Senaste kommentarerna i forumet

Tänk hur det är.... När jag har alla familjemedlemmar runt mig och det ska lagas mat och aktiveras hit och dit, då längtar jag efter att få vara bara själv. Nu är jag själv- dottern är hos en kompis sen i onsdags och sambon och sonen åkte till sambons hemby igår. Nu när jag ligger här i soffan själv så är det så himla tomt- jag saknar framförallt mina barn. Det som gnager mest är att jag är orolig över sonen- han har det förhoppningsvis bra med pappa, farmor och alla där borta, men jag litar inte ett dugg på dem. Han och sambon har fiskat och gjort "grabbgrejjer" vilket känns kul, men jag kan ändå inte släppa tankarna på att sambon inte varit spiknykter vid dessa tillfällen. Min son är så lojal.. Tänk om han mår dåligt när han är där men inte törs ringa och säga det. Kanske är det bara jag som mår mest dåligt av att min sambo dricker och gör en alldeles för stor grej av det. Men som sagt; jag äger rätten till mina känslor och jag vet av erfarenhet hur livet i den lilla byn brukar te sig.
Hur ska jag göra för att bli kvitt min oro, jag kanske oroar mig helt i onödan??
Jag har klippt gräset och promenerat idag och snart ska jag iväg på jobbet.
Kram där ute.

Ps. Hur gör man för att få det senaste inlägget längst upp på sida nr 1? Ds.

Det är ju bra och stort att du vågat vara ärlig här. Fortsätt med det. Tänker att många här har gjort långt mycket värre saker på fyllan än att sno med sig toapapper från ICA, sådant som är ännu jobbigare att berätta om som att ha sårat sina nära, sina barn, med sitt beteende.

Jag har också lite av ett kleptomandrag, du är inte ensam om det. Visst, förr när jag var yngre och hade dåligt med pengar så snodde jag ibland mat. Just det skäms jag faktiskt inte för, även om det kanske inte är vad jag berättar i fikarummet på jobbet. Däremot har jag, i nutid, plockat på mig kläder som jag egentligen inte behöver. Ibland finns det någon tröja de missat att larma. Jag ser nog ut som en "vanlig" tjej, alltså ingen som det står skrivet "snattare" på i pannan. Det handlar då bara om att få känna kicken, känna adrenalinet strömma till, när jag går ut ur butiken. Jag har alltid sökt kickar på olika sätt. Klart jag skulle skämmas som en hund om jag någon gång skulle bli ertappad. I en sådan liten stad jag bor i så är ju det här beteendet egentligen socialt självmord. Men jag märker att ju bättre jag mår desto mindre söker jag mig till sådant.

Du behöver ju inte bestämma nu om du ska lämna din man för gott. Nu när du kan vara i stugan så kanske det räcker med att du säger till honom att du bara vill träffa honom när han är nykter? Då kan du ju ta den här tiden och se hur er relation fungerar på det sättet, ses på villkor du är ok med. Tycker han att det är ok att du måste bo i kolonistugan för att han ska kunna dricka? Du har tidigare skrivit att det är du som har alkoholproblem och inte han men jag tycker att det låter som att maken också har problem med alkoholen om han är beredd att driva sin älskade ifrån ert gemensamma hem för att skydda rätten att själv kunna dricka.

Jag är glad du är tillbaka Fia.
Ta hand om dig

Kul att se dig här Fia! Även män kan ju få bröstcancer så jag tror nog inte det hjälper att operera bort dem i förebyggande syfte.
Inte heller betala 150:- så du får nog lära dig leva med tuttarna haha

Skönt att du är tillbaka, känns tryggt :) har du börjat med Antabus igen? Eller har du planer på det?

Det har varit en process för mig att be om hjälp. Allt började med att jag registrerade mig här (tackar för att forumet finns)! Känner mig starkare än någonsin i nykterheten och här kommer du att få massor med pepp och stöd. Kram på dig, vi kämpar på!

visst beter vi karlar oss som småpojkar i kortbyxor ibland :-)) Då kan det räcka med att "mamma" klappar oss lite på huvudet och säger att det blir bra igen :-)
Kram !!

varm och innerlig grattiskram till ditt fina besked ! Belöningarna trillar in :-)

vi kallar det också för Världens Längsta Halvmeter eller den Gyllene Halvmetern dvs den sträckan som är mellan hjärna och hjärta :-)) Det kan ta en oändlig tid innan tanken om att sluta dricka äntligen når ner i hjärtat så jag accepterar det !

