Senaste kommentarerna i forumet

Och skönt känns det, underbara dagar inatt sovit gott vaknat och mår bra. Tackar för det och ser fram emot en ny dag

Om du känner dej ensam i alkoholdiket så glöm det, det verkar som om halva Sveriges befolkning har varit här. Åtminstone är vi ett tvärsnitt av svenssons här.

Om man upplever själv att man har problem med alkohol och vill ändra på det så har man kommit en bra bit på vägen. Att läsa och skriva här är ett bra sätt att komma underfund med sej själv, komma ifatt sej, om du förstår vad jag menar?
Välkommen!
/MB

och lyckönskningar på din resa, från en till som bytt ut A som i alkohol till A som i Antabus.
Såhär på min 24 dag nykter, så känns det som om jag vill omfamna världen och alla människor runt mig, för jag känner mig så fri, fri från den lömska alkoholen, som bara för ont med sig.
Nu kan jag glädjas över så mycket och ser världen med helt andra ögon, känner lycka över att jag slutligen tog beslutet.

Kram till dig och alla andra. God natt och sov gott!
//Cookie

... har jag skrivit här i ren desperation - i ren ångest har jag behövt råd, tröst, stöd... Och ibland har jag skrivit bara för att ha kvar för mitt eget minne. Men vad tacksam jag är för er alla, er närhet, era kommentarer och att ni funnits här. Tack!

Känner en stor sorg: nu är allting avslutat med exsambon.
Mindre än ett år efter att jag började skriva här så har jag tagit klivet från att inte veta om det var mig det var fel på, om det var ok att göra som han gjorde, inte veta om jag skulle våga lämna honom, oro för barnen, oro för om jag skulle klara mig själv, osäkerhet, handlingsförlamning och allmänt kaos till att lämna, vara rädd och ledsen, att resa mig igen, att ordna boende, att må bättre, att försöka stå upp för mig själv och ordna bättre boende...
Och nu är vårt liv så definitivt över - nu har vi delat alla våra saker, vi har delat vår tidigare gemensamma ekonomi, allt är över. När jag tog de sista sakerna var jag så oändligt ledsen, exsambon likaså. Han sa att han älskar mig och han sa "förlåt för allt han gjort" utan att ge exempel på vad han menade... och jag ville bara krama honom, det var så mycket sorg. EN del lättnad - nu är jag min egen, nu kan ingen bestämma över mig, men också så oändligt sorgligt.

Ibland gör det ont - jag trodde det var för livet, och nu tror jag inte att jag tror på kärlek längre. Jag mötte exsambon och trodde på kärlek vid första ögonkastet, men nu tror jag bara att kärleken är blind, för mig. Jag vill inte vara bitter, men jag kommer att leva mitt liv för mig, jag vill inte gå och tro/hoppas att jag ska träffa "mannen i mitt liv" igen, som alla vänner, släkt, kollegor osv gärna vill prata om att jag ska göra... Det gör ont. Ibland är det ensamt.

Kram till mig själv och till er!

Försök hitta dina drömmar igen!!
Du vet - jag har varit där du är: jag har varit så tveksam över hur jag ska göra med mitt liv, varit orolig att välja fel, känt att jag inte orkar tänka mer än älta det jobbiga, men du har tagit klivet att skriva här!
Jag trodde att mitt liv skulle vara sorg, oro, ångest, ekonomiska problem osv osv för evigt - men det blir bättre, om du tar ett beslut som du tror på!

Senast idag sa min 4-åriga flicka: "Mamma, jag vill att vi gifter oss igen; du, jag, lillasyster och pappa". Jag försökte förklara att vår kärlek till varandra tagit slut, men att vi alltid vill vara med barnen osv, men det är uppenbart att det är en sorg för henne också - men hon är så liten: det är skillnad för dina barn tror jag?!

Ta hand om dig - du är viktig!
Kram

Tänker på dig!
Min sorg blommar upp, lägger sig och livet är lite i harmoni, och så går det i vågor. Över lag är allt bättre - men jag minnns sorgen när jag hade tagit mitt beslut, och jag minns hur viktig du var i just den stunden, och innan och efter! Du är stark, och du är värd det bästa!

