Senaste kommentarerna i forumet

Ha, ha. Hur pretto lät inte det ämnesvalet? Nåja, börjar med de svikna löftena jag givit. Nu var jag klar med Forum men av gemensamna vänner hörde jag att du hade det lite tufft just nu. Vet ju inte hur mitt skrivande skulle kunna underlätta men jag vet att du bor i mitt hjärta så alltså kan jag inte låta bli så nu ska jag svamla lite... I nummerordning till att börja med;

1: Gå vidare och förlåt dig själv. Alkoholen är en listig fiende, men du om ngn kan besegra den. Tänker på din historia; Din första fru, din sons sjukdom. Att nyktra till är en piss i sjön mot det du har gått igenom/fortfarande lever med.

2: Bra att du talat klarspråk med din älskade. Hon kommer att hjälpa dig OM du är redo att ta emot hjälpen. Läs anhörigsidan.

3: Bra att du kan bolla med Santo - där har du en kvinna med huvudet på skaft. Hon har varit där med råge. (Dessutom är hon en pudding - inte för att det ska spela ngn roll, men nu vet du.)

4: Jag och några andra finns som mt skriver på fb. Vi kallar oss "Vännerna från Alkoholhjälpen" (Stigsdotters idé) och vi skriver inte så ofta. Men alltid ärligt och ibland alldeles för rakt. Vi skriver om det lilla, det stora och ibland skvallrar vi (oh, yes. Jag vet ju om ditt fall). Du är varmt välkommen dit - jag tror jag talar för hela gruppen.

5: Du har en otrolig förmåga i att kunna uttrycka dig i dina texter. Drick inte bort den. Sant är att hjärnan urlokas (är det ett ord?) när man dricker under en längre period. Man vill fortfarande och idéerna finns men man (läs; jag) kan inte längre förmedla vad man vill. Exakt det hände mig förra sommaren/hösten. Som tur är så hade jag varit rak och hade en förstående (till viss mån) arbetsgivare, så jag fick ta min tid.

6: Ta din tid! Med eller utan omvärldens medgivande. Vem vill du vara? Bli honom! Det enda som kan stoppa dig är din egen rädsla. Och vad beror rädslan på? Omvärldens blickar? Så var det för mig. Skit i det, du har ett liv och tre skyldigheter. Var sann mot dig själv och ge dina två pågar den bästa pappa du kan producera. Skitsamma om pappan "nästgårds" är "bättre".

7: Jag tror på dig. Jag har alltid trott på dig. Du har så mkt i dig. Jag är också medveten om att det är just det som "stökar" till i dig. De flesta alkoholister är överkänsliga och ganska smarta. Att inta drogen gör att vi kan döva smärtan som det innebär att alltid veta/känna/kunna. Ett sätt att döva tycks ju vara idrott. Inget jag själv praktiserar (jo, jag simmar lite) men ett tag tog jag långa snabba promenader som jag kombinerade med att jogga. Vilket måste ha varit en rolig syn eftersom jag är så lång och ranglig, men den bjöd jag på.

8: Vem är jag att råda?; Ingen! Vem är jag att stötta?; Någon, jag har varit där. Nu kommer jag tala klarspråk vilket inte alla kommer att uppskatta. Jag är en av dem som kanske varannan månad, var sjätte vecka kan ta sig en öl eller två. Jag är en av dem som hitintills klarat av det. Jag rekommenderar det verkligen inte och jag tror att du är inne på samma linje med ditt välmenta råd till Maria. Men jag tragglar vidare...jag har satt upp enkla regler, de flesta kommer från vännen Villervalle. Dricker inte när jag är ledsen/arg/frustrerad. Dricker inte när jag har ansvar för barnen (nästan alltid) eller de kan se. Men jag har aldrig haft den där önskan att "kunna dricka socialt" så det kanske gör det lättare.

