Senaste kommentarerna i forumet

Hej igen Pontus. Ledsen att jag tog i så, men glad över att du kunde se en usträckt hand och grabba tag istället för att bli sur. DET är stort liksom att våga vara nykter. Se sina troll i ögonen. Jag tänker också alldeles för mycket på den galenskap som jag orsakat i fyllan och villan. Men jag förlåter mig själv. Jag har kommit dit där jag oftast kan förlåta mig själv på samma sätt som jag hade förlåtit en medmänniska. För vem säger att just jag förtjänar mindre? Jag själv. Vem säger att Pontus förtjänar mindre? Du själv. Vi är en knepig ras vi människor. Glad att du har en fin dag och glad för att vi finns för varandra. I min värld räcker det. Jag tycker mig bli hjälpt av att skriva ner mina "tuffa" tankar här på forum. Ibland får man respons, ibland står de bara kvar för ens egen skull. Någon (Berra?) skrev att ord är svårt. Säkert sant. Det finns stunder som jag vill skriva men tänker att " är detta helt korrekt?". Skitsamma tänker mitt nyktra jag, detta är min upplevelse. Så med facit i and borde jag inte ha surat till på dig. Men jag tror att du innerst inne fattar att jag gillar dig. Och vi har samma mål. Frihet!

Nu får du en lyckokram Pontus och du ska veta att det är ytterst sällsynt att jag kramar främmande killar/människor. Fia

Oerhört klumpigt skrivet, ber om ursäkt. Denna helg har varit som att bli frisläppt från ett fängelse.
De ja mena var just mer än att jag mår så otroligt bra just nu.

Mkt av mina tankar ihelg har jag lagt på hur jag ska försöka börja förlåta mig själv för mkt som tynger mig. Jag vill på nått sätt kunna byta blad och inte grubbla iväg denna dyrbara tid vi har på jorden.
Men det tar nog tid ännu. Men lite i sänder känns det bättre. Har detta år fått lite mer självförtroende
att stå upp för mig och inte så lätt låtit mig brytas ner, för det har ju A tröstat på kvällen tidigare .

När vi andra anhöriga stannar kvar hos alkisen, trots att vi själva far illa av det, så är det inte för att vi "orkar" utan för att vi inte lyckats/vågat se möjligheten till förändring hos oss själva. Inget blir bättre av att det är två i en relation som mår dåligt istället för en. Skäms inte för att du ser ditt eget värde och att du förtjänar att må bra.

Lycka till med lägenhetsjakten!

...man visste att det skulle komma för att det var bara en tidsfråga,
samt att man också visste att det är nödvändigt. ..
så istället för att tänka på vad folk ska tänka, så flytta tankarna till dig själv och vad bra det ska bli för dig och dina närmaste.
Flytta ångesten till en stilla optimism istället för oro.

Att det blir mer en fråga för allmänheten att dryfta, kan göra dig till en ambassadör för att det kan drabba precis vem som helst.

Öppna upp för möjligheten istället för att tänka på det besvärliga.
Det finns en väg för dig också. Det kanske är just denna som är ditt tillfälle att rätta till allting som gick så fel. Missa inte den möjligheten!

Du ska de att allting går bra, fem veckor i ett barns utveckling är inte stort.
Känslorna du ska försöka övervinna ligger nog mest hos dig.

Lycka till!

/Berra

Nu blir jag nästan arg på dig Pontus. "Inget direkt viktigt att skriva om egentligen" , förutom att du mår bra. Men det om något är väl superviktigt. Det viktigaste är inte alltid de stora skeendena utan just att man i det lilla faktisk kan stanna upp, ruska förvånat på huvudet och tänka att ; Jag mår bra! Jag blir glad för vart enda fyllo här som klarar det och mår bra. Idag är jag glad för dig.

Fia

Heja Cookie!! Jag kan ropa hej åt dig :-)

Så ledsen för din skull Victoria. Angående den alltför frånvarande barnafadern. Utan att vara feminist så kan jag erkänna att jag sedan jag nyktrat till har börjat se en del obehagligheter i samhället när det gäller könen. Inte bara hos min egen man utan även hos de manliga chefer jag har. En är bra, den andra är en obalanserad skitstövel som kommer undan med det. En kvinna i hans position och med hans uppträdande hade fått välförtjänt kritik. Men jag älskar män så jag hoppas att det ordnar sig i långa loppet för både dig och mig och våra respektive. Som MB säger; Vi får stå där i änden av backen och vänta på att de kanar ner. Jag hoppas det bli värt väntan. Under tiden dricker du te och jag mineralvatten. Det får duga så.

