Senaste kommentarerna i forumet

jag orkat skriva men jag har lusläst alla trådar och samlat kraft... sist jag skrev i min tråd bröt jag all kontakt med min ex eftersom jag inte kunde träffa honom utan de gamla känslorna. Nu har jag haft snart en månads "avvänjning" och det har väl gått sådär... Har visserligen inte haft något "återfall" men suget har varit där varje dag ;-) Jag har använt tiden till terapi, böcker om medberoende och nu senast mitt första al-anon möte ikväll. Och visst har det hjälpt en del - jag ser mina kontrollbehov mycket klarare nu, förstår att det jag trott vara hjälpsamhet från min sida har varit ett förtvivlat försök att få kontroll över situationen. Det kommer att bli svårt för mig, men jag måste tro att saker och ting utvecklar sig som de skall och måste - utan att jag blandar mig i.
Och mitt i alltihop hör exet av sig igen och vill träffas och prata... Vet inte vad han vill och inte heller om jag är stark nog att hålla mig neutral - vad jag tyvärr inser är att jag är långt bort från att släppa hoppet! Att han fortfarande dricker vet jag, inte i vilken utsträckning. Kanske en utopi, men hoppet jag har nu gäller inte hans alkoholproblem utan mina egna - om jag hittar min egen kärna är kanske en vänskap/kärlek möjligt oavsett vad han gör? Men där är jag ju iofs inte än!
Mycket i huvudet ikväll - och konstigt var det på al-anon men man kanske vänjer sig! Man har så många frågor att ställa, vill diskutera, föra dialog som man är van vid...men man får liksom nöja sig med vad folk väljer att berätta... Sen vill man ju ha råd och tips av dem som gått igenom en del, men det funkar tydligen inte så att man kommenterar och ger råd, hmmm svårt för en som ska vrida ut och in på allt som jag. Och det här med de tolv stegen - ska man jobba en efter en eller alla lite samtidigt? Vissa känns ju med alla gudord närmast omöjliga - även om jag vet att jag kan ersätta gud med min högre makt.
Blir lite att grunna på i veckan...

att oavsett vad jag tycker om era senaste inlägg, så kan det omöjligt vara så att en användare tar död på ett forum! Om man bara får lov att skriva klokheter och jämt gå framåt i sin utveckling skulle det till slut vara väldigt få som kan bidra med något här! Visst är det så att man gärna skulle vilja berätta om hur bra det går och hur man äntligen sett ljuset, men de flesta dagarna ser tyvärr inte ut så... Jag har inte skrivit mycket på ett tag och delvis är det därför. Man skäms när man dag efter dag kämpar med samma ångest som inte leder någon vart, skäms för att man vet vad man BORDE göra (eller egentligen INTE göra...) men att man är som förlamad iallafall. Ja, jag har skrivit till dig att jag känt mig provocerad av dina inlägg, men det betyder ju inte att de inte är värdefulla. Att jag blir provocerad är ju för att JAG förmodligen känner igen mig i din velighet - jag vet ju att min lycka inte går att hitta hos någon annan (och alldeles säkert inte hos min aktive alkoholistpartner!!!) men ändå kan jag inte släppa drömmen helt. Precis som du inte vill släppa drömmen om att kunna njuta normalt av dina flaskor kanske.
Det kan tyvärr bli så att två personer har en dålig dag samtidigt och därför kanske reagerar häftigt på saker skrivna men menade på ett helt annat sätt. Jag fick ett värdefullt tips av kloka flygcert en gång - att aldrig skicka iväg ett meddelande i stundens hetta utan först skala bort alla känsloyttringar i det. Det har hjälpt mig både en och två gånger!!!
Hoppas att alla inblandade fortsätter skriva...

