Senaste kommentarerna i forumet

är vi i vår sjukdom mästare i.

Det tog väl några månaders nykterhet innan jag helt och fullt insett hur mycket och ofta jag ljugit och manipulerat, inte minst mej själv. Kan komma på mej själv fortfarande med att frisera sanningen, både för mej och för omgivningen, men numera är jag medveten om det, tack och lov, så jag kan bromsa mej.

Välkommen!
/MB

verkligen tvära kast.

Ja att dricka med förstånd innebär olika för olika personer, själv har jag insett att den enklaste vägen för mej är att inte dricka alls, jag behöver på det sättet inte föra några debatter med fågelskrället på axeln. Gott att slippa det.

Sommaren är kort, men det kommer en ny nästa år som jag kan njuta av helt och fullt. Nyktert förstås!

Sköt om dej!
Kram!/MB

Har rygg på dig efter mitt klavertramp. Ja, så enkelt det kan vara när man tar A ur ekvationen. Håller med. Grattis till dina 24 dagar, själv är jag inne på min 23:e och jag mår oförväntat bra, äter bra, tränar bra, spelar på mina gitarrer, skrattar mycket och har det bra med min familj. Detta kommer jag att vara rädd om, det här livet! Häng i - en dag i taget, du vet. Vi blir bättre, gladare och helare människor utan skiten! Vi lever på riktigt.

Stor kram!/Nm

Har tänkt på dig.

Det är ju jättebra att du har vänner du kan prata öppet med. Det glädjer mig att du verkar se till vad som är bäst för dig även om jag fattar att det känns sorgligt.

Begreppet "teknisk nykterhet" är första gången jag hör. Är det när man slutar dricka men i övrigt inte ändrar inställning och beteenden?

Kram till dig!

är forumet upp igen, tack till de som fixat till det! Upptäcker när det inte finns, hur stor betydelse det har att kunna läsa och skriva om sina bekymmer med alkohol. Just nu känner jag mig så stolt och glad över min nykterhet, dag 24 nu nykter och nöjd med det. Tummar fortfarande på de ännu inte läkta blessyrerna efter mitt fall in i ett bord, och det får gärna stanna kvar ett ärr över ögat som påminnelse varje dag i spegeln hur illa det höll på att gå. Har varit på en jättestor fest i helgen, och inte haft något som helst problem med nykterheten, tvärtom. Nöjd och tacksam när jag lägger mig, och samma känsla när jag vaknar. Så enkelt kan det också vara utan alkohol!
Kämpa på alla som behöver,
Fenix

Tack :)

JA ångesten ja... fy fan, vågar inte öppna den burken än känner jag :/

Fan vad man ljuger för sig själv och andra hela tiden... usch!

hit och häng kvar och skriv av dig ångesten så har du kommit en bra bit på väg !

Helt otroligt vad den här sjukdomen följer samma mönster! "Moderat drickande" tror nog jag försökt med det minst 4 gånger nu och det fungerar ju typ inte alls!

Men även en hel drös med gamla som sladdade förbi och stannade till.
Sista semesterveckan nu, begravning på fredag, bröllop på lördag. Tvära kast mellan lycka och sorg.

Jag håller mig på rätt köl.

Livet rullar på ett vansinnigt sätt imellanåt.

Säger som Dompa brukade avsluta sina meningar.
Drick med förstånd.
/A

höra av dig Sorgsen. Ledsamt med relationen och mannen. Kommer ihåg en sång som Mauro Scocco (skriver man så?) skrivit och Lisa Nilsson sjunger "Långsamt farväl"... Men när en process fått ha sin tid och man vet, vet... då kan man lämna med ro i hjärtat om än med sorg. Kram / mt

jag kollade datum för ditt första inlägg: 30 oktober 2012, 22:17 - både före och efter det har du gjort en lång och smärtsam resa.
Du vet man talar om sorgeår, det ligger något i det. Du har rätt att sörja och det måste få ha sin tid.

Att gammalt tränger sig upp har också jag erfarit och gör fortfarande. Just nu kommer jag inte ens på något... :)! Jag tror det är så att det kommer, får ta sin plats, sina tårar eller vrede eller vilka känslor det är... och sen hittar det sin plats i livspusslet. Bilden blir hel. Kan jag formulera mig så att det blev begripligt - jag menar inte livspusslet av allt som ska göras utan gestaltningen av det egna, hela livet.

Ta det lugnt. Långsamt kommer man längst. De orden hörde jag många gånger på landsmötet. Jag tror på det.

