Senaste kommentarerna i forumet

För visst vore det skönt med någonting som verkligen vore riktigt effektivt!
Fast viss hjälp verkar man ju ändå få? Vissa tyckte ju att det var toppen..
Det kan ju vara min egen besvikelse som lyser igenom, för jag har provat ett par olika saker mot nikotinsug.. och jag blev bara sjuk..
När de sedan ville prova "lyckopiller" trots att jag inte ens var deprimerad så fick jag faktiskt nog..
Ha det gott kämpen <3

Det är ju just därför, eftersom att det enda sättet idag att sluta dricka är genom den egna viljan, som de forskar på medicinsk hjälp.
Det är ju sinnessjukt att det är så överjävligt att det inte finns någon hjälp mot denna sjukdom förutom den egna viljan.
Man verkar inte ta sjukdomen på allvar, den är så jävla skamfylld och ful.
Smutsig och ovärdig och raserar liv och familjer, barns barndomar.
Och folk vågar inte söka hjälp i tid för de skäms så mycket, vilket inte är konstigt.
Sjukdomen medför sjukt beteende.
Väldigt svårt att inse att ens friska jag inte skulle ha gjort som ens sjuka jag då man är samma person.
(Menar INTE att människor ska skylla på att de har alkoholism för att komma undan)
Men sanningen är ju att vi som dricker för mycket inte är oss själva för vi är inte opåverkade.

Det är inte klokt.
Jag önskar verkligen att detta förändras, att det på olika sätt kommer ut information från en massa olika håll.
Att man kan se på sig själv som att man har alkoholism.

Att den som kämpat och blivit nykter skulle svara så här på en fest:

Värden: Lite vin?
Den nyktra gästen: Nej tack, jag har alkoholism, jag tål inte alkohol.
Värden: Oj, ursäkta, jag förstår. Det har min bror också. Hur visade det sig för dig?
Den nyktra gästen: Ja...jag hade alltid ångest, sjukskrev mig, deprimerad, var otrogen på fyllan.
Värden: Jävlar vad härligt att du lyckats bryta och komma igen.
Den nyktra gästen: Ja, det är underbart. Nu mår jag bra och har ett värdigt liv.

Att man kunde prata öppet utan att det var värsta grejen.
Det skulle vara fantastiskt och skapa grymt mycket positiva ringar på vattnet.

Nej, idag kanske det inte finns bra medicin, men jag hoppas att det kommer.
Det behövs.
Allt för många går under och lider på olika sätt.
Och det är för få som lyckas bryta av den egna viljan.
Inte för att de är dåliga eller sämre människor, de är allvarligt sjuka i en sjukdom.

Skulle precis hoppa i bingen, men såg att du behöver lite pepp.. <3
Nej, du behöver inte alls tåla sånt från honom, oavsett om han är full, sjuk eller vad som!!!
Det är INGEN ursäkt, att vara full och bete sig som ett svin! Vet man med sig att man blir otrevlig så får man låta bli att dricka!
Stäng av telefonen , lås dörren och försök ta hand om dig själv!
Du gör helt rätt, när du säger nej och vägrar.. Strunta också i hans självömkan som kommer som ett brev på posten..
Han måste ju någon gång lära sig att ta konsekvenserna av sina handlingar!
Och det gör han inte om han blir "förlåten" varje gång han är taskig mot dig!
kram.. nej Dubblekram föresten.. / <3

Ja, det blir lite avslagen stämning på helgerna. Min,man ser film efter film....skittråkigt. Men som du säger, det får vara så just nu.
Det finns mycket som man kan hitta på själv, jag började simma förra veckan efter flera års uppehåll. Åh, så avkopplande! Jag tänker att om jag håller mej aktiv på vardagarna så är jag mindre krävande mot honom på helgerna. Jag har stickat galet många sockar hahaha, härligt med mönster och färger.

att du söker dig hit. Å precis som föregående talare, tveka inte att söka hjälp!!

Häng här på forumet, det hjälper!

Kram

det där...jag visste här för ett par veckor sen att jag var tvungen att köpa ett par öl, som jag druckit ur för ett antal veckor sen och som jag visste att min sambo hade koll på. Så det gjorde jag. Å han vet inte att jag gjort det. Usch. Hur man beter sig. Men nu är det slut på det. Se det så du oxå, och ta nya tag.

Kramis på dig Sisyfos

Ja, jag har verkligen lyckats hitta annat att göra på vardagarna. Jag har inte tid att vara onykter längre. Tidigare tränade jag mest på morgonen, nu har jag lagt till kvällsaktiviteter. Det tar inte lång stund, det ger mej ro i kropp och själ. Det finns absolut ingen längtan efter vin därefter. Det är befriande!
Men, som sagt helgerna har jag svårare med...

