Senaste kommentarerna i forumet

ramlar in rätt fort om jag väljer att inte dricka :-))

Ha en bra dag !!

Försöken att avvara kaffe handlar om det jag beskrev tidigare. Min omåttlighet/omättlighet, mitt beteende att söka tröst, bot för tristess i olika stimulantia. Alkohol, kaffe, cigg, socker - you name it. Det finns liksom ingen botten då jag sätter igång, när jag mår som jag gör nu. Och jag vet att det är skadligt för mig i flera avseenden.
Men nog känns det trist att starta dagen med blask-te (gillar te annars, om jag fått dricka 10 koppar kaffe först under dagen). Å andra sidan minns jag hur trist det var att avvara alkoholen. Trodde aldrig något skulle kännas roligt och värt igen. Men den känslan dog ju bort med tiden.
Roten till ilskan är ju som säkert vem som helst kan läsa ur mina rader, den alltför frånvarande barnafadern, orkar bara inte köra något familjelivstrams här genom att dra hela den klagovisan. Det tjänar ingenting till. Sorgligt mest att den känslan triggar mina alkisbeteenden.

Överlevde igår. Ja, att jag skulle överleva var det väl inte så stor tvekan kring - men jag lyckades hålla mig ifrån att dricka. Tack för uppmuntran! Gjorde som du sa Adde och när jag låg i ett varmt bad så försvann suget på något konstigt sätt.

Senare på kvällen fick jag en stor belöning med att vara nykter. Min12-åriga dotter fick en väldigt stor motgång som gjorde henne alldeles förtvivlad. Något som hon arbetat stenhårt för var plötsligt helt borta. Mitt hjärta går sönder när jag ser hur förtvivlad hon är men det kändes så otroligt skönt att när hon gråtandes och hulkandes kröp ner i min säng igår så hade hon en spik nykter mamma som kunde trösta henne genom natten - istället för en fylle mamma i alkodimman. Inte för att jag kunde göra så att hennes förtvivlan försvann, men jag kunde iallafall vara där för henne. Det kändes väldigt bra.

Önskar er alla en bra och nykter dag!

Kära Victoria! Läser att du försöker att dricka te på morgonkvisten. Tacka fan för att du blir arg! Varför unnar du dig inte kaffe? Finns väl inget gluten i det? Förstår dina rader om brist på ork. Jag har inga barn och har valt det så men jag förstår att de tar en massa tid och energi - samtidigt som de ger tid och energi - och att bli småbarnsmamma på "äldre" dagar måste ju vara en enorm livsstilsförändring. Så unna dig kaffe! Kram!

Fia

Hej Mrs B och välkommen hit! Hoppas du hittar mod och stöd här. Det gjorde jag och att det inte briserar på jobbet. Det gjorde det för mig på sätt och vis. Söp liksom bort mitt förra jobb. Nu går det bättre för jag har börjat våga vara nykter. Men mycket är fortfarande tufft. Att möta sina egna demoner på nykter kaluv. Både demonerna i hjärnan och de faktiskt obehagliga verkliga personerna som finns där ute. Igår blev jag "bortjagad" från stranden. Jobbade helgen så fick ledigt måndag + tisdag. Packar mig en picknickväska och åker till stranden. Där är man som ensam kvinna ett lätt byte. Vilket arsel som helst tycks tycka att det är "rätt" att komma fram till mig och småprata lite. Kanske ska jag bli tacksam eftersom jag är ensam. Tacksam över att en främmande man kommer fram till mig och säger att jag har en fin färg? Så jag tackar lite avmätt för komplimangen, vill ju inte vara otrevlig. Men sen kommer nästa tok kommer fram...och nästa igen. Vad är det för fel på män som tycks tro sig ha rätten att tränga sig på bara för att de inte är "otrevliga"? Jag upplever det som otrevligt när främmande män (Ja, jag skriver män eftersom kvinnor aldrig bemöter mig så här) kommer fram till mig och kommenterar min person. Jag vet inte om jag är allvarligt störd men jag har iaf vågat börja analysera mitt tänk och mitt beteende och kommit fram till att det nog är därför jag och vill.sluta ständigt krockar. Jag vill inte ha meningslösa komplimanger om vilken "bra" tjej jag är. Vill inte bli "gummad" med. Jag vill inte vara en rar kvinna som bygger upp trasiga mäns egon. Igår gav jag upp och åkte hem från stranden i förtid. Idag tänker jag vägra ge upp min plats i solen för att knäppisar kommer och stör. Och jag kommer att välja en medelväg. Inte be personen i fråga dra åt helvete. Inte jamsa med. Bara vara tyst. Men kan en kontaktsökande snubbe förstå den signalen? Återstå att se. Rapport kommer.

