Senaste kommentarerna i forumet

jag tröstdricker te, och hoppas det hjälper lite!

lyxsorten dessutom, "darjeeling first flush" :-)

vi har alla samma ensidiga, utnyttjande "kompis"! tur man kan skriva av sig här lite!

Det bara kokade till i hela min kropp med. Hade jag inte behövt lämna prover nästa vecka så vettifaen... sitter ensam hemma i min stuga och har pisstråkigt och vet ju vem min bästa vän är. gah!

Jo, jag är törstig. Som barn kunde jag ta en skopa (~1l) kallt brunnsvatten och bälga i mig i ett drag. Men törst kan nog släckas med annat än alkohol ;)

Nu är familjen med, men jag arbetar nästa vecka så vi har ett gemensamt veckoslut, sedan får de turista mera för sig själva på dagarna. Tyvärr blev det värmebölja, vilket inte är lätt för någon av oss, men helt olidligt för ena tonåringen.

Beställde en a-fri öl med maten, men fick en vanlig. Tog en stund innan jag märkte, så jag ides inte påpeka om den saken. Intressant hur olika det kan vara med hur man reagerar. I förra inlägget skrev jag att jag kände mig lätt påverkad av en liten 2% cider, nu märkte jag knappast något fast den stora ölen innehöll ca 4 gånger så mycket alkohol.

Sophie firar ett år i morgon (4th of July), eftersom hon slutade några veckor tidigare än jag. Hon hade aldrig samma sorts beroende som jag, fast hon nog också drack riktigt duktigt och vad jag vet har hon druckit ännu mindre än jag under den nyktra tiden. Ändå verkade hon tveksam om att köpa ett trepack Underberg, då hon nu har magbesvär. Kanske ville hon se min reaktion? Vi kom till att det ändå är ett rätt bra sätt att få en trilskande mage i reseskick igen och jag har inga problem med det, vilket är ganska så skönt (i tiderna för länge sedan då vi ännu försökte minska, ville hon ofta att vi inte skulle ha något starkt hemma alls, utom Underberg och Fernet Branca, som hennes mage "behövde", så där finns nog en del spöken i de skåpen.)

Härligt med värme. Öppnade en flaska a- fritt vitt vin och inom loppet av drygt en timme var den slut. Trots att jag dricker vatten också. hur törstig kan man bli? När jag tänker efter har jag alltid varit en törstig typ. Undrar om det spelar någon roll i dryckesmönstret? Jag har suttit dör med mitt vinglas och vatten och lyckats hinka i mig åtskilliga - av båda sorter. Minns att när jag var liten och kom till någon granne så drack jag ofta vatten även där. Ibland det första jag gjorde. Har aldrig haft tendens till diabetes så det är ingen förklaring heller.
Hur ser det ut med er andra? Är ni törstiga överlag :)?

Jag var liksom inte alls beredd när suget slog till. Hade jag haft möjlighet hade jag garanterat druckit! Så lätt att trilla dit!
Kram på er medsystrar!

Att bestämma sig för att inte vara den som initierar ev inköp är en bra strategi tycker jag!

Hej Soff
Jo du har rätt. Det är säkert så. Tiden...men när man för en gångs skull är duktig så är det ingen som tror. Jag får väl helt enkelt tänka på mej själv just nu. Jag har erkänt att jag är alkoholist efter 15 års smyg som dom redan förstått. Tror det kan vara så att dom skäms att ha en mamma som erkänner sitt alkoholmissbruk. Det du sa om rastlöshet stämmer väl in på mej. Allt ska ske nu:) Jag har ju bäddat för allt detta själv med den satans alkoholen så det är bara och fortsätta vara nykter och hoppas det kommer bättre dagar. Huvudsaken är att mina barn är lyckliga. Dom har bra liv med sina respektive så det är jag glad för. Tack för ditt svar Ska tänka lite på min rastlöshet

jättejobbigt! Ksmsske behöver de mer tid på sej för att tro? Människor skyddar ju sej ofts mot besvikelsr, det är kanske det de gör nu.

