Senaste kommentarerna i forumet

är det Santorini, Adde och andra som menar att det alkoholfria livet helst bör bli en livsstil. I helgen var jag på en sammankomst med några vänner, med övernattning i deras hus. Hade tänkte ut ett svar om någon undrade varför jag inte drack. I det här sällskapet är det ingen som säger nej till vare sig snaps, vin, öl eller whisky. Men jag behövde aldrig använda mitt svar. Hade med mig fyra alkoholfria öl, Mariestad som är helt ok, och drack upp tre under kvällen. Ingen gick närmare in på varför jag inte drack. Men det fina jag vill förmedla är att jag hade en bättre kväll än när jag drack vid ett motsvarande tillfälle tidigare. Jag kände att jag växte, jag kunde framhäva min åsikter bättre än med alkohol i mig, jag skrattade och ju längre kvällen led desto bättre mådde jag i detta sällskap. Vi hade en trivsam och rolig kväll och jag insåg tidigt under kvällen att den skulle absolut inte ha blivit bättre med alkohol för min del. Och i morse mådde jag förstås alldeles utmärkt och känner mig glad för den väg som jag slagit in på. Brukar inte längre räkna dagar, men nu kollade jag upp historiken och det är i dag 62 dagar sedan jag drack.
I morgon kommer jag att vakna nykter och vet att jag kommer att vara glad för det.
Fenix

Jag behöver stödet och bollplanket.
Nu ska jag upp ur mitt hål och inte ljuga för någon längre.
Allra minst för mig själv.
Det börjar idag, mitt nya liv.

Helt sjukt hur jag kan förstöra mig själv så här.
Hjälp!

Jag har varit där du är nu, LillPer. Är på en helt annan plats nu och mår så otroligt mycket bättre. Livet blir inte problemfritt och helt igenom lyckligt när man har fattat Beslutet, men det är bra ändå, för det är så ett normalt liv ser ut. Ett liv som är helt ärligt mycket enklare att leva och ett liv som jag proklamerar starkt för. Så, kom igen nu och använd kraften i frustrationen och desperationen till viljan att förändra! Det går, jag lovar! Du är en värdefull människa som förtjänar att leva ett värdigt liv. Försök göra de nödvändiga förändringar som måste till för att du ska kunna börja göra det! Jag finns här om du behöver et bollplank och stöttning. KRAM!/NM

Hela jag har gått sönder på riktigt. Jag kan omöjligt vilja leva såhär.
Jag vill inte
Snälla jag måste hjälpa mig själv nu.
Önskar att jag mådde bra.

Gråt och kollaps.
Jag tror min botten har visat sig, en gång för alla.

att du haft samma upplevelser som jag, det inte bara tröstar det ger en styrka. Vad jag inte kan fatta är att man så länge hållit fast vid en människa som fullständigt skitit i hur jag mått, egentligen borde jag ju snarare avsky honom. Att ha så här kluvna känslor är ju hur förödande som helst för ens eget välbefinnande. Jag har just insett att jag kanske inte riktigt vågat ha några riktiga drömmar eftersom jag befarat att de ändå inte kommer att gå i uppfyllelse tillsammans med honom, tvivlet har ju funnits där. Insikten är svår.

Tack kerran!
Kram

Tack MB, dina tankegångar och synpunkter är precis vad jag behöver, att få liksom "fog" för att vara kvar på den bana jag försöker staka ut åt mig. Det var bra du skrev det om folköl, jag har funderat över det. Det är ju självklart för mig men för en beroende kan ju det verka som rena hallonsaften. Jag blir mer och mer övertygad om att noll är min gräns.

Jag är så tacksam för responsen!

Kram

Al anonkonvent med mullegubben i Stockholm. Fint!

att läsa och skriva - det hjälper faktiskt att få ordning på tankarna. Ibland har jag först upptäckt hur orimliga mina resonemang har varit när jag velat skriva ner dem i ett inlägg. Att förändra de skadliga tankemönstren är min första prioritet nu - lätt är det inte, men därför så oerhört skönt att ha forumet och dess änglar till hjälp! Både dagar man har återfall och dagar man tycker att man kommit en bit på vägen - för de blandas lite om vartannat ;-)

Mental kollaps.
Börjar nu på dag 1
mår så dåligt så det går inte sätta ord på känslorna.

