Senaste kommentarerna i forumet

Så blev januari till februari. Redan i tisdags satte jag in en flaska champagne i självmedicineringen. Bortförklaringen var ett lycket drag på jobbet.
Jag är för sorglig.

Ja jag håller med, att slippa smusslandet o lögnerna är urskönt!! Usch vilken ångest vi har utsatt oss själva för.

Jag ska sticka en blå mössa åt dig...det är du värd. Strumpor kan du säkert få av farmor ? nu har jag börjat med ett lite större projekt. En poncho.
Allvarligt talat, nu flyter det på. Å den här veckan o i helgen har vi mina barn, då är det alltid lättare, för dom vill inte vara sysslolösa. Å så jobbar gubben hela helgen. Häromdagen hade ju den första månaden gått. Jag och sambon bestämde att fortsätta som vi gjort, vi är nyktra på obestämd tid. Det är så jäkla skönt att vi drar åt samma håll där.
Förresten fick jag mitt tentasvar, det gick toppen. Skönt!!
Kram o godnatt alla godingar

Jag klarade mig. Kors i taket! Sitter hemma själv i den andra lägenheten (där vi har ett mindre systembolag) och jag har inte druckit en droppe. Precis som förra gången när jag skulle hit har jag visualiserat mig själv öppna en öl, andas ut och a en cigg. Men nej inte idag, gjorde egen glass på bär och käkade några digestive med ost i stället. Nu blir det en kopp te och sen blir det sängebingen.

Jag klarade det. Helt sjukt.

Kram studenten

Har följt din tråd. Längesen du skrev nåt...Allt ok?

Det är ju det som är så fantastiskt, att jag har fått uppleva ett sådant stöd här förmodligen för att jag varit ärlig och krasst sagt som det är.
Jag är också innerligt tacksam att min man går samma väg som jag. Känner mej trygg med att vi båda valt en annan väg när det gäller alkoholkonsumtionen.
Nyckeln till honom var att bara prata om mitt alkoholberoende och mitt behov av stöd, utan att nämna hans alkoholkonsumtion. Det har jag aldrig kommit på förr. Men så mycket bättre det landade. Nu behövde han inte prata om sej själv, utan fokus kunde ligga på mej. Vi är överens om att aldrig falla tillbaka till samma slentrianmässiga drickande.
Vi vill vara farmor och farfar som är nyktra och närvarande!

på sida två..
Jag är in och läser ibland och känner smärtan i raderna.
På de som just förstått,börjat lyfta på dimridåerna och ser hela sanningen.
Åtminstone bitar av hela sanningen i taget och just i den sekunden så börjar egentligen förändringen.

Jag kan inte påverka,fixa eller ordna en annan människas mående.
Eller jo,det kan jag men det hjälper bara för stunden.
Och det är just den där hjälpen,den där stunden man får sin belöning.
Jag lyfte den här människan som mådde så dåligt.
Eller jag fick ur mig min frustration för att han var en sån idiot att han drack igen,eller ljög igen.

Den där bergochdalbanan som håller själen i gungning och som i sig skapar ett beroende av starka känslor.
Att de sen inte är av godo gör inte så mycket.
Bara man får känna.
Kanske det vi medberoende är junkies på?
Att få känna och uppleva och grotta ned oss och gärna i något som inte alls är vårt att lösa.
Då känner vi oss viktiga och meningsfulla.

Och slipper fokusera på oss själva och vad vi kan göra för att påverka vårt eget liv.

Jag minns när mitt ex gjorde något helt oförlåtligt.
Hela jag var i uppror och det fanns inget i handlingen som gick att förstå eller förlåta.
Uppbrottet var egentligen där men något i mig hände som gjorde att jag också såg hans sjukdom och vånda och att det egentligen inte var han som stod för den handlingen.Den var så att säga inte representativ för honom som person.

Och där och då gick jag över min sista gräns,jag gömde och glömde.
Jag tom förlät honom i min storsinthet.
Men jag undrar vad som hände med mig i den stunden?

Föll jag över min egen bila och kunde inte räta upp mig från det moraliskt helt förkastliga att förlåta det han hade gjort?
Eller var det rädslan igen som gjorde det omöjligt att bryta.
Eller var det kärleken till honom som på många plan var väldigt stark?
Jag vet inte än idag.

I vilket fall så är jag så glad att min egen cirkel av mitt liv,mina önskningar och behov äntligen fått ta en större plats igen.
Jag jobbar på att den ska få bli ännu tydligare.
Det behövs inte så mycket för att den ska backa tillbaka till sin gamla rädda plats.

Men då får jag prata snällt med mig själv att skärpa till mig.
Och det går lättare och lättare.
Kämpa på ni härinne,det går att förändra sin situation.
Det går att må bra igen om än resan är tung och går långsamt.