Kram

5 dagar utan alkohol....:-) känns fint än så länge... har tagit två doser antabus nu...min minste son på 13 var med när jag tog första ihop med min bror...så kramade vi om varann efteråt...kändes som en fin början på nåt bättre... :-) kram på er alla därute och kämpa på...♥♥

Nej, jag tycker inte heller att ett nej ska behöva att motiveras, men tyvärr så är det som det är ibland, men jag kommer ändå att stå på mig ordentligt.

går mina tankar på alla dessa människor jag träffat sen jag blev nykter. Alltså de som är beroende på nåt sätt. Många har gjort avtryck i mitt hjärta med andra bara passerat förbi utan att sätta av några märken alls. Jag kan känna ett stygn av smärta för att jag inte uppmärksammat dessa försynta som bara försvann, kunde jag ha gjort något för dem ? Nej, jag kan inte hjälpa alla och för min egen del så är det så viktigt att sätta princip före person alltså tänka på min egna nykterhet i första hand.

En del har avslutat detta livet för egen hand eller dött en naturlig död men hur det än är så har de alltid haft nån som brytt sig och sörjt. Nästan alltid i alla fall.

Sorgliga tankar måhända men som har sitt ursprung i en händelse under den sista helgen och som fick mina tankar att fastna.

Jag gjorde som alla andra när jag var aktiv och slutade för gott efter varje rå baksmälla när jag inte hade en susning om vad som hänt eller vad jag gjort. Och som alla andra var det glömt efter en vecka och jag kunde provsmaka lite igen. Och så var jag där igen med stort tomt svart hål i skallen. Jag kommer ihåg en firmafest, eller ja, början på den i alla fall, där spriten var fri och jag hinkade så mycket jag kunde och katastrofen var ett faktum. Jag kommer inte ihåg alla detaljer men jag vet att jag gjorde bort mig nåt så grymt.

Men likafan skulle jag på't igen efter ett tag :-(

Och så fortsatte det. I åratal. Vita veckor. Vita månader. Tom vitt halvår. Men kruxet var att där fanns alltid ett datum då jag var "fri" igen och då det var ok att kröka. Trots mitt begär fanns det spritsorter som jag hade svårt att få ner fast suget slet min kropp i bitar. Ägglikör, Baileys, nån grön smörja till likör och liknande tantsprit gick bort, och faktiskt "ren" indisk sprit på 96 % som smakade nåt så djävla illa fast jag så gärna ville svälja och få mitt rus :-) Det gick bara inte !! Ren alkohol i sig är ju lukt- och doftfri men deras rävgift var sanlöst illasmakande. Så det finns gränser även för en råalkis :-)

Alla dessa fruktlösa försök till förändring som jag pysslade med i brist på bättre vetande är nog nåt som alla vi alkisar måste gå igenom innan vi söker en lösning utanför oss själva och söker hjälp. OCH, inte minst viktigt, att TA EMOT den hjälp som erbjuds. Lösning fanns när jag själv började leta och den kan nås av alla som har en önskan om nykterhet.

Nu ska jag packa det sista och i år ska jag komma ihåg sittdynan :-)) Träbänkarna vid lägerbålet kan bli hårda !! Och om inget oväntat händer har jag ett spännande möte kl 18 ! Var lite avundsjuka på mig nu va ?? :-))

Har du slutat ha framtidsdrömmar? För du vet, ditt liv behöver inte se ut så här. Oftast är det lättare att faktiskt vara ensam än att leva med känslan av att bli osynliggjord.

Vad är du rädd för ska hända om du lämnar honom? I trådstarten skriver du om barnen, att du är rädd han ska dricka då de är hos honom vid en separation. De är tillräckligt gamla för att kunna ringa dig om något skulle hända. Tror du inte barnen skulle må bättre av att ha en mamma i sitt liv som har självkänsla, styrka, ork och visar dem att du och dem ska respekteras? Det måste ju vara bättre för ett barn att leva med en mamma som är glad, mår bra och kan överföra en framtidstro till dem. Visst han kan ju få umgängesrätt men oavsett om de skulle känna sig otrygga hos honom så går det ju faktiskt att göra något åt och allt måste ju vara bättre än att känna sig otrygg dagligen som de måste göra nu, i.o.m. drickandet och stämningen som är mellan er två.