LP

när man inte vet hur "illa" det egentligen står till med missbruket - allting är förhandlingsbart, dels när man överlägger med sig själv och dels när man försöker prata om det med partnern. Det svåraste tycker jag har varit just ovissheten - pratar han sanning eller inte idag? Bagatelliserar han eller är han uppriktigt trött på att dricka men misslyckas pga suget? Om han hade kommit till mig och berättat att han haft en skitperiod och druckit tre helrör den senaste veckan hade jag kanske inte behövt leta upp de där tomflaskorna som jag ofta kände mig tvungen att göra när han bedyrat att han minsann inte druckit på fem dar...för det stämde ju oftast inte. Och just den känslan att verkligheten inte stämde, var den som upptog hela min tid och gjorde att jag till slut tappade bort mig själv totalt!
Jag har, som du, inte heller kunnat släppa de där framtidsdrömmarna, planerna man har tillsammans, även de gånger man har så roligt tillsammans - det känns närmast omöjligt att slänga bort allt det! Men nånstans måste jag tro att det finns fler människor därute som man kan dela dessa drömmar med...och där man inte måste gå runt med hjärtat som en jojo i kroppen...
Jag önskar dig all lycka till med att komma fram till hur du vill ha det - låt det växa fram!
Kram

Tack för kloka råd och era berättelser, flygcert och Adde. De ger mig en hel del att fundera på.

Mamma ringde mig nyss, sa som vanligt att "nu ska vi verkligen ta tag i det här". "Om det inte fungerar den här gången lovar jag att sluta dricka helt". Att de ska sluta dricka helt har hon aldrig sagt förut, och jag tror inte riktigt på det. Men hon blev nog ganska tagen av att jag skällde för första gången och hon hade tolkat det som att jag skulle ta avstånd från dem om de inte slutade dricka. Jag sa inte emot utan lyssnade mest. Sedan sa jag "Okej, men jag vill fortfarande att du går till en KBT-terapeut". Jag pratade lugnt med intränade argument och var envis som en åsna. Till slut hon gick med på att ringa en KBT-terapeut senast 1 oktober för min och brors skull. Jag tror det när jag ser det, hon sa att hon egentligen inte vill och det kommer kanske inte funka om motivationen inte finns. Men jag hoppas att den kommer på vägen, den har ändå funnits där ibland... Vi får se. Jag vill ju så gärna.

Jag tar till mig av din sista mening Adde, och ska försöka ha en fin söndag med en god vän som vet om familjesituationen, och försöka fokusera på bakning och goa skratt :)

inte heller AA men var och en tar till den hjälp man hittar och trivs med, huvudsaken är att man håller sej nykter. Var och en blir salig på sin tro och det som fungerar för en själv. Men sen är det precis som Adde säger att nykterheten måste bli ens livsstil och inte en kamp. Ta till hjälpmedel men vänd dej samtidigt med att detta är ditt liv. En viktig sak för min nykterhet var att sluta tycka synd om mej för att det är så här. Istället vara tacksam för att jag får må så här bra, slipper allt skit som alkoholen förde med sej. Att alltid se bortom bilden av hur gott det skulle vara med "ett glas vin". För när nöjde vi oss med ett glas sist?

är det skönt att vakna glad och ångestfri.
Här blir det loppis hela dagen.

hit Endotter!!

Jag är själv alkis och alltså från den "andra sidan". Mina barn var nästan 10 år yngre än vad du och din bror är när jag valde nykterheten. Jag valde att göra en behandling enl Minnesotamodellen och numera ingår även Familje/ungdomsveckor i samma pris och det är jag glad för. Min dotter valde att göra en ungdomsvecka som förändrade henne helt och öppnade hennes ögon för att dels 1 : Hon var inte ensam...dels 2 : Hon hade ingen som helst skuld till att jag är alkis...dels 3 : det är en familjesjukdom som gör att hela familjen följer i samma beteendespår som den sjuke.

Min son tvärvägrade (vägrar fortfarande) all behandling eller hjälp och följer således det Vuxna Barnets/medberoendets schema och har skaffat sig en alldeles egen beroendeperson ( ätstörningar) att ta hand om.

