Senaste kommentarerna i forumet

Haha, kom på en sak. Kanske var det det min man till slut gjorde - tog hissen! Eller sladdade ner för ledstången! Det skulle just vara likt honom faktiskt:-)

Hmm, ja MB, så kan man nog sammanfatta det egentligen. Vänta in den andre.
Precis som hemma hos Fia, har min man haft inställningen att jag överdrivit mitt alkoholproblem (det är ju bekvämast så). Och framförallt har han själv inte något sådant! Jag har varit osäker, hans missbruk har skiljt sig från mitt. Jag blev beroende, började dricka mer och mer hemma i min ensamhet för att få pimpla på ifred. Alla klassiska alkistecken kunde jag pricka av. Medans min man nog egentligen "bara" är en festprisse, älskar partyn och är allmänt översocial (själv är jag rätt osocial utan minst en vinare innanför västen).
Ganska snart efter att jag börjat min nyktra resa blev det tydligt att jag varit den som (oftast) dragit igång vårt drickande. Nu när jag inte gjorde det blev det mer sällan drickande för hans del, men fortfarande gick det överstyr då han väl drack. Nu var jag dessutom nykter och var tvungen att ta in eländet utan egen vindimma som kunde förmildra omständigheterna.
Min inställning var att avvakta, dels på inrådan av andra här som gått vägen före mig. Inte ta några viktiga beslut om stora livsfrågor förrän jag var trygg i min nykterhet. "Det viktigaste först, en sak i taget...". Jag trodde också länge att jag skulle kunna leva med att han drack sällan och med måtta, men även det blev ohållbart eftersom jag aldrig visste när nästa karatefylla skulle komma, även om det sista vändan gick ett år mellan gångerna. Tiden blev bara en transportsträcka till nästa gång, oron i magen, de ständiga diskussionerna om när, hur mycket, med vem...Turerna har varit många under de här åren. Hot, böner, ultimatum. Löften...som sen brutits då något tillräckligt roligt dykt upp.
Samtidigt har jag kunnat se att något växt i honom under tiden (annars vet jag inte om jag kunnat hålla hoppet vid liv) Jag har sett förändringar, hört nya nyanser i rösten, nya tankebanor. Men vet ni, det tog ju tid för mig att komma till den punkt där jag befinner mig idag. Och jag började min resa mot tillfrisknandet långt före honom. Egentligen för många år sedan, då jag först reflekterade över mitt drickande och började längta efter något annat. Men då var det ändå flera år kvar av ångest och förnedring innan jag tog steget hit, till forumet, för att finna råd och stöd. Och även då jag väl hittat hit fortsatte jag ett tag till att hatta mellan insikt och förnekelse. Jag måste komma ihåg att det är en process som måste få ta tid - även för honom. Och ibland har jag tyckt att vi inte kommer någonvart, men så lossnar något ytterligare och vi har kommit ett steg närmare varandra igen.
Jag kan ju bara tala om hur det varit för oss, och säkerligen kan det vara så att man ingen tid har att ge, beroende på missbrukets art och omfattning. Det finns grader i helvetet, det gör det ju faktiskt. Man får aldrig någonsin stå ut med våld eller rena kränkningar. Och som i mitt fall, där jag själv har alkoholproblem, måste jag alltid och alltid sätta min egen nykterhet främst. Än idag vill inte min man riktigt kännas vid hur stora problem vi faktiskt haft med alkoholen, kanske kommer vi aldrig vara överens om just det - kanske är det inte heller nödvändigt, det viktiga är att han förstått att han skadar mig och vårt äktenskap om han dricker, och att han valt (VALT är ett avgörande ord här) - må vara på grunder olika mina - att därför sluta. Fungerar det, så är målet uppnått, fast vi tagit oss dit var för sig.
Jag har saknat forumet och det känns skönt att ni finns här. På återseende och varm kram till den som vill ha en!

