Senaste kommentarerna i forumet

och det liv ni levt i tillsammans.
Kan det vara så att han också är i ett medberoende till din fd man? Att trots att han ser nödvändigheten att du lämnat så brottas han med samma känslor av skuld och viljan att hjälpa ditt ex.Dvs svårt att ta tag i sitt eget liv och skapa det på sina grunder.

Han har ju nu ändå tappat sin ursprungsfamilj om än den var lite dysfunktionell.Din man har träffat en ny,ni har allihop tappat en miljö(stugan) där er son haft säkerligen många fina stunder trots alkoholen.Hans dröm om er familj är ju också sönder.
Min egen son hoppas nånstans fortfarande att jag ska hitta tillbaka till hans pappa trots att det var 23 år sedan vi gick isär.

Trots att jag hade ett smärre helvete med honom.Dvs barn har ju rätt till egoistiska tankar kring sin egen familj och en egen bild om hur de vill att det ska vara.Även om de i grunden säkert förstår nödvändigheten i att ni gick isär.Precis som med din dotter,låt det ta tid.Det är säkert en del mindre ädla känslor din son brottas med som han inte kan ta upp än med dig.Egoistiska motiv som skulle innebära att du fortfarande levde kvar i den gamla relationen för att han som son skulle få ha kvar sin bild av hur en familj ska hålla ihop.

Som vanligt gör jag en massa antaganden om ett liv jag inget vet något om.Men kanske någon av dessa tankar kan ha ett spår av sanning.Du har ju funderat på denna lösning mycket länge,Han är nyss vuxen och kanske precis har börjat analysera och se och själv får jobba med sina tankar,dåliga mående och skuld för sin pappa.Barn tar ju också på sig skuld för saker,kanske för ditt och din mans mående?

Du har nu alltså skulden för din son,din dotter och ditt ex,
Börjar inte ryggsäcken vara lite onödigt fylld av dåligt samvete?
Har du inte fyllt din kvot av uppoffring?
Kanske du skulle lägga den hos den det hör,dvs alkoholen.Inte din man inte dig utan mr alkohol som sabbat ert liv
.Låt den ta skulden istället för er hjälplösa människor som bara förtvivlat försökt överleva.
Du har axlat så mycket ansvar och bördor och försökt kompensera dina barns liv trots uppväxten med missbruk.
Du kan inte ta på dig ytterligare skuld för att du gjort ett korrekt val,äntligen efter alla dessa år av tvivel.
Nu är det dags att du tar tag i resten av denna sommar och ser solen.

Bjud in din son på lättsamma stunder av samvaro utan krav på att öppna upp hjärtat.
Låt honom lida som det vuxna barn han är.Vill han prata med dig så kommer det säkert om du låter honom göra det i sin takt.
Om du vågar börja må bra så kanske chansen finns att din dotter och son tom kan tycka att det är något bra?
Att de inte alls vill att du ska fortsätta må dåligt utan hellre lyckönskar dig till de nya kvaliteer som faktiskt finns att upptäcka.

Själv ska jag på logdans för första gången i mitt liv och jag bävar för detta idiotiska löfte,men ser fram emot en ny upplevelse som säkerligen ger mig marddrömmar.Men,jag vågade jag kan och jag ska!
Christer Sjögren-here i Come

Och där efter 6 dagars nykterhet fick vi till sexet jag och min man. Det kanske verkar konstigt att jag måste skriva det här men jag har faktiskt känt mig orolig över om jag skulle få till lusten helt spiknykter. Ju fler dagar som gått desto längre ifrån varandra har vi kommit känns det som och det är nu mer är någonsin som jag behöver ha honom nära mig.
Så detta känns som ett steg närmare mitt nyktra liv :-)

Heja dig! Så glad att det går fortsatt bra för dig. Blivit erbjuden att börja i öppenvården till hösten. Tänkte på allt du skrivit i din tråd, att det ett dig så mycket. Så jag ska nog också våga prova. Tänker att det är, precis som du skriver, en möjlighet att få börja se livet ur ett nytt perspektiv. Jag har kommit en bra bit, men nog ger behandlingen mig en gemenskap och en möjlighet att rensa ryggsäcken på djupet? Vissa saker behöver man ju hjälp med. Vill verkligen fortsätta hålla mig nykter. Tror och hoppas öppenvården kan hjälpa mig med det. Stor kram och massa a-fria soldagar till dig!