Nej, jag hatar inte män. Är faktiskt gift med en. Men jag avskyr en del mäns sätt att bara ta upp utrymme i andras världar. Ta upp utrymme medans de bara betraktar sig själva som schyssta snubbar. Varför tror de att vi orkar bry oss om schyssta snubbar? Att vi inte har fullt upp med våra egna liv? Jag har alltid sett "bra ut" och jag har fått min beskärda del av komplimanger och uppmärksamhet. Man skulle tro att vid snart 50 så slutar det...men icke då. Där finns äldre snubbar!
Ge er! Förr brukade jag tänka att jag kanske sänder "fel" signaler så jag försökte "tona ner", "smälta in" lite mer i mängden bara för att konstatera att inte heller det fungerar. Jag vill leva i en värld där män inte hela tiden behöver söka sin bekräftelse i kvinnors ögon. Är det en utopi?

Nu har detta kanske inget med alkohol att göra, men detta är mina tankar. Och när jag tänker efter så kan detta jävla raggande/bli-sedd-syndrom vara en en del i att jag i ungdomen började dricka? Ska fundera vidare på det.

Förutom mina strandbekymmer så rullar livet på bra. Sambo med maken igen och - han ger inga komplimanger om han inte menar det - det känns faktiskt bra. I helgen jobbade jag medans han drack framför tv:n. Även där kändes det bra. Han får rulla ner för den där backen i sin egen takt. Har han ont så ska jag plåstra om han. Jobbet går bra. Ger mig så mycket styrka och energi. Bekräftelse på att jag behövs. Bra bekräftelse! Jag är inte bara en snygg Bimbo. Jag är inte bara FylleFia.
Jag är Fia och det räcker gott.

Fia

Du skulle nog inte behöva någon som tejpade igen käften på dig, utan tvärs om, någon som lyssnade på dig vad du har att förtälja...
Eller som Adde brukar säga när man tar fram trollen så spricker de i ljuset...

När historien kommer fram i dagsljuset så döljs de inte i mörkret längre, att våga och vilja prata om dem...
Att lägga locket på är bara till att öka trycket i tryckkokaren..
Att våga blottlägga sig, så här j..vla illa är det, om man har fått ner sina tankar verbalt eller i skrift så lättar dem,
man har förflyttat en del av det tunga och delgivit andra den bördan, om de sedan bär den eller inte spelar inte så stor roll, men
man har lastat av en del av sig själv, det viktiga är att man får det berättat för sig själv, att hjärnan får höra sina egna tankar.

Det har funkat för mig, när jag har skrivit av mig på forumet, så kan jag läsa min utsago bara minuter efter det att jag har tryckt på sändknappen.
Och då lättar det, jag har fått det sagt, fått det ur mig och kan somna lite lättare till natten.

Som människa är det lätt att skylla ifrån sig och lägga ansvaret på någon annan, det var min uppväxt, låg i generna osv...
Men allra ytterst så ansvarar man bara inför sig själv, jag brukade tänka varför dricker jag?
Om man skalade bort alla bortförklaringar som kom jag närmare mig själv, utan någon reträttväg.
Allt jag gjorde slog enbart tillbaka på mig själv, alla beslut jag tog kom iväg som en bumerang, och tillbaka som en bumerang.
Om jag grimaserade i spegeln, så grimaserade spegelbilden tillbaka...
Men när jag drack så slog det eländiga tillbaka först några timmar senare, i ångestdrivande plågor, de vällde över mig.
Istället för att slå dem ifrån mig så valde jag att lyssna på innebörden, varför ville dessa ständiga tankar plåga mig?
Var det enbart för att jag drack, eller fanns det andra mörkare tankar inom mig?
Oavsett vad så kom de som mest fram dagen efter att jag hade druckit, tänk om jag inte drack...?
Då borde de heller inte komma fram oavsett vilken bakgrund de hade, tänk om..?

