Senaste kommentarerna i forumet

Jag har även insett precis det ni skriver om sociala medier, det är vin och öl överallt, det stärker den där glorifierade bilden av alkohol. Den gör mig avundsjuk... och t o m sjuk. Nu, när jag till slut har bestämt mig har jag faktiskt insett att FB inte är något bra ställe för mig att vara på... då sörjer jag ännu mer. Just nu har jag lagt ner det helt för att klara av det jag har föresatt mig - att hitta andra glädjeämnen än att dricka. Jag håller på dig! Jag tror också det är bra att samla mod att prata med din mamma (och att kanske göra det själv, utan din pappa där), hon kommer kunna stötta dig utan att döma. Stor kram

Nyckelpigan, du skriver fint och insiktsfullt. Håller helt med i Helenas svar. Vill bara tillägga att du behöver tid. Nu behöver du tid för dig själv och för att komma över den svåra första tiden, då du slutat dricka. Använd allt stöd du kan få från de som står dig närmast och försök isolera dig från dem som bryter ner.

Senare, då du blivit starkare i dig själv, finns det tid för att ta tag i de svårare relationerna.

Hej Soff! Nu har jag läst din tråd och ser så många likheter! Snygg fasad, prydligt drickande, känslan av att alltid överdriva det man gör och rädslan för den ångest som kan poppa upp om man inte får det där kalla, immiga, fantastiska vinglaset i handen flera gånger i veckan.

Jag är inne på min åttonde nyktra dag. Att bara dricka mindre förstod jag direkt att jag inte kan, jag får helt enkelt sluta helt. Igår var svårt med sol, fredag, familjen hemma, middagslagning och fredagsmys på altanen med lyckliga barn runtomkring. Jag räddades av att det helt enkelt inte fanns en droppe A hemma. Så när rastlösheten och ångesten slog till var det bara att gilla läget.

Jag har också tänkt mycket på vad jag ska säga till vänner och familj när den dagen kommer. Än så länge håller jag mig från de situationerna. Det finns många tips här på forumet och jag tänker att jag kommer säga något i stil med "nej tack, jag mår bättre utan". För det gör jag ju!!!!

Förra sommaren kom det en bok som heter "Njutningsparadoxen". Jag beställde den och läste den och kände igen mig otroligt mycket. Sen hamnade den i bokhyllan, vintern kom och drickandet fortsatte. Nu har jag plockat fram den igen, registrerat mig här, påbörjat behandlingsprogrammet och skriver dagbok i DayOne varje dag.

Läs den boken! Att verkligen inse att de flesta av oss som har problem är duktiga, högpresterande, känsliga, intelligenta och framgångsrika. Att det inte syns på utsidan att vi har problem med något som vi tycker är skamligt.

Om du var på en fest och en väninnna tackade nej till alkohol och bara sa "nej tack", skulle du tycka hon var konstig då? Jag övar på att vända på dessa situationer, och inser att jag inte skulle bry mig nämnvärt. Hon får väl dricka vad hon vill, jag skulle nog inte ens fundera närmare på att hon sa nej.
Jag tror vi ska tänka högre om våra nära och kära. Och framför allt sluta ställa högre krav på oss själva jämfört med vad vi ställer på människor i vår omgivning...

Nu stretar vi vidare, alla vi underbara människor som bara vill få det bästa livet vi någonsin kan!

Hej!
Jag har även nyligen registrerat mig på det här forumet. Jag har iofs varit den som druckit för mycket i sociala sammanhang, så på det sättet är vi olika, men jag känner igen mig i dina tankar. Det är skrämmande att märka hur lika vi (och många andra) tänker, hur vi bortförklarar och slätar över. Nu vågar man även acceptera hur resten av livet har fått vara en transportsträcka mot de tillfällen när det vankades alkohol, eller hur jag själv skapade dessa tillfällen. Ilskan har jag även känt och den kommer nog många gånger. Hoppas det går bra ikväll, jag får dock köra helt vitt och tycker det känns jobbigt inför fester mm... innan har jag ju varit den som druckit mest och nu ska jag inte dricka något... tänker på den där reklamen där de sitter runt ett bord, bjuder på kakor och när någon säger nej så börjar alla säga "klart du ska ha", sedan eskalerar det och alla sjunger "ta en kaka" osv. En reklam mot alkohol, att vi ofta beter oss så med alkohol (men det blir ju hellöljligt när man ser samma beteende med kakor), har ju gjort det själv... Stor kram