Hej!

Hur gick det igår?

Nä det har jag inte. Jag tycker själv att allt går bra, att jag själv mår bra, trots att jag faktiskt föll dit lite i lördags. Jag har svårt med lördagskvällarna!! Mycket för att min sambo oxå verkar tycka att de är tråkiga. Så i lördags åkte jag dit. På två 3,5or. Men det var stopp sen, jag ville inte ha mer.

Sedan tror jag oxå att det var för att min vecka varit sååå hektisk och jag sov jääättelänge på lördagen och hamnade liksom fel med rytmen.

Jag vet inte hur jag ska få honom att tycka att vi ska göra nåt kul, nyktra. Han deppar vid tvn, det börjar jag bli säker på. Det ÄR hans terapi, så jag tänker ta det lite lugnt med det.
Grejen är den att vi gör nästan allt ihop. Eller i vart fall, väldigt mycket. Så när han inte vill göra nåt, så är det så ovant för mig. Men jag antar att det är bara för mig att hitta på nåt själv tills han tagit sig ur sin bubbla.

Nu har jag lugnare, behöver inte plugga och ha mig. Har tid att sticka, jag gör mössor på löpande band, snart måste jag nog börja sälja. Eller skänka bort... haha, jaja värre problem kan man ha.

Kram alla fina

Var rädd om dej kattmamman, ge inte upp din längtan efter att vara fri från alkoholberoendet!

Tack för att du skrev på min tråd och hälsade mig välkommen! Nu känns isen bruten och allt blir lite mindre läskigt. Men visst är det skrämmande att sätta orden på pränt. Hur ska det då inte bli att faktiskt prata med någon? Jag vet inte om jag någonsin har sagt orden högt, ens för mig själv. Skammen är så total! Och det är precis som du skriver, man curlar för varandra och hur många gånger har jag inte själv sagt/fått höra "du var ju inte fullare än någon annan". Nej, men ni andra kanske åtminstone kommer ihåg vad som hände. (Skamsköljning!) Tack för peppen, nu känns det verkligen som att jag har supit ner mig för sista gången. I morgon ska terapeuten ringa tillbaka. Vi får väl hålla tummarna och se vad det ger. Lycka till själv! Jag tror på dig!

Döm inte dig själv. Du har varit så jäkla duktig. Jag känner precis som du, vardagarna går hur bra som helst....men lördagen....ja, jag har svårt att hitta nåt som gör det lite roligare. Läs i min tråd, jag har återigen misslyckats, fast den här gången kändes det inte så allvarligt..av nån anledning.

Kram på dig, upp på banan igen!

Han har hållt på sen i fredags och håller på idag oxå tro jag.
Hela helgen och idag har jag fått otrevliga sms där jag bli anklagad för att vara otrogen, falsk, förstört hans liv osv ....
Slyna är nåt jag oxå varit och annat skit.
Jag har varit bestämd mot honom och skrivit att så länge han är full och otrevlig har vi inget att säga varandra.
Han bli då ännu mer arg och sms dag som natt.
Nu var han utan cigg och ville att jag skulle komma dit med det vilket jag svarade nej på.
Han bli då förbannad och kallar mig diverse saker.
Senare ikv bad han igen om cigg och han lovade att vara snäll och DÅ tyckte jag det blev jobbigt .
Fasen han mår ju inte bra...
Men jag stod på mig och sa nej.
Även om han är sjuk i sin alkoholism ska jag väl ändå inte ta detta?!?!
Jag känner att jag har fått nog och jag vet ärligt talat inte om jag vill fortsätta med honom.
Snart kommer väl hans ångest och jag är rädd att "trilla" dit igen och hjälpa honom.
Men jag försöker tänka att jag ska väl inte acceptera hans hot och kräkningar för att sen tycka synd om honom eftersom han är sjuk och mår dåligt.
Jag då?
Detta ska väl jag ändå inte tåla?

