Senaste kommentarerna i forumet

egen åsikt är ju att allt som kan få tillbaka mig i gamla vanor är helt förkastligt för mig. Jag har ju gjort valet att sluta dricka och då vill jag inte ha nåt som kan dra igång mitt gamla system. Jag har flera vänner som har fått problem efter att ha varit på nåt som dragit igång det gamla och jag törs inte chansa.

Är det ok att ta en ciggar istället för cigarett när du försöker sluta röka ?

Precis så är det, jag kan skriva under alla fördelar du beskriver och många fler. Och aldrig har jag ångrat mej dagen efter att jag inte drack:)

...ska man säga! Berra for president. Mycket bra skrivet! :)

Fruktansvärt klargörande beskrivning.
Det är Berra ut till sista stavelsen.
Har sagt det förut, säger det igen

-TACK!

Dröjer innan jag kommer gräma mig över priserna.
Tråkigt att se, och veta att man själv, klagat på ungarnas vilja att köpa "dyra" saker i affären.

När mamma eller pappa köpt vin och sprit för tusenlappar.

Jobba nu, god bra och
En nykter härlig morgon!

/A

Man får skynda långsamt, är själv en personlighet med kort tålamod, funkar det inte direkt så ger jag oftast upp, varför ladda på ett dött lopp?

Men med min nykterhet så fick det växa fram först, medvetandet först, och sedan det abrupta beslutet, jag var motiverad redan innan jag slutade,
beslutet var inte taget ur luften, utan kanske år av velande och halvtappra försök...
Jo jag berättar inte om åren innan då jag trodde jag skulle kunna trappa ner, men då fanns inte forumet på samma sätt.
Det var ett dött lopp för mig, jag hade inte vänt ut och in på alla eventualiteter som jag kunde konfronteras med.

Men sen...då var jag motiverad, jag hade inget annat att skylla på än mig själv, inte bara den här gången ska jag dricka, utan börja sluta nästa gång..
Inte skjuta upp och leta anledningar, det kan man ju inte göra med räkningarna t.ex, men det går ju bra med städningen av någon sorts anledning!
Man vet vad som går att tänja på, man vet det bara...

Om man har haft sönder något på en fest och ingen såg det, så kan man ju gömma undan det och hoppas att ingen upptäcker det föränn dagen efter och då är det svårt att få tag på den skyldige, man skäms och vet att det enda rätta vore att gå rakryggad fram och erkänna sin klumpighet och erbjuda sig att ersätta det trasiga.
Ändå gör man det för det finns en chans att man inte upptäcks, man fegar helt enkelt ur, på samma sätt ljuger man lite inför sig själv med sin egna konsumtion.

Visst ibland går vinglaset i golvet med ett ljudligt kras, och det finns inte en chans att slingra sig ur det, man kan försöka ljuga och säga att någon knuffade dig,
Men ibland är det alldeles uppenbart, du är den skyldige och man har svårt att ta smällen så där offentligt, man skäms och det visar på en svaghet.

Att vända på det hela och plötsligt bli den som får uppmärksamheten därför att man INTE dricker är också jobbigt, att ständigt behöva försvara sitt val...
I mångt och mycket så händer det att man avslöjar andras dryckesvanor genom att våga vara nykter, och då går de i försvarsställning,
allra helst i grupp men knappast i enskildhet...

Om det bara handlar om "smaken" så finns det inga bra ursäkter, dagens nollbira och vita viner är helt ok, groggar går att göra lika fina och välsmakande utan spritsmaken, man behöver inte dricka ur ett mjölkglas bara för att man dricker det alkoholfria alternativet, och en annan sak har jag upptäckt...
Det alkoholfria alternativet får aldrig kosta något, man köper glatt en flaska vin för en hundring, men aldrig en läsksort för samma pengar!
Därför har jag bestämt mig innan, vill jag gå på fest så köper jag bara det allra bästa, och det brukar vara många nyfikna smaker som gör mig sällskap bland de andra gästerna, vad dricker du för något?, får man testa, men det var ju gott ju...är rätt vanliga reaktioner...