Nog kan jag se en slags andlighet i saker och ting, håller trots det med Markatta att man för katten kunde skriva om texterna - det finns nog en eller annan som lagt benen på ryggen efter det första mötet med sådana formuleringar! Själv är man ju strängt religiös uppvuxen och är van att gäspa varje gång Gud nämns ;) Skämt åsido - för min del blir det ngn form av försyn som får ta platsen, om jag ersätter gud med min egen person (även den förfinade versionen) blir det svårt för mig att se var kontrollbehovet slutar och förtröstan börjar.
Du har nog rätt med feedbacken, Markatta! Man är så van vid den att man inte fattar att all kraft till förändring sitter inuti. Och att våra impulser att ge andra råd är en av huvudorsakerna att vi hamnat i dessa beroenderelationer. Har inte tänkt på det ur den synvinkeln - tack för tipset! Vissa saker kan man ju trots allt ta till sig ;-)
Kramar till er båda!

Har haft en riktigt bra dag idag! Funnit en ny vän (Ja, du Adde) samtidigt som jag har täääänkt att göra rent i kolonistugan. Höststäda men det stannade med tanken. Satt mest i min solstol och slumrade. Toklycklig över att vara ledig en vardag - vilket jag givetvis får ta igen i helgen. Men att jobba helg stör mig inte så mycket längre, tvärtom så ger det mig ännu ett skäl att hålla mig nykter. Nu blir det matlagning. Tänker att maken ska få kalvlever för det är jag sugen på. Dessutom var det prissänkt!

Fia

där med att bli åtslängd ett recept på Antabus och tro att jag skulle fixa det själv så var det första gången jag sökte, nej !!, KRÄVDE hjälp så det känns igen :-(( Jag fick komma och dricka en plastmugg varannan dag en månad sen fick jag receptet och tack och hej.

Riktig beroendevård det av ett ställe som fortfarande finns kvar av nån konstig anledning ?? Förmodligen för att då har kommunen uppfyllt lagkravet på behandling.

Har jag inte sagt det förr så säger jag det nu : Välkommen Villvaranykter !!

Till och börja med; Välkommen Vill vara nykter! Här finns en del matnyttigt att tugga i sig på forumet. Sen att vi tuggar i olika takt, vissa idisslar, skitsamma.

Och Adde då? Min läkare guldklimpen har INTE alkisproblem och ja, jag har frågat. Liksom du är jag nyfiken. Men han har ett sockerberoende (typ 20 kilos övervikt) och ja, ibörjan dömde jag ut honom. När jag inte hade varit ärlig själv utan bara råkade stöta på en ny husdoktor. Idag kan vi skratta åt eländet. Efter en månads rehablight gav jag honom en godispåse. "Vad, fan gör du det för Fia? Du vet ju att jag äter upp den". Nästa månad fick han en blombukett. Jag hade för första gången i mitt liv köpt blomster till en karl. "Ät detta" sa jag och mer eller mindre slängde buketten i huvudet på honom. För ja, jag är fortfarande omotiverat arg mellan varven. Tack sa doktorn och mumsade på en lila viol. Sen " Vet du vad Fia? Jag tror de gula kan smaka bättre". En ängel - hoppas han tog hem buketten till sin fru, han sa att skulle det. Så jag HAR haft tur.

Skrämmande läsning om både din och Vill vara.nykters kontakter med myndigheter/vård. Jag har ju varit med om samma, men alltid avfärdat det med kanske jag förtjänat det? Kanske inte, tänker jag nu. Eller även om jag förtjänat det så vad gör det för samhällsnytta att trycka ned mig i skiten igen? Ska jag kunna producera mer då? Så jag ser och förstår var din ilska kommer ifrån, och vart den riktas Adde. Just det där med att rikta är jag inte bra på än, men jag försöker bearbeta den biten.

Självklart får du stjäla från mig. Det är forum till för. Själv stal jag från Villervalle. Men jag kallar inte det stöld utan att berika varandra.

Fia

Måste bara kommentera inlägget innan; jag håller med att bemötandet kan vara lite knepigt. När jag själv tog tag i saken och sökte upp beroendemottagningen tyckte jag att jag blev lite konstigt bemött. Visserligen var sjuksyrran som blev min kontakt trevlig och helt okej, men läkaren verkade lite skum. Det verkade nästan som om han var ointresserad bara för att man inte var ett totalt vrak.
Det är ju bara en bråkdel av dagens alkoholister som befinner sig på parkbänken, resten av oss sitter hemma i soffan istället.
Jag hade förväntat mig någon form av samtal men när det konstaterats att levervärdena var OK så kändes det som om det var "Tack och hej".
Skit samma, jag har fått recept på nästan en årsförbrukning av Antabus och jag får väl hänga här på forumet i stället. Här verkar de flesta ha vettigare saker att säga än den läkaren jag mötte.
Sköt om er!