Jag vet inte hur det är med dej men mitt alkoholmissbruk hänger rätt mycket ihop med min rastlöshet. Jag vill att saker sks ske nu, helst igår. Kanske är det så för dej också? Att det inte går så fort som du tänkt dej och önskar.

Miami
Kram tillbaka. En lättnad att sträcka ut handen, sätta ord för vad som hänt, och faktiskt någon tar min hand och svarar. Tack.
Finns så många infallsvinklar att bearbeta kring det här, kommer mer hela tiden. Så jag återkommer när det finns ro att älta. visst vill jag ta kontrollen över allt inkl ekonomin. Kommer att köpa en alkoholmätare tror jag. för om att få tillbaka tilliten när han säger att han inte dricker. Samtidigt så vill jag ju inte att det ska vara nödvändigt? Vad är det för en relation? Så jävla patetiskt att inte kunna lita på sin man. Jag vill ha en man som jag kan lita på! Kanske kan jag det. ... från och med nu, tänker jag ibland. Sedan avslöjandet har jag inte kommit på honom med att ljuga. Och jag har sagt till honom hur viktigt det är att han inte ljuger nu. återfall klarar jag, inte lögner. Jag vill inte ha det här ansvaret. Det är för stort. Det var stort innan, vi har många barn. Nu ska jag ta över ännu mer från honom. Samtidigt; han vill ju! Han inser att han är alkoholist, säger han. Att han inte klarar att dricka,alls. Han har inte lovat att inte få återfall. Men ingen alkohol är okej. Jag har slängt ut allt. Och självklart tänker jag inte heller dricka hemma. Ingen mer vinglas över stearinljus här om man säger så.
som sagt, det kommer hela tiden . kram

sitter på stranden och är j-t sugen. Vågar inte föreslå en tur till systemet. Inte idag. Får se hur jag gör i morgon. Har läst igenom min tråd och repat mod.

Förlåt, inte på ett elakt sätt men är det liksom inte sjutton att alkoholen bokstavligen ska kasta sej över dej när du bestämt dej?

Tycker du verkar så stark och bestämd. Du fixar det här! När suget kommer och du blir sugen på rus så kanske du kan tänka på det där härliga ruset av att vakna pigg imorgon istället?

Den ångest som plågar mej som mest är rädslan för sjukdomar. Jag är så rädd att det ska vara försent, rädd att jag förstört något inuti.

Reagerar så konstigt när jag läser om alkoholrelaterade hälsoproblem också: Blir iskall och tänker att jag vill dricka. Jag borde ju snarare tänka att jag inte vilk dricka.

Helst av allt vill jag bara att någon ska säja: Du, det är liten risk att det är någon fara m"ed dej, så mycket har du inte druckit och dessutom bara på helger och bara vin".

Trodde faktiskt att jag skulle vara en av dem som druckit minst innan jag tittade in på forumet men så är det ju inte, det är rätt många som druckit mindre. Och jag VET ju att det är så, att jag legat över gränsen för normalt bruk ganska länge. Nästan en bib VARJE helg. Men på något sätt har jag gjort egna regker för mej själv, läst historier om alkoholister som druckit långt mer och fortfarande lever och känt mej betryggad.

Men det här är i alla fall min största ångest: Tänk om jag redan är sjuk, då är det ju ingen idé? (Otroligt dum tanke)

Men gå till en läkare då? Jag klarar och vågar inte det just nu, kanske sen men inte just nu.

Just ikväll verkar vara den stora "fira in semestern med vin- kvällen" Grannarna skjöt iväg en skumpakork så den träffade mig i hängmattan och som kompensation kom dom givetvis över och skulle bjuda...kvällen blir nog jobbigare än jag tänkt. Men än så länge har inte mitt extrema sug dykt upp, det borde ske om 8 minuter om jag har listat ut hur jag funkar. ;-)

Har också semester, jobbar måndag fem dagar seddn semester igen. Det är svårt. Men det måste gå!!!!!

blir det nu i 10 dagar. ska till fjällen o fajtas mot myggen.
Mår bra i nykterheten o nu ska jag iväg å andas fjälluft å lyssna på porlande bäckar.
Blir väl inget högsommarväder som idag, men det passar mig fint. Svettas idag, och unnar samtidigt traktens barn sina glada stunder i sina små pooler.