Bra att du är här och att du har startat en egen tråd. Det är ett litet steg på vägen. Själv tyckte jag att det var en liten befrielse att första gången få det på pränt att jag hade problem. Se det svart på vitt. Även om jag vetat om det sedan tonåring. Var precis som du beskriver. Drack till man spydde eller däckade. Konstigt att inga vuxna reagerade. Många av oss fortsätter i samma anda upp i vuxen ålder och lyckas hålla den där fasaden utåt. Det är som du säger att man söker sig till likasinnade och tycker då att det är helt ok och normalt. Man curlar för varandra och slätar över när någon blivit för packad och gjort bort sig, varit otrogen osv. Man tröstar och säger -äsch, du var ju inte fullare än nån annan. Det var väl inte så farligt. Kanske av rädsla över att se sanningen eller för att "vännerna" ska dricka mindre och man blir själv kvar i sitt elände. Det är ju så himla skönt när någon blir fullare än en själv för då framstår man ju som lite präktig plötsligt.
Tycker att det är rätt beslut av dig att ta kontakt med en samtalsterapeut. Något jag funderar själv på att göra igen då jag upplevt det som positivt. Önskar dig lycka till!

Ja, det gäller att hålla sig "mätt, "otrött" och nöjd, så går det ganska bra.. Jag har druckit litervis med olika bubbelvatten! De känns fräscha, finns i olika smaker (och kostade bara bråkdelen av vad som förr las på vin ;-)
Dessutom ger kolsyran en "mättnadskänsla", som gör att man inte gnaskar i sig så himla mycket av det där man ändå väljer att stoppa i mun!
Riktigt mörk choklad är ett tips! De är humörhöjande för de frisätter något av kroppens "må-bra-hormoner" Dessutom så nöjer man sig med några rutor i taget.. (marabou kan man ju käka som knäckebröd !)
kram /e

Det måste vara en prövning att vara granne med systemet. Kanske kan min taktik hjälpa dej? Jag är beroende av ostbågar ända sedan barndomen. Blir lika besatt i tanken som alkoholberoendet kan göra en besatt. Jag har bestämt att jag bara handlar ostbågar på en affär 3 mil bort, bara en liten påse.
Detta trots att affär finns i närheten. Det hjälper mej att hinna tänka Ja eller Nej. Det blir inte ofta Ja, men det händer när jag har nåt annat ärende 3mil bort.
Kanske kan du också göra det svårt för dej själv genom att inte ens köpa alkoholfritt på systemet i närheten, utan välja ett som ligger längre bort?
När det gäller hur ärlig du vill vara så självklart är det ditt eget val. Att någon annan ska ha koll och "vakta" står nog ingen ut med. Hela motivationen måste komma från en själv.
Idag gick det bra! Så skönt!

Hej Ebba och vinter i min trädgård!
Jag har sett inslaget om "baklofen" och jag är inte så jätteimponerad.. Folk var lika entusiastiska när "campral" och naltrexon (osäker på vad det heter) dök upp..
Som vanligt finns det folk som är hjälpta av det och folk som inte är det (en av personerna lyckades sluta med hjälp av placebo!)
Så vad gäller beroende, av vilket slag det än må vara, så tror jag att den egna viljan är A och O!
Har man inte en egen vilja och motivation att komma ifrån beroendet, så spelar det nog ingen större roll vilken behandling eller vilka medikamenter man får..
För hela tiden utgår det från att man får göra jobbet själv.. Ja, man kan få viss hjälp med abstinens/sug osv,(säkert kan KBT, vara en viss hjälp!) Men om man nu inte kan släppa tankarna på det man är "beroendet" av (för det är ju på sätt och vis att önska sig tillbaks, fast utan de negativa bieffekterna) så tror jag att man kommer att misslyckas.
Det finns inte och kommer ALDRIG att finnas ett piller som nollställer ens hjärna, så att man bara kan gå från att ha varit "beroende"/missbrukare/alkoholist, ena dagen till att vara "o-beroende", frisk och nykter i nästa stund..
Det man kan få hjälp med om man är motiverad, det är en viss bit av det "kemiska" suget", men tankarna får man jobba med själv. Det är här stöttningen är viktig och troligen guld värd!
För av erfarenhet vet jag att man inte är munter, t.ex. när man nyss slutat röka och kroppen skriker efter "bara ETT bloss" (som man givetvis inte ska ta..) Nikotinersättningsmedel, är ju bara ett substitut som kapar topparna.. tills man fått kontroll på hjärnan och så småningom så planar det ut.. (fast visst dyker tankarna upp långt efter, i speciella situationer.. tills man kommer på sig själv med ett: Men jag röker ju inte längre..)
Måste erkänna, att för mig är nikotinsuget tusen gånger djävligare än alkoholsuget någonsin varit.. Så vi har alla våra demoner att tampas med! (fast idag säger jag mig själv, hellre det än alkoholen om jag är tvungen att välja)
För många år sedan fick jag prova dåtidens nymodighet, ett medel som började på Z-nånting.. Och jag blev helt "dum i huvudet".. När jag tagit tabletterna i nästan två veckor, så bad de mig sluta, för jag uppträdde som jag var dement.. (och det visade sig givetvis att jag hade fått biverkningar av det allvarligare slaget)
Pillren lämnades in för destruktion och jag var nästan tusenlappen fattigare och kände mig "sjukare.. ( sen dess är jag lite försiktig själv med piller..)

