Senaste kommentarerna i forumet

Du ska inte förminska dig själv bara för att du är rädd för att göra någon annan ledsen. Dessutom, blir han ledsen för att du går då han druckit så är det inte ditt fel, eftersom det är han själv som väljer att dricka. Kanske kan det vara bra att han faktiskt får bli ledsen och kanske kan det till och med bli en ögonöppnare för honom om han lyckas stanna upp i det och tänka till att det egentligen är på grund av hans egna handlingar som han blir ledsen och att det är han själv som kan bryta mönster och nå en förändring.

Det du skriver; "Även om jag har folk att prata med så känns det skönt för stunden, men efteråt är det precis som vanligt" får mig att tänka på just mönster och förändring. Om du gång på gång upprepar något utan att nå en förändring, är det inte dags att prova något nytt då? Jag menar inte att du ska sluta prata med dina vänner, utan att du kanske får försöka våga tänka annorlunda, våga agera annorlunda.

Det är inte rimligt att du ska behöva gå och vara orolig och ha ont i magen varje gång du ska besöka din pappa. Inte heller att du ska stanna i en situation du mår dåligt av bara för att han inte ska bli ledsen/få fortsätta dricka.

Blir han ledsen så blir han. Någon gång måste han också få möta sina känslor.

Han vet att jag inte gillar drickandet, kvittar om det är en öl eller fem. Förr när jag hälsade på hos pappa, så hade han alltid druckigt. Och jag frågade min pappas sambo om varför gör han det? Och hon sa att han alltid var så nervös när jag skulle komma ut, för att han visste att han måste vara nykter, och antagligen blev han så nervös eller något att han var tvungen att dricka för att lugna ner sig.
Min mamma har också sagt 1000 gånger: om han har druckigt så kör igen! Men jag kan inte.. Jag kan inte bara vända på klacken o gå, är rädd att han ska bli ledsen.
Jag har försökt att få han till att komma hem till mig o min pojkvän, men känns som att han bara pratar bort det. Han kan ringa och säga: när kommer du ut nästa gång? Det var länge sen du var här nu. Så kan jag säga tillbaka: är det inte dags att du kommer ut till oss? (Vi har bott här sen januari och han har inte varit här någongång alls).
Jag har 4 vänner jag snackar med som också har en anhörig med samma problem. Pratar mycket med min mamma också. Men tyvärr börjar hon ge upp då hon själv haft en pappa som aldrig slutade. Även om jag har folk att prata med så känns det skönt för stunden, men efteråt är det precis som vanligt.
Ett tar var jag orolig för mig själv då pappa, farfar, farfars far, morfar och morfars far har problem med alkoholen/hade när dom levde, med tanke på att dom snackar om att det är ärftligt...

Så rätt Mammy.
Rädslan fick mig att gå så långt att jag sökt all tänkbar hjälp. (Ända till beroendemotagningen)
Fick mer eller mindre en fnysning där och beskedet att det inte skulle vara någon risk för DT eller EP. Fem minuter efter det hade jag inga symtom.

Min resa kommer nu att börja till att bli ren. Uppenbarligen mår jag tillräckligt dåligt utan alkohol :)

Ps. Mammy, hoppas dottern mår bättre/bra nu!

Du verkar ha det lite kämpigt med maken. Det enda jag kan komma med är att påminna om det faktum att man måste få vara egoist i detta fallet, det är ju bara jag själv som kan sluta dricka, bara jag som kan göra nåt åt min egen situation.
Stålsätt dej, han ska inte få vara orsaken till ett återfall, eller vad tycker du?
Kram!/MB

... jag tror jag förstår dina ord "... är dum nog...". De där sakerna man gör som man vill göra för att må bättre, för att man tror att man mår bättre efteråt, eller vad det än må vara - men om du tror på det så lasta inte dig själv, döm dig inte så hårt! Jag träffar min exsambo ibland vid överlämning av flickorna, (hade vi inte haft barn så tänker jag att jag hade stängt av honom från mitt liv - men å andra sidan hade vi inte haft det så hade jag förmodligen hattat fram och tillbaka eftersom jag då inte hade tänkt på att jag inte kan hatta pga barn) och det är ofta så att jag känner när vi ses att jag vill gärna kramas, jag vill vara nära, men det går inte - jag och min exsambo kan aldrig hitta tillbaka för att han fortsätter med sina påhopp, sina humörsvängningar osv och för min och för barnens skull kan jag inte byta väg nu, jag har valt väg, och den innefattar inte sambon. Jag försöker stärka mig i det. Hur känner du? Är du ok med att träffa honom? Är han nykter?
Så länge du är säker på din sak, så länge du gör det som är bäst för dig så stå upp för dig! Jag har fått mycket hjälp av Mulletants tips Nilsonne "Vem bestämmer över ditt liv?".
Kram

