Senaste kommentarerna i forumet

Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla honom för. Ni som följt mig här vet ju vem jag menar. Den person jag levt med och som ledde till att jag sökte mig hit till forum i förtvivlan. Då när jag började skriva här så trodde jag att det var just det jag behövde få hjälp med, få honom att sluta dricka. Nu vet jag bättre, att jag inte kan få honom att sluta. Jag vet också att i och med att jag sökte mig hit till forum så startade jag en process som visade sig vara så mycket större än att "bara" hantera en relation med en alkoholist. Vad är det Adde brukar skriva, en genomgripande förändring av mitt liv, eller något sådant.

Så här är jag nu, mitt uppe i en genomgripande förändring av mitt liv. Mysterium tremendum et fascinans. Jag skräms men dras till det på samma gång.

När jag läser tillbaka så märker jag att jag skriver numera alltmer utifrån mig själv än om min alkis och det är bra för det är ju mitt liv och allt det där. Men han är fortfarande en stor del av mitt liv. Det har nu gått en månad utan alkohol. Ingen av oss ropar hej för det men visst fan känns det jättebra. Aldrig tidigare har vi kunnat prata såsom vi gör nu, utan att det känns som att han lägger ansvaret för nykterheten hos mig. Han har mycket stöd, beroendecentrum, kurator och mansgruppen.

Ibland vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig. Han förändras. Har mycket lättare för att gråta, ja överlag närmre till hela känsloregistret men mindre arg. Är det vanligt? Jag har läst på alkisdelen att många blir griniga och irriterade alternativt går som i ett euforirus men jag ser inget av det. Jag försöker låta honom ha de känslor han har men det kräver också mycket av mig i förändring av gamla beteendemönster vi haft i varandras närhet. Det är svårt men jag vill lära mig för den mannen jag har fått se nu vill jag fortsätta lära känna.

Det jag gillar mest är ärligheten. Det lustiga är att ärligheten kunde komma först när jag själv slutade att döma. Den är heller inte så dramatisk. Ett exempel på hur det kunde vara för ett år sedan:
Han: "Jag funderade på att köpa några öl idag..." (Jag avbryter)
Jag: "Men är du helt jävla dum i huvudet! Gör du det så drar jag och kommer aldrig tillbaka!" Följt av bråk på bråk på bråk.

Nu
Han: "Jag funderade på att köpa några öl idag men jag kom fram till att jag bara hade haft en riktigt dålig dag på jobbet och gjorde x istället."
Jag: (kramar) "Jag är stolt över dig"

Och sedan behöver det inte vara något mer. Det här kanske är självklarheter för de flesta men för mig är det stort, inte dramatiskt men stort att kunna prata om svåra saker på ett vardagligt sätt. Alkoholen är varken en flodhäst i vardagsrummet eller en pågående explosion. Luften vibrerar inte längre av laddning när ämnet förs på tal utan kan talas om, ibland under förlösande gråt men oftast bara under en kaffe eller under en promenad.

Även om jag tänker att vi någon gång kanske kommer att bo tillsammans igen så känns särbolivet helt rätt just nu. Jag behöver utrymmet och tiden för mig själv. Det känns helt logiskt att nu när vi ska lära känna varandra på nytt att vi skyndar långsamt. Det är också härligt att kunna längta efter någon nu. Inte en desperat saknad bara en förväntansfull längtan till man ses igen. Det är viktigt för mig att kunna skilja på de känslorna.

Kram på er!

..nu måste jag nog stoppa fingrarna i andras syltburkar, också...

Det är med ett visst vemod jag måste få komma in med en kommentar i denna något upphettade tråd...
Mitt råd är att INTE dra igång något IGEN, den förra diskussionen skadade nog mer än vad den gjorde nytta...
Trots Magnus råd om att det får vara högt i tak i vårt allas forum, kalla mig konflikträdd om ni vill...
Jag är benägen att hålla med alla om att de visst kan ha rätt, det är så de ser på det, ur deras synvinkel, ja!
Men...

Det KAN vara så att de tidigare diskussionerna KAN fått nyanlända att drista sig att våga sig in i forumet,
likväl den tiden då forumet var låst för nya anhängare och även de dagarna då det låg helt nere, det kändes inte driftsäkert t.ex.
Och alkoholhjälpen får aldrig försvinna när man som mest behöver den, oavsett tid på dygnet när man känner sig nere och osäker.