Ja, du, nu har jag svamlat färdigt. Men det som är kontentan i det hel är att ; Jag tänker på dig och fixa detta. Drick med f...
Kram liksom/ R

att sidan är uppe igen !!! Tack till den som fixade det !

under nicket Mittiplaneten Johansson. Alkoholhjälpen har en sida där man kan registrera sig om man vill. Ganska länge har jag läst mer sporadiskt på forumet och nu verkar det väldigt instabilt och framtiden verkar oklar.
Fb-sidan kollar jag rätt ofta. Den som vill nå mig hittar mig där.
Livet är gott men varje dag är ny och vi kan när som helst behöva varandra.
Kram alla och tack för allt jag fått här. / mt

det verkar väldigt osäkert med forumet - vi är fler som varit i kontakt med FHI och de anger administrativa oklarheter - vill jag (igen) tipsa dig och ev andra läsare att skapa ett fb-konto. Då kan man i alla fall nå varandra. Dompa läser inte här längre, men finns på fb. Jag tog mig friheten att berätta för Dompa att du frågat efter honom - han frågade efter dig nämligen. Det känns hemskt när mänskor som mår bra av varandra tappar kontakten och kontaktvägar faktiskt finns.

Fint att du är nykter, att du dragit lärdom av erfarenheten. Kram och lev väl / mt

Vi får se hur länge det funkar... Glad för att vi har tillgång till varandra igen är iallafall jag. Fortfarande nykter och mitt i livets flöde.
Maria; Glad för din skull att det funkar, men lova mig att vara försiktig! ? Monstret är lömskt och är mycket svårt att tygla... Enligt min erfarenhet kan det funka riktigt bra ganska länge för att på ett ögonblick förändras till något man inte alls har någon kontroll över, so please be careful!
Kram till er alla och drick med förstånd! (Ja, jag lånar den Dompa. Saknar dig...)

Hur är det nu då? /M

Everything will be okay in the end.
If it is not okay, it is not the end.

Magkänslan finns där, någonstans. Idag påmindes jag om exsambons ovilja att ha barnen - han vill ha dem för att det är hans "lagliga rätt" (hans egna ord) och kanske för att jäklas med mig samt att hans familj trycker på att han ska ha dem, men när han har möjlighet att ha dem längre en dag så vill han inte... Känns då så klart extra jobbigt att han alltid påtalar att han är så bra pappa, att han har rätt att ha dem, att jag är sjuk osv. Men magkänslan säger "kör på!". Jag gör rätt.

Jag har en god vän som skickade så fina sms till mig idag, tack.
Jag har en annan vän som ringde igår. Vi har inte mycket kontakt under sommaren, men jag tycker om henne och blev glad att hon ringde.
Jag har min bästa vän, som hjälpt mig att överleva detta, bästa, bästa du - du vet att jag nästan inte överlevde, men du var min räddande ängel.
Jag har min nya, gamla vän - vi har tagit upp kontakten och jag mår gott med dig. Tack för att du lät mig komma in i ditt liv igen.
Jag har fler vänner och jag är tacksam för dem alla.
Jag har er som finns här, tack för allt.

att jag inte verkar ha överdrivit känslan av kärlek och stolthet som infinner sig på mötena :-))

Och man blir gärna lite kramig där ! För mig som i alla år hållt en 2 m hög stenmur runt mig var det en befrielse när den plockades ner och jag tordes släppa andra nära mig. Idag stortrivs jag med kroppsberöring vilket var fullständigt otänkbart under min aktiva tid. En belöning som heter duga !!

är en vinnare alexandra73! Du har återtagit makten över ditt liv. Det är stort. Var stolt!

Ta hand om dig, lev väl! Gå gärna till Al anon.

Kramar och allt gott! / mt

var en enastående upplevelse. Dels hela den långa samvaron med Mullegubben, vi åkte dit med bil i lugnt tempo med mysiga avbrott på torsdagen och hade tid att vara tillsammans och orientera oss innan det hela drog igång på fredagen. Jag hann med 12 möten, de första i mitt liv, och inser att det inte går att beskriva erfarenheten i ord. Tre av mötena (tror jag) var gemensamma med AA och när jag tänker efter nu upplevde jag en skillnad i tonen i gruppens möte med en delande jämfört med Al anongrupperna....