M

för ditt svar! Det känns så himla skönt att någon varit med ett tag här liksom bekräftar att: Ja, så här kan det vara!

Apropå träning förresten: Faktum är att det är en av de saker som hjälper mot sug bäst för mej och den enda grej jag kan få ett härligt rus av. Skillnaden med det ruset är att det lämnar en glad och kristallklr i knoppen istället :) Fattar inte varför jag ofta väljer alkohol istället. Så skönt det vore att kunna springa helgen också!

Har tänkt på det där, hur social medier som FB, instagram och så "hjälper" mej att rättfärdiga mitt drickande. Jag ser vinglas och tänker: "Men den och den dricker ju idag och de verkar ju vara så fräscha och ha så ordnade liv" Jo, ja, men de kanske inte kan dricka nästan en halv box på en fredag (eller så kan de det och har också problem). På något sätt inser jag att jag ändå tänkt på alkoholister som att de är lite urspårade i livet men väldigt många här har ju väldigt ordnade liv, utåt sett i alla fall.

Detta kanske är taskigt men om en tänker på att bakom något av de där immiga glasen som åker förbi i flödet så finns det med all säkerhet någon som är som jag. Det hjälper lite faktiskt :)

...semestern har börjat och det verkar vara party över hela stan! Shit vad det suger! Akoholsuger alltså. I mig.
Får bli en tur till butiken och handla a-fritt till kvällen.

Nu fylls hela Facebookflödet av vinglas i sommarsolen och jag känner mig så avundsjuk på att alla kan hantera och njuta av alkohol utom jag.
Min träningshysteri som jag hade planerat går inte så bra heller, det är alldeles för varmt för att springa och jag kan ju inte åka till gymmet en så här fin dag!
Nu, ner till sjön med kidsen och svalka oss lite.

Hur gör man med barnen när man lämnar sin partner som dricker för mycket? I vårt fall skulle det vara självklart att vi tog varannan vecka. Men jag vill ju inte att barnen ska vara utan någon nykter vuxen. ..och en hel vecka stöten. Det måste väl vara ännu värre för dem, eller? Då skulle def. deras tillvaro bli trasig. Trasigare än den är nu. Risken finns ju att drickandet eskalerar i den vevan (en ursäkt att dricka). Hur har det fungerat för andra som faktiskt lämnat? Problemet borde ju finnas även om maken har barnen bara varannan helg.
Ursäkta om jag snor din tråd Emela. Men jag tänker att du också funderat på det.

Vad skönt att du inte bara fortsätter, låter det snurra vidare för att sedan "vakna upp" i slutet av sommaren och ha befunnit dig i alkoholkarusellen dag efter dag.
Det blir så och är så för så många som vi alla vet...
Du är inte värd ångest, trötthet och bakfylla du är värd skratt, harmoni och ro.
Jo! Jag höll i Steglitsan (pocket) igår i bokhandeln men valde del två i serien om Maj...
Tänkte hur som helst såklart på dig då iaf.

<3

Hej Soff, jag såg ditt inlägg på min sida. Tänkte att jag kommer till dig och svarar. Välkommen som sagt, jag förstår precis hur det är i början här när man bara läser och läser och skriver. Man suger åt sig ALLT. Jag tror att det är helt logiskt. Det är klart man vill prata och dela erfarenheter med likasinnade när man fattat ett så stort beslut. Men det är inte så många som man kan prata sig till leda om det med.

Jag tänkte på det som du skrev om gällande pirret som man vill känna utan alkohol. Det gjorde jag! Fast kanske inte direkt men ett par veckor in i nykterheten så kände jag en så enorm tacksamhet. Nästan så att jag fick ont i huvet över allt jag tänkte på som jag var tacksam över. Middagar med vänner mindes jag med värme eftersom jag tycket att de var mer äkta än det varit på flera flera år (det lägger sig dock).

Sen har vi ilskan, läste att du redan känt av den. Ho ho jaja, den är vi flera som åkt på. Det finns lite historier här och där här på forumet när vissa av oss ilsknat till på personer som fått åka på det. Ibland kanske lite oprovocerat....vissel... Det hör till! Det händer massvis i psyket, både genom att kroppen inte fattar att det inte kommer alkohol men sen också för att man börjar reflektera över hur saker och ting kommit att bli de senaste åren.