Jag kan vara helt med på att personangrepp inte är rätt taktik, det är att söndra någon annans självförtroende,
man höjer inte sig själv genom att sänka andra, det finns ingen prestige i att försöka vara bättre än någon annan...

Däremot så TROR jag på att våga stärka andra genom att vara ärlig med sina hejarrop och positiva attityd,
men samtidigt ha sin självkännedom att våga låta bli att säga något positivt om man inte menar det,
och kunna låta bli att säga något elakt även om man menar det just för stunden.
Känner igen beteendet när man är på fyllan, man säger så mycket som man ångrar, men menade det DÅ!
Därför är det ännu mera dumt att skriva på forumet på fyllan, det finns ju kvar där bokstav för bokstav även dagen efter.
Att läsa igenom sina rader både en och två gånger innan man trycker på "spara"-knappen kan vara en bra ide',
och tänka..kan jag stå för dessa formuleringar även imorgon och en tid efter detta?
Många ordval kan göra sig bäst osagda, man kan spara dem lokalt på sin egna dator, och "smaka" på dem ett par dagar senare.

Sedan sitter alla i samma båt, vi är här av samma anledning, alkoholen...
Det är ett känsligt och delvist tabubelagt område, skrivet på forumet av känsliga individer..
Därför sitter vi alla med ett visst ansvar, vi vet om varandras "hemlighet", och så länge vi kan behålla det förtroendet och anonymiteten
så får vi ett fortsatt förtroende, den som skulle röja en annans identitet skulle snabbt ratas och tvinga den andra att behöva radera sina inlägg.
Detsamma gäller att inte köra ner något i halsen eller blottlägga/förlöjliga någon för deras förtroende i ett tidigare inlägg, gud förbjude!
Ni vet mer om mig än min egna fru, ni har ett visst ansvar att förvalta det förtroendet, missbruka inte den möjligheten!

Kan väl tycka att det är lite dumt att väcka igång en redan avdomnad källa till irritation,
man rotar inte i soporna och ta fram något som luktade illa redan när man slängde dem.

Har svårt att tänka mig att du vill.sluta skulle vara den ende som orsakade att det blev stiltje på forumet,
men jag kan också hålla med Adde att du har en förmåga att tappa fokuset ifrån självaste o-drickandet.
Att ömsom ge alkoholen lite cred för dess verkningar och sedan ta tillbaka det...
och att du i olika formuleringar är svår att läsa vad du vill få sagt, det åker lite jojo i dina meningar..
Det är gulligt av dig att ge tjejerna fina komplimanger, men hårfint att veta om det passar dem eller inte...
Du har lätt för att bli stött och jag kan tänka mig att andra till slut inte vill kommentera det i rädsla för att du ska överreagera.
Att ingen tog dig i försvar när du blev attackerad KAN bero på att andra liksom jag inte hann läsa av forumet, innan det formligen började hagla av nya inlägg, eller så kan du också ha rätt i din åsikt att stilla tiga betydde att de "andra" höll med, men det vet du ju inte...

Men att denna hetluft har skapat en massa inloggade användare samtidigt (8+12st), mer än jag någonsin har sett tidigare, kan vara din förtjänst.
Alla skriver ju inte heller, utan smyger runt i trådarna utan att sätta avtryck,
och de är som vanligt många fler än vi som har satt ett namn på oss, men stiltje är det inte med antalet besökare i alla fall.

Glöm inte bort att du har många "bästisar" på forumet också, häng med dem när du känner att de andra är dumma mot dig.
Men kanske du skulle ta dig funderare på exakt vad det är som gör att andra reagerar så starkt på dina ordval emellanåt,
jag håller mig som vanligt på neutral mark, och håller inte med någon, eller möjligen med alla, jag tar inte parti för någon utan i sådana fall skapar jag mig mitt egna parti.

Du har en självklar plats här och visst berikar du oss, men ibland får du sålla lite och inte gå på som ett ånglok.
Jo jag vet att det är svårt att med text ibland vilja säga det som munnen vill tala, det är en konst som är lika svår att skriva som att läsa,
vissa har lättare för det, andra blandar ihop det och bara missförstår det...

