Senaste kommentarerna i forumet

Det som jag känner är att på en nivå är han "inte så farligt"( ka Vara min förnekelse)
Men jag vet att han är i oroväckande drickande.
Är han alkohlist el Inte? ?
Men ex på vår enda resa utomlans för ca 6 mån sen.... (jaa oroade mig redan innan)
Men alinclusive....
Första 4 dagarna gick ok....drack lagom el var typ salong berusad (från morgon)
Men de andra dagarna... drack mycket å gärna dubbelt. Varför beställa 1 öl man kan ju beställa dubbelt på en gång.
Att jag förstörde det roliga av att klaga på drickandet. Ligga själv i poolen å dricka är tydligen roligare.
Å till detta hör att våra två barn var med.
Å jag ska ju bara bråka. ....

Detta är vid vissa tillfällen.
"Jag kan ju inte vara nykter på bastukväll, de skulle de tro. Då vet de ju att du tvingar mig....är en kometer.

Men sjukt är det när man en helg blir förvånad att det inte dricks om än folköl.
För veckorna kan vara helt nyktra som om de kan vara folköl ibland starköl (om det finns hemma, får ofta tag i billigt)
Har sagt nej till det....
Men va faan är det min uppgift å hålla koll....Har man inte ett hum själv.????
Hmmmm. .....
Skulle vilja hitta nån som känner igen sig lite mer i ett mindre drickande som fast som ändå spårar ur..
Eller kanske är mycket men jag vill inte se????

Jobbet avklarat, kommit hem och ska tillbringa en del av tiden med att smörja upp cykeln, och laga mat. Det är urfint väder, och min spontana tanke - mm en öl och sitta på balkongen... men.. har ju ingen! vilket är jättebra! bara jag som måste förstå jag kan sitta där ute och njuta utan en eller många öl i handen / i magen. lite trist... men antar det löser sig?

Tack för dina ord och grattis till 3 v - starkt jobbat! Jag tror alltid de där tankarna om att man ska kunna dricka måttligt igen finns längst in, man köpslår med sig själv och ibland gör det det. Problemet är de gångerna de inte gör det och den ångesten det skapar hos dem runt om oss... Liksom vi inte vet så vet inte vi heller när det går överstyr... Och de är helt maktlösa och utlämnade. Jag vet hur det känns och jag måste ta in hur illa jag gjort mina nära... Jag vet att jag snart kommer att börja köpslå med mig själv... Därför gör jag som jag läst vissa andra gör här - de sätter en tidsgräns (3 mån, ett år). Detta är bara en mental krycka, jag vet längst inne att jag inte kommer att kunna dricka igen men när alla tankar på alla situationer jag kommer att ställas inför där alkohol är en så stor del blir övermäktiga stryker jag orden "aldrig mer" och tänker på idag. Sen tänker jag på ångesten jag känner efteråt, den som jag tidigare bara svepte under mattan... Jag försöker behålla den precis under ytan så jag inte ska förledas att tro att det är "ingen fara". Jag vet inte hur jag ska hitta ur detta men jag läser här och det känns bra. Här blir man inte nedtryckt, här får man vara och här får man stöd... Något jag förtvivlat behöver just nu. Jag känner mig mindre ensam här. Kram