Min helg har varit fylld med underbara möten med både beroende och fd medberoende, numera anhöriga, och det är så underbart att träffa folk som hittat sin egna person och sin egen identitet utan att alkisen ska styra. Att se anhöriga kunna ta självständiga beslut utan inverkan av det gamla, kunna skratta åt dråpliga saker i det gamla livet och kunna se det som den sjukdom det faktiskt är.

Jag rekommendera alla anhöriga till beroendepersoner att själva lära sig mer om sin egen person och kunna utvecklas utan tyngden av beroendet och en bra väg, och gratis, är just http://www.al-anon.se/ Om man sen ser att man vill lära mer så kolla efter familjeveckor på något behandlingshem som jobbar efter Minnesotametoden. Priserna varierar kraftigt och ibland är soc välvilligt inställda och betalar en vecka.

Ta hand om dig själv i första hand och vårda ditt mående, det är du värd !

... men du ska inte behöva ta detta ansvar.

Vad skönt att du fått distans sedan du flyttat hemifrån, du har ju i alla fall kommit en bit ifrån det. Men jag förstår att det ändå är fruktansvärt att se - att se att ens föräldrar håller på att förstöra sina liv.

Det var säkert jobbigt för din mamma med händelsen på hennes jobb - men det är förmodligen också så att hade inte det inträffat så hade det varit något annat som hade utlöst det. När någon har börjat dricka för mycket så kan det bara gå åt ett håll om inte personen i fråga väljer att ta tag i det.
Det är ju bra att de erkänner att de dricker för mycket, men jag tolkar också in lite i det att det är ett sätt att lugna dig lite, att "ge dig det du vill ha" för att kunna fortsätta. Detta kan vara helt fel, men min sambo sa i alla år att han visste att det ibland blev för mycket och att han borde dra ner osv, men nästa dag var det ju ändå samma visa.
Som du skriver "Viljan är inte tillräckligt stark jämfört med beroendet" - de måste själva välja väg - ingen kan tjata/hota/skälla/böna/be så att de ändrar sig.

Jag förstår din rädsla att de ska få veta på jobbet - men jag har en historia om en nybekant M vars mamma hade ett arbete med bilkörning och M var mycket rädd att arbetsplatsen skulle få veta om mammans problem. Men då sa Ms vän A till M att "Det är ju bättre att de får veta- i Sverige har vi en lag som kräver arbetsgivaren att erbjuda hjälp, och dessutom - skulle det inte vara ännu värre om ingen vet och så händer det något som gör att hon skadar sig under jobbkörning, eller skadar någon annan" och det fick M att tänka om.
Jag förstår din känsla av att "alla" ska få veta, att man skäms osv, men jag försöker leva efter devisen att var och en skäms för sig själv.

Men vad bra du är - vad starkt av dig att stå på dig att sätta ett krav och inte avge tomma hot - det är ju precis vad du behöver göra!!! Jag förstår att det måste vara svårt, mamma är alltid mamma osv, men din oro kommer förgöra dig om du hela tiden ska ta hand om din mamma (och pappa).

Fortsätt skriv, kanske du kan gå till AlAnon, kanske få tid för samtal hos någon? Berätta för någon du känner att du litar på, en nära vän?
Stor kram!

Du har kommit en bra bit på vägen - so din vän sa: var det detta du drömde om? Du behöver reda ut vad du vill ha i livet!

Jag har varit i något liknande: försökt genom min kärlek att säga att han ska dricka mindre, jag vågade inte säga att jag inte ville att han skulle dricka alls av rädsla att han skulle känna det som ett omöjligt mål, jag funderade på om jag skulle prata med fler i hans familj, vi hade haft många härliga stunder men också många inte så härliga...
Men - precis som du fått råd och skrivit själv: du kan inte få honom nykter. Hot, bön, kärlek, omtanke, skäll, medkänsla mm kommer inte hjälpa - han beslutar själv och hans val måste vara hans egna.
Du kan inte heller ansvara för att berätta för andra - du behöver nog prata med andra för din egen skull - prata med vänner, samtalskontakt, AlAnon eller annat som kan hjälpa dig, men du kan inte "informera" hans familj, vänner etc i tron att de ska hjälpa dig att hjälpa honom eller liknande - det är den medberoende Särbo11 som försöker curla för sin respektive, men det hjälper inte. Men om någon frågar så behöver du ju inte ljuga för att skydda heller.