Jag vet att det inte är något lätt beslut att fatta men fundera på vad det är som hindrar dig ifrån att förändra ditt liv till det bättre, för det kan bli bättre. Läs Flygcerts tråd vettja. Tycker era berättelser har flera likna beröringspunkter men hon har lämnat, med barn, och skriver väldigt ärligt om det som är/varit svårt och det som är positivt och stärkande.

Kram på dig!

Hej
dagen var i det stora hela bra, fast en svår dag då det var på dagen 4 år sedan jag miste min äldsta son i en olycka och hans tre syskon miste sin bror. Men var med barnbarnen och äldsta dotern vid graven och gjorde fint så det var så bra det kan bli en sådan dag. Och idag är en ny dag och jag känner mig lugn i mitt beslut. erkänner att det svajar lite i tanken att jag kanske i framtiden kan ta mig en öl för nöjes skull. Men "spelar" upp film på hur det egentligen varit med den saken tidigare så då blir valet inte så svårt;-)

Tack , det tror jag oxå, ensam är inte stark:-)

Hej mina vänner. Det var ett tag sen nu. Sommaren har flutit på, varit helt ok. Dock är nu hösten, skolstart, aktiviteter och möten i full gång igen. Det blir så tydligt att jag är ensam om att ta ansvar för barn och hem- jag är ensamstående i en tvåsamhet.....
Det blir också tydligt att han inte bryr sig om vad jag känner- det har jag iof känt länge- men nu börjar jag se och veta att han bryr sig inte om någon annan än sig själv. I för bifarten säger han alltid- "ja, det är vad du tycker och känner, ja" och så gör han alltid det han själv vill. Om jag vill att han ska följa mig på första föräldramötet på högstadiet eller om jag vill att han kommer hem och firar vår dotters 13-årsdag (trots att han är på jakt och blir borta i 2 veckor. 5 mil hem)så får jag alltid detta kastat i ansiktet att jag är fjantig som blir ledsen och att jag överreagerar när han inte följer/kommer hem. Mina känslor är inte viktiga- finns ingen som helst respekt för mig och min person. Det är så tydligt. Jag är ingen, inte värd att respekteras, känner mig som något som katten släpat in, känner mig som den osynliga figuren i Mumindalen......
Årets jakt har börjat och jag kommer aldrig att välja mig vid denna tillställning. Jag vet att sambon festar fruktansvärt mycket under dessa veckor och det äcklar mig- allt känns så oseriöst och osexigt. Jag har bestämt mig för att inte ringa honom- för jag vill inte höra att han druckit- det gör mig bara ännu mera förtvivlad, arg och orolig. Nej, det är bättre att jag och barnen sköter oss själva och låtsas som att han inte finns- hemskt att säga- men så känner jag. Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör- allt kommer ändå alltid vara mitt fel i hans ögon...

Som ny här så har jag bara börjar läsa en bråkdel av det du skrivir men jag kan bara konstatera att det är visa ord!
Jag känner igen mig så mycket i alla lögner och självbedrageri som du beskriver.
Man glömmer så fort allt negativt som alkoholen orsakat tidigare och går in i nya fyllor i tron att den här gången ska det gå mycket bättre.
Hur går det? Jo, PRECIS som vanligt, med efterföljande ångest som ett brev på posten.
Någon sa: Hur länge ska du upprepa samma sak med samma förutsättningar och tro att resultatet blir annorlunda?"
Klockrent tycker jag.
Tack för alla tankvärda ord!
Spottar i glaset, idag också!

Ett nytt namn för mig, välkommen!

Tack för att du kikade in, jo jag börjar bli gammal i gänget nu och har hängt här länge.
Känner mig smickrad över att du valde just min tråd, efter alla dessa år så jag funderat mycket på om min roll har spelat ut mig här,
och du bevisade motsatsen, tack för det

Vid din ålder hade jag precis "lärt mig" att dricka rödvin, tidigare så hade jag bara druckit starköl, och då i massor.
Rödvinet hjälpte mig ju knappast heller, nu hade man ju ytterligare en måltidsdryck som dessutom var mycket starkare,
den var lika självklar vid grillen och på parmiddagarna och tog över från ölen.