Vad jag har ställt till allting när jag lämnade min alkoholiserade make. Trodde att jag gjorde det enda rätta. När jag pratade med min son innan om hans pappas drickande då var han så förstående och kramade mig så hårt som han inte gjort sedan han var liten och talade om att han älskade mig. Men nu visar han mig inte den kärleken längre, nu är det bara pappa han är vänlig mot. Fattar inte hur det har blivit så här! Vad har jag gjort! Jag har lämnat en man som druckit i stort sett hela vårt liv tillsammans. Varenda dag!!!Har min son en aning om vad det gör med den som lever nära! Vad det gjort med mig! Att jag till slut blev deprimerad och mådde skitdåligt! Trodde verkligen att jag skulle få lite stöd från mina barn i detta. Jag ska väl tillägga att min dotter i alla fall är väldigt fin mot mig. Det är jag så innerligt tacksam för, annars hade jag inte orkat med mitt liv.
Jag fattar att min son tycker jag har varit jävlig mot hans pappa och att han vill stötta upp honom. Jag har också levt med skuldkänslor sedan den dagen jag sa att jag ville skiljas och han sa att han skulle gå under. Men nu har jag fått mina tankar bekräftade!!! Jag har från första början misstänkt att vårt sommarhus har varit den stora sorgen för min man, inte i första hand att mista mig. Att han skulle behöva lämna det eftersom det tillhörde mig från början, det var den värsta för honom. Det står helt klart för mig nu, då han har berättat att han träffat en annan redan. På sätt och vis en lättnad för mig eftersom jag inte behöver ha skuldkänslor för hans skull längre. Men nu ska jag alltså behöva ha skuldkänslor för min son. Skulle vilja prata ut med min son, men när jag frågar honom så säger han att det inte är något. Men han har varit här hos mig och hälsat på idag och då inte sagt ett ord, förutom att svara ja eller nej på tilltal utan att möta mig med en enda blick. Detta är en sådan sorg för mig! Jag blir så ledsen. Det enda jag har velat är att få ett bättre liv och må bra. Men det kan aldrig bli bättre om jag mister kontakten med någon av barnen. Hade jag inte min dotter, som är som vanligt mot mig hade jag inte velat leva!!!
Någon som vet hur jag ska förhålla mig till min son? Ska jag försöka prata med honom igen? Eller är det bäst att jag inte frågar alls? Ska jag bjuda hem honom till mig mer, eller ska jag vänta tills han kommer hit spontant? Känns ju inte så roligt om jag bjuder hit honom och han kommer, men behandlar mig som luft nästan. Då mår jag bara sämre egentligen, än om han inte kommer alls. Säger bara att detta är tacken man får när man under hela barnens uppväxt varit den som stått dem närmast i alla lägen! Jag har alltid satt barnen i första hand och avstått från mycket då jag inte vågat lämna dem med sin drickande far. Trodde verkligen inte det skulle bli så här! Hade jag anat detta innan jag tog det här steget hade jag hellre stannat kvar i ett dåligt äktenskap!
Jag var bara tvungen att skriva av mig lite, känner mig så oerhört ledsen.

...och känner igen sig, då känner jag mig inte lika ensam med mina problem. :-)

Kvällen gick bra, blev ingen joggingtur utan istället köpte vi hem mat och kollade på favoritserien "orphan black" på Netflix.

Jag har varit ordentligt sugen på att dricka idag och det motiverar mig bara ännu mer att hålla mig nykter. Jag inser mer och mer hur mycket jag har rutat in mitt liv i att bli berusad om kvällarna.

Tack vändningen!

trots det som hänt & jag läst din tråd, så har jag tydligen så svårt att sluta, både att dricka alkohol & att ta helt puckade beslut på fyllan. att skriva ner en del ger ju onekligen en annan "tyngd" i vad jag gör.( att jag skulle ha problem känns annars overkligt). jag har ändå tänkt mkt på hur förödande det skulle vara att få de konsekvenser som du har fått. när jag satt i baksätet på polisbilen så kändes det verkligen helt & fullt som en käftsmäll, men när jag åkte ifrån stationen hade jag en känsla av lättnad, & naturligtvis var jag tvungen att fira det med några kalla pilsner när jag kom hem.

Hej....
Min kille har idag varit nykter i tre veckor.
Jag hoppas att han i te kommer på sämre tankar....

