Senaste kommentarerna i forumet

Jag bli också inspirerad av allt det här träningspratet..kom iväg på en löptur idag, inget högt tempo trotts att jag gav allt var jag var värd. 5km på 31 min blev det tillslut. För ett tag sedan sprang jag 1mil på ca 50min utan att det kändes så här jobbigt. Funderar på att anmäla mig till något lopp så att jag tvingas komma igång med löpningen igen för det tar verkligen bort vinlängtan som annars plågar mig ett par timmar varje kväll. Brukar du springa lopp Soff?

Ser jättemycket fram emot den rapporten! Löpning är en bra drog :-) Man får ett rus även där men baksmällan där är pigghet, kristallklart huvud och glädje.

Inser att det låter konstigt att jag då dricker om löpning är så bra? Men faktum är att de gånger jag lyckas avstå så är det ofta tack vare löpningen. Nu har det blivit lite så att jag prioriterat bort det på helgerna för att kunna dricka istället. Hur dum får man bli? Alkoholen är en sån jäkla slug typ...

Jag blir ett ilsket, fräsande bi. Blir också irriterad på helt knäppa saker, typ människor i praktiska friluftskläder och foppatofflor..eh

Extra roligt tycker jag det var att den stackars långe mannen irriterade dej. Hahaha..relaterar så mycket!

Bra tips! Om att ha en uttänkt sträcka och sen lägga på allt eftersom man klarar den. Jag har runkeeper, den har hängt med ett par år så om inget nytt mer revolutionerande har kommit så blir det nog den. Rapport kommer imorgon!!

Det borde utfärdas en varning för oss när vi vistas bland människor Soff. Även om jag känner mig mycket lugnare nu, sen jag fick skriva av mig lite. Inser ju när jag läser igenom efterhand att jag borde lära mig andas eller nåt.

Jag började så här: sprang tills jag inte orkade mer, gick lite, sprang igen o.s.v. I början var det en sträcka på ca 2,5 kilometer. När jag kunde springa den la jag på någon kilometer sakta, sakta (det är viktigt att inte lägga på för mycket, det tar ett tag för kroppen att vänja sej vid löpningen och du vill inte dra på dej skador). Jag är egentligen jättedålig på att skynda långsamt men med löpningen gjorde jag faktiskt det och det var nog bra :-)

Om du vill ha lite mer struktur finns det appar att ladda ned (har inte något namn på någon nu) där du kan skriva in att du t.e.x vill springa en mil. Då får du ett träningsprogram som du kan träna efter så att du når ditt mål :-)

Hur man ska äta är så svårt att säja: Jag äter ganska lite kolhydrater och mår bra av det men det är ju inte lika för alla. Ät på ett sätt som du mår bra av, undvik tillsatser och ät mycket grönt, det är en bra början!

Ok träningssnillen, jag har helt kommit ur form. Nu får det vara nog. Tänkte springa en mil i höst men jag tror banne mig inte att jag skulle palla tio minuter sammanhängande löpning som det är nu. Jag har inte sprungit på evigheter. Men nu börjar jag. Fast hur!? Ska jag börja med en promenad? Prommis & löpning? Vad ska jag äta? Carbs or no carbs?!

Sorry för att jag kidnappade din tråd Soff!

Åh, känner igen känslan. Jag blev gravt irriterad på ett butiksbiträde som skulle ge mej smakråd idag. Jag behöver inga j*vla råd!!! Rationell...javisst! :-)

Ha'ru gjort eget smör? Jeezuz, nästan galnare än mitt stickande. Hur smakar det?

Kram på dig dear. Jag är så glad att du är här.

Du gjorde nog ett bra val i att ta Maj - har bara hört så mycket bra om den serien.

PUSS vännen

Idag har det inte varit roligt att sitta på andra sidan bordet om mig. Leverantör på leverantör har åkt på det. Först ett möte på förmiddagen där jag var allt annat än varm och sympatisk och sen en telefonavstämning där jag berättade för en annan hur ofantligt värdelöst han har hanterat en situation. Nu är jag helt matt - det tar på krafterna att vara på hugget kan jag tala om. Så mycket härligare att bara glida med och inte bry sig. Tyvärr blir jag blir v-a-n-s-i-n-n-i-g när jag arbetar med människor som inte gör sitt yttersta, som slarvar och som inte bryr sig om slutresultatet.

När jag börjar en sån dag så är det typ oundvikligt att hela dagen bli ett irritationsinferno. Ett urval av företeelser som fått mig att bli tokig invärtes: En kille som sitter och sörplar sitt efter-lunchen-kaffe. Ville bara gå förbi och smälla till honom i huvudet. Idiot. En annan är så lång att jag ett tag blev irriterad över att han inte ens försökte se kortare ut. Måste han sträcka på sig så jävligt. En annan började prata om sitt jävla civiltillståd, KAN INTE BRY MIG MINDRE.

Ni hör ju att det är rationella Steglitsan som härjar. Nu ska jag nog sätta mig ner och fundera vad fan det är med mig egentligen.