Ett konstruktivt drickande efter ett tag gjorde att jag analyserade vad som händer med mig när jag dricker,
jag höll kvar närvarokänslan och lyssnade på vad som verkligen hände med min kropp, utan att falla för det förföriska buzzet i huvudet.
Att uppleva nu'et i verkligheten, känna pirrandet i alla extremetiter, lockandet till skratt och välmående utan orsak, varför?
Tankarna förflyttar sig från oro till mera behagliga tankar utan verklighetsförankning, ett drömrus..
Oron över att man kanske har ett beroende slås bort av ett "HA, där fick du, oh tråkiga tanke, här flummar vi bort i ett behagligt rus.."
Allt känns så bra och behagligt, men utan en minsta anknytning till det verkliga livet, det finns ingen anledning till detta lyckorus.
Vi vet att vi blir lurade, men tillåter det ändå utan förbehåll, gång på gång, för vi vill det...

Finns det minsta anledning till oro för sitt drickande, så avlöses dessa tankar lätt med nästa rus tills ovanan har blivit en vana..
En tvångsmässig vana kanske borde vara en starkare varningssignal än självaste berusningen i sig självt.
De som dricker sig aspackade några gånger om året har väl inget problem med drickandet, eller?
Men vi som gör det flera gånger i veckan, och kanske inte ens blir packade, utan bara behöver vår lugnande dos???
Vanans makt över oss borde göra oss mer vaksamma än någonting annat anser jag, vi gör saker vi inte vill men anser ändå att rutiner är något som är bra att falla tillbaka på, oavsett deras innebörder.

Därför har jag ett eget mantra att "..förändring är bra", erfarenheter är också bra, även de dåliga, kanske mest de dåliga.
Jag brukar också förlåta mina egna gamla förehavanden inom mig med att tänka, jaja det var DÅ när jag drack...
Det fina med att INTE dricka är att det kommer inga nya nojjor om vad man kan tänkas sig ha gjort på fyllan.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg, det finns en sista vagn på ångesttåget, det fylls inte på av nya hela tiden.
Och att det är en frihet att ha kontroll, nu och senare, man blir en mindre trasig människa.

Idag är jag en starkare och mer självständig individ än jag någonsin har varit, jag har vänt ut och in på hela min livssituation.
Det stora bekymmeret kanske inte var att "bara" sluta dricka, utan att reda upp det liv man hade på sidan av drickandet.
Förfallet går långsamt, och till slut kanske man inte har någon orsak till att vilja gå tillbaka till livet med verklighetsanknytning.
Det finns mycket kvar att vilja ändra på, och den livsuppgiften kommer att vara livet ut hoppas jag på,
men bara att jag vågade ta tag i den svåra och tungstartade frågan förvånar mig lite fortfarande..
Men det kanske inte var så svårt egentligen, jag befann mig på livets botten, och det fanns bara en utväg och det var uppåt...

Och det är väl vid den punkten man kan ställa sig frågan, hur mycket mer av min livsvärdighet är jag villig att fortsätta offra?
För det handlar fortfarande om mig, jag och mig själv hela tiden, jag kan inte lägga ansvaret på något/någon annan.
Det finns inga piller som avlastar dig från besväret att ta dig därifrån, utan det handlar om tillräcklig motivation att orka rida ut stormen
och inte ta sikte på nästa stormby.
Alkoholens förbarmande famn finns precis där du vill ha den, på nästa firmafest, tjejmiddag eller after work.
Eller så skiter du i allt förutom ditt egna välmående, och då får det kosta vad det kostar vill.
Vill du låsa in dig och vänta på att blåsten lägger sig, so fine, du kan också konfrontera dina farhågor genom att fortsätta gå på fester och utmana din rädsla tills den inte finns den längre, utan du känner dig trygg i din nyfunna situation, jag är allergisk mot alkoholen.

..och en allergisk person brukar inte hålla käften, utan ställer krav på alternativ för att inte bli sjuka.
Och alkoholism är en sjukdom, och den kräver vård vilket vi drabbade knappast vågar kräva, eftersom den dras med så mycket smusslande.