Du har det verkligen tufft just nu mitt i ångesten, men det är tur att du känner stöd från din syster och även från din man. Du tänker så klokt kring att du behöver fokusera på dig själv och ditt beslut nu, utan konfontationer med din mans jobbiga släktingar. Kan han stötta dig i det? Och hjälpa dig att hålla distansen till dem ett tag?
Insikten när man nått sin botten är överjävligt jobbig, men om du fortsätter att vara nykter kommer ångesten så småningom att börja klinga av och ersättas av andra positiva känslor.
Man behöver bara läsa några trådar här på forumet för att se hur det vänt för många även om utgångsläget varit skitjobbigt.
Kämpa på och skriv här! Vi är många som är med dig. Kram!

Jag vill gråta men kan inte... hade varit så förlösande. Om jag inte hade haft mina barn hade jag nog tagit livet av mig för längesedan... ångesten som är förknippad med alkohol (båda att dricka och att INTE göra det, att hamna i konstiga situationer när man ska säga nej och ge någon förklaring), speciellt när jag vaknade de senaste två gångerna gjorde att jag inte ville mer. Jag ville inte göra någon besviken, jag orkade inte med ångesten inom mig och jag ville bara att allt skulle ta slut. Jag vet dock tyvärr hur det känns när en förälder tar livet av sig (även om det inte är officiellt och bara den allra närmsta familjen vet om saker som ingen annan vet, vilket gör det ännu svårare att tackla) och jag vet att DET skulle skada mina barn så mycket att jag måste klara av detta. Jag har gått mycket i terapi och bearbetat många saker som hänt mig, kommit en bra bit på väg, har ett mycket välordnat liv i övrigt, lurat mig att nu när jag kommit så långt kan jag dricka... jag kan sitta en kväll på en restaurang och dricka ett glas vin till maten, men det väcker ångest i mig eftersom jag vet att det räcker för att min man (och äldsta barn) ska känna en oro... och det gör det sjuka i mig arg eftersom "varför ska jag inte kunna dricka ett glas, jag gör ju inget fel"... jag blir arg eftersom jag egentligen vet. Vet hur allt ligger till. Vet men vill (ville) inte veta. Klarade inte av att acceptera att jag var som mina föräldrar (de var ju på ett helt annat plan...), att jag var den som ställde min familj i den maktlöshet som jag levt i stora delar av mitt liv. Ångest ett tag efter en härdsmälta, sedan tryckte jag undan det och körde på, glömde den värsta ångesten och var "som alla andra". Jag klarade inte av att stanna kvar, jag klarade inte av att fullt acceptera, ta in hur illa jag gjorde dem genom att bara dricka ett glas. Det räckte för att väcka oron att något skulle gå fel hos dem, jag såg oron i deras ögon och när det fanns tillgång flydde jag genom att hälla i mig snabbt för att glömma den känslan. Väldigt smart. Väldigt lyckat. Funkade verkligen jättebra.
Därför skriver jag här nu, jag måste hålla mig själv kvar i den här känslan, inte stoppa undan och tro att allt är bra. Paradoxen är att jag måste hålla kvar känslan samtidigt som jag måste ge mig själv tillåtelse att hitta tillbaka till det som är bra hos mig, det som är värt att kämpa för, det som min man och barn älskar. Det jag kanske kan lära mig älska. Jag måste hålla kvar insikten om hur saker och ting verkligen är samtidigt som jag måste ge mig själv tillåtelse att finnas till UTAN att bli destruktiv. Det är därför som jag balanserar på en så slak lina och inte klarar av att bli attackerad i detta läge. Det är därför jag sitter i en rävsax och inte vet hur jag ska hantera min mans anhöriga så de kan ge mig lite tid att hitta styrkan att möta DERAS besvikelse, jag har ju fullt upp med min egen just nu... och en värre kritiker än jag själv finns inte.
Kram