Det handlar alltså nästan alltid om berusningen i alla fall, man kan inte skylla på så mycket annat, man vill bli berusad, och det var det jag inte ville.
Så från tanke till handling var det egentligen fråga om år för mig, men när jag väl hade börjat sluta ville jag inte sluta sluta, det hade blivit ett nederlag.
Envisheten hjälpte mig, och de som inte kunde hantera mitt nya drickande finns inte kvar i min bekantskapskrets, de var ju helt enkelt ett fel sällskap,
Om man inte kan umgås utan alkohol, så är det ett felaktigt umgänge, det är byggt på felaktiga grundstenar, bara fylla..

Så man får gå lite stolt och tjuraktigt igenom denna fas, och vara beredd på mothugg och ifrågasättande, det är inte lätt...
Du kan trösta dig med att folk som frågar dig mycket om varför du slutade dricka, är oftast de som står i tur att sluta dricka och de behöver mer inputs för att motivera sin stora förändring, så ni är på olika sidor om gränslinjen, men ändå väldigt nära varandra...

Så ta det lugnt med ditt tillnyktrande, allt har sin tid, och motivationen måste vara på topp innan du går in för det, beslutet är taget för dagen, veckan, månaden framöver tills det inte längre känns som om det är besvärande alls, om man tänker att jag kommer aldrig mer få känna berusningen så är målet ouppnåeligt på en gång.
Det går alltid att ångra ditt beslut när som helst, frågan du måste ställa dig varje gång är om det är värt det, hoppa över fyllan den här gången du kan alltid ta igen den vid ett senare tillfälle, och så tänker du så nästa gång också, så har dagar blivit till veckor, som blivit månader och till slut år..
Sedan är det inget problem längre utan mera en självklarhet, because you're worth it..
Ingen är värd en bakfylla med ångest, inte ens den enkla tröttheten som kommer när man för en gångs skull drack måttligt, för man vet att dricka måttligt tillhör ovanligheterna när man är någon som inte vill kalla sig för en alkoholist, men har alla beteende som kan liknas vid dem...

Hur länge ska man orka ljuga inför sig själv?

Jag orkade inte längre, livet blir inte sådär underbart som man kanske hade hoppats på, men det är ärligare, sannare och verkligare.
Framförallt så behöver jag inte umgås med lögnare hela tiden, den där andra sidan av mig själv, och bara det känns bättre.

Jag sover bättre, mår bättre och har mer pengar kvar på kontot, slipper stressen med att se till att ha något drickbart hemma hela tiden osv...
Listan kan göras hur lång som helst, och vissa ser andra fördelar större än andra, och det bästa sättet att uppleva det är att testa det själv.
Man kan alltid ångra sig, men varför skulle man vilja det, så fantastisk är inte en stund av berusningen...

/Berra

Berra, du skriver så bra och det är så rätt. Metaforen med badrummet, spackel, reglar och fundament är riktigt mitt i prick.

Jag själv önskar jag var i din nykterhet just nu, Men den kommer så småningom med många dagar och månader till slut.
Mitt problem är att jag vill ha mycket tid på kontot snabbt. Vrida fram klockan liksom, men det går ju inte, och tur är väl det. En dag och en sak i taget.
Det bli lätt lite stressande att tänka som jag gör.

Tack för din knivskarpa insikt och analys!

LillPer

Jag är glad över ALLA i våran lilla familj.
Men mest besviken på mig själv, fast jag inte skall vara det.
Men sent skall syndaren vakna.
Men jag ropar inte hej, med risk för att hamna i bäcken.
Det är lång väg att vandra.
/A

det finns inget annat sätt än att fortsätta. Det är som ett jobb, man måste kämpa på varje dag om man ska få någon lön. Och vår lön blir ju ett värdigt liv, så det finns all anledning att vi går vidare, dag för dag, eller som i ditt fall kanske vecka för vecka. Nu ser jag framför mig månad för månad, och det är inte dumt det heller.
Keep on,
Fenix

Det måste vara ens eget beslut och eget val. Sen kanske omgivningen ger såna ultimatum att det blir ens eget beslut. Jag vet att det inte varit lönt för nån att försöka tala med mej, berätta att jag dricker för mycket och borde dra ner. Ha! Som om jag inte visste det! Måste bara komma till skott. Ett eget beslut som sagt men i mitt fall med vetskapen om att det inte skulle gå att hålla uppe fasaden mycket längre. Men tidpunkten valde jag. Nu är jag nykter helt för min egen skull men till omgivningens glädje är det nog.
Adde säger det så bra, som den finaste gåvan till sej själv!