Jag önskar alla lycka till, även du Fia.
Men ursäkten kan du glömma.
Jag gillar inte dig, nån stans.......
Men hoppas allt du tar för dig blir bättre än vad du önskar.
Vi har massa nya på intåg, jag säger bara att ni skall sträva på ocj kämpa. Det blir bättre, kanske inte direkt. Men det blir bättee.
Vi har se gamle, Berra, Adde, mfl.
Lyssna på dem....
Markatta, m.t och många fler, Anli and so on. Mama blue, världens bästa som gått från klarhet till klarhet.
Love you my big gal...... ..
Detta var alles, Fia! Ser du att jag försöker vara snäll. Jag hoppas du klarar dig framöver.
Jag gillar inte dit resonemang, men gillar dig ibland. Och ibland är du bara Fyllefia.
Alles/A

Som försöker med hjälp av antabus. Jag självmedicinerar, dvs jag bestämmer helt och hållet när jag vill ta min medicin. Det borde ju vara enkelt tycker man att bara svälja den där förbaskade tabletten så är det slutfunderat. Men hjärnan fungerar ju inte så tyvärr. Det kanske är bra om du LillPer får gå på regelbunda kontroller i början så det blir rutin av det.

Själv ska jag ta mig i kragen och börja äta min medicin igen.

Lycka till! Nu kör vi en nykter höst.

och lär mej.

Kram!
/MB

Min nya vän from i morgon...då kör vi!

Min nya vän from i morgon...då kör vi!

gjorde jag nånting som betyder väldigt mycket för mig och som ger mig en sanslös lycka!

Det var många år sedan jag var med om det sist och jag trodde inte att jag skulle få möjligheten igen men efter en del turer så var det dags igen. Det har inget med alkohol att göra annat än om jag hade fortsatt min alkisbana så hade det varit totalt omöjligt.

Märkligt är att det inte ger mig några som helst ekonomiska fördelar men kan betyda mycket för andra och jag önskar så att jag nu än mer kan sprida budskapet så fler upptäcker glädjen av att göra något bra för andra. I tider där allt räknas i pengar oavsett vad känns det extra bra och påminner om min ungdom när jag faktiskt kände på samma sätt. I medelåldern var jag ju tvungen att räkna varenda spänn då barn och liv krävde en god ordning så på nåt sätt är cirkeln sluten.

Jag är tacksam för att jag idag har möjlighet att få uppleva denna fina känsla och det tack vare att jag inte tar det första glaset !

med fina utsikter :-)

oerhört stark livsnärvaro... Vill ta till mig och ta vara på varje stund av livet så som det är nu. Egendomligt att det är bara tre år sen jag stod på uppbrottets rand... "på tröskeln" - jag vet hur det såg ut rent konkret för min inre syn... det känns avlägset, som i ett annat liv.

Just nu, den senaste tiden känns det till och med som om demonen mist något av sin makt - det onda finns kvar men har flyttat närmare och är underligt nog mindre hotfullt på nära håll... Kan inte klargöra närmare... men det är bra att skriva ner... att sätta ord på... fästa på papper (fast det är en dataskärm...:) och se orden i skrift.

Ser med tillit att de forumtrådar som är i någon bemärkelse sammantvinnade med mina glänser starka och skimrande i sensommarsolens strålar.

Ser att forumet är en plats där jag kan öva mig i sinnesro... jag behöver inte ta ansvar för det som inte hör mig till. Befriande.

Allt gott till alla / mt

och vet att du vet det...
Forum är en bra plats att öva sig i sinnesro...
Kramar / mt

att se det stora i det lilla... det är stort.
Kram / mt

...på återbesök och blivit mer än godkänd så utsikten ser god ut inför helgen.

Passar på att strosa runt lite bland folk. Åh, vad jag njuter av att kunna röra mig fritt ( just nu lite långsammare än vanligt), möta människor, ta en fika, få del av världen runt mig. Kravlöst, öppet, stilla, se leenden...så bortskämda vi är här uppe i norr och jag passar på njuta extra mycketnär jag nu är schemafri.
Önskar alla allt gott! Njut det lilla, det är stort!

...vännen..all respekt till dig.

Lyfter på hatten och överräcker rosen. Adde misstycker nog inte ;)

..jag "ser" dig, det gör jag alltid...

Berra

till dig du fina människa !

Ja här finns många erfarenheter av våra ansträngningar för att slippa hålla på och förstöra både för oss själva och för de anhöriga. För oss som "gått för långt" finns sällan någon återvändo. Läs och skriv, dina erfarenheter som du skriver ner här kanske kan vara till hjälp för någon annan.