Förstår din vilsenhet och frustration - man vill ju hjälpa, man tror att man ska kunna hjälpa, man känner ångest för att man inte gör mer, osäkerhet på om man verkligen kan/vill/orkar vara själv, frustration att det man gör inte räcker till för att göra särbon nykter osv osv.

Du gjorde helt rätt med mailet - du har skrivit ner vad du vill och vad som är viktigt för dig. Det är jättebra. För särbon är det kanske inte så tydligt - du har kanske sagt/skrivit liknande saker innan, men låtit det sjunka undan och sedan finns du där vid hans sida igen. Jag bönade och bad min sambo, hotade och småskällde, omhuldade & kramade, grät och bad osv osv om att han skulle sluta dricka, under flera år, men allt lade ju sig varje gång - jag sa att jag inte orkade men så stannade jag ändå, jag sa att jag inte skulle acceptera att han sa/gjorde det han gjorde när han var full men jag stannade ju = jag accepterade, och han visste att allt jag sa och gjorde var tomma ord. En dag när jag hade säkerhet i mina ord och sa att jag orkar inte mer, jag flyttar - inte ens då trodde han mig. Sedan dess har han sagt oräkneligt antal gånger att jag aldrig sa till honom varför jag flyttade.
Men en skillnad mellan våra respektive är ju att han haft en mycket aggressiv sida med hot, framförallt psykiskt våld.
Och jag menar absolut inte att förringa det du skriver om, eller låta nedlåtande att du kommit med "tomma hot" - jag menar att vi alla gör samma sak, vi som är här på anhörigdelen är alla mer eller mindre medberoende. Det är så förrädiskt det är att leva med en missbrukare.
Jag känner med dig! Var så stark du kan och försök ta all hjälpa du kan, fortsätt skriv här!
Kram

Tack för ditt svar, det värmer. Jag och bror är 28 och 25. Jag har varit i kontakt med Alkoholllinjen en gång, tror det var i början av året. Har sett tips på forumet om Al-Anon. Kan inte riktigt få grepp om vad de gör, men kanske ska ge det en chans ändå?

Storstädning och lite annat husligt på agendan.
Hur ser eran söndag ut?
/A

nog att om du har de känslor du har för kombon särbo+alkohol, så kommer ju inte ett förhållande att funka om han inte slutar dricka helt, för den där oron som du känner nu kommer förmodligen att sitta kvar, oavsett om han bara skulle dricka en öl så kommer du bli orolig. Ränderna går aldrig ur- känslan om du förstår vad jag menar.

Så om jag fick bestämma vilket jag givetvis inte kan, så är det noll som gäller. Om det nu är som han säger så är det bara att skita i att dricka. Problemet är väl att det är så lätt att omvärdera det beslutet. Men om du nu väljer en nollgräns är det nog väldigt viktigt att vara konsekvent, en nollgräns är en nollgräns och inte ens folköl är noll. Bestäm dej själv först, tänk igenom om du kan hålla dej till det du sagt, kan inte du hålla dina löften/ hot, så behöver ju inte han lägga två strån i kors heller, och ni är tillbaka på ruta ett.

Förresten, att dra ner på drickandet är något man kan göra så länge man inte är beroende, men har man väl trillat över kanten så är det oerhört svårt, nästan omöjligt, det kan även trigga igång mer smygande och lögner.

Se mitt inlägg som det är, mina åsikter blandat med funderingar, jag är ingen expert.
Kram!/MB

I går kväll gick filmen "I skuggan av värmen" på tv. Såg ni den? Det gjorde jag (tillsammans med maken), och den grep mig ganska hårt.

Jag har varit den som har skrikit inne på psykakuten för att de inte ville lägga in honom.
Jag har varit den som har gråtit och trott att min kärlek skulle vara lösningen.
Jag har varit den som blivit bortvald för flaskan.

Men.

Jag har också varit den som, tillsammans med maken, hittat vägen tillbaka.
Jag har lärt mig hantera min del av missbruksproblematiken (även om jag ibland snubblar).
Jag har fått tillbaka min man.