Och nu i Festivaltider så framstår nykterheten som en gudasänd gåva :-)) Jag ser inte mycket svår fylla men en del kunde absolut ha nyttja sina dyra festivalslantar på ett klart bättre sätt. Mer oroande är de som är höga som hus och lever i en helt annan värld och där det är svårt som fan att veta hur de ska reagera i nästa steg.
Återigen : Jag är så glad att det "bara" är alkoholen jag är beroende av.
Och jag är fantastiskt glad för att jag idag är en stolt nykter alkoholist som vet vad jag lyssnade på igår !
Och nu går jag in i dag tre med bla Thåström :-))

kan bara hålla med de du träffat som säger att det är det bästa jag gjort i livet är att välja bort alkoholen. Allt har blivit så mycket enklare utan all denna planering och dessa vedervärdiga bakfylledagarna som varit ett hinder till ett normalt liv. Alternativet för mig idag är en rätt säker död om jag skulle ta ett återfall.

Men jag knallar på mina möten, inte alls så ofta som i början, jag skriver och läser här och detta bara för att påminna mig om hur det en gång var. Jag vill inte glömma.

Häng på så fixar du detta !

hit ! Det är ett stort viktigt steg du tar som registrerar dig och ber om hjälp. Häng kvar så får du pepp !

Jag med tror på dig Morla! Samtidigt som jag skrattar åt Markattas beskrivning av de "behov" vi har. Skrattar snällt och igenkännande. Har just kommit hem från en charterresa med maken. 21 dagar, varav bara två nyktra. Men jag tog det oftast bra mycket lugnare än jag brukar. På semestern "får" man ju dricka. I alla fall; De två första dagarna rusade jag tillbaka till hotellrummet ett antal gånger eftersom jag inbillade mig att jag hade diarré. Magen gjorde konstiga ljud, men inget number two kom ut. Tredje dagen listade maken ut problemet; jag var hungrig!!! Magen kurrade, men som den alkoholist jag är så såg jag ju genast ett problem. Konstig är förnamnet.

Liksom du var jag spiknykter på midsommarafton (som jag givetvis tog igen med råge dagen därpå:( ).

Fia

Hej Anli! Du ska veta att jag har tänkt på dig under min tystnad. Undrat hur det går? Du och jag skulle ju hjälpas åt i kampen och sen bara tystnade jag. Typiskt alkoholistbeteende ser jag det som. Att bara strunta i allt. Men nu gör jag ett nytt försök och sträcker samtidigt ut min hand. Att ta eller inte ta den är ditt beslut. Kram på dig!

Fia

Eller vad säger man? Känner i alla fall igen känslan. Var på mammografi i våras och när beskedet kom så kände jag mig så nöjd, så odödlig. Läste i skavllerpressen om att ett antal kändisar har opererat bort boobsen i förebyggande syfte. Jag skulle kunna tänka mig det. Har eller ska aldrig amma. Snyggt? Ja, kanske om man är en bröstfixerad mammagubbe. Men jag tror att det kostar. Man kan nog inte bara knalla in på vårdcentralen, betala 150:- och säga "ta bort dom". Så grattis till dina cancerfria!

Fia

Tillbaka i det vita. Efter ett riktigt ras i våras och juni var heller ingen lek. Slutade skriva och läsa här eftersom jag skämdes. Skämdes för att jag avslöjat att jag var lite kleptoman. Drickandet skäms jag också för, men inte här, inte bland er. Så vad har hänt? Åkte på en tre veckors charter med mannen. Det gick inte bra dryckemässigt. Två vita dagar lyckades jag få ihop. Varav den sista var skitsvår då maken ville ut. Han har en idé om att man inte kan äta nykter på lokal, lyckades förhandla mig till take-away. Sen kom vi hem med väskorna fullastade med billig (?) alkohol. Ett dygn gick bra, men när maken korkade upp den tredje flaskan så fick jag nog.

Bor åter i kolonistugan och kämpar för att inte dricka. Jobbet börjar på måndag igen och denna gången ska jag inte supa bort det. Funderar mycket på om jag ska lämna maken för gott? Känns kluvet. Han är en snäll, fin man men han dricker. Jag kan inte leva nykter brevid en man som dricker. Eller kan jag? Tänker mycket på Stigsdotters och Santorinis ord om att hitta en ersättning för alkoholen. Vad har jag? Jo, jag gillar att läsa. Tur för mig eftersom TV går bort i kolonistugan. Men annars har jag inga intressen. Mat och god dryck skulle jag väl svara vid en fråga, men sanningen är ju att jag skiter i maten.