Idag har det gått en vecka sedan senaste (sista) härdsmältan som fick mig att registrera mig här. Jag har varit väldigt trött och kunnat sova men inte idag, idag kom ångesten och grubblerierna tillbaka (som har hållit sig dagtid den senaste veckan). Jag har försökt njuta av semestern med familjen, läst och försökt hitta tillbaka till den som är jag, den som är värd att rädda. När man ställt till det så där och befinner sig nere på botten av glaset fyllt av skam och skuld måste man försöka peppa sig till att långsamt klättra upp några steg, bit för bit släppa in information om vad som hänt och vad man ställt till med för att inte slå undan benen på sig själv helt och åter ramla tillbaka i det destruktiva beteendet.
Jag hade säkert kunnat dricka vin varje dag om jag hade befunnit mig i en miljö som tillät det, men så är det inte nu eftersom min man sedan länge har koll på mig och därför är det inte abstinens (kroppslig) jag har slagits med utan mer psykisk och försök att förstå hur hjärnan funkar. Ju mer jag tänker desto mer inser jag hur sjukt det är, hur mycket jag har förlorat kontrollen... och det skrämmer mig. Jag har två barn som inte ska behöva uppleva detta, speciellt inte när jag så väl vet vad det innebär att vara ett sådant barn.
Jag kan dricka ett glas vid tillfällen, ibland funkar en fest, ibland funkar saker men det blir längre mellan gångerna. Om det finns en BiB finns det stor risk att det spårar ur (vi har aldrig det hemma mer)... det är som om något klickar till i hjärnan, rationellt kan jag inte längre förklara det och det är väl det som är skrämmande. Vid det senaste tillfället hade jag lovat dyrt (det var extra viktigt för min man då det var honom vi firade), jag skulle bara dricka alkoholfritt, hade köpt hem det och min inställning var helt klar, det fanns inte på kartan att jag skulle dricka och förstöra för min man... men tydligen gjorde det det. Jag höll på mycket i köket eftersom vi bjöd på mat, vid något tillfälle klickade det till i hjärnan... det är fest och alla är glada, klart jag kan dricka ett glas också (det är ju bara min man som inte förstår, ibland går det ju bra... visst...). Snabbt hällde jag upp ett glas och drack det rätt upp och ner... bäst att ta ett till innan någon ser. Allt i skymundan så ingen skulle veta. Gick ut igen titt som tätt och eftersom jag var tvungen att dricka upp det direkt eftersom ingen skulle se förlorade jag snabbt kontrollen (förstår jag nu) och blev stupfull. Jag vet inte vad som hände delar av kvällen, jag vet dock att jag blev utskälld av min svägerska, att min syster (som är min stöttepelare) tog hand om mig och att min man sov nere i källaren. Detta var en fest där även barn var med.
Dagen efter ville jag bara dö. Som alla nätter och dagar precis efter. Men något var annorlunda. Även jag skrämdes av att jag inte hade någon kontroll. Jag skrämdes på midsommar också då även allt gått åt skogen, men tydligen behövde jag ytterligare en gång för att bli så här rädd. Jag förstår att mina nära inte kan veta att det är annorlunda den här gången och att jag måste ge det tid för att de ska tro på mig... men var hittar jag styrkan att stå i detta... att känna mig som världens sämsta människa, att alla är arga och besvikna på mig... att de inte tror mig, att de pratar om mig bakom min rygg... tills jag har visat dem att man kan lita på mig? Jag klarar inte av att möta allt än, jag är för svag i min nyfunna insikt att kunna möta detta ännu... jag är rädd att jag bara blir