Det verkar som om min mans anhöriga läst på om intervention och drar nu upp allt dåligt och alla man skadar för att få mig att förstå. De det inte lyssnar på är att jag inte är i interventionsfasen, jag har ju erkänt, jag håller på att skaffa hjälp men måste tänka på mg själv för att ge mig själv tillåtelse att få en andra chans. Jag måste ta ansvar för allt jag ställt till med och lyssna på ilskan och reaktionerna... Men inte i denna fas, jag är inte tillräckligt stark, för att inte bli destruktiv igen måste jag klappa mig själv på axeln för varje rätt val jag gör NU. Jag kan inte ändra på det som varit och jag menar inte att jag ska fly från det, bara att jag måste klättra några steg upp ur hålet jag befinner mig i innan jag klarar av det. Att erkänna för sig själv fullt ut är en enorm grej för mig och ibland kommer rösten som vill köpslå fram, men då tänker jag "en dag i taget", jag kan inte tänka på AW, inte tänka på uteserveringar eller middagsbjudningar. Jag kan inte tänka på alla situationer där jag kommer att känna mig utanför och annorlunda, jag som bara vill vara som alla andra. Jag kan inte tänka mig att aldrig mer få sitta där i solen och ta ett par glas vin och känna mig sorglös mer. Sanningen är att det eg inte känts så på länge, jag har vetat att min man blir orolig eftersom man aldrig vet när det blir fel, ibland går det bra, ibland inte. Jag ville bort från hans besvikelse och jag hamnade i en ond cirkel. Han oroade sig för att jag skulle dricka för mycket, jag ville glömma att han gjorde det och drack mig då full... Väldigt smart. Jag vill känna mig stolt över mig själv och jag vill att han ska föra det också.
Jag undrar hur det blir i umgänget med andra, blir det konstigt och obekvämt när jag sitter där och inte klarar av att ens ta ett glas vin (det går ju ibland men det är som att spela rysk roulette).
Det som jag eg började skriva om var ju min mans släkt. Min svärmor ringde och sa att hon ringt AA och jag skulle göra (en lång lista), att jag måste dit nu mm. Var på mig om att jag måste erkänna, vilket jag gör, men hon lyssnar inte. AA är inte för alla och i mitt fall skulle det innebära att träffa folk jag ser i mitt arbete och det skulle inte vara bra för mig. Om jag nu känner att jag måste till AA får jag gå på ett möte i en annan stad, men då är det mitt val. Jag har hittat det här forumet som jag tycker är fantastiskt och jag ska till en psykolog. Trots detta får jag sms om att de belyser min förnekelse och att jag måste skaffa professionell hjälp. Det är superjobbigt att höra att man förnekar när man tagit ett av de största stegen i mitt liv. Det är kränkande och gör att jag känner mig enormt ensam (båda mina föräldrar är döda). Dessutom måste jag få välja vilken hjälp som är bäst för mig, det finns folk som blir nyktra utan att gå till AA. Jag vet att det är en massa självömkan i detta när det är jag som ställt till det, men jag försöker göra rätt nu! I detta läge klarar jag inte att de ger sig på mig, även om det är i all välmening. Jag har försökt förklara detta för dem men det eskalerade bara, de har sin uppfattning och inget jag säger kan ändra på det. Jag får hålla mig ifrån dem och försöka hitta styrka i min familj. Säga till mig själv att jag är värd det. Att min familj är värd en annan fru/mamma, den person som jag ska gräva fram. Jag är bara rädd för att min svärmor ska ställa till något (hon är sån) och dessutom hamnar min man mitt i, han får ju inte heller rätt stöd av dem. Långt inlägg.... Kram

Vi sitter i samma båt med våra egotrippade krakar som vill att vi ska ge dom ständig bekräftelse..
Och egntligen spelar det ingen roll hur mycket bekräftelse de får.. så är det alltid tomt...
Ta inte åt dig att det skulle vara ditt fel! DET är bara projektioner, för att de inte vill se sina egna svagheter!

Bra jobbat !! Jag ör dig hack- i- häl ;)! / FM

Jag tror att vi måste ta det i vår egen takt.. Det är inte "bara" att ta sitt pick och pack och gå.. Och även vi har ju perioder som är "lugnare".. Det är då man liksom resignerar.. och tycker att "så farligt" var det väl ändå inte..?
Ekonomin betyder en hel del också, när man är pensionär.. Men för min del har jag kommit underfund med att jag tror att min själsfrid väger tyngre..
Jag orkar inte längre åka berg&dalbana i hans humörsvängningar och löften om bot och bättring, som försvinner så fort systemet öppnat på måndag morgon..
Jag kommer nog att hänga kvar här ett tag till för jag behöver också.. och kommer att behöva pep.. Det är ju inte över förrän den feta damen sjunger..
Styrkekramar till dig kära medsyster!

Grattis till 100 - LenaN

Tack snälla för er omtanke. Jag försökte verkligen förklara att och varför jag inte orkade men svaret blev ett ut i kylan. Och ändå sa jag att jag kunde ta dom en natt eller en kväll men icke...
Det är tråkigt för det drabbar ju andra familjemedlemmar också. Bl a ett syskon som konfirmeras snart och där hon inte tänker vara med. Inte vill man ventilera det med andra så mycket heller för att inte starta en massa pajkastning och skitsnack. Får bli här då. Så trött. Så in i h- vete trött på alltihop...