Det gick till så som jag läst i Jan J:s bok att den som vill dela säger ”Jag heter xx och är alkoholist/anhörig/vuxet barn/vän” – vad man nu är. Jan J beskriver känslan när han möttes av ett kraftfullt unisont ”Hej Jan” som han fick som gensvar. Det var verkligen en obegripligt häftig känsla speciellt på stormötena. I Al anongrupperna var hälsningen ofta mera stillsam och dämpad – men varm och mottagande. Jag fick känslan att ritualen i sig är viktig. Mycket viktig. Det skiljde något beroende på vem (från vilken hemmagrupp) som ledde mötena men jag kände snabbt igen mig då det huvudsakliga mönstret återkom. Ritualen skiljer mötet från vanlig samvaro. Det finns en skillnad och den betyder.

Den omedelbara känslan när vi var och kollade platsen på förmiddagen var välkomnande och varm och den känslan bara växte. Ingen av oss kände någon på förhand – Mg väntade en kamrat från annat land men han dök inte upp. Snabbt blev man bekant, nej man möttes i sitt gemensamma problem och kramarna blev många – precis som Adde brukar säga. Ja – vi fick krama Adde och vi fick vara med och välkomstapplådera Mammy Blue (fast det visste jag inte då). Och jag som inte är nån kramig typ ville kramas många, många gånger...

Det var många unga kvinnor i AA där! Kvinnor som utstrålade stolthet, styrka, självförtroende och sårbarhet. Herregud vad det gjorde gott att se dem! Där var unga, äldre och gamla människor, mammor med unga, vuxna barn, pappor som talade om sina barn... män som jag betraktat med misstro om jag mött dem på gatan, som talade, vittnade om starka andliga upplevelser... Alla slags människor som delade djupaste sårbarhet med varandra. Och allt bara togs emot enligt före- och eftertalens direktiv: ta till dig det som passar dig och lägg resten åt sidan. Red ut oklarheter men skvallra inte. Det vi delat är förtroenden, bevara dem i ditt hjärta. Ungefär så. Och ingen kunde mer, visste mer, betydde mer än nån annan. Jag lärde mig av dem som hunnit längre (alla hade hunnit längre) och en del av dem var mycket yngre än mina barn.

Jag förstår nu på ett nytt sätt att forumet inte kan ersätta AA eller Al anon och jag förstår att man ska gå på ett antal möten för att fatta... komma igång. Lite på samma sätt som jag tror på att skriva här även om man tror att man inget har att skriva om... det kommer inifrån.
Om alkoholism är en skammens sjukdom så var detta en motvikt i gemenskap och hopp. Och stolthet över alla segrar.
Ja ni hör - dvs ni ser, läser - att vi kommer att delta i liknande tillställningar igen. Jag har nu kontakter till Al anon-människor och vänner här och där. Någon kallade konceptet en livs-skola och det håller jag med om. I den ska jag gå kvar.

Kram på er alla forumvänner / mt

Hej! Efter lång tids frånvaro så får din berättelse mig att vilja vara delaktig igen. Jag känner igen mig så mycket i din berättelse, efter 1,5 års nykterhet så har jag nu druckit vin när maken och jag är ensamma på semestern. Det går jättebra, dricker bara lite, inget sug efter mer och det känns som om jag verkligen fattat!!. Detta att alltid supa sig kanon och alltid vilja ha mer är helt borta.
Din berättelse är viktig för den får mig nu att bli extra vaksam, vill absolut inte hamna där. ( ni som följt mig förr vet att det vill inte maken heller, men han är jätteimponerad över hur bra det går).
Min utsvävning är bara tänkt att vara nu när vi är utan barn, jag är väl medveten om min historia och vet hur lätt jag kan hamna där igen. Tack igen för att du påminner mig om hur sköra vi är.
Kram!

inlägg som dina som jag försöker vaccinera mej med. Vem är jag att tro att jag skulle klara av att dricka måttligt när jag har varit så djupt nere i skiten? Nej, jag må vara duktig på mycket annat, men det klarar jag inte. Åtminstone är det det som håller mej kvar här på forumet. Underbart att du och andra som fallit tillbaka faktiskt skriver om det här, så ärligt och naket. Det är den absolut största fördelen med detta forum!

Och Santorini är också en klippa!

Kram på er!
/MB

Olika människor är vi i varierande åldrar och med olika bakgrund, men historierna är nästan skrivna med karbonpapper.

Citat ifrån dig, som lika gärna skulle kunna vara ifrån mig:

"Det gick bra, mådde bra, nöjd med mej själv. Skulle inte dricka igen."