/Berra

Tycker det verkar som om du skriver om mitt liv!! Så väl jag känner igen mig....Vi ska klara detta!! Kramar

Ja jag ska berätta för gumman om mitt tunga börda och hur den plågar mig.
Det finns ingen aa möten just här men får nog fånga mod och åka till grannkommun.
Usch de kommer bli en lång och tung vecka att smälta denna helg:-[

hjälp och ta emot den !! Prata med din flickvän så hon är medveten om problemet men lägg INTE ansvaret för din nykterhet hos henne.
Testa AA.

Och häng kvar här och lasta av dig skiten som dyker upp.

Kram !!

Jag älskar dina inlägg FylleFia. Nog har jag vetat länge att jag måste avstå alkohol men hur lätt är det??
Min man vet om mina problem och gör så gott han kan. Idag har jag också gråtit ut hos min lillebror
som "surprise, surprise" är beroendeterapeut :-) Han lade av supandet för ganska prick nio år sedan!!
Det känns faktiskt som ett "hinder". Jag är ju storasyster, är konstant rädd för att inte lyckas som han!
Har druckit i flera flera dagar!! Tack (not) för tjänsteresor där jag kan stänga in mig på hotellet för att supa och sova.
Men det håller inte längre, håller på att missköta mig och det kommer att brisera på jobbet vilken dag som helst snart.
Har också vågat ringa företagshälsovårdens drogterapeut, grät igen. Jag är fysiskt och psykiskt helt slut!
Totalt färdig! Har t.o.m kräkts idag
Aningen osammanhängande :-)

att se till att du är mätt och att du inte är mer stressade än du ska vara. Lättare sagt än gjort, jag vet, men ändå.... Ta en promenad, en kopp the efter, duscha varmt och snart är det läggdags !

Inte funderat på AA ?

Kram så länge !

Fixade min första nyktra helg på väldigt lång tid. Kändes bra. Nykter i över en vecka nu. Helgen kändes lång - tänk vad man hinner när det inte ska ägnas x antal extra timmar åt att sova, vila, vara bakis, dricka...Samtidigt gav den insikten en otrolig ångest över allt vad jag missat. Jag gick ner till hamnen med mina barn och åt glass i solskenet bland alla båtar. Det är något som jag inte gjort en enda gång hela sommaren!!!! Det har varit en fantastisk sommar, så det är inte det att det inte funnits tillfälle. Det är bara det att eftersom barnen är tillräckligt stora för att gå själva så jag har istället skickat med lite pengar. Och då har jag haft lyxen att bli hemma själv med mitt älskade vin. Fy f-n vilken usel mamma jag är!!!!!!! Jag känner sådant självförakt att det är svårt att hantera.

Och idag är suget enormt. Precis hemkommen fr jobbet och vill inget annat än att dricka. Hittills har jag tänkt att "idag" ska jag inte dricka - att tänka längre än så har varit övermäktigt. Idag känner jag mer att jag kan lika gärna dricka idag för jag kommer ändå göra det imorgon. Nu är det svårt. Hur gör man?

Det är nu flera veckor sen jag varit in här. Jag kom på bra fötter o livet kändes bra. Men jag har fallit igen och behöver er. Jag hade nyktraste semester hittills o fick massor gjort. Jag drack vid vissa situationer utan att de blev för mkt. Jag och min sambo fick en jätte motgång. Och sakta gled jag in i alkohol nätet. Känns som jag håller på att bli tokig av ångesten. Och den sorg vi bearbetar blir inte lättare. + att min sambo blev beviken när hon såg att jag drack igår. Detta får inte ske. Jag måste hitta tillbaka och de fort. Vore det enklast att bara erkänna för världen att detta inte funkar för mig?!:'( jag är en sån patetisk skit som behöver tröst. Vilka första steg tycker ni jag bör göra? Såhär dom första dagar för att fortare komma på benen?

Skrev ett långt inlägg som jag delvis ångrade så jag raderade det. Tänkte efter! Inget jag skrev hade med dig att göra utan bara mina knäppistankar. Anar att det just de tankarna vi vill slippa, EN anledning till drickandet. Jag skriver tillbaka till dig när jag inte är så arg. Clue? Så jävla förbannad på män i allmänhet, inte min man i synnerhet.