jag mår rätt bra trots att jag är dum nog att riskera min nyvunna balans med att träffa exet... iofs bara vänskapligt men nog rör det om i huvet efter varje gång ändå! Har tyvärr inte kunnat gå på fler möten eftersom jag jobbat kväll de dagar det funnits möten att gå på, men jag läser i mina böcker, gör mina "övningar" och försöker lära mig att stanna i mig själv när jag träffar honom.
Kan ibland känna att jag kommit en bra bit på väg bara för att i nästa stund få en panikattack för att jag fått för mig att han ljugit igen. Det borde ju inte spela någon roll längre, ändå kommer den där sugande känslan av förtvivlan och att jag inte kan andas. Men den går fortare över och jag agerar inte på den utan väntar ut den. Det känns definitivt bättre efteråt, inga desperata kontrollhandlingar, uppringningar eller sms att ha ångest över!

Tänker på dig och hoppas du mår ok, och att det blir bättre!

Stor kram!

Här kommer en fråga till er alla därute. Jag har försökt sluta dricka i ca 1 1/2 år. Har nu lyckats dra ihop 80 dagar. Kämpar och kämpar, och det går faktiskt riktigt bra. Och jag känner mig för första gången övertygad om att den här gången ska det bannemig hålla i sig. Jag dras däremot med mycket problem med min man. Ena sekunden stöttar han mig. Men ibland vänds allt uppochner och han blir bara ARG. Han tycker jag har förstört våra liv. Jag är orsaken till att vi har ekonomiska problem. ALLT är mitt fel. Han tycker jag ska gå på möten, men bara när det inte påverkar honom och hans tid. Vi har två barn hemma så det krävs en del planering.
Usch, jag känner mig bara pyton just nu. Min fokus är att inte dricka. Men det är jobbigt när jag inte för stöttning från mannen :-(

Även jag har ett ofantligt sötsug emellanåt (ganska ofta).
Så roligt att läsa att så många lyckas bra med ett alkoholfritt liv! Hoppas någon från "Alkoholhjälpen" uppmärksammar detsamma och förstår betydelsen av, och kraften i forumet för oss som använder det. Helgkram till er alla♥

Kul att höra av er och att det går bra! Jag har aldrig några tankar på alkohol, det är väldigt längesen. Det känns så självklart det här livet, fast jag är ensam vid stugan som nu. Vad jag däremot har en period av är ett stort godissug, det känns nästan på samma sätt som med vinet förut. Jag har bestämt att jag ska vänja av mej helt med socker och så har jag plötsligt köpt godis ändå. Närmast okontrollerbart. Det passar inte alls ihop med min LCHF. Nå jag vet att jag kan ta tag i det men jag skulle vilja bli av med detta också, en gång för alla. Det är i alla fall hundra gånger bättre än en fylla!

Läser här som du, vissa dagar mer och andra mindre. Livet är också nyktert här och det är skönt att leva och träffa sig själv som du beskrev det oktober 2012 här ovan. Ibland finns oroskänsla men ganska snabbt övergående numera. Och det är ju inte farligt att känna oro ett litet tag, det går över. Fint att det går bra för dig NyMan.

Kram från Tilde.

att höra av dig NyMan och att du lever ett gott alkohofritt liv. Sammalunda gör vi. Kramar / mt

Fredagen den 13:e kommer bli en härlig dag!

För mig är det så skönt att veta att mina ord kan stödja och hjälpa dig lite.
Om det gör det, så hjälper det även mig själv att fnna motivation och glädje i kampen!

Nä, nu ska jag ut och vara kreativ, måla hus o hem i fina färger, utan att ha starköl gömda bland presenningarna där ute.
Fan vad skönt!

Lev väl,

Du fixar det, jag fixar det.

LP

men jag är fortfarande kvar hos er. Läser varje dag på forumet. Ofta det sista jag gör innan jag somnar och ibland tittar jag in under dagen och kör en lägeskoll och uppdatering.
Jag har inte skrivit och delat i den utsträckning som jag hade föresatt mig, men livet, det riktigt levda, kommer emellan hela tiden och många gånger sitter jag och stirrar på ett tomt kommentarsfält och tänker: Jaha, men vad ska jag skriva då? Jag gör inget revolutionerande eller omstörtande på något sätt. Jag vet inte om jag har några goda tankegångar som kan förändra resan för någon annan och jag är ganska säker på att goda råd och tips är rätt överflödiga, eftersom så mycket handlar om viljan till förändring, ett påtagligt mod och förmåga att hålla sig till planen.
Jag lever ett liv utan alkohol och det är ett bra liv. Det är ett liv som jag mycket varmt rekomenderar och det är inte ett liv att vara rädd för, tvärtom. Allting är på riktigt och dagarna blir långa, i absolut positiv bemärkelse.
Jag älskar livet och försöker vara rädd om det, både för min egen och för min omgivnings skull.
Det finns inget jag saknar eller sörjer, men allt blir annorlunda. KRAM!/NM