På återseende!
/MB

så är jag så glad att ni finns här på anhörigdelen, mina klippor, hoppas ni vet vilka ni är. Ni får mig att skratta, gråta, känna. Ni är anonyma människor men som ändå betyder mycket.

Jag är blir påverkad av vad andra skriver på forum. Jag får sätta mig på tangentfingrarna när jag vill gå in på alkisdelen och "hjälpa", reda ut, lösa och komma med råd. Jag är medberoende och jag är människa. Jag läser Addes ord till Kerran för ett tag sedan om att släppa taget då en människa inte själv har en inre önskan om att sluta dricka. Det får mig att inte agera på impuls. Även på ett anonymt forum behöver jag se om mina beteenden som om forum är ett litet mikrosamhälle där rollerna kan befästas precis som ute i det övriga samhället. Det som gör det lättare att bryta här är det anonyma skrivna ordet, med inloggning när man vill finns också en större möjlighet att trycka på sin egen pausknapp än vid möten in real life. Det ser jag som en resurs som jag kan använda mig av för att öva. Ibland är det så enkelt som att byta, gå till ett annat virtuellt rum och läsa följetongen på hatten och rosen. Humor är en jävligt bra pausknapp.

Berra skriver att han läser allt som skrivs på forum (hej Berra!). Det gör jag nog också för det mesta. Oftast tänker jag att det bara är de som svarar som läser men så är det ju såklart inte. Jag följer vissa trådar där jag själv inte skrivit så mycket som hej men får ändå behållning av det. Det påminner mig om vilka stora avtryck vi lämnar hos varandra här, ibland utan att ens veta om det. Utan att drabbas av hybris så tycker jag det är en häftig känsla/tanke att kanske själv ha hjälpt någon jag aldrig varit i kontakt med, bara genom att skriva om mig själv. Det gör det samtidigt ännu viktigare att jag ibland kan trycka på min pausknapp.

Inatt drömde jag att jag drack alkohol, en massa glögg av någon anledning. Jag kände en oerhörd skuld och skam, i drömmen, inför min pojkvän, för att jag sagt att jag ska vara med honom i nykterheten (i verkligheten alltså). När han i drömmen kom till festen så vände jag bort huvudet då han skulle krama mig och jag kedjerökte en massa cigaretter(som jag i verkligheten slutat med) för att han inte skulle känna lukten av starkvinsglögg i min andedräkt. Jag vinglade och startade slagsmål. En riktigt obehaglig dröm men i efterhand, nu när jag vaknat nyktert, ändå intressant. Bara en dröm visst men jag undrar ändå om det var så här han kände då han drack och smög med det för mig, vilken jävla stress att dölja och rädslan för att bli påkommen och konsekvenserna, usch! Kanske John Blund ville att jag skulle få lite perspektiv, känna på hur det kan vara på andra sidan.

Kramar!

Hej igen! Jag är ledsen för att du "tvingades" ta tag i Romflaskan. Givetvis var det inte det jag ville. Jag svarade på din förundran över att det var så tyst på forum. Jag svarade med det jag trodde kunde vara sant. Du kvitterade och bevisade än en gång att jag kanske har rätt. Svaret handlade om min personliga hygien och min relation till min make. Saker som jag hade anförtrott er. Plötsligt var jag inte Fantastiska Fia längre utan FylleFia. Sanningen är att jag är en tillnyktrad alkoholist som inte har druckit på en dryg månad. Jag kämpar på. Försöker. Sen att jag bodde i en kolonistuga för att klara detta tycker jag är fult att vända emot mig. Tycker jag att du ska be om ursäkt? Nej! För det du skriver idag betyder inget imorgon. Sköt om dig och var rädd om dig själv och din familj. Fia

kl med bild :) "I vimlet träffades också de nära vännerna Adde och sorgsen... han i .... medan hon glänste i ... Oj, oj:)
Kramar till er båda, nu måste jag springa iväg med ett leende på läpparna :) / mt