Kram, kram, kram / mt

och en del ledsenhet kommer ju som vanligt ikapp mig då och då. Jag mår ju mycket bättre, men ibland kommer de där arga, otrevliga meddelandena om att jag är sjuk, egoistisk osv och det låter futtigt här, men jag har ibland svårt att slå bort dem. Och häromdagen var jag tillbaka på samtal efter sommaruppehåll - jag var nog lite besviken på mig själv att det fortfarande kommer över mig ibland, att det fortfarande poppar upp gamla händelser då och då, saker som jag inte tänkt på under flera år, men när vi satt där och jag plötsligt var mer ledsen där än jag varit på länge så sa hon till mig att jag får vara ledsen, och det var som att vara fem år gammal och få tillåtelse av mamma - det kändes så skönt att höra. Jag vet egentligen att jag får vara ledsen, jag har hört många säga det och jag förstår att det kan ta tid, men en del av mig vill ju bara tuffa på och glömma. Vi pratade om det och hon pratade mycket om att jag måste låta mig själv bearbeta det.
Någon har skrivit till mig här på forumet att när man levt som jag gjort så har jag förträngt många saker, tryckt ner saker i mitt inre för att orka och nu måste det få komma fram, och det är ju det jag måste acceptera. Jag mår bättre och bättre, försöker fokusera på bra saker i livet. Jag har tittat på en ny bostad, ska titta imorgon igen, men kan inte bestämma mig... Tittar för att jag tror att det skulle passa barnen bättre (framför allt att få en trädgård att leka i), men det kostar mer... Åh, magkänslan är inte där ännu (?), inte osm när jag hittade mitt gryt.

Tänker på er alla!

Gör mig ont att läsa dina ord - jag förstår och vet hur gärna du vill att det ska vara gott, men du har sannerligen gjort allt du kan, och gett det tid och du är så fantastisk!

Tänker på dig, nu och så många gånger annars!
Ta hand om dig!

Kram

för att du hör av dig !! Du är saknad !
Trist att det inte funkar men ditt egna liv är viktigare och jag hoppas att dina planer framöver står fast ?
Jag hoppas det.
Kram !!

nog det mest vanliga att man får gå och ta Antabus på mottagningen och det ska vi nog vara tacksamma för. Det händer en hel del i kropp och knopp när vi bryter fyllan så det är en fördel att de tar allvarligt på saken och vill ha lite koll på dig. Det är en sida av saken !
Den andra sidan av saken är att vi är mästare på att manipulera och tas det hemma i början så är det inte helt ovanligt att många micklar med dosen så att den hamnar nån annanstans än i magen :-)) Även fast de gått ditt för egen maskin men kanske pushade av anhöriga, man har ju gjort momenten och det lugnar ner sig ett tag.

jag har varit med om båda sätten. Först knalla och få dosen under ca en månad och sen sparkade de ut mig med ett recept i handen och det gick ju som det gick då. Några år senare var jag hos en distriktare och fick ett recept av honom och vad jag minns så hämtade jag inte ens ut det receptet. Den läkaren kunde inget om beroende utan blev bara generad och uppföljning var således noll.

Men välkommen hit och häng kvar ! Det hjälper mer än vad man kan tro !

...jag var här. Saknar inet och er.

Mina överväganden pendlar hit och dit. Jag har några goda vänner som jag kan prata öppet med. Betydelsefullt att sätta ord på tankarna.
Igår såg jag en uppställning om nykterhet/tillfrisknande. Såg skrämmande likheter i mannens beteende och teknisk nykterhet.
Jag är på väg bort från äktenskapet...tyvärr ser jag ingen lösning. Tråkigt eftersom det goda är gott men pendlandet är slitigt och jag är inte orsaken till nedturerna.
Mannen har levt så här hela sitt liv, har jag förstått, och han verkar inte vilja ändra eller är inte kapabel till det.

Just nu är han i full gång med sitt nya liv, där finns jag inte med längre.

Jag gör inget drastiskt, låter inte tillfälliga humörssvängningar få mig göra eller säga något överilat men tar inte skit. Reder inte i alla makens märkliga och känslokalla utbrott, tyvärr blir de riktade mot mig. Mitt liv rullar vidare och jag har det bra men helst hade jag haft mannens godhet runt mig istället för obehag. Det påverkar mig men förstör mig inte, det trasar sönder kärleken däremot, det lilla som finns kvar.

Positivt är att han fortfarande håller sig borta från spriten men nykterheten är långt borta, ledsamt!

Kändes bra få skriva av sig. Tack för ordet!