Jag följer din resa ord för ord på forumet precis som jag gör med alla andra flera gånger om dagen,
och jag är inte mera värd än någon annan, jag har bara lite fler dagar sedan min senaste fylla än en del andra.
Men jag har varit där du är, och vet hur jobbigt det är att orka ta tag i sin nykterhet gång på gång, det ÄR frustrerande...

Och jag bryr mig om dig, det är därför jag skrev detta inlägg...

/Berra

...tack för din omtanke. Du är en klippa!

Har nog sett samma filmer ;)
Fantasin flödar ofta, det är befriande och ger mig själv ofta leende i mjugg i olika sammanhang.

Skönt du finns kvar här inne men det är väldigt tomt på folk. Hoppas de som behöver hittar hit, tyvärr blir det ju inte så attraktivt om det inte snurrar...
Om någon läser och tvekar så vill jag uppmana att skriva och läsa, pocka på uppmärksamhet genom några få ord. Vi finns för varandra här inne!

Kram på er

jag kan se fördelarna och orsakerna med att kontrontationerna upphörde. Däremot skriver du att alla inte fick delta i anhörigveckan på din tid. Det får mig att tänka att någon hade erfarenhet och utbildning/kunskap nog att se vem eller vilka det gagnar och inte, individuell vård och hjälp. Det låter klokt och generöst i min värld. När det gäller konfronationerna skulle jag kunna tänka mig att vissa kanske skulle må bra av den formen framför papper och standardfrågor. Många har ju svårt att uttrycka sig i skrift och saker kan få fel tyngd beroende på att man använder just standardformulär.

Jag spinner fritt nu och det är ingen kritik, mest en undran och reflektion.
I mitt fall åkte jag till anhörigveckan för min skull. Jag var där före min man hamnade på behandling. Jag skriver här för min skull och jag informerar mig och går på alanon för min egen skull. Jag har träffat en vän för livet som är både missbrukare och anhörig, en fantastisk kvinna.
Processen kan jag kalla läkning av medberoende men jag tycker det är så mycket bredare. Jag kan plocka och fördjupa mig i vad jag vill när jag vill. En plats att bara vara här och nu betyder så mycket. Jag ser i grupperna, som är olika för mig, hur olika de är, hur jag ibland upplever små "orgier i illamående" nästan som om några bäddat in sig i sin egen sjukdom och tryggheten ligger i att få prata med samma gäng på samma sätt månad efter månad och för någon år.
Jag värderar inte det utan använder det jag själv har förmåga ta in och få ur mig där och då. En underbar plats!
Anhörigveckan satte ord på så mycket och att ha medmänniskor runt som förstod var behagligt i eländet.
Mycket kändes annorlunda för mig i gruppen eftersom jag då inte visste om mannen skulle/ville dit. Han söp under den veckan, något han senare försökte ljuga om gentemot mig. Kanske oväsentlig men jag undrar ju varför, för vem ljuger han?
Senare påbörjade maken behandlingen och jag blev lättad, Han skulle inte supa ihjäl sig just då! Början var han spak och ödmjuk men efter ett par veckor började han få tillbaka samma attityd som när han aktivt drack. Ett beteende han fortsatt med! Ingen vet om hur vidrig han blir, ingen kan förstå eller se det. Det är så fjärran den vänliga och intelligenta mannen han visar utåt.
Utåt, vad är det?
Jo, de gånger per vecka han går på AA, de timmarna han en gång i månaden är på gården och nu de få timmarna han visar sig för de nya arbetsgivarna. Resterande tid är han totalt avskärmad från livet och världen.
Under helgen träffade han tydligen sina äldsta barn, utan förvarning hade han kört till sitt ex. Där pratar han som om allt är normalt mellan mig och honom trots att han gapat, inte hört av sig i princip alls sistamånaderna och inte alls på 12 dygn. Dessförinnan 4 timmars samvaro. Tidigare 14dagar utan någon kontakt alls. Sommaren mycket sporadisk sen min födelsedag mitten av juni.