Ja, instämmer, vilken resa du gjort. Framåt med stormsteg!
Å det gäller att komma ihåg det där med hur bra man trivs nykter och inte falla tillbaka i gamla vanor (el ovanor).

Dag 35 torsdag,
och allt är lugnt. Abstinensen är borta. Ingen huvudvärk längre. Den försvann i helgen som var. Ingen träning direkt. Äter för dåligt. Sover djupt. Avslappnad. Mår bra. Alkoholdjävulen håller sig undan. Tiden går. Tänker på att få igång träningen. Även på att suget försvunnit och om det fortsätter så här så är jag fri. Förstå det ordet nu. FRI. Då finns ju förutsättningar för att lägga tid på att leva. Göra sånt jag drömmer om. Börja planera och sen är man där liksom. Så det ska jag göra nu. Planera något. Och träna mera. Man mår så bra av det. Både knopp och kropp.

Varit glad som en mört hela dagen nästan. Vid 17 tiden fick min hjärna för sig att idag ska vi dricka vin. Gick in i zonen. Ni vet den där när man bestämt sig och sen kör kroppen på automatik och plötsligt har man varit på systemet och sitter hemma med ett glas vin/öl i handen utan att egentligen veta hur det hände. Den känslan/zonen gick jag in i. Fan så jobbigt det blev. Än så länge vinner jag. Drog en stor kopp te och ett stort glas cola. Käkade mellis och började läsa om folk som valt nykterism och varför på nätet. Det var distanserande, nu känner jag mig mest överkörd av ett tåg. Mycket kraft och energi som går åt för att bryta ett mönster.

I övrigt mår jag bra. Hade en jätte intressant föreläsning idag. Mötte bakfulla kompisar i skolan, blev lite avundsjuk på deras berättelser kring igår, men jag fick ändå sova från 00:00-08:00 idag och det var riktigt skönt. Kändes udda att inte vara den som också var bakis.

Kram Studenten

Det rimliga är att du börjar inrikta dig på DIG SJÄLV!
Och att du börjar fråga dig, vems liv du lever egentligen? Är det ditt? Är det vad du skulle ha gjort?
Och vad är din "vinst" i det hela? För vi har alltid någon form av "vinst" eller "bonus" att göra vissa saker (fastän vi innerst inne inte vill, eller vet att vi inte borde..)
Det är precis som med begreppet "sjukdomsvinst".. Man får sympatier, folk ger en energi, i form av att de ger en uppmärksamhet, man har alltid något att tala om (sin sjukdom/hur man mår) och som väcker sympati.. Dessutom så "slipper" man ju vissa jobbigare saker, eftersom man är "sjuk"... Jag har träffat åtskilliga människor, vars hela identitet är präglad av en "sjukdom".. Det är nästan så det känns som att de tycker, att om de inte "är" sin sjukdom så är de ingenting.. Vilket givetvis inte är sant!
Jag har t.ex. en bekant, som när hon hälsar på folk presenterar sig: Hej, jag heter XX och jag har fibro.. (en för mig fullkomligt onödig upplysning, men samtidigt så är det tyvärr hennes "identitet"..)
Även om hon sedan många år är singel, så har hon nog vad jag skulle kalla ett typiskt "medberoende-mönster" För även om hon själv är sjuk i fibromyalgi, så är hon med och ska "hjälpa till" överallt.. Sedan suckar hon och beklagar sig över att folk blir så "otrevliga" när hon bara vill "hjälpa till" och göra det som är bäst för dem.. Hon som sliter så, fast hon har så ont själv..
Ber man henne sköta om sig själv och släppa taget en stund så blir sur, stött och arg (för hon vet ju bäst?) Många gånger har jag fått i ansiktet : Men om inte jag ser till XX, vem ska då göra det? Det är ju ingen annan som bryr sig..
Så fortgår det tills hon är så dålig att hon får tillbringa en vecka i sängläge.. Sedan är det samma karusell igen.. Så där har jag släppt taget! Jag orkade inte med alla klagovisor och allt ältande om samma saker och hur hon slet ut sig (fast hon egentligen inte behövde) Och hur hon aldrig kunde släppa taget själv, ens när hon själv blev dålig..
Hon ber ständigt om "goda råd", men hon följer inte ett enda, för ingen säger det hon "vill höra", bara det hon behöver höra..

och för mig så måste jag liksom ha en anledning till att inte dricka när det bjuds, som till exempel att man kör bil. Kan ni inte hitta på nåt annat då som inte innefattar alkohol? Kanske gå på bio eller ta en fika mitt på dan?