Kram på er där ute!

det som är tröttsamt handlar om allt spam som ramlar in.... är 99,999% övertygad om att Berra påtalade detsamma.
Kämpa på mot alkoholen! heja, heja! / mt

tänkt på risken att nära mitt medberoende/medberoendebeteende på forumet. Läste med förskräckelse om dina erfarenheter från al anon-gruppen i din hemstad. Så trist:(
Vore kul om du kom med i fb-världen, den är säkrare och ett lättsamt sätt att vara i kontakt med vännerna härifrån. Tycker jag.
Kramar / mt

Har efter många års för mycket drickande, ÄN EN GÅNG bestämt mig för att ta tag i det, vilket jag gjorde i förrgår.
Sist höll det i 24 dagar, men sen, "bara för att" jag fick bra besked av min vårdcentral att de leverprover jag bett dem ta, (där jag också helt öppet berättade att jag druckit alldeles för mycket, särskilt det sista halvåret och var rädd att min lever tagit stryk)var helt normala, så höll min nykterhet bara till dagen efter beskedet!

Ja, så blev det Bolaget igen! Så sen drack jag i två veckor, visserligen inte varje dag, men alldeles för mycket. Så i måndags, efter att ha druckit en hel flaska vin, redan till lunch, bestämde jag mig för att söka upp Beroendeenhetens akut, för att be om att få Antabus utskrivet. (Brukar inte dricka på f.m., och nu kände jag att botten var nådd.)

Där blev jag inlagd över natten, för att sen skrivas ut dagen efter, alltså igår. Men tyvärr fick jag inte med mig nåt recept på Antabus, utan måste gå dit 3 ggr/vecka och inta det där. Liite irriterande kändes det, då jag själv tagit initsiativ till detta, för jag vill verkligen inte dricka mer! (Eller jo, egentligen önskar jag att kunna ta en öl eller två till pizzan på fredag kväll, eller ta några glas vin till maten en lördag, men jag inser att det inte går! För jag vill ju alltid ha mer!)

Har nu varit iväg och fått min dos Antabus idag, kändes lite konstigt/skämmigt att inta den i väntrummet bland andra människor, men det visade sig att även de skulle få sin dos.

Nu undrar jag om någon av er har erfarenhet av att gå på mottagning och få Antabus, eller har ni fått ett recept som ni själv hanterar hemma?
Jag sa till läkaren att min man kan ju övervaka mig, så att jag tar det, för ingen har blivit gladare än han att jag tagit det här steget. Men läkaren sa att "vi vill gärna ha lite koll på dig", vaddå? Det var ju jag som gick dit av egen fri vilja för att få Antabus. OK, jag fick veta att man behöver ta leverprover var 3:e vecka, för att se att inte levern blir påverkad av Antabusen, för 1 av 1000 kan få svåra biverkningar av det, men det hade väl räckt att jag går dit var 3:e vecka och tar proverna, eller?

Oj, det blev en lång kommentar, men behövde skriva av mig lite, tydligen...

Kram från en som är glad att äntligen på riktigt tagit steget.

Heter Ny Man. Bara så ni vet om ni vill "adda" mig där....

Ha de gött!/NM

att se dig här igen !
Jag var på ett AA-möte för ett tag sedan där gudssnacket sprängde alla mina gränser, så mycket så jag blev osams med gökarna där :-( En liten grupp med samma personer som sitter där år ut och år in. Blir inte mycket konstruktivt där.
Jag hittar mina sinnesrostunder på tider och ställen som passar mig och inte deras Gud. Och jag måste säga att jag tycker det funkar rätt bra :-) Pröva att ta dig till Gullbranna för att få en turboeffekt i din utveckling ? Alla möten är öppna där och många olika infallsvinklar.....tom frierier och giftemål :-)

Kram !

men nu när det är uppe vet jag inte vad jag ska skriva, vad jag behöver skriva. Jag provar tangenterna. Kanske ville jag mest se att ni finns. Kanske tyckte jag att det var jobbigt att släppa kontrollen. Kontrollen av att veta hur ni, mina forumvänner, har det, att förvissa mig om att mina medberoende vänner fortfarande gör framsteg, att alkisarna kämpar på, att ingen gått förlorad. Forumet är bra på så många sätt men till viss del så tror jag att jag genom det upprätthåller ett medberoendebeteende.