Berra han är en klippa.
Och är det nåt vi alkisar är världsbäst på så är det lögner och framförallt självbedrägeri. Du är välkommen upp i skutan, den tuffar vidare på nykterhetens böljande vågor.

Kram!

för den Mammy Blue :-)) Att vara nykter för min egen skull är den finaste gåva jag kan ge till mig själv !

är det kanske ingen bra ide att hänga upp sin nykterhet på andra. I synnerhet inte på barnen. Nej sluta kan bara man själv göra, trivs man med hurra- rop, så kan anhöriga och vänner vifta med flaggor och jubla längs vägen, men det är bara ens eget race, det kan ingen annan göra åt en.

Med hopp om en lika trevlig resa som jag själv haft!
/MB

Hoppas verkligen att du får tag i roten till till det onda.
Du har börjat din resa till helning.
Jag önskar dig all lycka till på färden.
Kramar/A

Detta är nog inget som fixar sig självt.
Men ju mer vi är tillsammans .... :-)
/A

markatta går rakt in i mig. Jag kan också intyga att demonerna släpper inte taget bara för att man låter dem vara ifred... Jag mötte en demon (jag vet hur min "ser ut"/tar gestalt numera) för kanske 1½ år sen och skrev om det här. Vännen victoria skrev då "när du möter demonen vik inte undan med blicken". Jag gör mitt bästa för att leva efter det... med varierande framgång men jag släpper inte taget. Jag har förvisso inte "sett" demonen trots att den har en föreställd gestalt. Dess närvaro förföljer mig mer när livet i övrigt är lugnt - så som jag uppfattar att du beskriver. Jag försöker numera möta med stadig blick och se den (fanskapet) rakt in i ögonen.
Systerliga kramar / mt

för era svar. Jag får vänta ut att dåsigheten försvinner, helt enkelt.

Vet ni, jag fortsätter att vara glad, i f.m. har jag varit på ultraljud av min lever, på egen begäran. Bokade in en tid 26/7 på vårdcentralen, för att få blodprover tagna, främst leverprover, för att jag var så orolig över att jag sabbat den fullständigt (hade en slags "tryckkänsla över den regionen, och då hade jag ändå varit tillfälligt nykter i 24 dagar.)
Läkaren kände på min lever och sa att allt kändes bra, men jag insisterade på att få remiss till ultraljud iaf, vilket han skrev.
Ja, först fick jag ju veta att alla värden var OK, även bukspottkörteln, och då jag fått veta det, dagen efter drack jag igen för att "allt var OK".
Sen blev det ju tack o lov ett stopp och jag begärde Antabus, så jag har nu varit nykter i 14 dagar. Ja, för att återgå till ultraljudet, så var allt OK med det också, ingen förstoring, ingen förkrympning (cirros alltså). Himmel, vilken lättnad! Jag har varit så orolig.
Visserligen var läkaren inte särskilt trevlig, han hade klart läst i remissen typ: "Kvinnlig etyliker, orolig för leverskada..." Han såg ju bara en 2:a klassens medborgare som satt där.
Han presenterade sig inte, tog inte i hand, tittade mig inte i ögonen, var allmänt nonchalant och sen när han var klar, så kastade han en pappershandduk på min mage, utan att säga nåt, för att jag skulle torka av mig gelen.
Jag hade sagt till honom innan undersökningen varför jag var där, så han sa iaf att jag kunde vara lugn, allt såg bra ut, inga konstigheter.

Så nu kan jag andas ut, gällande detta. Givetvis vet jag att det är mer än hälsan man skadar med drickandet, det sociala livet och allt blir ju nedprioriterat, men jag håller sakta men säkert att ta tag i livet.