Vill verkligen uppmuntra dig att gå på ett AA-möte. Det är på "din sida" och kommer finnas för dig. Och känns inte den gruppen rätt, gå till en annan. Jag är anhörig, men har varit på öppna möten. Dels för att se hur det fungerar, men också för att få kännedom i hur alkoholisten pratar och resonerar. En sådan värme och gemenskap har jag aldrig stött på någon annanstans. Jag kommer fortsätta gå på öppna möte. Har även varit på Al-anon, men bara en gång hittills, men skall ge det några chanser till.

Jag får samma känsla som här på forumet, att det är en samling helt vanliga människor med en önskan att göra upp med alkoholen OCH stötta varandra, men också, att faktiskt våga ifrågasätta UTAN att döma. De vet ju precis vad de pratar om. Gå in på AA's sida om du inte gjort det, och kolla nästa möte närmast dig. Du behöver inte säga (dela kallas det) någonting om du inte vill. Mer än ditt namn och att du är alkoholist. Kanske inte ens det där jobbiga ordet alkoholist första gången heller, om det är ett öppet möte (innebär att precis vem som helst får komma), för då skulle du i princip kunna säga att du bara är nyfiken. Det är inget jag rekommenderar eller uppmuntrar, men hellre det än att du inte går alls. På ett slutet möte får bara den som önskar sluta dricka komma.

Åter, all lycka!

Ska prova fler i sommar. Återkommer med rapport:).

Har du kunnat identifiera vad som utlöste det? Jag gick något liknande sug i dag när vi avslutat en stor släktsammankomst. Det var som luften gick ur mig och jag blev slut och direkt kom tankarna på att nu skulle jag bara vilja sätta mig i lugn och o ro med ett glas. Jag löste det med a- fritt - igen... Så det är alltid nån känsla bakom som triggar suget när jag tänker efter. Trött, förbannad, ledsen , you name it. Det löses med ett glas vin. Eller kanske jag ska skriva löstes. Jag hoppas det är historia nu. Kram <3

Hoppsan, jag tror att jag aldrig ens försökt mig på att kvantifiera livskvalitet på det där viset, men 10-20% låter väldigt högt. Det beror naturligtvis på varifrån man börjar räkna. Om 0% livskvalitet är t.ex. att man ligger i en säng utan förmåga att alls kommunicera med andra... Men det var knappast så du räknade där.

De som forskat i lycka säger ju att den sällan kommer av de saker, som vi ofta strävar efter. Fritjof Andersson var nog rätt så klok i all fall:

"Lyckan den bor ej i oxar eller kor,
och den kan heller inte köpas för pengar"

Single Malt, helst från Islay är förresten det jag saknar mest, men helt som du, så är jag betydligt lyckligare utan den, än om det blir för många eller för ofta.

Låter i alla fall som om du hittade en bit härlig sommar i morse. Önskar du får fortsätta med det.

Jag var helt spattig i går. Det handlade inte om att jag ville dricka nåt glas i trevligt gemyt, nej, jag hade lust att supa skallen i bitar. Kastade mig över dom Carlsberg som var kvar efter midsommar och drack, inte för att det var gott utan helt enkelt bara "i stället för".

Oj, vad långt jag har kvar... Å andra sidan; fastän jag så hett önskade och ville söp jag ändå inte skallen i bitar i går. Jag valde nykterheten.

Imponerande! Tänker rätt ofta på vilka pengar i sjön (överläppen) snusning innebär. Och ibland tittar jag på dosan med tacksamhet i blick, glad att den finns till tröst. Men kanske till hösten...

Haft en jädrans huvudvärk hela dan igenom i dag, och det utan nåt vin, så jag vet inte vad jag ska tro. Lustigt, V. Gjorde "smörgåssmör" (smör, vatten, rapsolja) och då tänkte jag på dig. Det här är säkert nåt Vilja testat att göra, tänkte jag. :)

Ska följa din tråd.
Kram!

Vill bara säga det och att jag läser hos er.
Jag står själv på andra sidan, sambon till den med alkoholproblem.

Har inte varit här länge men....kämpa vad allt det är värt...kämpa!!!