Jag har brottats mycket med min fylleångest, därav rubriken på min tråd, det var den som fick mig att välja bort alkoholen för gott.
Ångesten är ett väldigt bra verktyg också, den kan hjälpa dig att skapa en förändring hos dig.
Man brukar tänka.."aldrig mer ska jag någonsin dricka något med alkohol igen.."
Men med tiden bleknar dessa minnen, man chansar och testar igen efter någon vecka eller så..
Klarar man av det utan ångest, så tror man att man har besegrat alkoholdjävulen, och allt är frid och fröjd igen, en enda gång!
Gör man det inte, utan skämmer ut sig igen (vilket bara är en tidsfråga..) så kommer ångesten tillbaka dagen efter som ett brev på posten.
Och då funderar man, men va f-n, jag skulle ju inte dricka mer..

Tyvärr så kan jag bara säga att ångesten kommer att eskalera med tiden, det kommer bara att bli värre...
Ditt drickande kan möjligen skapa mindre ångest om du inte går utanför husets väggar, du blir en "hemmadrickare", i det fördolda..
Men man hinner göra väldigt mycket dumt hemifrån också, telefonsamtal, konstiga SMS, och för att tala vad för dumt man kan göra med en dator...
På fester jag var den givna festprissen, spottade inte i glaset utan drack så länge det fanns något att dricka, löpte amok!

Så jag hade båda av dessa drickbeteenden, hemma och borta-drickaren, inget var bättre än det andra, jag lovar.
När ångesten höll på att trasa sönder mig så bestämde jag mig, jag skulle inte dricka något mer för en obestämd tid framöver.
Kanske tills dess att jag inte kände någon ånger längre för allt vad jag hade hunnit ställa till med under mina fyllor...
Men ångesten för mitt drickande försvinner inte, de bleknar med tiden, men försvinner aldrig, jag ångrar fortfarande för vad jag gjorde ända bort till mina tonårsfyllor..
Däremot så mår jag så otroligt mycket bättre av att jag INTE skapar några nya ångestframkallande fyllor, det är som att stå på perrongen och se att det faktiskt finns en sista vagn på tåget, det finns verkligen ett slut på ångest-tåget, det är en skön känsla.

Ingen ide' att försöka be om förlåtelse för det man har gjort, eller försöka släta över sina dumheter, det var då, nu är nu..
De som känner mig ser att jag har förändrats, och är inte konsekvent tokfull längre.

Jag går fortfarande på fester, kör bil dit och hem, inga problem, umgås så länge de jag pratar med ger mig tillfredsställelse,
när fyllan tätnar så finns det mindre och mindre personer kvar att föra ett vettigt samtal med, och då är det dags att ta ett farväl.
Till en början red jag ut stormen, satt kvar tills festen var slut, för att se hur andra bete'r sig och hur jag troligen själv skulle ha betett mig, det är väldigt givande, men samtidigt otroligt påfrestande, man är oftast helt slut dagen efter.

Varje gång jag såg ett sjöslag så gav det mig en bitter eftersmak, jag gladde mig åt att vakna dagen efter och ändå må så fantastiskt ångestfritt.
Jag hade hela kvällens sanning framför mig, jag visste PRECIS vad som hade hänt, en ynnest i jämförelse mot de andra festdeltagarna som NU mådde pyton, detta var en energikick inom mig, att gå på fest och ändå må bra dagen efter...
Några timmars... jag-är-full-och-mår-skitbra-känsla, till en heltids... jag-är-ångestfri-och-mår-bra-känsla, finns det verkligen någon som vill byta?

Nej idag känner jag mig "lurad" av alkoholen, både att jag mådde så fantastisk bra när jag var full, när inte egentligen hade någon anledning till att det skulle vara så "fantastiskt bra".
Också att det så snabbt bytte till den mer gravallvarligare bakfyllan med den hemska ångesten, måste jag straffas för att jag hade det "så kul"?
Det kändes som om jag blivit helt bortkollrad av alkoholen, och dessutom så återgick jag till samma apstadie igen efter några dagar!!!
Man kan ju inte vara riktigt klok egentligen, eller så hade man blivit beroende av skiten..

Fanns det en risk att jag hade blivit en alkoholist?
Nejnej för f-n, sådana personer sitter söndertrasade på parkbänken, och skämmer ut sig, inte skämde jag väl ut mig?, eller?
Så ligger skillnaden i att man har helare kläder, ett jobb och ett helt hem, är man ändå inte beroende av drickat då?
Ordet alkis skrämmer nog många, men de man ser på bänken har man som referens.
När det i själva verket är 97% av dem som inte syns, de som ändå har ett jobb, en familj och ett eget boende...
Många av oss är helgalkisar och skulle inte kunna drömma om en helg utan sin ranson, trots att de påstår motsatsen...
Hur många av dem tror du är villiga att testa, hur många av dem som vågar tror du klarar en vit månad?
Hur många av dem skulle klara ytterligare två, tre månader utan att känna en inre stress?