Ja, nu var det himla mycket om min lever idag, men jag är så oerhört lättad över beskedet, så jag behövde bara skriva av mig, fast vi inte känner varandra.

Massor av kramisar!!!
//Cookie

jag stämmer in i dina ord om beundran!

Så starkt Markatta att se och förstå samband.
Jag har full förståelse för att du ibland tänker att det var lättare när pojkvännen drack - så har jag också tänkt, många gånger! Men det bästa är när man kan ta tag i sitt egna!

Jag går fortfarande på samtal - det kommer upp så mycket saker och jag behöver hjälpen! Och - jag har också av olika skäl gått på samtal etc innan, men aldrig varit så ärlig som jag är nu!

Det blir många likheter som jag ser hos mig själv och din farsa. Jag har dock sällan missat jobb, eller varit sjukskriven för annat. Alltid druckit helger och ledighet. Konfronterats och anpassat mig efter den nya situationen ett tag.
Men det är bara så sjukt löjligt, lögnerna man håller på med.
Alla ärenden till köket för att spola vatten eller diska upp lite! Patetiskt.
Jag har återigen vaknat upp från min senaste förnekelse och försöker nu ta mig ur skiten igen.

Jag tror din farsa är medveten om sitt problem, men han tycker kanske inte konsekvenserna av sitt drickande är stora nog. Det är bra att du konfronterar, det har hjälpt mig mycket. Skam och uppvaknande. Sedan måste man hela tiden få näring i sin nykterhet och inse att man aldrig mer vill tillbaka. Inte romantisera bilden, att det kanske inte var så farligt.

Jag tror att om du verkligen kan få din far att öppna sig och berätta så är det en stor hjälp för både honom och er. Men det kräver att man är ärlig. Jag skriver inte alls detta som någon expert, bara vad jag vet funkar för mig. Öppenhet och erkännande av sitt problem.

Du ska nog fortsätta tjata på din far, men någonstans går gränsen, han måste vilja själv.

Lycka till från
LillPer

Som vanligt känner man igen sig själv i många berättelser, jag ser mig själv i din.
Jag har aldrig problem att vara utan på veckodagarna, men som jag berättat tidigare så bygger jag under veckan upp en längtan och ett sug inför helgen, sen kör jag järnet i två dagar och har sjuk ångest söndag, måndag. Så där har det hållit på. Jag har kunnat upprätthålla denna kultur eftersom jag är väldigt mycket hemifrån. Fast jag har kört på hemma också, men mer i smyg med gömda burkar i garaget.
Jag är uppriktigt så jävla trött på detta beteende så för en gångs skull tror jag verkligen att jag menar det.
Jag har sagt det så många gånger förut, och faktiskt "lyckats" vara vit i några månader titt som tätt.
Nu känner jag mest hopplöshet och förtvivlan när jag tänker på första ölen. Det blir som du beskrev aldrig så att det räcker med en.
Nä, jag har banne mig gett upp nu.

Nu är jag dålig på att ta en dag i taget, jag är redan på fredag i mina tankar och planerar hur jag ska göra då för att klara mig.
Jag har en liten plan som börjar ta form. Huvudsaken är att jag klarar det. Det gör jag.

Återigen, lycka till! Tillsammans fixar vi detta!

LillPer

full av beundran för det jobb du gör för din egen skull.

Att vända blicken inåt och "förändra det jag kan" är/var nog det jobbigaste som jag upplevt nån gång. Jag trodde i min enfald eller, ja, okunskap, att när jag tömde ryggsäcken i början av min nyktra karriär så skulle allt vara bra men icke så. Det är förvånansvärt vad med skit som göms inom en och som pockar på uppmärksamhet vid de mest olägliga tillfällen. Saker som hände för hur länge sen som helst kan liksom knacka på och vill ha uppmärksamhet. I början försökte jag trycka tillbaka dem till hålan som de kom från men det funkade inte så bra, de måste lyftas upp i ljuset.

Och idag vet jag att det är livsfarligt för mig att välja den lätta vägen och fly från skiten. Det var ju mitt första, och bästa, val som aktiv alkis.

