer sug ibland. Men det är flyktiga tankar och känslor idag, de fladdrar förbi och det är inte svårt längre. Snarare en befrielse, ett lugn inför faktumet och en enorm tillfredställelse över att leva och inte bara överleva utan alkohol.

Detta är något av vad som hjälpt mig, förlåt att det blev långt, andra här har andra erfarenheter. AA, Antabus, KBT osv
Jag tror på er Ulrika och Spec, något säger mig att ni fixar det här! Varm Kram

Jag förstår hur du känner.jag har det inte så, men annt problem. Men har sett betedet väldigt nära min svärfar gjorde så mot min svärmor. Och blev mer och mer elak när hon inte ville dricka bjöda han hem vänner. När hon vill e sluta röka blåste han rök i hennes ansikte. Hon lämnade han till slut efter alldeles för många år.hon trodde att barnem skulle vända sig emot henne men det blev tvärtom. Jag förstår att du inte lämnar nu men om du blir starkare så kan det bli lättare. JAG ÄR GÄRNA DIN VÄN, vi känner inte varann än men har tsget ett beslut samtidigt.Vi kan ska en kompis tråd där vi skriver till varan att börja meed bor du i norr, södeer eller i mitt en kram din nya vän i ett nytt starkare liv.jag håller koll om du vill skriva är sjukskriven och kan inte göra nått.// värmade kramar pixie

Barn , familj., ex är aldrig lätt. Jag har 2 barn med olika pappor bor med den ena.den vuxna dotterns släppte mär han fick nya barn.jag ser att min dotter är jätte besviken, men det är hsns val och jag tycker synd om han.jag blir lite nervös när jag skriver har pågrund av att inte riktigt fattar hur allt funkar plus att jag stavar illa. Viktoria jag har läst om dig i forumet fan va duktig du har varit. Jag läser så mycket jsg kan om de som har sluta.kram till er alla som har lyckats//Pixie

Ni sätter ord på precis det jag också känner MT och NyMan. Vad härligt det känns att få lite utbyte såhär!
Önskar er en särdeles fin dag, Kram (ännu en frälst;-)

Min man är passivt aggressiv. Han dricker mycket måttligt.
I stället började jag dricka för att stå ut med situationen och
vara honom till lags. Mitt drickande har dessutom givit honom
en hållhake på mig. Bara jag ser på honom så blir jag orolig och
vill bedöva mig. Nu har jag fått nog och har varit nykter i fem dagar.
Jag ska se på honom med nyktra och ögon och släppa fram mitt rätta jag.
Att han inte är riktigt normal bevisas av att han är sur och elak nu när
jag inte dricker. Vid mina tidigare försök har han köpt hem vin och frestat
mig genom att dricka och säga mmmmm. Att jag inte lämnar handlar mest om ekonomiska skäl
samt att jag är rädd för att han ska förtala mig på jobbet och privat. De flesta vänner
har jag förlorat och jag är mycket ensam. Själv sticker han iväg på sina egna resor ärenden,
ringer inte om han blir sen och ignorerar mig. Ställer jag det minsta lilla krav så straffas jag
i veckor, dagar av tystnad och hämndhandlingar och till sist ligger jag i sängen och gråter med
ett vinglas. Nu är det såklart inte hans fel att jag dricker, det är jag som för glaset till munnen för
att dämpa ångest och depression. Nu får det vara slut på det. Jag och ingen annan måste ta itu med mina
problem. // Spes

Du har inte ställt till det, men nu tänker jag god mat och 2 glas vin, själva grejen är stoppar jag där. Jag tsr en dsg i taget inget i dsg heller.jag röker äver helgen sen är det ochså stopp. Va fan jag har lyckats att gå ner 12 kilo är på perfekt vikt slutat röka. (Förutom nu).så vinet kan inte va värre bara man vill. ...
Är dina barn små.// Ulrika