"Tror det är en del av processen, att vilja tro att man ändrats och plötsligt lärt sej dricka moderat igen. Det jag inte fattar nu är varför det känns så viktigt men det är förstås för att alkoholkulturen är så stark. Vid alla tillfällen ska det firas och drickas alkohol... ett socialt litet handikapp."

"Min livssituation blev alltmer ohållbar och jag kände att jag måste sluta annars dör jag av det. Jag hade nått min botten."

"Jag har verkligen varit så lågt ner så enda vägen är upp eller dö. Och jag vill leva ett bra liv. Det grämer mej förstås att jag inte slutade för gott vid första försöket. Det hade besparat mej mycket elände. Men jag försöker se det som lektioner i livets skola och nåt nödvändigt för min personliga utveckling. Jag jobbar ännu på att förlåta mej själv. Jag vet också och har verkligen accepterat att jag aldrig nånsin ska dricka nån alkohol mer. Men det viktigaste är ändå min egen inställning. Jag litar på mej själv igen och så ska det förbli. Men jag får heller aldrig glömma var jag kommer ifrån och hur det varit."

Grejen med mitt nedtrillande i virveln var att jag under ganska lång tid verkligen fixade att dricka normalt. Drickandet accelererade inte, utan jag drack måttligt och aldrig ensam. Inget smygande, inget gömmande och inget ljugande. Var inte alls särskilt fokuserad på A utan levde mitt liv och trivdes med vem jag var. Det var det som var så förrädiskt, för det känns nu så här efteråt som om monstret gömde sig någonstans därinne, slipade sina knivar och bidade sin tid... och när han satte sig i förarsätet blev det åka av. Ja, jävlar vad jag hann få i mig på en och en halv vecka innan den helvetesresan slutade med en krasch som hette duga. Jag minns nästan ingenting... Mycket, mycket skrämmande och en synnerligen god motivationsfaktor att ta till i stunder av nöd. Jag kunde mycket väl ha dött och lämnat min familj med en förnedringens sista suck. Nu var det en ångestattack som utlöste detta hejdlösa supande, men jag förstår nu att; hade jag inte druckit alls innan detta slog till, så hade inte smällen blivit alls lika stor. Jag är övertygad om att jag hade hanterat det på ett helt annorlunda sätt.

Och jag ställer givetvis frågan, precis som du: Varför skulle det vara så viktigt att dricka alkohol???

Jag hade ju kommit till den platån när jag hade accepterat vem jag var; en människa som hade valt bort alkoholen ur sitt liv och mådde bra och kände sig stark av detta beslut. Nu är jag tillbaka i utgångsposition igen, något mer tilltufsad och med ett par nya ärr i själen, men förhoppningsvis ännu lite klokare och ännu lite mer målmedveten i ombyggnationen av min fortsatta varelse. Jag vet vad som krävs, vet inte om jag har kraften att helt själv fixa alla mörka stunder och därför återvänder jag till den plats där jag kände mig trygg när jag arbetade med mig själv förra gången: Forumet.

Den fysiska träningen är igång, jag försöker äta lite vettigt (och ja, jag försöker också begränsa kolhydratintaget, förstår sambandet), viktnedgången är redan markant. Har nog tappat 5-6 kilo på två veckor. Och min mentala träningsplan innehåller en stor del forumaktivitet. Ska framförallt skriva ner mina tankar och reflektioner så att jag aldrig glömmer vem jag är igen.

Återigen, tack Santorini för att du tar dig tid att bolla lite med mig här. Det kan vara helt avgörande för min fortsatta resa att jag får lite respons på mina funderingar.Stor kram!/NM

PS. Jag är jäkligt imponerad av din beslutsamhet och gratulerar dig till dina 14 månader. Mycket starkt och jag förstår på alla de inlägg jag har läst ifrån dig att du mår riktigt bra av ett alkoholfritt liv. Det tänker jag också försöka göra!

på att alla vi som nu är nyktra har testat detta några gånger först. Så du är inte ensam eller unik på nåt sätt. Tror det är en del av processen, att vilja tro att man ändrats och plötsligt lärt sej dricka moderat igen. Det jag inte fattar nu är varför det känns så viktigt men det är förstås för att alkoholkulturen är så stark. Vid alla tillfällen ska det firas och drickas alkohol och när man är yngre och mer i svängen så är det säkert ett socialt litet handikapp.