Din sammanfattning är glasklar o läst om o om.. Stämmer helt! Kommer vara i mina tankar hela helgen.
En av grundstenarna till denna sjukdom är minnet som bleknar för fort, o inte lär sig av den krasch. Iallafall jag.
När man var yngre så brydde man ju givetvis inte, det var för kul o som en livsstil.
Men en sorlig jävla clown som man måste dras med är de enda. Och all denna börda för ett kort rus som du beskriver,
Man dricker i kort härligt lugnande rus, glider över till för för full och dricker mer efter ny kick som slutar att man somnar, ofta dricker man när man vaknar. Antingen för man fortfarande är full eller för att dämpa bakis.

Vår sorg beror inte av mitt fall men blev att jag släppte på tyglarna, måste lära mig att hantera sorg som vi människor går igenom hela tiden. Jag vet att jag kan hantera det men den manipulativa djävulen lyckades få det till att det är ok att dricka.

Detta år har varit givande då jag fick smak för det nyktra liv och den frihets kick som man får varje morgon är härlig:-)
Då känner man verkligen hur lyckligt lottad man är och hur bra man har det.
I och med att man är en man som gillar att få saker gjort o va kreativ så har allt byggts på till fruktansvärd ångest. Med för mkt att göra så vet man inte vart att börja och skjuter upp allt. En ond fruktansvärd cirkel.

Även om det är fredagen 13 så ha en bra dag gott folk!

Ska iväg på jobb snart så hinner inte skriva så mycket.

Vill bara säga att jag förstår att det känns jobbigt och svårt och också att du inte vågar bygga upp relationen till din pappa. Om han dricker varje gång du är där så är det ju dessutom omöjligt eftersom en berusad person inte är känslomässigt närvarande.

Kanske du kan ställa krav på att han ska vara nykter om han vill träffa dig? Och var bestämd med att du åker hem på en gång om han inte respekterar det och du måste nog vara beredd på att det kan hända. Ett annat alternativ kan vara att inte träffa honom just hemma hos honom. Finns det platser/aktiviteter då han inte brukar dricka? Till exempel att ni går till simhallen tillsammans eller att ni träffas ute på ett fik istället?

Du kan inte tvinga honom att sluta dricka men du kan själv välja under vilka förhållanden du går med på att umgås med honom. Du kan också söka hjälp för egen del. Som anhörig är det oerhört påfrestande och många av oss behöver stöd. Al-anon och anhöriggrupper på beroendemottagningar kan vara något att kolla upp? För oavsett om han väljer att fortsätta dricka eller inte så kan du se till att du själv mår så bra som möjligt.

Ta hand om dig!

jag är ingen överdängare på psykologi, mer än att jag har en dotter som hade lite panikångest för några år sedan. Läste lite om det då, och det framkom med tydlighet att det är rädsla som driver mycket av panikångesten. Nu är du rädd, rädd för abstinensbesvär och rädd för dina fysiska besvär, yrsel och vad det var. Det låter som att du behöver höra att det inte är abstinensbesvär du har, och jag har bara min egen erfarenhet att gå på, jag drack ungefär lika mycket (eller mer!) som du, och hade inga direkta fysiska abstinensbesvär, så det känns i mitt huvud som att dina fysiska symtom är ett utslag av din panikångest.
MEN!!! Jag är långtifrån någon expert!!! Men jag kommer också ihåg den rädslan, man hade hört så mycket om delirium tremens och var skitskraj. Jag tror att du kan släppa den rädslan nu.
Kram!
/MB

som tog mej igenom återfallen och vidare på den nyktra vägen var att jag kallt började analysera varför jag föll. Hur tänkte jag? Vad gjorde jag? Vilka andra förutsättningar fanns för att det skulle bli ett återfall?
När jag grundligt gått igenom det fick jag som det så vackert heter upprätta en åtgärdsplan. Hur gör jag nästa gång? Vilka tankar är varningsklockor? Kan jag lämna plånboken hemma? Ska jag låta bli att gå hem till morbror Oskar för han har alltid brännvin hemma?
På detta sättet lärde jag mej hur jag funkar och var mina svaga punkter finns.
Men det var mitt sätt att hantera det, finns säkert andra bra sätt.
Kramar!
/MB

Inte orolig för mitt benz intag. Styrs med kärnande av min läkare. Därför jag vill ha kvar denne. Tidigare läkare skriver bara ut vad som helst utan kontroll.
Varför jag inte vill berätta för läkaren är för att det är en privat specialist som vägrar ta beroende-pat.