Hej! Jag studerar på eftergymnasial nivå nu, så jag är i ålder att flytta. Kollar lägenheter varje dag men för att få någon så måste man ju stått i kö i typ 10 år :/ Studentlägenheter kvalificeras jag inte till pga jag inte läser program och dessutom har pendlingsavstånd till skola. När han är trevlig är det inget fel att bo hemma, han är jättebra då. I början av deras förhållande hittade han alltid på en massa saker att göra, åka ut någonstans, göra en utflykt, träffa släkt och en massa annat. Man såg fram emot de dagarna alla var lediga. Det gör man inte nu, när det enda han gör på sina lediga dagar är att sova. Han påstår att det är för att han jobbar så hårt när han väl jobbar. Och det är mycket folk, långa dagar, slit. Men min morbror som är snickare, jobbar 14 timmar om dagen och som dessutom närmar sig 60 jobbar bra mycket hårdare utan att klaga. Men när man påstår det så avfärdar han bara det med att det inte går att jämföra. Helt ärligt tror jag att han är lite för gammal för ett så "hektiskt" jobb, han har nog vant sig lite i arbetslöshetslivet, att strö runt på dagarna. En annan hade gjort allt för att få ett jobb.. hehe.

Igår mådde han dåligt, sjukanmälde sig både igår och idag, men ändå går han på stranden. Han kom senare än oss, snubblade i havet och som vanligt, idiotförklarade mamma för att hon inte tagit med hans handduk (kan inte tänka på något själv, han skulle ju inte ens på stranden. Är man sjuk är man hemma). Fattade direkt att han druckit hemma när han var ensam. Sen började han gorma om att mamma minsann slängt sand på honom för det var sand på handduken. Förstår inte hur man kan ha det behovet. Kan det vara att han tycker synd om sig själv eller något?
Ang. ditt tips om att lägga alla korten på bordet, är gjort. Av såväl mig som mamma men har läst att alkoholister inte kan inse sina problem så när vi klagat så ska vi "växa upp" bara. Vi "söker bråk" när vi säger att vi tycker det är för mycket. "Det är ingen som är full". Min pojkvän och hans familj är "mesar" och passar det inte att han beter sig som han vill i sitt hus så är de inte välkomna. Mina svärföräldrar har bjudit mamma och X någon gång och vi någon gång och det var trevligt men det var på tiden han kunde bete sig. Så fort vi tar upp ämnet att det är vår tur att bjuda dem vägrar han med hänvisning till att de är "familjen mes". Min pojkväns familj är dessutom lite "finare" så hade de blivit bjudna dit kan jag bara tänka mig att han hade vägrat äta maten, vilket är ofint om du är bortbjuden.

Vet inte riktigt vad jag vill, kanske mest se om andra som lever med alkoholister (eller som kanske själv är eller har varit det) känner igen sig i denna aggresivitet, om det beror på spriten eller om det kan vara något annat med? Han skapar dålig stämning i hela huset. Mamma har sagt nu att vi har bokat en resa i september, efter den är det skilsmässa. Tyvärr är det tomma ord. Jag är ingen styvdotter som inte kan unna min mamma lycka, eller som vill ha henne för mig själv. Jag tror inte jag skulle varit glad om hon skilt sig på ett sätt, att ännu en gång separeras från en man jag gillar. Men å andra sidan förtjänar hon en man som uppskattar henne.

Vad skulle jag göra utan detta forum. Tack för ni finns. Känns redan lite bättre. Kommit till insikt att jag aldrig kan dricka mer alkohol. Jag får ha lite tålamod helt enkelt.
Ska försöka att gå på ett AA möte om jag vågar någon dag.

... Dina inlägg.
Jag känner igen mig både i din beskrivning av dryckesvanor i ungdomen och leva med föräldrar som båda var alkolister.
Söva barn när jag är lullig, skippa träning för att dricka vin eller för att jag är bakis.
Mängden alkohol i veckan har ökat drastiskt för mig den senaste tiden och jag är nog uppe i fem flaskor vin i veckan. Fy sjutton!
Suck!
Bra gjort att ta tag i problemet!
Jag har läst här på forumet länge. Jag blev inspirerad av dig och tänker ta tag i mina problem nu.
Hoppas allt hår bra för dig och att du fortsätter vara stark!:-)

Från en sekund till nästa kryper jag in i mig själv å frågesätter det jag funderar på?
Vilken verklighet är san ?
Kommer jag ta ett förhastat beslut?!
Misstänker kr nu för att det är lugnt å fridfullt på alkoholfronten.
Gissar att min bok "djävulsdansen" om medberoende Ligger framme....
Mitt tysta krig och ignorans....
Har ALDRIG varit med om att ca 1.5 vecka och inte sett en folköl....?????????