Livet med min alkis rullar på. Tror det var Mammy Blue som skrev om "try & error" och jag tror snarare det var det som fick honom att komma till sina egna insikter än mitt ultimatum. Det jag tidigare krävt av honom är nu sådant han själv kommer och tar upp med mig, hans vilja. Något jag nog hindrade genom att ligga på hela tiden. Och just det känns faktiskt jättebra. Kanske har jag tidigare använt ultimatumet som ett sätt att kontrollera honom, inte egentligen för min egen skull. Det var inte ärligt, jag kan se det nu. Kanske ville jag också straffa honom, "beröva" honom mig precis som jag själv kände mig "berövad" den man jag älskade. Så mycket ilska har jag haft i mig att jag blir utmattad bara av att tänka på det. Jag märker en skillnad inom mig nu. Ultimatum är nu uttalat men behöver inte slängas i ansiktet på honom dagligen och det är uttalat för min skull utifrån hur jag vill leva mitt liv. Jag läser på alkisdelen, många klarar det med hjälp av "en dag i taget". Jag vill att han ska klara det såklart och inser hur dumt det var av mig förr att han ska lova att aldrig någonsin mer dricka en droppe alkohol. Skrattar åt mig själv. Jag måste ju också tillåta honom att få känna sig stolt över att flera gånger tackat nej till alkohol utan att skuldbelägga med det som varit. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan men för en medberoende så är nog kontrollen det sista. Det är möjligt att det är något jag får jobba med resten av mitt liv.

Läste Mulletantens vackra ord om mötena hon varit på med mullegubben. Det lät helt underbart. Lite avundsjuk blev jag (inte missunnsam, missförstå mig inte MT ;)), hade gärna velat uppleva något sådant. Jag har rått flera här att gå på alanon-möten och det kommer jag fortfarande att göra men tyvärr känner jag att jag inte får ut något av min grupp längre. Eller det var förresten en överdrift, det känns bra att jag kan dela ärligt. Jag bor i en liten stad och det är en handfull som går på möten, alltid samma. Jag vet att vi som medberoende har många likheter och liknande erfarenheter men jag upplever ingen gemenskap.

Alla, förutom jag, är pensionerade kvinnor och alla är kristna troende. Jag tror de "höll igen" när jag var ny om gudssnacket för i början kunde jag känna igen mig i mycket då många av delningarna rörde sådant som var kopplat till medberoendebeteende. Nu för tiden känns det som ett väckelsemöte och jag blir oerhört provocerad när (nästan) alla säger i delningar gång på gång att det är omöjligt att nå sinnesro om man inte mött gud. Jag respekterar deras tro men upplever inte att de respekterar mig. Flera gånger under fikat har de pratat med mig om det, att de önskar jag får möta gud eller att jag måste släppa in gud i mitt hjärta, trots att jag förklarat hur jag tolkar min "högre makt" som något annat än den kristne guden. Jag har till och med fått höra, efter att ha berättat om väldigt betydelsefulla stunder av sinnesro jag funnit i naturen, att det inte alls var sinnesro för sinnesro upplever man först då man hör guds ord! Jag blir väldigt ledsen och arg över att det har blivit så.

Jag kommer nog inte gå tillbaka dit. Jag har heller ingen möjlighet att åka till annan stad tyvärr. Själva konceptet tror jag på, i början var det oerhört skönt. De öppna AA-möten jag varit på har gett mig mer, dels var det en brokigare skara, olika typer av människor från olika sociala miljöer och dels var snacket om en högre makt helt öppet för fri tolkning. Men jag kan ju inte gå på AA-möten.

Jag vet att kommunen här har samtalsgrupper för anhöriga på beroendecentrum. Har någon här erfarenhet av sådana? Något behöver jag hitta.

Kram på er!

Underbart att höra ifrån dig och att du tar dig tid att skriva så mycket i min tråd efter mitt klavertramp betyder oerhört mycket för mig, det vill jag verkligen att du ska känna!

Kan inte skriva mer nu, då jag sitter "knee deep" i arbete på jobbet, men jag ska skriva när jag får tillfälle.

Fortfarande nykter och i rätt bra balans. Kram på dig, påg!/NM

...på gott och ont. Fick i helgen tillgång till min mors dagböcker. Min syster hade behållit dom för sig själv i nästan 15 år då hon inte såg mig "vara redo" för dem. Det är ett antal böcker och gåvan jag fick är fantastisk. Ser fram emot att lära känna min mamma som 16-åring. Men jag började i mitten...typ när jag och syrran kom till (att man alltid vill läsa om sig själv! Mänskligt? Svagt?). Mamma berättar ingående om drömmar kontra levendet med "sin" alkoholist. Stark läsning, bra prosa, en chock för mig som bara såg "mamma-figuren". Jag postar detta till dig eftersom jag än en gång har fått en inblick i de anhörigas värld. Take care. Ska försöka göra kväll nu, klockan är på ren svenska dretamkt! Ja inte riktigt...men jag är en early bird. /R

nog att kroppen är jättenöjd med att få leva ett vanligt, normalt, liv utan att överraskas mer :-) Vanlig husmanskost och gott vatten gör susen tillsammans med massor av vila. Ta det lugnt och njut av att få tillbaka dina kroppsfunktioner fullt ut !