Jag är så oändligt tacksam för att han kom tillbaka till mig, och för att han - en dag i taget - är nykter.

http://youtu.be/zCQdCO4-l3g

/H.

<3

:)

/H.

Hej endotter!

Vad jobbigt du har det... men du gör helt rätt som skriver här, det hjälper dig att få rätsida på dina tankar. Åtminstone är det så för många av oss andra.

Jag undrar: har du själv sökt någon hjälp för din egen skull? Och de andra i din familj (och då menar jag inte din mamma utan ni andra) - har de sökt hjälp?

Var rädd om dig!
/H.

PS. Hur gammal är du? Och din bror?

Jag tycker du gjort helt rätt och jag beundrar ditt mod!! Du inspirerar mig!

Tack för dina synpunkter Mammy Blue! Vad jag förstår när jag läser är att det eg inte har så stor betydelse vad jag gör eller säger, han måste själv inse att han måste sluta. Krasst bryr han sig inte om vad någon säger för alkoholen är viktigast. Han brukar säga att det bara är att skita i att dricka, det är väl inget mer med det, men ännu har han inte gjort det. Han har frågat mig om jag vill att han helt ska sluta dricka och jag har svarat lite svävande kan jag nog ärligt säga för jag tänkte att om jag säger att det är det jag vill blir steget alltför stort att ens försöka dra ner ens. Men nu har jag tänkt om och min avsikt är stå på mig att det är noll och ingenting mer att dricka tillsammans med mig i alla fall, jag har fått nog. Sen finns ju ändå osäkerheten där om det verkligen är så att han är så pass beroende att han aldrig mer kan dricka, det vet ju inte jag, men min gräns är 0 i alla fall. Jag låter kanske rationell och förnuftig nu men är rädd att han kommer kunna prata ikull mig när vi diskuterar igen, jag är rädd att jag ger efter men vill inte det egentligen, vill leva ett normalt liv. Ändå känns tanken på livet utan honom fruktansvärt tungt vi har ju planerat för en framtid ihop då vi skulle flytta ihop, nu känns ju det steget långt borta. Jag vore väl en idiot om jag gjorde det, men samtidigt skulle det inte förvåna mig om jag ändå gjorde det.... Det känns verkligen upp och ned....!!

kan man nog ha olika åsikter om. Själv (som alkoholist) valde jag att gå ut på Facebook när jag försökt sluta på egen hand några månader. På det sättet stängdes många nödutgångar för mej, jag kunde ju inte välja att gå ut med någon för att få möjlighet att dricka, hela bekantskapskretsen vet ju om att jag är alkis.

Skäms- stämpeln som fortfarande finns i denna sjukdom tror jag försvårar tillfrisknande. Men detta gäller mej och mitt sätt. Det är svårt för mej att tänka i de banorna som anhörig, dels har jag inte riktigt landat i rollen som anhörig (sambon dricker för ofta och för mycket, dock har han en bra bit kvar till botten, fallet verkar ha bromsats av mitt tillfrisknande och mitt tjatande om mej själv och min alkoholism),dels är jag som jag är, inte direkt skämsbenägen av mej...

Men om sanningen är att någon dricker för mycket, så ser inte jag att det på något sätt kan hjälpa den personen att man tiger ihjäl det. Men därifrån till att tjata hål i huvudet på alkisen, det tror jag inte på. Man kan inte tvinga en alkis att bli nykter, men vetskapen om att alla vet kanske kan bli ett wake up call för alkisen?

Men å andra sidan kan man vända på det, och sucka över omvärldens inställning till alkohol och fylla. Det är mer eller mindre helt OK i mångas ögon att festa varje fredag och lördag, dessa människor skulle försvara sin rätt att bli packade till sista blodsdroppen. De är inte alkoholistet. Ännu. Men de gör livet svårare för oss som är det. Med dessa frisinnade alkoholvänner vill ju givetvis inte ha sin världsbild förstörd, och vill nog inte lyssna om man försöker förklara att deras festarkompis är alkoholist. Så ja, det finns många infallsvinklar...

Ursäkta om det blev lite rörigt och konstigt, jag skriver samtidigt som jag tänker...
Kram!