Han vet att nått är fel, han vet att jag krigar.
Jag har sagt att vi ska prata....
Där kommer jag till mitt ultimatum....
I morse var jag sååå redo för det....
Nu snurrar det och svar som hur löjlig jag är, att jag överdriver att jag dumpar min familj på bagateller. ...alltså, dessa är mina tankar i mitt eget huvud!

Om det skulle finnas ett enkelt svar på mina frågor!!!

Tack för pep! !
Jag känner att jag behöver bli stark nu för i morgon drar vi på husbils semester och då har det historiskt sett blivit en del grillat med"tillbehör"...... men i år vill jag inte att det ska bli så. I år vill jag kunna se ordentligt vad bannedet står när jag läser saga för barnen på kvällen. ...
så Tack så mycket! !

Min man föreslog att vi skulle paddla kanot? Eller gå ut och springa och sedan ta ett dopp i sjön. Väljer nog det senaste men det kommer bli sjukt jobbigt eftersom konditionen har blivit kass senaste halvåret och det vet inte mannen om så jag måste springa mitt allra bästa. Puh i denna värmen.
Men först ska vi på en kort släktträff där allt oftast är trevligt men i grunden är en stor jämförelsetävling som handlar om vem som är snyggast, har bäst jobb och finast hus. Blir alltid lite tömd på energi när jag träffat dem, även om jag gillar dom också.

Och blir alldeles tårögd när jag läser era inlägg. Må hända jag är stark och vet fortfarande att jag gjort rätt, men när det kommer en stund för mig själv så går tankarna till han och det jag känner då är ren förbaskad ilska mot han. Har sååå stor lust just då att lyfta luren och skälla och gapa åt han och ifrågasätta varför??!!
MEN, nä jag hinner sansa mina tankar lika fort och lägger inte min energi på det!!
Det hjälper mig inte ett dugg, och inget skulle ändras ändå, om inte innan så varför nu liksom.. Så tänker jag!! Och då blir mina tankar lugna igen.
Men det är en tuff tid nu vet jag, och jag sagt det förut och säger det igen. Forumet har hjälpt/hjälper mig att jag får stötting av er som skriver, och det har även hjälpt mig att på något sätt ändå förstå den person som står en nära och dens alkoholvanor hur,varför, det kan bli ett problem för han/hon.
I mitt fall har det varit pojkvännen, och jag lärt och vet nu mera.
Tack ni som stöttar, och jag önskar er all lycka och kärlek som ni förtjänar, även den som står er nära detsamma.

hur det känns och har inga svar. Själv valde jag ju att dricka på en möhippa igår så jag kan verkligen inte komma med några pekpinnar. Fester har dock aldrig varit mitt problem så jag kände mej ganska trygg med att dricka där. Dock smakade det inte lika gott, genom det här forumet har jag verkligen fått se alkoholens baksidor, det blir svårare att se den i det där romantiska glimmret då.

Jag kan inte säja hur du ska göra men försök och tänka på andra sidan också: Hur det känns att vakna upp svettig med tungt huvud och ångest. Det är så lätt att bara tänka på immiga glas och kul stunder.

För mej hjälper det att tänka på att min hjärna faktiskt är kemisk kidnappad av alkoholen. Att det känns deppigt och tråkigt är inte mitt riktiga jag, det är bara det sluga vinet som försöker slingra sej in till vilket pris som helst.

Du är i alla fall på väg och jag tycker du verkar grymt stark!

Men som sagt - ring soc!!! Man får ok råd!! Kanske ring AA också, ju fler råd desto lättare att förstå!

Känner mig sugen på vin nu, nu har jag varit duktig i nästan en vecka och ikväll ska barnen sova hos kusinerna. Det normala hade varit att jag och mannen gått ut och ätit och druckt vin samt drinkar. Känns som att jag slösar bort en skön sommarkväll, jag kan ju köra den här nykterhetsgrejen efter semestern tänker jag. Jag kommer ändå förstöra allt på möhippan, det är jag helt säker på, kan ju inte dricka alkoholfritt ur snoppsugrör. Haha... och på bröllopet där jag har valt vinet till maten, buhu ska jag inte ens få njuta av det?