Hur som helst, har min andra nyktra morgon idag och fler ska det bli!!! Tack ska alla ha för uppmuntrande pep och förfrågningar om min ringa person. Jo, jag skrev ringa med flit, för sen i julas har jag lyckats gå ner en tio kg. 54 nu! Det är jag stolt över men inte mycket annat.

Full-i-fan-Fia

Var på mammografi och ultraljud idag och det jag känt är bara förstorade lymfkörtlar. Skönt. Men. Jag blev faktiskt förvånad.
Fortfarande inställd på att när det känns bra så måste något dåligt hända, för det gör det alltid. Och kanske är det så, att dåliga saker liksom alltid kommer att hända. Oavsett hur mycket man kämpar med att vara så bra man kan mot sig själv och andra så sker olyckor, folk blir sjuka, dör, samhället är ibland orättvist, saker man faktiskt inte kan styra över.

Men desto bättre man mår i sig själv, ju bättre kan man ju hantera allt det där svåra som är livet och det behöver inte betyda platt fall och tillbaka till gå. Det man har åstadkommit försvinner ju inte bara för att man stöter på motgångar. Det är något jag måste påminna mig själv om när jag börjar tänka och bli rädd för att "allt kommer gå åt helvete". Länge har jag gömt mig bakom det tankesättet, att det inte är någon ide´ jag kämpar på för att det ändå alltid blir skit i slutändan. Jag ska fortsätta bevisa för mig själv att det inte är så, att det blir bättre även om dåliga saker skulle hända, kommer att hända.

Hela tiden jag väntade på sjukhuset hade jag den där Alanis Moirsette(?)låten Ironic på huvudet "it's like rain on your wedding day, a free ride when you've already paid..." och tänkte att vore det inte för jävla ironiskt att jag har gått hela livet med till och med en önskan om att dö och sedan när jag väl bestämmer mig för att jag kan, vill, ska leva så får jag en dödlig sjukdom. Ödets ironi liksom. Men så var det inte! Efteråt var jag glad men kände mig lite dum för att jag tänkte så.

Jag firade beskedet från läkaren med jordgubbsmilkshake. Färska jordgubbar är en sådan lyx!

Markatta-Destiny 2-0

Sex dagars nykterhet och mönstret är precis detsamma. Tre riktigt skakiga dagar. Den fjärde börjar kroppen återigen sin sakta återhämtning och idag kan jag säga att jag rent fysiskt återhämtat mig. För vilken gång i ordningen............. Hur mycket tål en kropp egentligen?? Har ju faktiskt druckit friskt de senaste 35 åren. Det som förmodligen räddat mig är att jag varit en "ledighetssupare" och hållit mig nykter när jag arbetat. Det har jag dock, med råge, tagit igen all min lediga tid.

Funderingarna så här på den sjätte dagen är många. Titt och tätt kommer tankarna på vad jag har "ställt till med" egentligen. Har varit på mitt första AA-möte. Hur blir det nu i framtiden? Kommer jag att behöva gå dit resten av mitt liv? Vill jag det? Orkar jag det etc etc. Förstå mg rätt, AA-mötet var helt OK. Samtidigt kommer en massa tankar i omlopp. När man hör ett antal människor som berättar att de aldrig varit så lyckliga som efter att de lyckats komma till varaktig nykterhet undrar man; talar de sanning? Har de blivit hjärntvättade? lurar de sig själva? Det är ju så typiskt ett alkoholistiskt beteende. Man blir misstänksam mot allt och alla. Undrar om det verkligen är möjligt att själv komma till denna insikt och känsla.

Ångesten är inte lika påtaglig som under de första dagarna i nykterhet men visst gnager det dåliga samvetet. Vad har man gjort av sitt liv? Hur mycket har man inte förstört för sina närmaste. Jag vet inte hur många aktiviteter min fru föreslagit att vi ska göra. Ändå har jag själv varit nöjd att bara stanna hemma med ett stort förråd av dryckesvaror. Jag har inte haft längtan till speciellt mycket annat. Helt nöjd med att ständigt sippa på ett glas och lulla runt. Varför denna ständiga drift till att bedöva sig och slippa tänka på allt och alla. Visserligen har jag gjort en hel del hemmavid men då nästan alltid bedövad eller alkoholdrogad. Då kommer naturligtvis inte den naturliga tröttheten fram och man kan jobba på nästan hur länge som helst, eller tills man slocknar.