Blanketten
Visst, läkandet är hans eget, liksom mitt. Men, jag blev ombedd fylla i, hjälpa till? ,vilket jag gjorde. I mig bor inte hämnd eller elakheter, dömande eller dumförklarande. Jag var så tydlig jag kunde och kände mig tillfreds när jag postade brevet med säkert 10 sidor av mitt inre.
Detta används i makens behandling och var de enda papper som fanns som stöd i mannens läkande. Det fick naturligtvis skev fokus eftersom min man varit alkoholist hela sitt liv och har levt länge i missbruket utan mig. Efter förstod jag att det var mitt brev, mina ord, som fick mannen känna aggressioner mot mig sista veckan och sen dess har hans förakt vuxit. Varför ser ingen det?
Varför kollar ingen upp depressionen han blev diagnostiserad?
Varför får han sovpiller nu?
Varför har plötsligt ipren en strykande åtgång?

Jag klarar mig, mår bra, har det lugnt i min oas. Tänker inte utsätta mig för obehag, det har jag inte gjort mig förtjänt.
När jag märkte det var något som inte stämde tog jag kontakt med gården men ingen återkom till mig. Det lämnades över till "chefen" som valde inte höra av sig.
Helt ok och jag kan tänka mig att de förmodade jag var en sjuk jävel, vilket kan vara sant. Mitt syftevar bara att förklara missen som orsakade sängvältarförsöket. Där jag själv kunde blivit skadad och i förlängningen mannen som behandlades.

Just nu planerar jag mina nya kvadratmeter till tomten, alldeles lagom tungt när operationssåren läker. Datorn i sängen, musik från stereon och sömn när som helst på dygnet. Livet är värt levas!

Kram på er

sätt en stor röd blomma i håret så Adde hittar dig! Förlåt, har sett för mycket film och fick en rolig bild i huvudet där du står där bland en massa människor och ropar "Adde, Adde!" med någon konstig hatt med en blomma på huvudet. Kul att ni kanske kommer ses. Om du inte har alltför ont efter operationen så kanske det kan skynda på det andra läkandet, det inuti?

Bra skrivet Adde om alkisar/anhöriga. Visste inte hur det gick till på behandling tidigare men har fått lära mycket genom dig och Sorgsen.

Kramar!

Skulle ha ansvar för att folk härinne inte klarar av att sluta sitt missbruk, är helt enkelt absurdt!
Samtidigt så tycker jag att dina kommentarer ibland är rätt komiska och lättar upp den ibland tunga känslan som man kämpar med.
DU hjälpte mig mycket förra helgen då jag var totalt under isen.
Jag blev förvånad över Fias reaktion och text. Men jag kanske saknar den breda bilden, och vet för lite?
Men det känns som en klar överreaktion.
Alla skriver olika, alla är olika och har olika värderingar. Man får väl sluta läsa de texter man stör sig på.

Nu tar vi och drar ett streck över det hela och stöttar varann, för vi har väl alla samma mål härinne?

Sköt om er.

LP

Adde ledsen, men nu kör vi.
Visst inget att bry sig om, men få höra att stiltjen på forumet är mitt fel och INGA

säger motsatsen. Det är tungt, men jag tackar Fyllefia . Hon är i en klass för sig.
Hon är Fyllefia.....
/A

Som tänker börja med antabus...ska bli så jävla skönt!! Är också så in ih-vete trött på mig själv och mitt drickande...nu ska jag bli fri!

och god vilja fixar allt!

Kram, Adde! <3

Vi behöver inte sandlådefasoner här, vi behöver lugn och ro för att klara av det vi är här för - att sluta dricka.

Så lägg ner.:-(
MB

du vill.sluta, jag vet inte hur mycket av rommen du hunnit inta då du skrev, men jag tror att du ångrar dig imorgon om du läser vad du skrivit.
Vad är det för ton?

och lycka till imorgon, du kommer inte att ångra dig. Jag bestämde mig och fick Antabus och idag har jag varit nykter i 20 dagar och gläds över den frihet jag känner, att slippa alkoholen och ta in intryck i nyktert tillstånd och rentav börja älska livet.
Tänk att vakna pigg på morgonen och känna energi för att hitta på saker, och uppleva att man hunnit med en del under helgen, som man annars nästen sovit bort halva tiden av.
Kram, Cookie

vad jag saknar att jag inte har tillräckligt långa armar för att ge dig en kram ♥

till i morgon och kanske du och brorsan kan ta en fika efteråt och fira ditt steg :-))

aldrig, vad jag kommer ihåg, kommenterat dina inlägg men nu har du klart överskridit alla gränser, vill.sluta.