Och jag förstår ditt resonemang.
För en alkoholist, så är "en öl" ibland lika med en 6-pack folkisar..
För min gubbe, är "ettpar öl" lika med 4 - 6 stycken 7,2or... + lite till om andan faller på..
Nog, eller lagom är det inte förän allt är urdrucket.. Han kan mycket väl påstå en kväll när han är "sugen" och har köpt hem inför helgen: Äsch, jag tar det här idag, så skippar jag allt imorgon..
Det där med "skippar" innebär i hans fall, att han åker till matbutiken när de öppnar klockan 8 eller senast halv 9 dan därpå och köper sig "några" pilsner.. Vilket kan betyda allt från en 6-pack folköl till en back lättöl...
Räkneförmågan och det logiska tänkandet har sedan länge försvunnit..
Vi går t.ex. aldrig ut och äter numera (eller vääääldigt sällan) För ska det vara vin till maten så tycker han att det inte ska knusslas med ett glas var, utan han beställer in en hel flaska på en gång.. Och sedan måste man ju någonting i baren innan man går hem...
Att han innan dess grundat med ett par öl innan vi överhuvudtaget gick ut "räknas inte" i hans värld.. Och så är det nog för de allra flesta..
Inte märker han heller att hans toleransnivå sjunkit drastiskt med åren.. Från att ha varit knappt salongsberusad på en hela vin, till att bli märkbart påstruken efter 2 - 3 folköl..
Fortsätt du att ventilera.. Jag har själv lärt mig en hel del genom att läsa.. (och blivit lite lugnare genom att skriva..)

Oj då. Det var lite oväntat att brännvin skulle smaka bra efter så lång tid. Kanske läge med försiktighet. Tack för att du delar med dig av erfarenheterna. Själv har jag ju varit svag för champagne och rött vin. Men när jag sniffade på champagnen senast i lördags så luktade den kattpiss. Sniffade på mitt favvovin som jag också serverade i lördags och det luktade mest surt. Jag har dock inte smakat, men tidigare kunde jag hänga med näsan i glasen och njuta hur länge som helst.

Hej nyckelpigan, du säger att du har en fantastisk man och barn, ändå dricker du för mycket, och det låter som det beror på din uppväxt. Den viktigaste personen i mitt liv är mitt barn, jag vill inte att hen ska ta efter mitt beteende. Jag vill att hen ska bli en harmonisk och livsbejakande person. Tänk om hen uppnår allt hen vill men ändå dricker för mycket bara för att hen växte upp med en full morsa. Jag har börjat leka med tanken att jag nu efter knappa tre vita veckor (minus midsommarafton) kan kanske dricka lite med måtta. Så korkat men ändå. Är det en magisk gräns efter 2-3 veckors uppehåll som gör att man lurar sig själv? När jag läst här på forumet tycker jag mig skönja detta mönster att man tror sig kunna dricka måttligt när den första abstinens perioden lagt sig. Nåväl jag får se hur jag gör, ska i alla fall vara nykter ett par veckor till innan jag vågar chansa. Jag ska och måste förändra mitt drickande för mitt barns skull. Har varit arg och sur de senaste veckorna, får så dåligt samvete, måste fokusera på målet, att ge mitt barn en nykter förebild. Kramisar myrkotten

Själv borde jag ha klivit av redan i Partille eller Lerum, men så blev det icke. Förhoppningsvis är det SJ som kör även detta tåg, så vi kan räkna med både förseningar och inställda avgångar. Har nu klivit av, vet inte riktigt var jag är. Det är mycket skog och snårigt runtomkring, men jag har lämnat järnvägsspåret bakom mig i alla fall. Tänker hålla mig från andra färdmedel och sliter nu till fots.

P&K

Tänker att det här inte är en behandling som du på något sätt här förtjänat. Instämmer med Lena att det bör ventileras med dottern. Klargör att du blev ledsen av att bli behandlad så här. Din dotters beteende antyder att det inte är första gången hon behandlar dig illa och att det nu är dags att stå upp för sig själv. Eller hur? Jag tror att många som dricker för mycket låter sig behandlas illa, eftersom vi själva tror att vi inte är värda bättre. Men det är ju ett feltänk.

Stå på dig. ♡

Sitter nu också och tåras över ditt inlägg # 687. Så fint, så glad jag är för dig. Så bra det går. Vilken livsförändring som du genomgår!

Därtill - grattis (eller vad man nu säger) - till dina 100 dagar!!!! Härligt med många dagar i bagaget. Det blir liksom en trygghet i sig själv.

Varm kram till dig från mig

Vad är det som göra att du känner dig osäker? Är det för att du egentligen vill försöka dricka "normalt"? Eller är det för att Almedalen är så starkt förknippad med alkoholen? Visby i sommarsol med uteställen i parti och minut...? Eller är det helt enkelt för att det är första gången nykter? Det kanske är bra att fundera igenom vad det är som stör dig och varför. Likaså kan det vara bra med en plan. Hur ska du hantera suget, påtryckningar, den allmänna tillgången osv.