Jag försöker idag att ta emot dessa gamla spöken med öppna armar och se att jag idag har möjlighet att hjälpa dem till en bättre värld än i min gamla, misshandlade, och stundtals röriga kropp. Och oftast tackar de och tar emot hjälpen med att komma ut i ljuset efter så många år i mörkret.

Sköt om dig !

Lycka till. Vill gärna följa med på resan....

Mår lite....för dåligt just nu bara....

Jag har ännu inte tagit tag i det där att söka hjälp från annat håll än alanon. Jag vet att man aldrig "blir klar" med sig själv och sin självutveckling men det tar ändå emot. Jag har gått i så många olika behandlingar och terapier genom åren och någonstans tänker jag att herregud, hur fucked kan man vara. Egentligen så har jag svaret, bara att jag spenderat mer än halva mitt liv med att göra allt för att undvika det och lura mig själv. En händelse för många år sedan som har påverkat hela mitt liv. Det har jag aldrig berättat för någon av de terapeuter jag träffat. Jag inser det nu då stubinen till alkoholbomben inte längre är tänd. Den ligger där och kan kanske tändas en dag men just nu känner jag ingen risk för explosion.

Så nu när det är bra och lugnt och jag känner mig trygg på många plan så kommer jobbiga minnen från långt tillbaka, sådant jag glömt bort, förträngt. Det är svårt att inse att trots att det runt omkring mig är bra så mår jag inte helt bra, för jag har låtit detta styra mitt liv. Jag fattar nu att oavsett om mina nära blir nyktra så blir det inte bra förrän jag vågar bearbeta detta. Fan. Pusselbitarna börjar falla på plats och jag är säker på att jag aktivt valt att leva i destruktiva relationer och förstärkt detta just för att slippa bearbeta mina trauman och bekvämt låtit alkoholen bli syndabocken för mitt mående. Hela tiden ha något jobbigt och påfrestande att fokusera på för att slippa fokusera på det som är ännu jobbigare. Nu har jag inget sådant yttre att skylla på. Måste möta mina demoner. For real.

Det är så jävla inte ok att jag i smyg tänker att det var bättre när min pojkvän drack för att jag slapp känna och tänka varför jag mår dåligt och gjorde långt innan jag träffade honom. Kommer säkert ångra att jag skriver det här men det är den markatta som väljer flykt som kommer ångra och inte den markatta som ärligt önskar en förändring. Jag känner mig både lycklig över att ha knäckt nöten och rädd för att falla.

Ta hand om er

Du kommer att klara det, ingen järnvägsräls raskt fram.
Nä det kommer toppar och dakar hela tiden, men nu kommer du ha lättare att möta dem.
Nu kommer livet till dig.
Njut njut för det är du värd!
Kramar/A

Promenerade till jobbet idag - skööönt! Njöt längs med lilla sjön och kunde inte låta bli att le - jag är på väg mot min egna lilla röda stuga! Jag trodde att jag var tvungen att ha en man för att ha familj, hus, trädgård och ekonomi att kunna leva som jag vill. Men jag känner mer och mer att jag har styrkan i mig - jag tror att jag har ekonomi att ha ett hus, jag har familj och jag kommer om några månader att bo i ett hus som jag ska göra till mitt.

Jag har lite svårt att leva i nuet - drömmer, planerar och har redan börjat fixa för flytt, men jag mår gott.

All kontakt med exsambon är just nu lugn, och jag försöker att inte ta åt mig, inte tänka så mycket - jag gjorde ett val som jag är nöjd med!

Efter att ha läst Berras meningar har jag fått mig en tankeställare...........
Nu! Får det vara nog, för min del känns det som.

Ååååååhhhh det kommer över mig en massa skuld, en känsla som inte känns angenäm.

Tror den uppkom när jag läste vad fantastiska Fia skrev.

Men även när jag läste vad Adde skrivit till Kerran.

Nu skall jag inte ha något skyltfönster med att jag tränar jag dricker inte, så mycket

Jo i förnekelsens tecken, jo jag dricker.
För mycket , för ofta.......... ..

Men nu, 26 augusti.
Låt detta bli min dag!

26 augusti 2013

Tack ALLA från en Hatte & Fnatte.
Vilken kraft i forumet!
/A