Fia

Ännu en fyllehelg avklarad. Nej inte från min sida men makens. Vi börjar helgen med att efter respektive arbeten ses på vår favoritkrog. Ja, jag dricker en lättöl eftersom den mat jag beställt nästan "kräver" det. Visst mineralvatten hade nog också funkat. Men jag triggas inte av ölsmaken. Mitt drickande har alltid gått ut på att bli så full som möjligt så snart som möjligt. Maken drar i sig 4-5 starköl och asvlutar med kaffe och whisky. Jag biter ihop och låter honom hållas samtidigt som jag spanar in bordet brevid. Där sitter en ensam pinne med tupé (Ja, det är faktiskt sant) och häller i sig öl. Propert klädd, försöker hålla stilen för att efter några öl fullständigt göra bort sig och börja predika sina budskap för ett tredje sällskap. Suck, det hade kunnat vara jag några månader tidigare.

Men sen kommer vi hem och jag ser att nu ska festen börja igen. Maken har köpt hem vin och öl så att det ska räcka hela helgen. Blir så utmattad. Jag orkar inte att se på. Valet är att dricka med honom eller att fly. Jag har så mycket att leva för nu så jag flyr än en gång till kolonistugan. Nu är det kallt på nätterna. Så igår kväll åker jag hem för att mötas av en lite bakis karl som FÖRLÅTER mig? Osannolikt. Vad fan förlåter han mig för? Nu letar jag andrahandsbostad. Svindyrt. Folk kan tänka sig att ta 9 000:- per månad för en etta.

Jag vet att det skulle vara så enkelt att bara ta ett (!!!) glas och vara som en normal människa. Men jag vill inte längre. Jag gillar att sköta mitt jobb, att vakna utan ångest, att sova utan svettningar. Att slippa "mörka" min sjukdom. Jag mår bra av avhållsamhet. Samtidigt som jag önskar att min man ville se hur ofarligt det är att inte dricka. Men jag vet också att det är ett beslut som bara han kan ta. Så har vi det nu. En smula trasigt. Men jag har stöd, jag har min doktor och jag har er! Vem har min make? Jag vet inte, vet bara att jag inte orkar. Läser om andra anhöriga som tycks orka och skäms. För jag vill inte!

Fia

Inget egentligen viktigt att skriva idag, men det kändes fantastiskt att åka till jobbet med en nykter vecka bakom sig.
En relativt bekymmers fri helg då jag verkligen bokade upp mig. Fick vid ett tillfälle ta fram mobilen för att påminna där jag skrivit upp mina anledningar. De hjälpte att slå bort tankarna.

Hoppas ditt hus blev fint nu Lp. Ja herre gud vilka gömställen man dålt öl i. Rensade mitt garage på burkar mm. Spår av alkohol som man druckit

Hoppas du Tonårsmorsan även du kommit mer på benen. På nått sätt känns det bra för mig att jag har ett visst tyngd i bröstet än, att det den här gången inte bleknar för fort.

Tacksam o glad idag:-)

Nu blåser det rejält.
Efter pratat ut med min bror så rådde han mig att kontakt företagshälsovården.
Sagt och gjort, fick träffa vår addiktolog.
Det var ord och inga visor, jag låg långt upp(ner?)på skalan. "En bomb som briserar snart".
Visst visste jag det någonstans långt inne.
Addiktologen sa att rekommendationen till min chef blir behandlingshem.
Då rasade världen!!! Mina barn? Mitt jobb? Alla som måste få veta!!!!
Jag bara grät och grät. Tog mig hem och bara skakade.
Denna vecka som varit, har nog varit den värsta i hela mitt liv. Jag har bara gråtit och tänkt.
Min man har kramat mig och stöttat. Ringde mamma och berättade och sedan tog jag mod till mig och ringde chefen.
Mamma är så go och chefen var väldigt stöttande. Men ändå........varför jag? Kunde jag inte ha stoppat tidigare??
Känner mig så ofantligt mycket mindre värd! Vad ska folk på jobbet säga??

Sen har jag också någonstans accepterat att det kanske är för det bästa detta sker.
Har blivit något lugnare men känner mig väldigt sorgsen och nedstämd.
På fredag är det möte med chefen, HR, addiktologen, min man (tack och lov) och jag. Not so fun. Då ska vi diskutera
det fortsatta förloppet.

Det som är det som skär mest i hjärtat är tanken på fem veckor utan barnen.
Den tanken är fruktansvärt smärtsam!

Jag har inte druckit på 7 dagar och jag känner absolut inget sug. Jävla alkohol!!!
Jävla, jävla skit alkohol!!