Fia :-))

Gillar det där med "rehablight" så jag stjäl nog det ordet :-)

Jag har faktiskt inte hört talas tidigare om en sån guldklimp till läkare som du hittat! Underbart!! Har du frågat om han har egen erfarenhet av alkoholen ? Ofta är det så att när man hittar en som funkar så spelar vi på samma planhalva. Egentligen ingen viktig fråga utan det är bara ren skär nyfikenhet av mig :-)

Och jag kan förstå att om man kommer från östblocket då kan våra drinkvanor se lite småttiga ut men nu jobbar hon i Sverige och ska anpassa sig till våra vanor. Vi har flera socionomer (svenska) som resonerar på samma sätt och sparkar ut folk i den riktiga kylan när de väl söker hjälp. Jag tvekar inte att säga att de hjälper till att döda dem. Jag har själv blivit bemött med orden " du kan inte vara alkoholist ! Du har ju både familj, jobb och rena kläder". Och enhetschefen på beroendeenheten tyckte att jag hade "familjeproblem" och att jag/vi skulle söka hjälp hos en familjerådgivare. Och den djävla kärringen hade inte förstånd om att be om ursäkt när jag ringde henne och talade om att jag fixat behandling själv på Nämndemansgården när jag kom hem därifrån.

Där har du lite till av min ilska mot dem som är satta att hjälpa oss. Men, som sagt, jag vet idag att det rör på sig ute i landet och jag hejar ivrigt på !!

Haha! Jag gillar metaforen med backen. Och tanken på att där står vi du och jag MB. Ser den ena för den andra kana ner. Hoppet väcks, men nej! Inte heller denna gång var det någon av våra gubbar. Men det är inte hela världen för vi håller varandra i handen och glädjs över de som kanat ner. Du är en god vän. Samma gäller för Fenix som jag tycker vara en riktigt vettig människa för att vara man. Nåja, vi får alla våra ok att bära

Fia

jag tänker på dej och undrar hur du har det.
Varma kramar!
/MB

lite försynt för att kolla läget.

Allt bra?
Kram!/MB

Hej Adde! Väljer att skriva här eftersom det är till dig mina ord riktar sig. Jag är glad för att du inte tog illa upp - trots att det var just dig jag utpekade. Och jag är glad för att du kan ta en dialog. Det är just dialoger jag är ute efter när jag famlar på forum med mina nyläkta kalvben. Du kan ha helt rätt. Kanske läste jag fel. Kanske var det inte vården utan "myndigheter" i det stora hela som du förfärades över. I din kommun. Att tvingas emigrera? Och jag känner igen detta med soc. Vände mig nämligen dit i våras och berättade om hur det var. Att jag var en alkis som ville tillnyktra. Att jag inte hade någon inkomst för närvarande. Att jag inte klarade av att leva med min man för tillfället. Att jag ville LÅNA pengar till en tillfällig lägenhet. Och svaret blev; Goddag Yxskaft. Du sambeskattas med din man. Det sved, trodde kanske att soc var till för att hjälpafö. Nåja, i slutändan så ordnade det sig. Fick - som vanligt - sträcka ut handen till maken. Men det sved! Jag ville ju klara mig själv. Så kanske var mitt hurtfriska rop om att söka hjälp just hurtfriskt? Med läkaren hade jag tur, men alla kanske inte har det. Minns min beroendeläkare som kom från gamla östblocket, hur hon tittade på mig och jag såg riktigt hennes tankar. "Här sitter du med dina lyxproblem". Noll empati. Så visst finns dom där, människorna som inte kan eller bryr sig. Jag är nu en relativt stark människa så jag sa som det var till husläkaren. Sa att jag aldrig kommer att gå tillbaka till rehabdoktorn. Och han förstod. Alla passar inte varandra. Så nu kör han och jag rehablight. Ses de flesta mornar men när det inte går så rings vi. Vart ville jag komma? Ingen aning! Bara att hjälp finns. Även här på forum och du hjälper många, bara så du vet.