Du har haft en förmåga att uppröra och få fokus bort från alkoholen vilket vi inte behöver hjälp med.

Ta en paus och bestäm hur ditt liv ska se ut om du verkligen vill sluta dricka.

jag som alkis gör min behandling för min egen skull så har inte famijl/vänner plats i det arbetet. Jag ska koncentrera mitt arbete helt på mig själv och just därför finns det regler om första veckan och kontakter med omvärlden. Tex kostar det ju skjortan att använda mynttelefonen som finns och att man inte får ha egen mobil/dator med sig.

Och sen blev erfarenheterna från en konfrontation i familjen så pass stora om att fokuset flyttades från det egna tillfrisknandet till en oro/omsorg/vånda över vad man blev beskylld för av familjen. Jag vet ju själv så irriterad jag blev över hustruns ringande när hon fick börja ringa efter första veckan. Jag blev tvungen att begränsa hennes samtal och sätta en dag och tid för samtal för jag hade helt enkelt varken tid eller ork att älta hennes frågor. Jag hade tillräckligt jobb med mig själv, det var som ett jobb med ständig övertid. Och efter ett tag kom en annan aspekt in i livet och det var kontakten med gruppen och den samhörighet som växte fram och den blev starkare än samhörigheten med familjen. Det var ju gruppen som förde mig framåt mot tillfrisknande.

Och sen tror jag att många anhöriga törs skriva av sig lite mer öppet ensam hemma än att säga det öga mot öga. En sak som absolut spelar in är att det i många familjer finns ett våld med i sammanhanget och då törs man inte säga det rakt ut. Och för min del var det så att jag kände mig trygg med att ha en terapeut med mig när jag läste breven från familjen, jag var djävligt rädd när jag öppnade dem. Men vi kunde beta av dem i lugn takt, med tårar och förtvivlan ibland, men ändå lugnt guidad av terapeuten.

Jag fick förmånen att få vara med på familjeveckan (alla fick inte det då) och där var 2 ungdomar i mina barns ålder. Jag var så rädd att jag mådde illa när jag gick upp till lokalen (bredvid stora samlingssalen, där vi har våra GiG-samlingar ) där ena mansgruppen numera har sin hemvist. Jag kände mig som en riksalkis på väg till stupstocken och var helt övertygad om att jag skulle få all skuld som deras alkisar hade förtjänat.

Det blev inte så. Oerhört snabbt bildades det en gemensam grupp med ett gemensamt mål att vi tillsammans skulle se till vårt eget tillfrisknande delandes våra erfarenheter. Det var väldigt starka dagar med massor av tårar, det var nog där jag lärde mig att det är ok att gråta öppet utan skam.

Som vanligt glider jag ut i text men kontentan är att båda sidor ska se till sitt eget tillfrisknande utan att ägna sig åt beskyllningar eller "uppfostran" mot andra. Att ägna tid åt sitt inre och utveckla det utan att fastna på det som hänt. Kan jag se själv hur jag är så är det enklare att se hur andra är och acceptera det.

Att vara rak och ärlig är en förutsättning för vårt tillfrisknande och jag tror, tyvärr, att vi alkisar har det lite mer förspänt i och med att vi har så många fler möten att gå på. Det finns massor av orter i Sverige som inte har Al-anon vilket är så bedrövligt. Men det kräver att det finns anhöriga som inser att bara för att de blivit av med alkisen så blir inte livet en dans på rosor, taggarna sitter kvar. Länge, hela livet, om de inte jobbar med sig själva.

Jag har vänner som varit på behandlingshen som kör med konfrontation och jag är glad att jag slapp det och kunde lägga all tid på mig själv.

Ska jag och min bror till min husläkare och träffa specialist sköterska...förmodligen går jag ut därifrån med ett recept på antabus ....och vet ni...det ska bli riktigt skönt....jag är så jävla trött på det här livet nu! Hela dagen idag har jag haft sån bakfylleångest så det har varit rent för jävligt... så imorgon säter jag en fot i ändan på alkohol jävulen och börjar ett sundare liv!