Har någon av er fantastiska människor varit på behandlingshem? Om ja, hur var det?
Kan någon följa med och hålla handen? :-)

Mrs B

Ja, varför inte? 6 veckor utan alkohol och det känns bra.
Jag har tidigare varit alltför hurtfrisk i mina uppnyktranden; ALDIG mer alkohol, Nu är jag en ny människa, Hallelulja o.s.v. Sen har man trott att allt är frid och fröjd och då kommer återfallet som ett brev på posten.
Näe, det gäller att vara ödmjuk, ligga lågt och inse att det är en "kamp". Jag har läst i massor av trådar här där det skrivits att man tror att man har kontroll efter en tids nykterhet och att några glas inte skulle vara någon fara. ALLA har trillat dit efter ett tag och det gäller att påminna sig om att det skulle bli precis likadant för en själv.
Visst skulle det vara underbart med en flaska gott vin till en mysig middag med älsklingen men det står ju inte och faller med vad man dricker. Det är ju maten och stunden tillsammans med henne jag verkligen uppskattar. Vinet är ju bara ett tillbehör. Allt rasar ju inte för att man inte har några servetter, glömt köpa nya stearinljus eller nytt flingsalt. Det får bli en halvflaska till henne; hon kan ju dricka normalt och ska ju kunna ta några glas ändå. Förresten; är inte utbudet av halvflaskor vin på bolaget uruselt?
Nu kan jag även pricka av en nykter helg alldeles själv i sommarstugan. Undrar om det hänt tidigare? "Städade" ut sommaren med allt vad det innebär (stuvade undan utemöblerna, sista(?) gräsklippningen m.m.)Jäklar vad jag fick mycket gjort. Förmodligen beroende på att jag inte behövde en massa extra tid till att friskna till på mornarna.
AA's budskap om att låta bli första glaset och att ta en dag i taget är så urbota tråkiga men oj vad de stämmer.
Ett liv utan alkohol kan tyckas grått och trist men det gäller att lära sig gilla det och inse att det inte är så dumt ändå.
Ta hand om er!

Exsambon har tagit tag i många saker och verkar ha fått ett uppvaknande av att jag lämnade honom, vad gäller det som syns i alla fall - han plockar i ordning, fixar och donar i hemmet och arbetar som vanligt duktigt. Och - jag känner mig egoistisk när jag skriver detta, men jag känner mig så sorgsen över att han inte ordnade till sig innan... Ibland önskar jag nästan att han ahde varit kvar i missbruket, så att det hade varit så solklart att jag inte hade kunnat leva kvar i det.
Men ibland lyser argsintheten igenom. Och då tänker jag att jag hade ändå inte kunnat må bra i det förhållandet... Men tveksamheten ligger där och undrar ibland.

Men idag vaknade jag och tänkte på mitt nick - jag valde flygcert för att jag tänkte att det är så oerhört långt ifrån den trygghetstörstande, sansade, lite rädda och lugna person jag är, att exsambon inte skulle kunna förstå att det var jag... Men ibland känner jag mig som en person som skulle kunna kasta mig in i sådana saker nu som jag aldrig skulle ha gjort innan.

Det är lite stillsamt på forumet, men jag vet att det är många som är inne och läser. Skriv gärna här i din egen tråd (och givetvis i andra också!) hur du upplever ditt liv ihop med alkoholen, vad du vill med ditt liv eller skriv egentligen hur du vill, att skriva ner sina tankar är oslagbart, man hinner greppa dem då, de flyger inte bara förbi som skrämda fåglar.

Välkommen!/MB

Bra att du hittat hit. Om jag förstår rätt är det din särbo det handlar om - eller nån annan anhörig. Oberoende vem är mitt tips att du börjar med att läsa anhörigtrådarna under Hjälpa någon som står nära. Där kommer du antagligen att känna igen dig och situationen. Skapa gärna en egen tråd och skriv rakt ut... Även om det är stillsamt här just nu så fyller det egna skrivandet en funktion i sig - och för dig. Bilden kommer att bli tydligare och du får en medvetenhet om vad du själv vill med ditt liv. Det är så (fast det kan ta en tid att inse det) att det är bara dig och ditt liv du kan förändra - missbrukaren kan du inte förändra. Det kan låta hårt men är verkligheten. Jag har haft mycket hjälp av Carina Bångs blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/ speciellt den här sidan har jag återvänt till - och tipsat många om http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Jag har också haft oerhört stöd av att läsa och skriva här. Även på "missbrukarsidorna" - där har jag fått insikten hur svårt det är att sluta. Och att det är möjligt! Man kan förändra sitt liv!

Allt gott, ta hand om dig. Styrkekramar / mt

Jag lämnade henne för 10mån sen och det var det bästa jag kunde gjort. Nu lever jag ett lyckligt liv fyllt med glädje och harmoni.