Där går skillnaden tror jag, de som påstår sig kunna vara förutom alkoholen, och de som verkligen kan det.
Den som pallar ett vitt år är nog en som skulle kunna kalla sig oberoende, för dem spelar inte alkoholen någon större roll.

Likväl anser jag att om man vågar tacka nej då och då utan att känna någon ånger över sitt val, så måste man inte dricka.
Så finns det de personer som dricker 3-4 gånger per år, men ändå blir plakat i kvadrat, de kanske inte skulle dricka alls,
de får 100% brakfylla varje gång, och är troligen inte heller beroende av alkoholen på samma sätt.

Vi som går omkring och småtutar flera gånger i veckan, och tror oss kunna hantera drickandet utan att kunna sluta i tid
har kanske bara ökat på vår tolerans om vi sedan tittar på den sammanlagda mängden.
Och när vi sedan jämför så vill vi ju göra det mot andra som dricker lika mycket eller helst mera..
Då känns våran egna konsumtion mycket mindre, eller kanske t.om normal..

När bakfyllan och ångesten har blivit en del av vardagen så tänjs ens referensramar tills den dagen då man fastnar i en nykterhetskontroll,
kroppen ljuger inte men sinnet säger ju att allt är som vanligt.

Fyllan ställer mest till tokigheter, de flesta inte ens värda att försöka minnas, och gör man det så mår man bara kasst.
En fingerborg av lycka, och en skottkärra fylld till bredden av o-lycka, det är min konsekvensanalys av innehållet i alkoholen.

Alkoholen gör det svårt att välja vilket ben man ska stå på, jag valde att stå på båda benen och alkoholen var den som fick stryka på foten.
Det blir stadigare så och inte så mycket vingel/mingel.

Tråkigt?, tja vad gjorde man innan man började kröka?, var livet så mycket tristare då?, ännu en referensram som förflyttats.
Svårt?, ja inget som har gått lätt, det krävs förändringar i ens vanor och tankegångar.
Värt det?, absolut, min nyfunna frihet att få bestämma över mig själv kan inte köpslås med ett nytt beroende.

Jag dödade två sjukdomar, mitt egna beroende, och mina anhörigas medberoende på ett enda val, genom att fortsätta INTE dricka.
Och det borde vara lika självklart som om jag slutade skära mig med en kniv, så slutar det att gör ont,
men alkoholen har en större drivkraft, att man samtidigt tappar förståndet, därför kände jag mig grundlurad av alkoholen.

/Berra

precis så är det; att man blir expert på att fejka och hitta på ursäkter, och för mig har det också ofta handlat om att jag pratat med just min syster och kanske har kunnat "låta hyfsat OK" när jag pratat med henne, trots att jag druckit och sen dagen efter, så har hon refererat till något som vi tydligen pratat om kvällen innan, och jag har då på nåt sätt lyckats lirka ur henne några detaljer som då gett mig vissa minnesbilder av vad som dristats och kommit med ursäkter om att jag varit "lite tankspridd".

Men å andra sidan, så vet hon om mina problem med alkoholen, så ibland har hon rakt ut sagt att hon vet att jag inte var nykter då vi pratades vid.
Hon har blivit expert på att "lyssna av" mig, så trots att jag kanske bara druckit två öl och jag själv tyckte att det omöjligt kunde höras på mig, så banne mig, hon märkte direkt!