destruktiv igen. Jag måste tycka att jag är värd en chans till, att jag är värd att finnas till... jag orkar inte möta deras ilska eller välmenande "hjälp" som innebär att tala om för mig hur fel jag gör och hur illa jag gör alla omkring mig. Jag VET det, jag vill inte göra det. Jag erkänner, jag söker hjälp här (och har anmält mig till hjälpen via KI men inte fått något svar, blev det fel, är det någon som vet?), jag behöver inte någon intervention i detta läge av min mans anhöriga där de kör över mig och får mig att ramla ner under ytan igen. Jag har försökt skriva ner detta och sms:a men möts av sms som jag inte kan läsa utan att bryta ihop. De är arga, rädda och besvikna, jag förstår det, de har all rätt att vara det. Men jag behöver STÖD i denna fas, stöd att låta mig själv leva och kämpa, jag är skör, jag är liten. Jag ska inte fly från ansvaret, någon gång måste jag stå upp och ta emot deras ilska och besvikelse, men om jag gör det nu är det bara en del av mitt destruktiva beteende, jag straffar mig själv och sedan kan jag lika bra dricka igen, för jag är ju ändå ingenting värd. Man måste ta av sig den där offerkoftan, inte låta allt man varit med om förr ge en en anledning att fortsätta. Jag vet inte hur jag ska lösa detta på kort sikt... det är det som spelar i huvudet just nu. Min man är naturligtvis även enormt ledsen och besviken, arg... ja, allt man kan vara... men samtidigt är han på min sida. Han ser kanske att något är annorlunda och kan därför finnas här för mig i detta, liksom min syster. Jag klänger mig fast vid dessa halmstrån och tänker att det är detta jag behöver nu. Jag lever i nuet, är med min man och mina barn, badar, ser film, grillar och kramas. Jag har pratat med dem och jag tar en dag i taget, inte för att fly utan för att samla kraft inför resten av livet. Jag måste samla styrka men samtidigt märker jag nu att jag måste lösa detta med min mans anhöriga ivf tillfälligt eftersom jag vaknar och tänker på det (och hade svårt att somna igår eftersom jag tänkte på det).
Saken är den att det ligger mer bakom (när gör det inte det) vad gäller min mans syster, jag kan inte prata med henne i det här läget för då vet jag att jag kommer att säga hur jag har känt mig under alla år... hur hennes humör och hennes sätt att bete sig har tryckt ner mig och alla runt henne, hur hon styrt allt genom sitt humör, hur jag har trippat runt och försökt ställa allt till rätta och släta över. Hur jag inte har fått finnas, vem jag är eller vad jag känner inte har varit viktigt, t o m när min mamma dog ringde hon och skällde för att vi inte inkluderade henne tillräckligt i våra liv (detta minns hon nog inte, men det gör jag). Alla morsdag där vi firat HENNES mamma och hon varit vrång och jag även i det läget försökt ställa allt tillrätta, inte förstått varför jag var så ledsen inombords. När har hon någonsin frågat mig något om mig och mitt liv? Det underliga är att hon har extremt starka åsikter om hur folk ska bete sig och hon hade inte för en sekund accepterat att någon gjorde de saker hon själv gör. Jag vet att detta är en helt annan fråga och att jag tar på mig en offerroll, en roll jag hatar. Jag vill så gärna vara en del av en familj, vara nära. Detta kan jag inte lösa mitt i detta men jag är rädd att om jag försöker be om ursäkt för mitt beteende och jag åter blir attackerad (i detta läge) så kommer allt jag tryckt ner bubbla upp och det vill jag inte. Det är ju inte hennes fel att jag inte kan hantera alkohol.