En stilla fundering bara (i all välmening), men jag ser i din tråd att du försökt sätta ner foten och ta avstånd från alkoholen tidigare. Du hade då precis fixat 8 nyktra dagar. Sedan gjorde du ett omtag ser det ut som, men trillade dit igen nästan samma tidsperiod efteråt (8-10 dagar). Har jag uppfattat det rätt? I sådana fall, vad gör du om suget slår till sådär groteskt igen nu vid samma tidpunkt, har du någon "livlina"? Ha a-fritt hemma t.ex. eller något annat?

Håller tummar och tår iaf och jag förstår på ett sätt om din partner inte tar dig på allvar. Det kan bli så för oss som säger att man aldrig mer ska dricka, klarar en nykter period men sedan trillar dit igen. När man sedan gör ett nytt försök så är det lite "upp till bevis" för att vinna tillbaka förtroendet hos anhöriga.

Kämpa på nu och visa var skåpet ska stå!!

Jag vet att det är ett slitet uttryck - men det är bara att ta nya tag - det är en ny dag i dag. Du trillade dit i helgen men om du jämför med förra sommaren så har du kommit en bra bit på vägen och förändringar tar tid. Lång tid! Förra sommaren var hemsk för mig - jag och min sambo delade en flaska vin varje kväll och ibland blev det mer än vad som var bra för mig. Nu har jag snart varit nykter i en vecka och det är ett otroligt stort steg i mitt förändringsarbete. Ja, varför hamnar man i medberoende eller skapar en relation där alkoholen är den viktigaste beståndsdelen? Det är en bra fråga. tror jag ska fundera på den också. Lycka till och tyck om dig själv - du jobbar ju för fullt för att få till en förändring - och det är superbra jobbat!! Kram Annapannasanna

Repet, eller A, eller vad som är sällan en lösning...

Det du skriver väcker bara frågetecken för oss som inte vet hur ni har det.
Har du suttit ner med mannen en kväll i lugn och ro och berättat vad du känner? Har ni pratat om framtiden och vad som gör er båda lyckliga? Han kanske inte har frågat vad du tänker, men har du berättat vad du känner och hur du tänker? Ibland är det inte alltid så lätt att läsa tankar, därav är det ack så viktigt att ha en god kommunikation. Prata igenom vad ni har för förväntningar på varandra, vad ni vill.

En till fundering; hur ser ditt eget sociala liv ut? Har du vänner att umgås med när din man inte är i närheten? Bara så ensamheten inte enbart är beroende på närvaron av din partner.

Å sista funderingen; åker din partner iväg och fixar saker för att han vill, eller åker han hemifrån för att det finns något där han inte vill?

Nu har jag snart klarat av att vara alkoholfri under en vecka (med en fest och en utekväll) och jag känner inget sug - däremot känns det som om hjärnan försöker lura mig och få mig att glömma mitt löfte till mig själv att jag inte ska dricka. De första dagarna var jag väldigt fokuserad men nu glider tankarna över på stundande grillkvällar och då tänker jag vin. Min hjärna har börjat arbeta på ett nytt sätt och jag försöker lura mig själv till att "få en belöning" dvs vin. Det har gått bra med sambon - han har inte tjatat men jag tror det kommer på onsdag när vi ska ha grillkväll med några vänner. Då kommer han att glömma bort att jag inte ska dricka och bara ge mig ett glas. Jag är övertygad om att han inte vill ha mig alkoholfri för då kommer han att få det mycket tråkigare. Diskuterar vi det här? Nej, jag har försökt så många gånger utan att lyckas. Nu fokuserar jag först och främst på mina problem.

Nej, det går inte bra det här. I helgen var det garden party och jag drack vin. Det var dumt och jag tycker inte om mig själv. Kanske tog jag i för mycket när jag lovade att inte dricka på en månad. Nu ska jag ta en dag i taget. Det är nog lättast. Jag måste klara av det här annars går det illa. Ganska länge har jag kämpat med min övervikt och det är klart varifrån den kommer. Det är ju massor av kalorier i alkohol! Det är ju en bonus att gå ned i vikt. Dessutom kommer jag att må bättre än jag gör nu.

Maken, vad gör jag med honom? Det är inte lätt det här, han vill ju ha sällskap att dricka. Hur kunde jag ramla in i medberoende? Det är här som min utmaning ligger.

Så sant, allt du skriver! Det är ju inte bara kalorierna heller (som jag ser att många skriver om). Det är ju också så att alkoholen sabbar hela förbrränningen. Som jag förstått det kan det ta minst en vecka för förbränningen att återställa sej och då har jag ju druckit igen...

Skönt förresten, att höra att du också håller på med hälsa och träning. Jag har känt mej som en sån enorm bluff då jag jobbar med träning. Pigg och glad och kostmedveten utåt, ska ge andra råd men själv dricker jag vin på helgerna så att det nästan sprutar ur öronen. Jag har då tänkt att INGEN annan i "min värld" kan ha såna här problem, att jag är så offantligt misslyckad och ja, en stor bluff.

Ja, jag ska verkligen ta alkoholen flrst. Om det krävss smågodis för att jag ska låta bli så får det bli så. För nu. Vill ju inte trilla in i ett sockerberoende istället men en sak i taget.