Själv har jag slutat flera gånger. Redan hösten -99 slutade jag första gången så jag firade in millennieskiftet nykter och skjutsade på goda vänner till fyrverkeriet. Stolt och nöjd. Höll nog upp ett helt år och jag minns inte ens längre av vilken anledning jag då föll tillbaka. Men det gjorde jag och det blev snabbt mer och mer. Sen tog det fem år och en olycka i stil med din fick mej att sluta. Det gick bra, mådde bra, nöjd med mej själv. Skulle inte dricka igen. Så blev jag mer eller mindre överrumplad på en mindre familjefest och fann mej stå med ett glas champagne i handen. Äsch, det går nog bra efter så lång tid, närmare 1,5 år var det. Och det gick bra, inget sug, så en månad senare tyckte jag att då kan jag dricka lite vin ibland. Det blev ännu snabbare ännu mer än tidigare. Började då även dricka vardagskvällar, smyga, ja ni vet, undan för undan mer och mer. Och ångesten blev värre, vikten ökade, skammen, tillbuden, you name it. Sen ramlade jag igen. Ja faktiskt tre gånger har jag slagit mej rejält, jag kunde ha dött lika fort faktiskt eller slagit ut tänderna men jag kom undan med lindrigare skador. Jag kunde åkt för fylla med dagen-efter promille i kroppen också. Nå, det tog igen nära fem år innan jag nådde botten. Min livssituation blev alltmer ohållbar och jag kände att jag måste sluta annars dör jag av det. Jag hade nått min botten.

Så här är jag nu. Ett år och två månader utan en droppe och faktiskt, utan att sakna det. Vad får mej att tro att det ska gå bra nu? Ja, känslan är annorlunda. Jag har verkligen varit så lågt ner så enda vägen är upp eller dö. Och jag vill leva ett bra liv. Det grämer mej förstås att jag inte slutade för gott vid första försöket. Det hade besparat mej mycket elände. Men jag försöker se det som lektioner i livets skola och nåt nödvändigt för min personliga utveckling. Jag jobbar ännu på att förlåta mej själv. Jag vet också och har verkligen accepterat att jag aldrig nånsin ska dricka nån alkohol mer. Men det viktigaste är ändå min egen inställning. Jag litar på mej själv igen och så ska det förbli. Men jag får heller aldrig glömma var jag kommer ifrån och hur det varit.

Ja det var min historia.

Jag är genuint ledsen för att jag kände ett behov av att testa experimentet med att dricka "normalt", men det är det kanske fler som har gjort före mig? Jag vet nu vad detta leder till, i förlängningen, och det skrämmer mig nåt kopiöst. Någon annan som kört detta experiment? Erfarenheter? Dela, snälla!

Jag har emellanåt saknat forumet och mina forumsyskon jättemycket, men när man är mitt uppe i livet och man tycker allt flyter på, tror man sig inte behöva delningarna och att själv dela; man klarar sig ju själv!
Visade sig att jag hade fel...
Nu ska jag försöka vara en människa ibland människor härinne igen. Har precis kommit tillbaka till den statusen, efter utflykten med monstret.
Hoppas vi är många som kan hjälpas åt att hålla honom/henne borta.
Just idag mår jag bra och tänker inte ta första glaset, vad som än händer.

Återigen tack för välkomnandet! Jag uppskattar det oändligt mycket! Kram på er!/NM

bra att du skriver och berättar. Det är det klassiska misstaget att man börjar tro att man är botad. Man vill så gärna för det skulle vara trevligt i så många sammanhang att vara "som andra" inte sticka ut. Bra att du är tillbaka nu när du nått din botten. Du har lärt dej en läxa som jag tror vi alla prövat på nån gång under resan

Det viktigaste i min nykterhet är också därför att vara inställd på att jag ska aldrig dricka alkohol igen och att acceptera det och lära mej leva med den tanken. Det är väldigt befriande att inse att jag inte behöver det nåt mera. Jag vill inte ha det paketet längre, har ett bättre liv nu. Det är ett avslutat kapitel. Min allergi.