Vad det gäller medberoende, som du beskriver gällande din man, ja, så har vi också till viss del haft det. Han kan dricka rätt friskt fre-lör, ja det har varit obligatoriskt sen vi träffades, så han har heller inte ställt krav på mig, förrän på sista tiden, då jag börjat dricka i veckorna hemma, ja, jag har inte smugit med det då, däremot har jag passat på att köpa extra, så att han också "fått" öl, och det har han inte sagt nej till.
Däremot har han så småningom reagerat på att min tur till mataffären tagit ovanligt lång tid, vilket jag bl a skyllde på att jag träffat nån bekant som jag pratade med, eller att jag passade på att gå in i en skoaffär, för att jag tänkte köpa nya skor, eller att det var så fint väder, så jag satte mig i parken och njöt av solen och tittade på folk, ja, ursäkterna var många - och istället för alla mina förklaringar, så hade jag istället slunkit in på puben i närheten och snabbt svept ett par öl, så att jag åtminstone fick en liten "buzz". Och sen på vägen hem, in med tuggummi, eller Fishermans Friend för att kamouflera lukten. Men han fattade det till slut.

Ja, nu när jag läser vad jag skriver, så vilket BEDRÄGERI man höll på med, jag skäms! Men nu, när min nykterhet påbörjades, så har han av "sympati" inte druckit här hemma, däremot förra veckan, då han skulle hämta pizza, så märkte jag att han luktade öl då han kom hem och jag sa att jag kände lukten och frågade om han tagit sig den "obligatoriska hämtölen" - han trodde nog inte att jag skulle märka det och blev lite tagen och sa i en försvarande ton att det skulle jag skita i, för att det är ju jag som har problem. Grejen var den, att jag sa inte det i nån anklagande ton, utan gjorde ett konstaterande bara, men jag märkte att han inte gillade att bli "ertappad". Förstår ni vad jag menar?

Oj, nu blev det himla långt och detaljerat, men det kändes skönt att skriva av sig.

Som avslutning, vilken tur att ni hade brandvarnare då det torrkokade, jag fattar att den händelsen gav en tankeställare!
Ja, alla har vi varit med om skit som alkoholen är bov till, fy!

God natt till dig Santorini och ni andra kämpar :)

//Cookie

Du har all möjlighet att förändra ditt liv! Du är ung och formbar. Det är absolut ingen omöjlighet. Aldrig försent, och helt enormt spännande att byta väg i sitt liv. Du kan ta upp dina studier, få nya vänner, nya hobbies, det verkar ju inte vara svårt då din hobby varit att festa?

Försök bryta mönstret själv, funkar det inte tar du hjälp. Kolla med din vårdcentral eller kommunens beroende centrum, om det finns någon.
Men testa och utforska alla möjligheter. Snacka med någon du har förtroende för.

Det går att ändra på de mest sjuka beteenden och beroenden.
Kämpa på!

LillPer

Vi som varit med lite längre har bara lite annan erfarenhet som vi kan uttrycka men det behöver inte nödvändigtvis vara bättre stöd. När man själv kämpar kan det vara bättre tröst att se att andra har det lika jobbigt istället för våra hurtfriska just do it :)

Jag läste med intresse om din black out. Såna började jag få allt oftare på slutet, det var faktiskt det som till sist fick mej att nå botten. Att på morron se på mobilen att jag talat i tjugo minuter med systern sent kvällen före och inte ens minnas att hon ringt. Ännu mindre vad vi talat om. Och det var en vardagskväll så om hon märkt att jag inte var nykter så var det värre än om det varit lördag. En gång hade sonen ringt och frågat om barnvakt och när dom kom var jag som ett frågetecken men man blev ju expert på att fejka och hitta på ursäkter.

Det som ändå blev droppen var förra våren en dag då vi var i stugan. Jag började dricka ganska tidigt, maken var ute och höll på med nåt. Jah somnade i soffan och vaknade att maken kom in rusande och drog batteriet ur brandvarnaren. Den tjöt för jag hade satt på potatis och somnat så den hade kokat torr och utvecklat rök och en hemsk lukt. Det värsta med detta är att jag inte minns att jag gjort det eller varför för det var inte ens middagstid. Då var faktiskt maken rasande för första gången och jag förstod att det här går åt helvete om jag inte gör nåt. Men det är fortfarande en gåta för mej hur det gick till och av förklarliga skäl vill jag inte fråga maken. Det var ändå en bra händelse för det blev min botten.