Nu är helgen här snart. Som jag skrivit tidigare så vågar jag inte gå till läkare/beroendecenter och erkänna mitt problem med alkohol. Jag vågar inte heller tala om det för mina vänner/familj för jag skäms nåt så oerhört. Nu till saken! En kompis skrev tidigare idag att hon vela dricka vin med mig på lördag, och jag var inte sen mad att säga JA!
Ångest ångest ångest.... Nu vet jag förstås att jag inte behöver dricka vin, eller vad som på lördag, de är ju inte ristat i sten direkt.. Men varför sa jag JA?

Jag har inte tänkt ett dugg på alkohol på hela veckan, men så fort hon frågade så smyger suget sig på. Fan!

Jag minns när jag läste ditt första inlägg här. (tror aldrig att jag har kommenterat, men läst) och se nu, en hel månad och inget vardagsdrickande. Wow!

:-)

Jag har lagt till simning ? som kvällsaktivitet 2ggr i veckan. Skönt och avkopplande. Inget alkoholsug alls efteråt. Det är bra med träning! Heja på! ?

Det längsta avbrottet på 1,5 år....idag inget sug o inte särskilt många tankar som kretsat kring alkohol heller. Gick på affären och tänkte inte ens på 3,5: orna. ..Men det kommer alltid tankar på a när jag åker från jobbet. Men de passerade snabbt.
Nöjd. Sov lite bättre natten till idag. Tröttheten är jobbig men har nog mer med min livssituation att göra än avgiftning från a.
Kram alla!

Du är inte patetisk, du har drabbats av en sjukdom, precis som de flesta här på forumet. Starta en egen tråd, skriv och läs, det hjälper att se att man inte är ensam. Det är en otrolig värme här på forumet. Ha en alkohol hemma, då kan du ju inte dricka. Jag brukar planera saker på morgonen ,saker jag inte kan ställa in, då blir det också lättare att stå emot. Ta en dag i taget, var nykter idag men lova inget för morgondagen, ta det då.

Jag tror att det är, när viljan att hjälpa, börjar ta över ens eget liv, så att man till slut inte kan sätta gränser och avstår från att göra saker man själv vill, av hänsyn till den beroendes mående..
När man ständigt oroar sig och inte kan släppa tankarna på vad som händer om man inte är där och "hjälper till"..
När man fixar, trixar och ordnar det man själv tror, är för den andres "bästa" (trots att de själva inte bett om det och inte vill!)
Det är ju faktiskt så, att du kan leda en häst till vatten, men du kan aldrig tvinga den att dricka?!
Man gör sig själv "oumbärlig", så att den andre aldrig får ens en chans att prova själv..
Jag fick några fina ord av en synnerligen oortodox och mänsklig präst en gång. Han sa:
- Vi kan vara svårersättliga för varandra, Men kom ihåg, att ingen av oss är oersättlig!
Det har fått mig, att både vara rädd om de människor jag har omkring mig, men också att våga "släppa dem fria" . För hur skulle de annars kunna växa, om jag ständigt tar ifrån dem ansvaret och därmed "omyndigförklarar" dem?

Idag blir det att hänga här på forumet, jag ska inte dricka idag. Jag var faktiskt och tränade i tisdags, det var ett tag sen. Kändes bra. Ska boka in ett pass på lördag morgon också.

Tack för hjälpen Rosette. Nu begriper jag hur det går till.

Låter tråkigt det där med klådan. Finns kanske nått tillskott man kan ta? Sömnen kommer nog att bli bättre så småningom det är jag säker på. Jag har sovit bättre inatt än på länge. Känns så skönt. Vi få kämpa på och visst är det väl underbart att vakna utan fylleångest? Heja oss!

Nu har jag äntligen registrerat mig!
När jag läser ditt första inlägg så känner jag igen mig till 100%.
Igår var jag ledsen och började dricka vin så fort jag kom hem från jobbet och slutade inte förrän jag somnade. Minns inte kvällen men skickade en massa genanta sms som jag ångrar djupt. Vilken oerhört patetisk människa jag är! Mår så dåligt idag. Har ångest i kubik.
Nu måste jag bara ta tag i mitt drickande. Vill egentligen inte sluta helt men tycker att det är så svårt att vara måttlig.
Hur gör man? Tips mottages tacksamt.

Ja, och var går gränsen för (med)beroende och vanlig, mänsklig vilja att hjälpa...? :O

Tack fina ni, så skönt med lite stöd :)
Inatt sov han oroligare igen, svettig och lite ryckningar :(
Det måste väl betyda att han har druckit igen, på väg "ut" igen...?
Eller att han inte tog just den tabletten, slut på dem kanske...
Mtycket tid (som jag egentligen inte har) går åt till att forska kring allt detta... Vad är rimligt? Känns egoistiskt att tänka så också... :/

Kramar