Ser så fram emot att följa din resa och du, släng gärna in lite träningsinspo. Det skulle säkert fler med mig härinne behöva ;)

/SL

Är också ny här. Och känner igen en del. Inser att jag är tacksam för att min man insett problemet åtminstone. Det är ju också en milstolpe. Samtidigt kryper ovissheten. tänk om han bara säger så. tänk om han inte klarar det. tänk om.. tänk om..
Jag har missat alla min mans gömmor i 5 års tid! (Hur korkad är man inte då?). Nu är jag livrädd för att missa någon. Tror faktiskt inte att jag kan hitta alla ställen han skulle kunna gömma något. Lösningen är kanske att bränna ner förrådet (fullt och svårt att ta sig fram.)

Iallafall. Det jag tänkte svara dig på är att jag också kämpar med det där om vad folk ska säga, när man är "fina familjen". Ingen skulle tro att detta hänt oss. Jag tror det knappt själv heller. Och barnen har inget märkt. eller har de det ändå? (det har druckits mest när de lagt sig.) Han har ju varit tröttare än annars. Tror jag... Vet inget alls längre.

Att bry sig om vad andra ska säga, det låter ju så ytligt, men visst är det en parameter. Vi har inte ett jätterikt socialt liv, och jag skulle ibland vilja ha ett större. Vi har oftast bara inte tid och ork. Men när vi träffar ett annat par, typ grillkväll, så dricks det oftast ett par glas vin. Min man har inte blivit speciellt full eller så, ohc inte druckit (verkat dricka?) mer än någon annan. Nu ska han alltså hävda att han inget vill ha. För dealen är att han ska sluta helt.

Att tala om att man är alkoholist är inte något enkelt. Det finns inga misstankar ute i vänkretsen, vad vi vet heller. Han har ju aldrig blivit full, eller plockat fram flaskan vid fel tillfälle. Det har varit ett smygdrickande när han är ensam. Jag tror att det kommer att bli konstig stämning när han tackar nej till ett glas vin. Alla kommer att stå där med sina glas och känna sig "dumma" om vi säger som det är. Jag tror folk drar sig undan, vi kommer inte att bli bjudna igen, om vi har något så pinsamt som en alkoholmissbruk i bagaget. Alla får liksom kollektivt dåligt samvete för sitt glas vin, om alkoholmissbruk finns i rummet. Fan. Jag antar att jag skäms. att mannen skäms. Och samtidigt skäms jag för att jag skäms. Han kommer att komma med ursäkter för att inte dricka. Och sedan kommer det att trugas, och skit också, hjärtat kommer att hoppa ur bröstet på mig. Alltså: Jag kommer inte att sprida vetskapen i vänskapskretsen, men anledningen till det är att maken erkänt problemet och lovat sluta dricka helt, dvs. just nu har han ställt båten med fören i rätt kurs. Däremot är jag på väg att berätta för ett par goda vänner nästa vecka. Och jag tänker prata med er här. Någonsorts ankare måste upprättas, tänker jag. Ifall det här går åt helvete, så behöver jag hålla mig på rätt köl.

KÄnner också igen mig i tankarna kring din familj. Alla tror också att vi är så "rediga". Folk ler över att barnen är så fina och välartat väluppfostrade. "så goa" kan de ju bara ha blivit under lyckliga hemförhållanden, eller hur? Vi är ett sånt team. Och hur engagerade vi föräldrar är, vi har def. läst rätt böcker innan vi skaffade barn.
Och jag vill gärna ha kvar den självbilden. Om jag separerar så finns det ju ännu mindre chans att få det som jag vill ha det. så länge man är ihop så finns ju alltid chansen att han blir nykter och det blir så där bra som det var tänkt. Just nu är det ju nyktert här, så jag hoppas på det. Hur mycket märker barnen nu, tror du? (frågan berättigar kanske egen tråd) Hur mycket märker de av bråk och sådant? Sånt måste ju också tas med i beräkningen, tänker jag.
Sköt om dig. Livet är en käftsmäll ibland.