Hur har du det? Gick helgen ok? Skriv gärna en rad oavsett.

Kram *

Om jag får fråga?

Saknar dig här och undrar så hur du har det. Jag hoppas att du inte lämnar forumet helt. Det är ganska bra att hänga här. :-) du kanske går på AA nu?

Sköt om dig och storkram skickar jag till dig *

Frihet är vad jag också söker förutom att jag ser vilken misär det faktiskt höll på att bli på riktigt denna gång. Det är inte långt från att allt går åt helvete. Lite mer alkohol under en tid så.

Nu har jag fått fräsch hy, en smalare och starkare kropp med klarare tankar. Jag kämpar med en del av sviterna av sorg och destruktivitet men jag ger mig nu tusen gånger bättre förutsättningar.

Kram

Det vill jag också ta mig tid att se.

Hittade detta på SVT Play för ett par dagar sedan: Alkoholism - nya botemedel? Kan ses tom 13:e februari.

http://www.svtplay.se/video/5752724/alkoholism-nya-botemedel/alkoholism…

Tack.

Minns faktiskt inte vad som hände där, eller om något alls hände. Men jag återgick till gamla vanor i alla fall. Mitt inlägg lät kanske mer uppgivet än jag egentligen känner mig, skrev det efter att jag läst min gamla tråd här och tänkte på att jag försökt ett flertal gånger men misslyckats.

När det gäller motivation - jag tror att vi alla är motiverade när vi ligger där med sviterna efter många dagars drickande och förbannar oss själva för att vi lyckats hamna där ännu en gång. Motivation är troligtvis inte nyckeln till att lyckas, motivation är något som kommer och går. När man har det här problemet finns ändå inget mer motiverande i livet än möjligheten att få dricka sig berusad ännu en gång. Annars skulle vi inte dricka gång på gång trots att vi har barn, jobb, vänner och andra intressen. Att förlita sig till motivation är vanskligt, åtminstone för min del.

Därför försöker jag nu på allvar med AA. Oavsett hur jag känner inför det har det fungerat för många före mig. Det är en slags hjärntvätt som förhoppningsvis kan hindra mig när min egen motivation sviker.

Botten har jag känt av många gånger, eller trott att jag känt av - vad som är botten är också individuellt. Den enda egentliga botten som finns är nog som du nämner: döden. Människor förlorar allt och fortsätter dricka ändå, tänker jag.

Just nu är jag varken motiverad eller omotiverad, vill jag påstå. Jag är bara trött på att dansa efter alkoholens pipa jämt och ständigt. Jag vill bli fri.

Styrka och välgång till dig också!

Det beror så på.
Vi alkoholister är individer och det är svårt att svara på när man inte vet vad han säger eller hur han mår.
Är han arg?
Är han sur?
Är han ledsen?
Är han rädd?

Det bästa är nog att du inte försöker tänka på vad han behöver utan vad du behöver.
Det tipset låter kanske konstigt men du ska inte göra om dig eller säga och göra saker för att det ska bli så bra som möjligt för honom av rädsla över att göra fel.

Var dig själv.
Slit inte ut dig.
Tänk på hur detta får dig att må.
Tyvärr kan inte ens kärlek få en alkoholist att sluta dricka :(
Eller, det har väl hänt kanske :)

Kram

stödet du kan ge är att inte gå in i medberoende till honom så mitt tips är att läsa massor om detta. Hur länge har han vart borta? Avgiftning är oftast rätt kort och hur ska han själv jobba vidare på sitt missbruk? Efter min senaste resa skulle jag nog inte välja att gå vidare med relationen men förstår att du vill eftersom du ställer frågan här, hur länge har ni vart ett par? Du skriver att ni inte bor ihop och mitt råd är att han behåller sin lägenhet och du behåller din så ser du ju hur er relation utvecklar sig. Min senaste hade inget boende efter behandling och då blev det tydligt att missbruket tog över mannen och det var som gjort för en separation. Min sa att han var alkoholist men det var bara något han gömde sig bakom, det betydde inte jag kan och vill lägga av.
Önskar dig ett stort lycka till!