Och nu så här på lördagsmorgonen kommer belöningen för oss som inte började festade tidigt i går eftermiddag. Hehe...
Eller förresten kändes det bra redan i går kväll.... Sent på kvällen fick vi lust att gå på en långpromenad bara för att det var så vackert ute. Och efter det hade jag ett trevligt samtal med sonen när han kom hem från sina kvällsaktiviteter. Inget av det hade hänt om jag varit berusad. Då hade jag somnat i soffan efter middagen och missat både härliga promenaden och samtalet.
Nykterhet äger!

myrkotten: tack för tipset, ska försöka se den filmen! ett annat tips är att lyssna på sommar-programmen på P1, sitter just nu och njuter av programmet med Georgios Karpathakis, om hans uppväxt, hans missbruk, och allt annat!

Jag tror det måste få ta tid att hitta sig själv igen och sörja det som varit... Jag tycker också att du ska våga släppa taget nu. Du är fri, ni är separerade. Då behöver man inte redovisa vad man ska göra hela . Att du går dit på middagar osv tror jag inte tillför något bra för någon. Du underhåller bara ditt medberoende eftersom syftet med att du går dit är att hålla koll/undvika bråk. Att ångra det som varit leder inte heller någon stans. Jag vet att det är lättare sagt än gjort men försök vara i nuet och blicka framåt mot ett liv som Du vill ha. Du har gjort det bästa du kan för din dotter- visat att det aldrig är för sent att lämna en destruktiv relation och skaffat en lugnt hem som hon kan komma till när hon vill.

Nu är sommaren här och du kan inte alls lika gärna jobba :)
Res om du vill, njut ute i solen, läs böcker, träffa vänner, vila och var förbannat stolt över dig själv att du tagit de steg du tagit.

Kram!

Eftersom jag sov så mycket igår natt har jag inte fått en blund inatt. Kom och tänka på en 20 år gammal film som jag tyckte var bra redan då, "Farväl Las Vegas" med Nicholas Cage och Elisabeth Shue. Har tittat på den nyss, var lika bra som jag mindes den. Skillnaden är att jag drack endast när det var fest år 1996 och såg filmen som fiktiv. Nu blev jag mer vemodig över att det faktiskt kan gå så långt för många verkliga människor. Än är vi inte där men vem vet, helnyktert i en vecka ska det bli för min del, vågar inte lova mig själv längre än så, utmaningen blir att ha en flaska hemma utan att röra den, det ska bara gå.

... tar tid att bygga upp igen. Du skriver själv att du lovat tidigare och inte kunnat hålla det, så att de inte gör det nu är i mitt tycke inget konstigt - även om jag förstår att det är en jobbig känsla.

Funderar dock över dina ord, att det är meningslöst att bli nykter om ingen tror dig. Men torde du inte bli nykter främst för att du själv vill? Har du varit på AA? Om inte skulle jag rekommendera det, så kanske du kan minska på känslan av ensamhet. Och ge inte upp för att barnen är skeptiska - ge dem tid. Ge dig själv tid också.

Önskar dig ett varmt lycka till!

myrkotten; du har helt rätt! det är inte så kul att dricka, egentligen!

Ta en dag i taget och en helg i taget och tänk inte "aldrig mer", tror jag. Att bestämma sig för att sluta dricka för alltid kan ju vara ångestskapande i sig. Efter att ha läst på forumet har du väl konstaterat att vi alla har problem med ångest och att A är ångestdrivande vet du också. Till slut vet man inte vad som är roten till det hela. Är det alkoholen eller ångesten ? Eller A eller Å, som jag börjat kalla det. Du skriver att du har svårt att hitta hälsofördelar med att minska ditt drickande och jag har känt och känner likadant, trots att jag har druckit betydligt mera än du. Men för mig är motivationen att minska att bli av med ångesten och då är en minskning av A en säker metod.

Hopp så var fjärde kvällen avklarad. Väntade på rödvinssuget vid 16-tiden men det verkar inte komma när man är beredd på det. Istället slog det till vid 17:45 då jag plötsligt befann mig utanför systemet (skulle till Hemköp) och mötte glada personer som hade handlat gott vin. Själv köpte jag chapel hill sparkling rosé på Hemköp, den var ganska ok, men mer än hälften står kvar i kylen. Sen tog jag och mannen en promenad i kvällssolen och det var riktigt skönt.