Fia

bara varit på ett enda möte, jag drämde till med stora Landsmötet med en gång. Men jag har läst och funderat lite, samt pratat med troende i min närhet. Är själv inte religiös så det stör, men har för mej själv sammanfattat AA:s "Gud" och "andlighet" i den stora inre trygghet och lugn man känner när man hittat pusselbitar som för livet åt rätt håll. När man känner att man inte har axlarna spänt uppdragna uppe vid öronen, när man nöjt kan slappna av och tänka att ja, jag kan.

Den inre tryggheten kan nan nog som anhörig bara uppnå när man släpper kontrollen över sin anhörig och accepterar fullt ut att man gjort det man kan, bollen ligger nu hos min sambo, jag har berättat delar av min utförsbacke för honom, det är upp till honom att ta den.
Men för min egen del, som nykter alkis känner jag mej oerhört lugn och trygg, harmonisk, andlig? i att jag gjort mitt val, att jag lagt mitt liv i Guds/ mina egna händer.

Snurrigt blev det, jag vet vad jag vill säga, men skriva det är en helt annan sak.
Kram!/MB

Ja, kloke Adde har redan skrivit det mesta, men jag tillägger att om vi gamla gubbar och käringar kan förändra vårt liv så kan du. Läs och skriv, skriv och läs, så kommer du snart upptäcka att du inte är ensam.
/MB

mycket välformulerat och klokt. Att tänka till och ta bort känsloyttringar. Ja, Flygcert är en klok tjej.

Kram!

testa att dricka på antabus är vanskligt. Man vet ju inte på förhand vilket utfallet blir. Risken finns ju att man är en av dem som riskerar att dö om man testar.
Det "lotteriet" har jag ingen lust att köpa lott i.
Jag vårdar min burk med antabus ömt...

Kramar till er, antabusister! ;-)
/MB

nu är jag "glad i hela ansiktet"!

En hårt kämpande Frenetisk Fia går från klarhet till klarhet!

Dessutom fick jag en stor, stor aha- upplevelse av att läsa Victorias inlägg. Har inte tänkt på det så som hon beskrev, att båda håller på med riskdrickande och den ena glider över till alkoholism och får därefter vänta ut den andre som så småningom kommer glidande nedför i rutchkanan...
Jaha, här står vi då Fia, nedanför utförsbacken och väntar på våra respektive. Man kan ju hoppas att någon av dem inser vad som ligger framför dem och tar hissen i stället...

Kram, kram! Och tack Victoria!
/MB

Fyllepojken !!

Gratulerar dig till att ha kommit hit och förhoppningsvis tagit ditt första steg till en förändring av ditt liv.
Jag kan nog på rak arm säga att det du ev gjort inte är nåt nytt i våra kretsar och jag blev så förvånad när jag upptäckte att det som jag tyckte var tokerier från min sidan var nånting som många gjort. Jag kom inte med nåt nytt på den fronten om man säger så :-)) Det vi gjorde under påverkan av alkoholen har vi alla som en gemensam nämnare och det underlättar att veta att jag inte är ensam.

Varför inte kolla om det finns ett YPAA nära dig ? Jag vet att det är lite tunt med YPAA runt om i landet men du kanske hittar nåt i närheten av där du bor. Kolla här : http://www.aa.se/om-aa/for-unga/ eller sök info här : http://ypaa.info/

Du är ju självklart välkommen till AA där jag nu ser att medelåldern har sjunkit drastiskt sen jag började.

Eller kom till nåt konvent som, tex till helgen, hålls utanför Halmstad men även finns på andra platser i Sverige, kolla kalendern på AA's hemsida.