Rom jag fick i 40 års present.
Den ÄR god.

Samtidigt förvånas jag av din uppriktighet?
Kommer ihåg en skör Fia som supit bort sitt arbete.
Den lite fiiiinare FylleFia bosatt i Vasastan.
Inte klara av att beblanda sig med kreti och pleti. Bosätter sig kolonistugan för hon inte klarat av maken.
Finns det dusch och rinnande vatten i stugan? Fräscht är det inte!

Tack för dina värmande ord, nu förstod jag att du flyttat hem till din alkoliserade man.

Han som är då snäll, jättesnällt att låta dig bo i en kolonistuga.

I mina ögon efter din sista kommentar är dy bara såååå sårad och ledsen

Stackars dig, var det så här ditt liv skulle bli

Fia DU lyckades få mig härifrån.

Kanske lika bra, för jag kan inte hjälpa dig

Han som är då snäll

Man har många stadier i livet. Stadier som man kommer till, är i en period för att därefter vandra vidare mot närsta stadie.
Barndomen var ett långt sådant stadie, det innehöll glädje, sorg, skrubbade knän,men ändå fullständigt monumental glädje när man äntligen lyckats lära sej cykla. Vänner man umgicks dagligen med, men som man med knapp nöd kommer ihåg namnet på idag. Stadiet skoltiden innehåller också alla möjliga sorts minnen, positiva och negativa. En del trivdes bra i skolan och har nästan bara bra minnen därifrån, andra kanske minns skolan med fasa, en lång räcka av år med mobbing, utanförskap etc. För båda gäller ändå att det är ett passerat stadium i livet.

För mej kom sedan stadiet där man skulle bli vuxen och klara sej själv, jobb, nya vänner, andra vanor. Fester, spelningar, whiskyaftnar med polarna. Detta stadie avlöstes av småbarnsstadiet.

Alla dessa stadier har passerat utan att jag har blivit knäckt av saknad, skulle jag på fullt allvar börja gå in i barndomsstadiet igen skulle nog män i vita rockar hämta mej och ge mej en tröja med alldeles för långa ärmar. Gå tillbaka till skolan kan jag göra, men det skulle vara märkligt med en 48- årig smygrökande skolkare på komvux...

Nej, det är passerade stadier i livet.
Samma sak känner jag nu för alkoholen, det var roligt så länge det varade, men jag stannade för länge i det stadiet, det är gjort, jag är färdig med det....

Nu går jag vidare i livet.

...dig hade jag nog inte undersökt konventets program så noga.

Själv har jag lärt mycket sista året. Läste just färdigt P-O s bok och står lite undrande till när man slutade med "familjegrillningarna" på Gården, menar när det gick över från live-möten som P-O beskriver dem till enbart ord på papper som jag som anhörig inte har chans att utveckla eller förklara. Flera saker förstod inte terapeuten pga det.
Ångrar inget av det jag skrev ner, var väldigt ärlig och personlig, men ångrar jag inte kopierade pappren.

Något du vet Adde?

stora konventen i Sverige så betyder Gullbranna mest för mig. Bara miljön med tex strandmötet gör det avkopplande och trivsamt och sen är det "bra" folk där. Numera blir det inte så många möten som det var i början för mig utan minglet och mötena mellan mötena betyder mer idag och jag tror att jag faktiskt går mer till Al-anon för att lyssna och lära mig mer än till "mitt" AA.

Och jag tror att det framgått att den helgen är min alldeles egna tid som bara är för mig :-))

En riktig måbrahelg !

Klart läkaren släpper iväg dig !!

...bra!
Ser det är samling kl 20 men börjar med möten 17 på Alanons sida.
Hoppas vara fit nog för detta :)
Har läkarkontroll under veckan så lovar meddela här om jag inte kan/får/bör.
Känns bra bara läsa ifenom programpunkterna...

kl 20 på fredagskvällen vill jag inte missa så jag är på plats ca 18 för fika och mingel och kan vänta på dig direkt till vänster om tältet :-)

...har du en bra starttid?
Fredag? Kl?

bara säger en tid när du kommer till tältet så ska jag lyssna massor :-))