Så bra att du tog steget hit igen, du kan!

tillbaka och tack för att du delar om ditt liv ! Du hjälper mig att tänka på hur det går för mig om jag tar första glaset.

En varm kram får du av mej, jag vinglade in på forumet efter att du nyktrat till om man säger.

Jag jan bara tacka för att du delar med dej av din bistra verklighet, det är ju ännu en rapport från Verkligheten, den verklighet som vi alkoholister lever i. Ett ytterst fåtal kan återgå till normalt drickande. Du kunde inte, då kan förmodligen inte jag det heller, för hur många känner en lotto- miljonär?

Kramar!
/MB

Tja, ett tips kanske kan vara att du försöker leta reda på de eventuella trådar du eventuellt skrev i då, förra gången. Då kanske du kan få hjälp att komma ihåg hur dina tankar gick. Fundera sen på om de tankarna förde dej framåt? Kanske är det andra tankar som behöver komma fram?

/MB

välkommen!

Tips och råd hittar du i mängder i de olika trådarna här. Ett hett tips är dock att du funderar över själv hur din hjärna har blivit kidnappad av alkoholen, för det har den. Vi alkisar är väldigt duktiga på att ljuga, både för omgivningen och oss själva. Jag kände mej ju till och med stolt över mej själv för att jag var så duktig på att smyga för resten av familjen, var bra på att ljuga både för dem och mej själv. "nej, vadå? Jag är inte full" trots en halv bib i kroppen. "Nej, jag dricker inte mer än andra, möjligen lite mer kanske". Det var mej själv jag blev expert på att lura, och det höll igång sjukdomen.

Läs här, finns så mycket samlad kunskap och erfarenhet, och skriv! Man skriver för det mesta långsammare än man tänker, och hinner då reflektera över sina tankar. Plus att man har hjälp av att läsa om sina nedskrivna magplask senare när man har varit nykter ett tag. Det nedskrivna kan då tjäna som motbjudande exempel på ett liv man inte vill tillbaka till, åtminstone använder jag mina två trådar så...

och välkommen!

Jo vi är ett gäng som undrar hur det kunde bli som det blev. Jag tror som Adde att AA kan vara en bra grej, och att ha forumet dels för att läsa om andra, man inser snabbt att man inte på något sätt är ensam eller unik, dels för att skriva ner sina tankar och erfarenheter. Jag har nu varit nykter i ett drygt halvår, och har stor hjälp av att jag har skrivit ner hur det var. Finns inte något att längta tillbaka till om man säger...

/MB

Värmer Kerran , i kväll har jag tappat hoppet om att det någonsin kan fungera mellan oss, tycker att han förändrat sitt beteende gentemot mig, tror också han tröstar sig med sex på nätet när han dricker som mest! På fyllan har han antytt ett och annat, vet inte om det är för att reta mig, eller om det verkligen är så! Men det gör fruktansvärt ont att inte veta! Känner mig billig, jag är en romantisk och seriös person och nu vet jag inte alls vad jag ska tro längre! Har märkt att han inte har samma behov av ömhet och närhet som förut, jag vill konfrontera honom och fråga...men tror inte att jag får ett ärligt svar. Har i alla fall slutat att messa god natt som jag alltid gjorde förut(oftast fick jag inget svar ändå)Kanske en början....? En stor kram tillbaka till dig, och god natt alla underbara medsystrar och bröder.

jag vet precis hur du känner dig... Bra att du skriver ner det och kan titta på det efteråt när allt har lagt sig - man har en tendens att "glömma" de där sveken när man plötsligt har hopp igen.
En stor kram till dig!

Jaha, vad säger man. Krafterna var mycket större än vad jag någonsin kunde förutspå. Fick hybris? Mmm, förmodligen och jag trodde jag hade full koll. Gick ju så bra att dricka normalt länge, dvs ett-två glas vin med min fru till lördagsmiddagen, en öl eller två tillsammans med vänner på puben. Drack aldrig ensam, drack aldrig mycket, kände inget suuuuug efter mer och fick ingen ångest. Tyckte verkligen att jag hade kontroll och levde ett gott och rikt liv. Tänkte inte speciellt mycket på A, utan levde mitt liv efter andra värden och trivdes kanon med tillvaron. Jag mådde bra helt enkelt. Trodde jag hade kontroll...