Och fortsätt häng här och skriva av dig det som tynger dig !!

kul att läsa om att det går bra för dig! (Kul också att se att Viktoria med c hörde av sig!). Jag och min fru har det nu så bra att ingen av oss dricker, dvs hon dricker när hon vill, men hon gör det inte hemma med mig. Det passar även henne, eftersom hon tyckte vid drack för mycket stundtals, även om hon aldrig insåg hur mycket jag drack vid sidan om. För min del känns det väldigt bekvämt med att vara nykter, tänker aldrig på att vilja dricka, och jag är så glad om det får förbli så. Som många andra här vittnat om som lyckats sluta, så är varje morgon något att fira och att glädja åt då man stiger upp och känner sig nöjd med livet. Nu har jag tom börjat med den populära 5:2 dieten, så det blir ännu en sporre mot ett sundare liv.
Kram alla,
Fenix

ok Fia :-)))

Jag drar inte riktigt alla över en kam och det tror jag att jag skrivit också någon gång :-)

Jag vet också idag att vissa regioner i Sverige har det rejält förspänt med beroendevården och där sjukvårdspersonal är kunnig och kan hjälpa till på rätt sätt. Jag är mäkta imponerad över Stockholm och många kommuner i Skåne och västkusten som är helt outstanding på beroendesjukdomar och mycket beror på intresse OCH hur ledningen agerar och stöttar. Och nu är det framförallt sjukvårdspersonal jag har förtroende för på dessa ställen medan soc-folket fortfarande befinner sig i källaren. I min hemkommun är situationen katastrofalt dålig på alla nivåer och alla inrättningar medan grannkommunen lyser med sitt kunnande. Det finns folk som "emigrerat" dit och fått hjälp !!!

Jag har, som vanlig patient, ställt lite undrande frågor till personalen på min vårdcentral och fått "goddag yxskaft" till svar. När jag då försökt glida in lite på det svåra samtalet så har de elegant glidit iväg till nåt helt annat för att slippa ge sig in i nåt de inte kan. Tyvärr !! Min stora önskan är att det gamla Riskbruksprojektet ska återuppstå så all personal får chansen att få en bra utbildning och kan ställa frågorna. Tanken (vad jag förstod) vid avslutet på projektet var att utbildningen skulle fortgå i egen regi ute på alla enheter men finns där ingen eldsjäl så självdör det efter ett tag eftersom det inte finns några riktiga krav på en fortsättning.

Men absolut att det finns mycket bra människor ute i livet som kan ta stunds fint samtal med en behövande så njut för att du hittat en sån Fia :-)

Nu vill jag skriva om min läkare. En helt vanlig snubbe på en helt vanlig husläkarmottagning. Han är bra. Mer än bra. När jag kom ut med min sjukdom - som han säkert hade anat - så var han inget annat än stödjande och krävande. Han sa att jag vill att du poppar upp varje morgon Fia. Före mottagningen och så pratar vi lite. Inte en krona ville han ha för det. Och så blev det. Efter ett återfall när jag var som lägst slängde jag ur mig - Jag är galen, jag vill ta livet av mig! Han svarade att galen det är först när man vill ta livet av någon annan. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg här men jag tror att jag vill visa/peka på att det finns änglar i vården. Läser så ofta om ilskan som riktas dit av andra forummedlemmar (Sorry Adde, har inget emot dig) så jag vill peka med hela handen att man kan få hjälp. Bra hjälp. Så ni som tvekar, dra er inte för att kontakta vården. Dra er inte heller för att söka igen om bemötandet kanske inte blev det ni hoppades. Dom finns där - änglarna!

Fia

LillPer; jag tror det är väl värt ett försök med Antabus.
Min enda "biverkning" är att jag känner mig jäkligt trött emellanåt, men det kan också vara positivt. Själv har jag varit lite "rädd" att jag inte skulle kunna somna utan alkohol(löjligt, jag vet) men nu somnar man på ett par minuter om kvällarna.Skönt!
En annan fördel är att när man väl tar medecinen så tar man på något sätt samtidigt ett beslut att inte ta det första glaset.
För när man väl är igång med Antabusen så tar det minst en vecka innan det är ur kroppen. Och ja, jag har provat att dricka på Antabus men det var ingen höjdare; jag blev högröd i ansiktet och ögonen blev blodsprängda och jag mådde skit i allmänhet. På EN öl.
Lycka Till!