Rattfylla, fängelse och andra konsekvenser hjälpte inte ett smack. Det tände bara mitt hopp och förlängde mitt lidande ännu mer.

Mitt Ex resa fortsätter tyvärr bara utför men det är skönt att jag inte längre kastar bort mitt liv på detta vansinne.
Jag vet att hon älskade alkoholen hundra gånger mer än mig...... det är så skönt att slippa leva med en sjuk människa som använder mig och andra medmänniskor som en snygg fasad i sitt spel.

Önskar dig all lycka! Du är värdefull!! KRAM

Villrådig anhörig till vin/-öldrickare som inte fattar att konsumtionen gått överstyr.... Vad ska jag göra?

ja boken känner jag inte till men dina trådar läser jag ju :-)

Dina nyktra dagar Cookie! Härligt att se att du mår så bra! Nä man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken...men du kan väl viska? ;-) 34 dagar är stort! Kram till dig o alla andra därute!

så härligt att vakna ytterligare en söndag och känna sig utvilad och utan baksmälla! Nu på 34:e nyktra dagen. Hunnit göra en del nytta och känna att det är rätt kul, inte bara en plåga och ett måste och dessutom njuta av ännu en fin sensommardag i friska luften. Livet är härligt!
Man ska ju "inte ropa hej, förrän man är över bäcken", heter det ju, men nu känns det som om jag har sagt hejdå till alkoholen.

Kram till er alla och kämpa på, som Smultronet säger!

//Cookie

i hjärtat när jag hör av dig Dompa. Och så... Fint att veta att du finns och att vi kan nå varandra. Och så... Kram, kram / mt

- det är en bok av Åsa Nilsonne som heter "Vem är det som bestämmer i ditt liv?" som flygcert hänvisar till. De boken har en "systerbok" som heter "Att leva ett liv inte vinna ett krig. Om acceptans." av Anna Kåver. Båda mycket bra. Tur jag såg din fråga, är inte så ofta här längre. Min nuvarande tråd finns i Det vidare livet. Min först tråd finns på Att hjälpa nån som står nära och heter Att vara medberoende.
Allt gott, ta hand om dig. Styrkekram / mt

- ungefär hur långt bak i tiden ligger den? tar emot alla tips jag kan få ;-)
Vi har hittills träffats två ggr, dagtid och då har han varit nykter. Spelat badminton, druckit kaffe, kollat Breaking Bad hemma hos mig. Inte pratat ett ord om vare sig relationen eller hans drickande. Innan vi träffades hade vi däremot sms-kontakt ett par veckor, som började med att han bad att få träffa mig. Den kvällen var han berusad, så mkt vet jag.
Det känns bra att träffa honom, men jag har inte löst mig än - jag hoppas fortfarande att det skall bli vi två när jag har kommit över mitt medberoende. Alltså vill jag att han ska ha känslor för mig, vilket ju är ngt jag inte har ngn som helst kontroll över och därför inte ska tänka på!
Är dessutom svartsjuk på en kvinna han träffar ibland för att sporta tillsammans med, en kvinna som han hade en affär med då det krisade i början av vårt förhållande. Denna svartsjuka har gjort att jag sedan igår sitter med mitella aoch smärttabletter efter att ha slitit av tre korsband i axeln i ett försök att lära mig downhill-cyklande. Eftersom hon kan det och han har blivit frälst i det... Pinsamt att erkänna, men frisk är jag ju inte direkt! Försöker väl fortfarande omskapa mig själv så att jag ska passa som hand i handsken åt min käraste. Kanske lärde mig ett och annat nu, ska väl vara glad att jag inte hamnade på sjukhus!!! :-D

Hej vännen mt! En annan vän skrev att jag borde gå in o läsa i forumet. (h.n menade på att det var mer eller mindre dött - sant så...kanske). Men dina/Hjalmars ord fick mig som vanligt att fundera/tänka till. Jag tycker att det är helt ok att "låna" ord när ens egna inte räcker till. En tanke bara, liksom...med kärlek och respekt...alltid, /R

dottern är mer eller mindre symtomfri. En stor anledning till det är att hon tidigt fick kontakt med en annan vuxen som har egen erfarenhet av panikångest. Hon fick lära sej vad som händer, och förståelse för vad som händer är nog en grundpelare i tillfrisknande. Finns, märker jag nu när jag skriver, stora likheter med alkoholism, man måste känna till vad som händer för att förstå och kunna agera och hantera. Att då försöka "bota" panikångest med alkohol verkar inte vara nån smart ide.... Eller? ;-)

Energin man får av att vakna ångestfri och pigg på mornarna lever man länge på! Det är helt underbart! Och som flera här sagt...vad tid man får till annat! Kram och kämpa på vänner!! ♥