För mig är det glasklart att alkohol är vårt lands stora viktbov nr1. Det heter inte ölmage för inget.

Etanolen sabbar så enormt mycket, så även om man har ett hälsosamt liv i övrigt med kostmedvetenhet, träning/motion osv, så gör etanolen bara skada rakt av. Bara en sådan sak som att få försämrad sömn. Jag vet inte hur många gånger jag vaknat svettig på småtimmarna, förstått att istället för att sova/vila, så har min kropp arbetat nattetid med att försöka få ut giftet jag bälgat i mig. Sedan dagen efter vaknat trött, känt att jag inte varit utvilad, stressat på jobbet - och byggt upp ett nytt A-sug.

Jag ser en enormt stark koppling mellan alkohol och övervikt, men tyvärr inget som medier riktigt törs ta upp för diskussion. Jag är ändå djupt insyltad i tränings- och fitnessvärlden och umgängeskretsar är allt från kostvetare, till tävlande elitidrottare. Hela tiden ett ständigt tugg om högproteinkost vs högfettkost osv, något jag ser att mina bekanta med övervikt sitter med sitt vinglas på fredagarna och funderar över vilken diet de ska välja.... börja med att vara spiknykter, promenera någon gång i veckan och sov som folk och se vad som händer med vikten..

Sedan för oss som har byggt upp ett A-beroende, så verkar det dock som att när man slutar eller minskar med A, så ökar suget på annat. Så man får kanske se upp lite där också. Att gå ner i vikt är dock det lätta, att sluta med A är det svåra, så en sak i taget. Bort med A först och främst..

i alla fall, riktigt så kort tid tog det kanske inte men har för mej att jag höll mej måttlig med alkoholen ett tag innan det spårade ur igen. Men sen så springer jag mycket också och kunde springa ännu mer och längre när jag inte drack. Det är något jag ser fram emot, att kunna springa på helgen igen :)

Tack snälla du!

Ja, jag har nästan inbillat mej själv att jag är den enda människan på jorden som verkligen behöver alkohol för att kunna leva. Så otroligt dumt!

Det värsta är att jag nästan lyckats inbilla min man det också, lurat in honom i medberoende. Känns som om jag aldrig kommer kunna förlåta mej själv för det. Denna fina människa som bara vill mej väl förtjänar absolut inte det. Varför skadar man dom man älskar?

Oj.

Nä, intelligensen sätts ur spel när drifterna härjar.

Läste nåt "man" hade kommit fram till angående pengar och lycka. En årsinkomst på om det nu var 400 000 kr var taket för pengainducerad lycka. Tjänade man mer blev man inte lyckligare. Det ultimata är förstås att bli riktigt, riktigt upplyst. Inget spelar någon roll, man tager allt med upphöjt lugn och acceptans. :)

Som jag lurat mej själv! Som jag förbannat att jag inte ens kan titta på en bulle utan att gå upp när det hela tiden varit alkoholens fel!!

Förra året hade jag en period på en månad då jag åt bra och undvek alkohol. Gick ned tio kilo ganska kvickt. Under hela året har jag fortsatt äta bra men börjat dricka igen (ca 1 box /vecka) och tyckt så synd om mej själv för att jag går upp i vikt trots bra kost. Visst, om man äter lågkolhydratkost får man ju dricka några glas vin utan att det ska påverka. På något sätt har min alkoholhjärna översatt det till EN BOX i veckan. Jag anser att jag ärnormalbegåvad, hur sjutton kan jag då vara så dum???

Nu tappade jag bort tråden jag tänkte skriva i.

Någon - var det Vändningen? - skrev en reflektion om att hur kan det komma sig att man sätter sig i en sits att man är i dimman hela tiden... Vart tog självbevarelsedriften vägen?

Jag tror inte min sådan drift är så stark, alltså självbevarelsedriften, den brukar jag spotta på känns det som - för det är ju ändå redan kört. Typ.

Jag lät mig glida in i att min bästa kompis var en Ale. Inte av självbevarelsedrift, utan för det kändes bra, för det gav tröst, för jag kunde skjuta upp att se annat jobbigt i mitt liv. Jag grät mig till sömns igår för livet kändes så hopplöst - inte för jag saknade flaskan - utan för annat som kom upp till ytan. Saker jag inte riktigt vet hur jag ska ta tag i, men som jag nog måste ta tag i. Mitt stora problem är inte A, utan de trassligheter i mitt liv som jag försökt döva bort med A. Ärligt, jag vet inte om det egentligen handlar om att jag ska vara snällare med mig själv, inte vara så jävla perfekt jämt, och samtidigt, tro att jag klarar mer än jag tror.

Nåväl, en sak i taget, en dag i taget.

Samma lika här, Soff. Alla gånger jag bara känt att nä, jag står inte ut just nu - alla dessa gånger har a varit lösningen, universalmedlet.

Hej förresten! Tycker du gör många fina iakttagelser, gott att läsa. Vi får traggla vidare på den knöliga stigen, day by day. Kram på dig!