Sedan kan det ju alltid funka att skrämma sig själv lite. Dvs en bläcka i fel sällskap just där och då kan ju få konsekvenser för karriären tex. Det är sådant som jag har lyckats med bland annat och det är jävligt jobbigt i efterhand.

Jag tror i och för sig att du kommer klara dig fint. Men det beror på din egen inställning, om du förstår hur jag menar. Om du bestämmer dig så fixar du det.

Stor kram till dig

... som klev ut genom fönstret, nej, nån sån är jag inte. Men däremot fyller min nykterhet hundra dagar i dag, ty 14 veckor + 1 dag = 100. Trevligt. Jamen, grattis på sig då, Nykterheten!

Har en tråd där i medberoende.
Kände att om jag skriver här kanske nån kan hjälpa mig få en syn från andra sidan.
Vad föregår i huvet innan helgen, när helgen kommer."bara" folköl och vad det innebär ??
Vet personen om vad det innebär att ta 1 öl???? Som oftast å alltid blir många.
Nånting som kanske gör att man får en insyn...

Tragiska vad som till å med för mig blivit "normalt" . Inte att jag själv dricker så (typ aldrig nu mera, avskräckt vad alkoholen gör med människan)
Å tidigare som många beskriver att jag drack för att han skulle dricka mindre.....
Testat dricka mycket så han nästan inte fått nått (men nog har han reserver El grannar).

Tack för era tankar etanildrift och ett bättre liv.

Tack för dina ord, de hjälper verkligen! Kram

Tack! ska läsa.

Våra gubbar uppträder nästan exakt likadant med sina tirader och alltihop. 40 år har vi levt tillsammans och det är inte lätt att lämna det invanda livet med barn,barnbarn, grannar, trädgårdar och ekonomisk trygghet. Vet inte om det är värt det. Jag vill inte bli bitter och jag vill heller inte låta mitt liv styras av hans variationer mellan surgubbe och jovialisk historieberättare, gärna skitsnack om kompisar och grannar som bara han själv tycker är intressant. Så jag vidgar mitt umgänge och hittar på egna grejer, får se hur länge det håller. Du har tagit ett steg till, jag följer dig och sympatiserar med dig, etanoldrift!

Nej blev slutordet med ett kommatecken. Jag är inte så flink på hur man skriver och redigerar på sidan. Men det kanske fick en symbolisk betydelse?

Löften ger han aldrig, min man. Som mest ...
Jag ska dricka mindre
När då? Sen.
Hur mycket mindre? Mindre, sa jag ju. Om du tjatar dricker jag mer.
Några dagar senare ...
Har du bestämt dig konkret, hur ska det gå till?
Måste du ta upp det just nu? Du har ingen timing, du får ingen framgång.
Det finns inte något tillfälle som är rätt att tala om ditt drickande.
Fattar du att alkoholismen är en relationssjukdom?
Sluta mästra mig, har du läst på nu igen? Tänk efter vad som är dina problem! Varför äter du piller?
För att jag lever med en man som inte kan ta hand om sig själv på nätterna och jag vet aldrig hur kvällarna ska sluta. ( jag tar en låg dos venlafaxin sen ett halvår för att orka med
vardagen. Att sexlust försvinner har föga betydelse i sammanhanget )
Min man ber aldrig om ursäkt, för honom är det synonymt med att krypa till korset.
Han vill ha mycket bekräftelse om han har klippt en häck eller tvättat bilen eller köpt en ny gräsklippare.
Nej,

... när jag läser ditt inlägg, FM.

Tänker på det här talesättet - kan inte exakta ordalydelsen, men nåt sånt här: Människor behandlar en inte hur som helst, dom behandlar en såsom man ger dom tillåtelse.

Skulle det vara tänkbart för dig att i lugn och ro bestämma vad du vill säga till din dotter angående den här händelsen, och sen säga det till henne, i lugn och ro?

Det är jobbigt att märka sånt där, att man duger utifrån prestation. Om man kunde hitta startknappen till sitt eget kraft- och värmeverk nångång. Då skulle det inte längre bekomma en så mycket att ställas ut i kylan av någon annan. Man vet att man duger i alla fall. Jämt och alltid.

Kram på dig. ♡

Jag har slutat tro på löften om att "dra ner" och dricka måttligt.. Jag VET, att är första klunken tagen, så kommer allt som inköpts för dagen att åka ner efter..
Jag vet att vi som står bredvid, in i det längsta hoppas och tror.. Men om vår "alkis" inte har insett problemet (och det gör de sällan)
Så finns det inget vi kan göra, mer än ta oss ur den omedelbara närheten..
styrkekram vännen. du är långtifrån ensam om att ha fått dina förhoppningar krossade..