Då, plötsligt en dag fick jag ett uppskakande besked angående min sons sjukdom. PANG! Kontrollen flög sin kos och ett skenande alkoholrace mot undergången startade, utan att jag, som det kändes, kunde göra något för att stoppa det. Jag blev till en helt annan varelse och, precis som tidigare; Jag hade absolut ingen som helst kontroll!!

Jag hatar verkligen den personen som "tar över"! Vill verkligen aldrig mer låta honom ta kommandot. Är nu inne på nykter dag nummer 12 och nu mår jag helt o.k. Har återigen tagit beslutet att inte dricka något mer och den här gången vet jag att det kommer att leda till en säker död om jag fortsätter snurra ner i helvetesspiralen. Jag tror fan i mig att jag skulle kunna ha dött för de där tolv dagarna sedan. Det enda jag kan känna någon typ av stolthet av, är att jag faktiskt satte stopp igen. Värre denna gången, men jag gjorde det ändå.

Jag har invigt min kära så brutalt ärligt det bara går i hur en aktiv alkie fungerar, hur jag fungerar när spriten tar över. Inte lindat in, inte försökt ljuga om mängd, inte försökt förklara bort och förminska beteendet. Jag ska klara av att ta mig ur detta, för det som betyder något för mig får jag inte låta försvinna för drogens skull. Då är allt jag kämpat för tidigare helt meningslöst.

Analys: Jag dricker eskalerande i en sjuhelvetes fart när jag får stark ångest, och då tappar jag all form av kontroll, vilket med all säkerhet kommer att leda till en säker död någonstans längs med vägen. Förmodligen förr än senare. Alltså kan jag inte ta det första glaset hur jag än mår. Det kan jag inte riskera. Jag vet vad som betyder något för mig när jag är nykter, det är alldeles glasklart så länge jag är nykter och då gäller det att vara det hela tiden; nykter! Oron för mitt barn måste jag kunna hantera på ett annat sätt - Nykter!

Dock, allt finns kvar här för mig (Mulletanten, jag vet... är förkrossad), på något underligt sätt som jag fortfarande inte riktigt förstår och inte fullt ut greppar om jag förtjänar. Nu finns bara riktningarna UPP och FRAMÅT kvar och det är den vägen jag, med all kraft som jag kan uppbåda, tänker ta. Det jag inte kan göra ogjort och det jag inte kan förändra får jag släppa som en fruktansvärd och sorglig erfarenhet av att drogen är mer djävulsk och mycket starkare än vad jag kunde föreställa mig.

Har lärt mig en oändligt dyrköpt läxa och nu gäller det att vidta nödvändiga åtgärder för att få till en genomgående och beständig förändring av hela min person och hela mitt liv. Den här gången är det med livet som insats så jag känner allvaret i hela min kropp och i hela min själ.

Jag vet att jag har gjort bort mig "big time", men ska försöka vandra ut på andra sidan med högburet huvud och stolt hållning -

Nykter!/NM

Ser man klart...och nästa inte, en evig berg och dalbana är det, och det känns som att den aldrig tar slut! Jag var stark och ståndaktig i några dagar, svarade kort på det där om spa vistelsen, skrev att vi fick se...och mycket riktigt ringde han och sa att han nog sett fel på priset och att det skulle bli för dyrt....! I dag kom han förbi, vi gick en kort promenad, sen fick han plötsligt jätte bråttom hem, hade inte tid och stanna ens på en kopp kaffe....så är det ofta, och jag tänkte att nu är det dags för några öl! Det har ju varit semester, och mycket att dricka, i dag var första arbetsdagen! Men jag blev så besviken, trodde att vi skulle få en mysig pratstund på tu man hand utan barn i närheten! Men har ju förstått att det finns annat som går före att umgås med mig...! undrar också varför vi alltid ska promenera? Är det någon som vet? Tar det bort abstinensen, eller lindrar den.? Nu sitter jag här själv igen som så många gånger förut, hade egentligen tvättstugan i kväll, men ändrade tiden när han ringde....Varför då? Fick knappt ens en kram....Och så åkte han hem till sin Carlsberg....!Kram till er alla från en modstulen Christa.