gillar ide'n med en hatt :-)) Kanske en sån där joddlarhatt ?? Eller pillerburkar liknande de som engelska drottningen har på hästtävlingarna ?? :-)))

det du beskriver, så väl, så väl. Steget före för oss som delat hus och hem var när potentiella drama-ämnen löstes upp lika tydligt som när dimma löser upp sig... Som jag redan skrev så känner ja igen mig i din egen resa också. Kramar i hasten / mt

fortfarande, varma krya-på-dig hälsningar! Klokt att du fortsätter skriva, precis som markatta skriver idag så handlar det ju mest om mig själv...
Häftigt att du och Adde kommer att träffas:) Röda rosen blir fint:) Kramar / mt

Nu tar vi tag i detta igen...........
/A

Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla honom för. Ni som följt mig här vet ju vem jag menar. Den person jag levt med och som ledde till att jag sökte mig hit till forum i förtvivlan. Då när jag började skriva här så trodde jag att det var just det jag behövde få hjälp med, få honom att sluta dricka. Nu vet jag bättre, att jag inte kan få honom att sluta. Jag vet också att i och med att jag sökte mig hit till forum så startade jag en process som visade sig vara så mycket större än att "bara" hantera en relation med en alkoholist. Vad är det Adde brukar skriva, en genomgripande förändring av mitt liv, eller något sådant.

Så här är jag nu, mitt uppe i en genomgripande förändring av mitt liv. Mysterium tremendum et fascinans. Jag skräms men dras till det på samma gång.

När jag läser tillbaka så märker jag att jag skriver numera alltmer utifrån mig själv än om min alkis och det är bra för det är ju mitt liv och allt det där. Men han är fortfarande en stor del av mitt liv. Det har nu gått en månad utan alkohol. Ingen av oss ropar hej för det men visst fan känns det jättebra. Aldrig tidigare har vi kunnat prata såsom vi gör nu, utan att det känns som att han lägger ansvaret för nykterheten hos mig. Han har mycket stöd, beroendecentrum, kurator och mansgruppen.

Ibland vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig. Han förändras. Har mycket lättare för att gråta, ja överlag närmre till hela känsloregistret men mindre arg. Är det vanligt? Jag har läst på alkisdelen att många blir griniga och irriterade alternativt går som i ett euforirus men jag ser inget av det. Jag försöker låta honom ha de känslor han har men det kräver också mycket av mig i förändring av gamla beteendemönster vi haft i varandras närhet. Det är svårt men jag vill lära mig för den mannen jag har fått se nu vill jag fortsätta lära känna.

Det jag gillar mest är ärligheten. Det lustiga är att ärligheten kunde komma först när jag själv slutade att döma. Den är heller inte så dramatisk. Ett exempel på hur det kunde vara för ett år sedan:
Han: "Jag funderade på att köpa några öl idag..." (Jag avbryter)
Jag: "Men är du helt jävla dum i huvudet! Gör du det så drar jag och kommer aldrig tillbaka!" Följt av bråk på bråk på bråk.

Nu
Han: "Jag funderade på att köpa några öl idag men jag kom fram till att jag bara hade haft en riktigt dålig dag på jobbet och gjorde x istället."
Jag: (kramar) "Jag är stolt över dig"

Och sedan behöver det inte vara något mer. Det här kanske är självklarheter för de flesta men för mig är det stort, inte dramatiskt men stort att kunna prata om svåra saker på ett vardagligt sätt. Alkoholen är varken en flodhäst i vardagsrummet eller en pågående explosion. Luften vibrerar inte längre av laddning när ämnet förs på tal utan kan talas om, ibland under förlösande gråt men oftast bara under en kaffe eller under en promenad.

Även om jag tänker att vi någon gång kanske kommer att bo tillsammans igen så känns särbolivet helt rätt just nu. Jag behöver utrymmet och tiden för mig själv. Det känns helt logiskt att nu när vi ska lära känna varandra på nytt att vi skyndar långsamt. Det är också härligt att kunna längta efter någon nu. Inte en desperat saknad bara en förväntansfull längtan till man ses igen. Det är viktigt för mig att kunna skilja på de känslorna.

Kram på er!