Det som slog mej nu först är att min man verkligen också varit en medberoende. Han har slätat över och inte låtsats om. Inte ställt mej mot väggen eller ultimatum. Förmodligen för att han också drack för mycket och då vågar man ju inte ställa krav på andra. Skulle han slagit näven i bordet kanske jag tvingats sluta tidigare. Men vi är i samma situation som Victoria beskrev och var det kanske Mammy? Att båda dricker men är inte redo att sluta samtidigt. Nu har jag fortsatt att vara medberoende men ställer mer krav och min man dricker sej full mycket mer sällan nu. Det går åt rätt håll.

enklare för mej att bara kopiera ditt inlägg rakt av, för jag håller helt med. Ändra lite siffror och data, så kan jag kopiera och klistra in i min tråd!
:-)
Kram!/MB

Och hur har den här dagen varit? Lika bra att fortsätta där vi var? :-)
Såg att jag skrev det sist.
Kram!/MB

Bea-Li, vad bra att du hittat inspiration genom Berra och Forumet.
Jag fick själv inspiration härifrån att ta tag i mitt drickande (har nu varit nykter i 23 dagar.) Önskar att jag kunde författa/uttrycka mig sådär klokt och vist som många av de andra som varit med ett tag, Mammy Blue, Santorini, Adde, Berra m fl, men har ibland svårt att sätta mina tankar på pränt. Förstår din ångest efter personalfesten, för jag har varit med om en händelse för några månader sen, som poppar upp ibland.
Nämligen en minneslucka, den första och förhoppningsvis den enda i mitt liv.

Det var så här att jag såg på mitt konto att ett taxibolag dragit en summa pengar från mitt konto, bara 70:-, och jag kunde inte fatta varför. Ringde upp dem och kollade om de haft nån körning den aktuella dagen till min adress, vilket de hade haft och jag frågade varifrån körningen påbörjades. Jaha, det var adressen utanför den pub jag ibland har gått till, och just den kvällen var jag där, satt och snackade med andra som inte spottade i glaset och så mycket kommer jag ihåg, att jag drack fem öl i ganska rask följd, på nästan fastande mage (hade bara ätit en soppa på hela dagen).
Kommer fortfarande ihåg vilka jag pratade med och om vad, MEN jag kan banne mig inte komma ihåg hur jag kom hem. Det konstiga är, att det är en kort promenad hem från puben, tar 7-8 minuter, men tydligen har jag då stoppat en taxi på vägen och betalt med kort - jag kom tydligen ihåg koden då, eftersom köpet gått igenom. Detta skrämde mig rejält!!! Himla otäckt, vad som helst hade kunnat hända. Jag har aldrig pratat om detta för någon, för jag tycker det är så skrämmande och pinsamt. Och vad vill jag säga med detta? För denna episod jag berättar hjälper knappast dig, men du ska veta att du inte är ensam om minnesluckor, om det kan vara nån tröst?

Men vet du vad? Nu är du ju en bit på väg, bara att läsa här och skriva av sig och ev få nåt svar eller fler är en viss hjälp.
Du skriver att du ska sluta dricka helt och hållet och det är en bra tanke. Som du säkert vet, och läst här, så finns det, i alla fall på vissa orter, hjälp att få. AA har hjälpt många, för min del var det först och främst min egen vilja att sluta och sen bra samtal med en kompetent alkoholterapeut, i kombination av Antabus, som jag begärde, då jag inte litade på mig själv. En vacker dag ska det förhoppningsvis kunna fungera även utan Antabus.

Jag önskar dig all lycka och förhoppningsvis lättar ångesten något snart.

Ja, som jag skrev i början, så är jag inte så bra på att ge råd och tröst, som "de gamla erfarna", men kände din smärta och ville försöka "peppa" dig och det är klart att du ska leva, men det måste till en förändring.

Massor av styrkekramar till dig!
//Cookie

Eller? Nej, inte alls! Man läser ibland kommentarer som att livet inte automatiskt blir lyckligt hela tiden bara för att man är nykter och det stämmer förstås. Livet är som det är ändå, upp och ner. Men jag har tänkt på att det går inte en dag utan att jag flera gånger under dagen känner lycka och tacksamhet över att jag inte längre dricker alkohol. Det är alldeles sant. Ännu efter, ja vad blir det nu, 1 år och 3 månader så tänker jag nästan varje morron på hur glad jag är över att få vakna utan huvudvärk och ångest. Förutom att det finns många tillfällen när det känns bra att vara "redo". Nån behöver skjuts, med gamla föräldrar kan det när som helst bli utryckning.