Fia

Tilde. Ni är kloka du och victoria som söker er till trygga marker när det gungar lite i vardagen. Vi som rör oss här lever med livslång sårbarhet relaterat till alkohol och missbruk - tänk så fint att forumet finns för oss. Tillgängligt och gratis - måtte det få bestå!
Kram - vi reser vidare och vi finns för varandra! / mt

Åhh, jag behöver hjälp. Har redan börjat gå på mottagning men trillar dit hela tiden. Jag behöver någon som tejpar igen käften på mig:-(
Tack Berra, jag behöver dina inlägg. Jag skäms så mycket när jag tänker på olika saker jag gjort!!
Ibland funderar jag på att skriva mer de episoderna men jag vet
inte om jag klarar det rent mentalt!! Vore en osannolikt
deprimerande bevishög på omdömeslöshet. Shit, tänk
om någon skulle lägga rabarber på det :-/
Hoppas jag klarar att vara nykter i dag åtminstone....

och snart höst. Känner behov av att skriva i min tråd igen. Jag har läst tillbaka från mina första stapplande inlägg och känner en dunkel oro i kroppen samtidigt som jag är glad att jag är här och nu. Har inte sug efter berusning, inte alls och det är riktigt skönt. Men här finns ett annat sug som är svårt att definiera... en tomhet, tristess kanske. Jag har svårt att ta itu med praktiska saker som att städa, tvätta. Känns meningslöst och tråkigt. Jag jobbar men det är inte med hela mig. Under sommaren var det helt ok att inte tänka alls på lite vin som avslappning på kvällen men nu när hösten kommer och mörka kvällar känns det som något fattas. Det känns tomt ibland.

Jag har lärt mig att gå utan stöd sista året känns det som. Behöver inte kryckan i form av vin och det är otroligt skönt. Känner igen de här tankarna av sorg/tristess hos några av er andra. Det är väl så det är. Det positiva överväger många gånger om... självklart.

Loggar in här med en stor kopp te bredvid mig. Försöker låtsas att det är lika gott och välgörande som kaffet är för mig direkt på morgonen. Lyckas sådär...
Gör ett nytt försök att tämja det som skriker i mig, det där suget. Känslor av ilska och tröttheten finns kvar. Har iofs sovit gott i natt, och har accepterat att det bästa är att lägga mig väldigt tidigt för att gardera mig. Men tröttheten är också av en annan sort. En sort jag inte tror man sover bort, utan som kommer sig av en kombination av konstant påpasslighet och ansvar, och utebliven tid för lustfyllda aktiviteter.
Mjöl och socker triggar mig (är dessutom glutenintolerant vilket jag ihärdigt försöker ignorera emellanåt), levde helt utan båda under 6 veckor i somras, sen gick det åt fanders när vardagslivet började igen. Nu gör jag ett nytt försök, måste hitta balansen igen. Ett förhållningssätt som funkar. Lagom. Varför är det så förbaskat svårt? Måste försöka hitta det där jävlar anamma som jag skrev om i Fias tråd. Vända ilskan till användbar kraft.

Tack. SÅ fint du skriver om lilla mig...! Blir rörd!

Ja, ibland känns det märkligt - kan inte riktigt definiera om jag har känslan att jag aldrig levt i det eller om det bara känns avlägset. Konstig känsla. Men jag vet att jag fortfarande, väldigt ofta, kommer på mig själv med saker som jag gjorde inom ramen för vårt förhållande och som jag nu kan sluta med. Senast igår tänkte jag på en sak - jag var iväg på en årligen återkommande aktivitet som jag varit själv på under alla våra år tillsammans. Antingen har han varit full/bakfull, arg på mig eller bara sovit och jag har tyckt att det varit skönare att åka själv för att få lite lugn. Och ändå - alla gånger som jag försvarade sambon inför släkt, vänner, bekanta, kollegor - "X orkar inte riktigt, han har haft så mycket på jobbet/han är så trött för att han har stressat så mkt det senaste/han har fått så mycket på jobbet så han behöver vila lite i helgen" osv osv osv - och idag vet jag ju att det berodde på att han var bakfull, arg osv och jag ville upprätthålla fasaden om att vi minsann hade det bra...
Jag är ibland rädd för ensamheten, men jag har ett lugn nu - jag mår gott varje dag som jag vaknar till en ny dag och jag behöver inte tänka på att jag måste säga godmorgon till sambon på ett visst sätt för att han inte ska bli arg för att jag inte var tillräckligt uppmärksam mot honom, jag behöver inte ställa fram hans frukost på "rätt" sätt så att han inte beskyller mig för att ignorera honom osv. Jag kan vara mig själv - jag kan vara flexibel, jag kan vara glad utan att bli beskylld för att vara gladare med andra än med honom, jag kan vara trött och somna på soffan utan att få skäll för att jag inte är nöjd med att vara med honom... När jag skriver detta så påminns jag om Sova med fienden - hon hade det mycket värre i filmen, men för mig räcker det att jag påminns om att jag också blev kontrollerad. Det gör mig ont - jag vill fortfarande förstå - vad ger honom rätten att än idag (inte alls så mycket eller så skarpt som förut, men ändå) hota mig, skälla ut mig, förnedra mig osv och sedan rättfärdiga det med att jag minsann beter mig så illa att han "måste få skälla på mig för att få ur sig det och må bättre själv" (hans egna ord) - jag förstår inte och jag arbetar mycket med att jag kommer inte förstå och jag behöver inte förstå, men..?!