Nu dags att sova, jag funderar på hur min sexlust kommer påverkas av det här, kan inte minnas senast jag hade sex spiknyktet, lite berusning hör liksom till... Det blir inget ikväll iallafall, godnatt!

Härligt!! Hoppas du får en bra dag imorgon.

I och för sej har jag ingen möjlighet att skaffa något vin, det är långt till systemet där jag befinner mej. Men ändå: Jag har inte varit ledsen eller saknat det utan sysselsatt mej med en massa annat! Imorgon är en dag jag behöver vara pigg på också, det är så skönt att veta att jag slipper känna mej bakis, yrslig och svettig (från annat än solen då) :-)

Eeee eeee. .....Vad hände??
Är det mitt tysta krig som på nått sätt gått in....
Min totala nonshalerande .....
Stänger han ute, känner mig bitter å arg....
Dags å ta ett snack så jag kan släppa det från mina axlar....
Men....Vad händer????
Helt plötsligt ingen,vad jag vet (synligt) alkohol....va?????

Blev oväntat barnledig igår, och då slog alkoholdjävulen till. Kände mig glad och uppåt när jag köpte två flaskor vin och två alkoholfria vinflaskor(premiär för mig). Eftersom jag köpt vitt skulle det kylas först och klockan var tidig em. Förväntansfull som ett barn på julafton började jag spela musik och tänkte att nu ska jag äntligen få nånting gjort. Kl tre kunde jag inte bärga mig längre. Jodå vinet smakade gott redan från första klunken, hade hoppats att mitt uppehåll skulle ha förändrat mina smaklökar, men icke. Fick jag ngt gjort? Absolut inte! Har ingen aning vad klockan var när jag la mig på sängen för att vila lite, kan inte ha varit särskilt sent, grejen är att jag inte har ngn koll. Vaknade vid 04:00 tiden och var sådär välbekant torr i strupen, var uppe flera ggr efter det å drack vatten, vilket slöseri med tiden, blev nog totalt en 16 timmar i sängen. Jag tittade på flaskan och konstaterade att jag blivit rejält packad på knappt en flaska. Ikväll är jag inte det minsta sugen, så alla ni som känner ett sug, tänk på hur vidrigt det kan bli, vaknade med snus på örngottet och mascaran utkletad, oborstade tänder, kläderna på osv. Kan enkelt låta bli den andra flaskan, hur länge är dock frågan. Har lite överilat bestämt mig för att sluta med antidepp som jag nyss börjat med, blir så vansinnigt trött av dem. Tänkte att mitt depp kunde vara avskräckande, har inget pepp att komma med.

Värsta perioden är nog över nu. Kanske. Så nu förväntar sig mannen att allt ska vara som vanligt igen, varför älta?
Jag läser igenom min gamla tråd och ser att allt upprepas. Tänker inte förstöra sommaren med bråk men vill inte ha någon närhet med den som inte kan visa respekt och hänsyn och vilja att förändras.

Att man kan och ska dricka vatten och andra alkoholfria drycker om man är törstig. Tänkte bara om det är lättare att åka dit och bli alkis om man sedan barnsben har ett stort behov av att dricka. Vi är ju så olika. En del blir ju nästan aldrig törstig.

De ger råd och du behöver it e säga vem du är!

Att ha ett varannanveckasboende är inte ett alternativ när den ene är alkoholist - och det är vårt ansvar som förälder och vårdnadshavare att se till att det inte blir så.

Låter så hårt, men hur ska barnen kunna bo en hel vecka hos någon som inte ens klarar att ta hand om sig själv?

DET ska jag testa!

jag tröstdricker te, och hoppas det hjälper lite!

lyxsorten dessutom, "darjeeling first flush" :-)