Har nu räknat noga på hur mkt jag druckit och det är inte i närheten av 25cl/dag i ett år. 20/dag senaste månaden. Innan dess var det betydligt mindre.

Just nu är jag livrädd för delirium eller kramper dag 5. Har ringt alkohollinjen, dom varianten så oroliga. Ringt värdguiden, dom var inte oroliga. Kopplades till beroende akuten, dom ville att jag skulle komma in. Har ingen möjlighet att ta mig dit nu. Vidrig ångest.
Säker på att dom sagt att det är lugnt men ge fan i att dricka mer så hade jag inte varit lika rädd.

Ingen annan som slutat på egen hand?!?

också väldigt trött när jag tog antabus första gångerna.Jag har haft ett uppehåll på ett par veckor nu och den trötthet som jag kände tidigare försvann faktiskt. Har börjat igen att äta min medicin så jag hoppas verkligen att det känns bättre den här gången.

Men man vaknar i alla fall pigg och ångestfri på helgerna och det ger energi, en energi som man kan leva länge på.

Kämpa på nu alla systrar och bröder där ute.

ju underbart att få koppla av så :-)) Jag sov också mängder i början och jag kommer ihåg hur jag tyckte det var så skönt.

Njuuuut !!!

Sover 7-10 timmar varje natt! Plus att jag kan somna på soffan om jag är ledig en dag...förut sov jag dåligt3-4 timmar/ natt...tror också det är kroppen som blir av med giftet och "helar" sig själv efter misshandeln med alkoholen...

Känner igen mig i mycket av vad du skriver, tävlan om att kunna lura andra i smyg får sin belöning i att du inte upptäcks, medans det verkliga resultatet är att du lurar dig själv
Blir du upptäckt så blir du en usel lögnare istället, i båda fallen är du en förlorare.
Oron du känner nu är att du inte har möjligheten att komma tillbaka till något som är känt för dig, lugnet med att alkoholen finns där för dig.
Du är på nya okända marker och du känner oro inför detta, ditt mål känns något diffust eller?
Är du aldrig orolig för att resa utomlands med nya städer och nya kontakter?
Det brukar kännas så där pirrigt oroligt men en skön känsla, så kan du känna för din nya nykterhet också
Du vet vad du har men inte vad du får.
Försök att se positivt på din kommande nykterhet. Det kommer att gå bra oavsett vad du tror kommer att hända framöver. Kom ihåg att det är du som bestämmer, inte situationen som avgör du har alltid sista mandatet att ta ditt beslut.
Om du skulle våga berätta för din närmaste?
Vad tror du skulle hända, moralpredikningar eller förståelse?
Jag tror mer på det sista alternativet.

Det är en sjukdom glöm inte det. Och man kan kräva behandling.
Din oro kan förändras till en målmedvetenhet. Tävlingsinstinkten hos dig säger att det inte finns någon förlorare på att pröva.
att ge upp promenaden redan i farstun det är att aldrig ens försöka.

Lycka till!

/Berra

kan också vara en drivkraft till att förändra livet.

Hur vet du att din läkare inte har förståelse ? Är du rädd för att han stryper recepten på benzo ? Du vet att vi alkisar är korsberoende med bla benzo ?

Du behöver ta hjälp eftersom du även har ett tablettberoende i benzot, jag har själv aldrig testat men har många vänner som gjort det. Och du behöver utomstående hjälp för att gå ur det där.

Idag är vetenskapen rätt så på det klara med att ångesten skapas av alkoholen i första hand och inte som man trodde förut att det var tvärtom. Genom att sluta dricka och ta sig igenom den första jobbiga tiden så kommer livet att se betydligt ljusare ut.

Ta hand om dig !!

Hej sindy, så jag känner igen mig i det du beskriver att man bara vill fly in i dimman igen, ensam så man kan dricka hur mycket man vill utan att någon behöver se. Men du vet ju såklart att det bara är att skjuta upp ångesten.
Jag undrar lite om jag förstår dig rätt, att detta är ett återfall efter två års nykterhet? Du skriver att sista tiden har tanken kommit då och då. Är det något särskilt som hänt? Något som förändrats i ditt liv? Vad bra att du fick ur dig lite här, fortsätt med det. Det är så skönt att skriva här tycker jag, och bli sedd av likasinnade. Man kan bena ut ett och annat för sig själv också med de skrivna raderna har jag märkt. Varm kram till dig♥