Jag vet, det låter närmast religiöst det här och det kan ju provocera den som kämpar men jag har inte kommit hit utan kamp heller. Jag har varit verkligt nere och även slutat och trillat tillbaka flera gånger. Men en dag är det nog och det är väl det som känns religiöst (utan att jag är det). Att känna att man nått botten och kommit upp, starkare än nånsin.

Det där vad andra ska tycka och tro, det spelar ingen roll längre. Det som jag haft sånt bekymmer för i början. Nu säger jag bara att jag inte dricker längre. Ingen frågar. Om nån frågar kan jag skylla på vikten, jag vill inte berätta för vem som helst. Om nån skulle fråga om jag har alkoholproblem kan jag nog svara ärligt.

Jag känner mej oerhört stark nu. Skammen över det som varit bleknar ju längre tiden går. Det känns som en fantasi, att jag verkligen satt inne såna här vackra kvällar och drack vin och var rädd att telefonen skulle ringa eller att nån granne skulle ringa på och se att jag var onykter. Gömma tomflaskor i sportbagen i garderoben. Ibland somnade jag i fåtöljen och vaknade mitt i natten. Sen på jobb och vara rädd att nån skulle komma för nära. Jag tyckte att jag inte fick baksmälla längre eftersom det gick bra att jobba. Lite huvudvärk ibland då det blivit för mycket bara. Men nu när jag inte dricker, då märker jag skillnaden. Nu vet jag hur det känns att må bra då man vaknar.

Jag har bestämt mej för att aldrig mer dricka alkohol och då kan det inte bli nåt funderande kring det. Jag minns var jag kommer ifrån, min bakgrund. Jag är teoretiskt sett en nykter alkoholist och jag känner också att ett glas vin eller två inte skulle vara nåt . Jag vet att jag inte nöjer mej med det och då får det vara. Det bästa är att jag inte saknar det heller.

Jag önskar er alla som vill det att komma till denna sinnesro.. Det går och det går att leva ett underbart liv utan alkoholen. Det blir bara bättre fast det är svårt att tro i början. Man känner saknad och sorg och även tristess men jag lovar, det går om! Håll ut lite till bara.

sjukt men jag har inte kunnat släppa funderingen på när en sån som Obama får släppa loss och supa skallen i biter ????? Tänk att vara bakfull när Putin ringer och tjatar ?!

För övrigt kollar jag väderprognosen och litar på att de har rätt och packar sommarkläder till helgen :-))
Ser fram mot ett spännande möte på fredagskvällen och 3 givande dagar i Gullbranna. Det kommer garanterat bli en bra helg det här :-))

Det er svart, men gar over. Ner du vel bestamt dig for att legga av sa kommer allt funka bra igen.
Du har en veldig drivkraft att legga ner detta beteende genom angesten du lever med nu?

Stora Kramen fra

LillPer

Hej! Jag har blivit inspirerad av dig Berra, att sluta dricka helt och hållet. Jag är kvinna, 33 år gammal, har man och två barn. Jag är rädd att jag kommer förstöra mitt liv om jag inte slutar dricka. Jag dricker väldigt sällan, kanske en gång i månaden. Under sommaren har det blivit mer, kanske en gång i veckan. Min man dricker nästan aldrig och i så fall bara ett glas. Mitt bekymmer är att jag inte kan sluta. Ibland går det bra med ett par glas men jag vill alltid ha mer. Vissa gånger dricker jag så mycket att jag inte minns nåt alls och då är ångesten total. Nu senast blev jag jättefull på en personalfest och skäms så jag dör. Vet inte vad jag sagt och gjort. Ibland går jag ut när min man och barn sover och festar på krogen och på efterfest med okända personer. Sist stack jag ut dagen före min dotters 3-årskalas och var förstås helt förstörd på kalaset. Eftersom det ibland går bra med ett par glas har jag inte velat inse att jag har problem men efter den senaste tidens eskalerande drickande och minnesluckor gör mig rädd! Jag vill inte förstöra vår familj och måste inse att jag är på god väg. Min man inser inte vidden av problemet eftersom jag döljer det för honom. Jag har tidigare tänkt att jag ska sluta men sedan fallit dit igen när jag tänkt "bara ett glas". Efter personalfesten har jag sådan obegriplig ångest att jag inte vet hur jag ska ta mig igenom dagen. Och det har gått fem dagar nu! Orkar inte leva så här längre!