Kram

- det räcker så bra, så bra. Du har tagit dig (nästan) otroligt långt på mindre än ett år. Vore konstigt om du inte hade svackor i både tankar och känslor. När jag läser det du skriver och "ser" den väg du gått och går påminns jag om det lite slitna citat som tillskrivs Nelson Mandela - oberoende om det är han eller nån annan som formulerat orden så gestaltar du innebörden:

Det vi fruktar mest
är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste rädsla
är att vi har omätliga krafter.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker
som skrämmer oss mest.

Fortsätt som du börjat, det räcker och det är bra! Kramar / mt

... från väldigt snäll, lugn och mycket omtänksam, till arg, beskyllande och förnedrande.

Hur f-n kan jag gå på det varje gång, hur kan jag tveka varje gång???
Jag måste lära mig att tänka utifrån mina önskningar-
jag vill inte leva med honom, jag vill inte gå tillbaka, så varje gång han är det lugna, harmoniska så behöver jag acceptera att ibland är han det, men jag vill inte gå tillbaka för det. Och när han några dagar senare inte är så lugn och harmonisk längre så behöver jag acceptera att så är det bara. Jag vill inte leva med honom så jag ska försöka att inte lägga så mycket energi - acceptera fakta.

Han gör mig ledsen, men det är övergående.
Bara så. Det räcker.

och myser, blir så glad av ditt inlägg, Fenix!
En smula lugn, eftertanke och ödmjukhet inför uppgiften är bra, jag tror man tjänar på det i längden. Fällorna dräller överallt i buskarna och ju mer vaksam man är, desto större chans att man lyckas.

Kram!/MB

bra inställning, en dag i taget. i början fick jag nästan panik när jag tänkte tanken "aldrig mer", men förnuftet har segrat, och tiden läker alla sår, så nu har jag vant mej vid tanken att jag aldrig kommer att kunna dricka igen. Jovisst, jag kan dricka, men risken att jag blir en alkoholiserad fylle-mormor/farmor som inte får träffa sina barnbarn är stor, och den risken vill jag inte ta. En mardröm att mina två barn får torka spyor och blod i min lägenhet. Eller var jag nu bor då.

Kram!/MB

En människa som inte dricker mycket tål inte så mycket. Kroppen och huvudet reagerar på alkohol som det det är - ett gift. En ryss lärde sej tåla om det nu var cyanid eller vad det nu var genom att börja med lite, lite. Efter ett tag kunde han trycka i sej en mångdubbelt dödlig dos för att han låtit kroppen vänja sej. Det är det vi gör när vi dricker mer och mer. Om levern börjar ta stryk sjunker mängden alkohol som kroppen kan hantera. Därför - tänk efter ordentligt. Är det värt en för tidig, plågsam död att få hinka öl bara för att du har tråkigt när du är ledig?

Ta hand om dej, det finns bara en som du.
Kram! /MB

Glad för din skull! En tillvaro utan alkohol, så enkelt och självklart, egentligen. En vacker dag märker du att du slutat räkna dagarna, det har blivit just det självklara sättet att leva. Och fast vi alltid får minnas var vi kommer ifrån så ska vi inte låta det falla som en skugga över vår tillvaro nu. Minns att vi har alltid ett val, även om suget slår till. Vi väljer bort alkoholen och livet blir så mycket enklare och skönare.