Hej Victoria med c. Självklart minns jag dig. Och jag har även betat av din tråd. Ja, din senaste tråd. Med barnafödande i "mogen" ålder och resten. Blev glad att höra av dig. Riktigt glad. "Glad i hela ansiktet" som MB kanske hade uttryckt det. Dina ord om din man påverkade mig starkt. Du väntade i tre år. Jag tror att jag kanske också kan göra det. För ska sanningen fram så vill jag inte ha en annan man. Ibland smygtittar jag på honom och han är så vacker! Men jag är inte blind, jag ser vad drickandet gör med honom. Det gör honom korkad. Och fulare. Rå i tonen. Men jag försöker låta det passera för om det är något som jag har lärt mig under min forumtid så är det att besluten måste komma från en själv. Så jag väntar. Jag har blivit lugnare. Förut skulle allt ske nu. Så nu nosar jag försiktigt på vardagen. Känner en glädje i att åka tunnelbanan till jobbet varje dag och "känna igen" de som kliver på. Vanliga pendlare. Grått skulle man kanske tycka. Men nu är jag en del i den gråa massan och för mig känns den som en regnbåge. Haha, undrar vad jag kommer att tänka i höst när hela Stockholm klär om till svart? Tack för dina ord V, jag kommer att suga på dom länge. Det finns hopp!

Fia

Tjalle att ringa vårdcentralen själv...det fixade inte jag.men min bror gjorde och vi var där igår så ikväll tar jag min första antabus...och det är blandade känslor...men mest positiva...är så förbannat trött på all ångest o misär spriten utsätter mig o mina kära för...hoppas det går bra för dig! Kramar

är det möjligt med vänskap/kärleksrelation oavsett vad han gör? Visst kan man bara styra sitt eget liv, eller snarare välja hur man vill leva sitt liv. Även om du jobbar med dig själv, din kärna som du skriver, tror du att du skulle må bra av att leva med honom om han fortfarande dricker? Fundera på vart din gräns går för även om du inser att du inte har någon kontroll över hans drickande så kanske ändå en oro finns där över honom när han dricker?

Modigt av dig att gå på möte! Jag tyckte också att det var skumt i början att "dela" och inte ge eller få någon feedback. Men jag märkte efter ett tag att feedbacken kom inom mig, alltså att jag kom till egna insikter dels genom andras delningar och faktiskt också genom mina egna. Eftersom man är där för att hjälpa sig själv så ser jag också en poäng att fokusera just på sig själv och ta till de råd man får indirekt genom delningar. Det kan också vara en befrielse som medberoende att få ett utrymme där man själv får stå helt i fokus och likaså när någon annan pratar att "slippa" vara den som ska "hjälpa" någon annan. Genom att lyssna till andras berättelser kan man hitta de råd man behöver ta till sig. På samma sätt som att här på forum så kan man läsa andras trådar utan att själv skriva något och ändå få en massa behållning av det. Ge det en chans. Gå dit, dela, lyssna och sedan kan du ju vrida och vända på saker i din skalle och här med oss på forum. Det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Ta ett steg i taget du, annars blir det alldeles för mycket på en gång. Det spelar ingen roll om ni behandlar ett annat steg på mötet än det som du jobbar med hemma. Någon gång kommer du ikapp. Jag går inte längre på möten, så jag kom inte så långt, men jag tror att alanon på samma sätt som AA har ett sponsorsystem. Kanske någon annan kan svara på det? Alltså att man efter ett tag har en sponsor som kan hjälpa en igenom stegen. Under fikat brukar det ju finnas tid att ställa frågor också.

Även jag hade problem med alla gudord. Jag tycker texterna är föråldrade och fattar inte alls, om man nu bara kan byta ut gud mot sin högre makt, varför man inte också gör det i texterna. Gud är ett så värdeladdat begrepp och för att inte vara exkluderande så tycker jag det borde ersättas med ett mer neutralt. Själv ersätter jag "gud" med "mitt innersta jag" då jag anser att det är en vishet som kommer inifrån mig, den jag är när jag är helt ärlig och sann. Hoppas du hittar något som funkar för dig.

Kram på dig!