Mitt stora problem är nog att jag ständigt går på högvarv. Känner ett stort behov av att "stänga av". Och snabbt ska det gå, gärna inom någon minut eller två. Visserligen vet jag att jag kan känna samma tillfredsställelse efter någon timmes träning men ofta har jag inte tålamod till detta. Att ta en stor whiskey (följt av massor med flera) efter jobbet är mer effektivt, tidsmässigt.

Jag har inga problem att erkänna att jag är alkoholist, inte heller att jag inte har makten att styra mitt drickande. Det var många år sedan jag insåg detta. Lik förbannat trillar jag i fällan gång efter gång, efter gång. Jag vet egentligen inte vad som skulle vara skillnaden den här gången men jag hoppas och tror att det kan vara sådana saker som att jag nu skriver av mig på detta forum och läser alla era intressanta inlägg. AA-mötet är också ett steg på vägen. Inte minst blev jag skrämd när jag såg ett antal medlemmar med många års nykterhet bakom sig efter hårt supande men som efter flera år bär tydliga spår av sitt drickande, tex i form av balansproblem, värk i benen och fötter. Jag som i, mina vita perioder, är oerhört mån om min hälsa. Både äter sunt och rör på mig nästan jämnt. Hur logiskt är detta beteende.....

Långt inlägg men skönt att skriva av sig. Jag ser fram mot en lugn och nykter helg. Jag är ledig nu och försöker att låta den naturliga tröttheten komma fram. Det känns skönt men ovant.
Sköt om er
Tjalle

KBT är säkert väldigt givande för den som kommer in i det! Jag måste helt klart forska vidare i det. hur jag ska gå tillväga.
Tackar för den info Markatta.
Ja då förstår jag vad du menade med try,error! Ja jag läste också tidigare i Addes tråd, väldigt intressant och så sant!
Ska verkligen jobba på det. Förstår verkligen att du är glad att slippa skiten. helpräktig, Inte alls!! tackar MB
Tar till mig allt ni säger och sparar all bra info, citat mm i min nya folder jag samlar i:)

Fredag kväll och inte de minsta A sug, härligt. 1 vecka kvar till semester och jag planerar för fullt nu hur jag ska lägga upp den på bästa sätt, och jag vill vandra i fjällen, långt bort från fester:)

"You`re heart is free! Have the courage to follow it"..

Ett citat från min favvo film jag nu ska lägga mig ner i soffan och titta på. Gissa film;)!?

Nej, tyvärr finns det ingen chatt för oss, ibland känner man att det hade varit bra.

Välkommen tillbaka då, Jocke, har läst det du skrev hos Berra.

Några svar på dina frågor kan jag inte ge, mer än att du läser och skriver här så mycket du orkar, samtidigt som du tänker efter typ "hur kan jag dra nytta av det som den här personen har upplevt eller gjort" för att alla människor är unika, vi har olika åsikter, olika erfarenheter etc. Det enda som vi här inne har helt gemensamt är att vi har svårigheter i vårt förhållande till alkohol.

Häng kvar, läs och skriv ner dina tankar i en egen tråd, dina egna upplevelser och tankar om alkoholen. När man skriver tänker man på ett annat sätt än när man bara tänker om du förstår vad jag menar.

Ser fram emot att "prata" mer med dej!
/MB

try and error.
Jag liksom många andra använder det, säkert du också utan att du använder de orden.

Mitt try and error gick ut på att jag hade målet klart, att sluta dricka så inih-e mycket. Där var jag i augusti förra året. Försökte själv först. Error. Försökte minska genom att bara dricka på fredagar. Error. Hittade alkoholhjälpen. Sluta utan hjälp. Error. Ett antal error utan eftertanke.

Det var inte förrän jag började utvärdera försöken och riktigt gå till botten med VARFÖR det blev error som jag såg en ljusning. Ett efter ett problem löstes genom try, error och utvärdering.

Det som blev slutliga facit läste jag om i Addes tråd idag, det att jag fick med mej både den logiska delen av hjärnan OCH den känslomässiga. Den logiska delen är den som klart inser att det går åt pipsvängen om jag fortsätter dricka, den känslomässiga är den som längtar efter att få sitta på altanen i skymningen med en öl. När man får med sej den känslomässiga hjärnan är det lätt.

KBT är nog inte alls fel, tror det funkar alldeles utmärkt på våra stackars kidnappade hjärnor!

Usch, jag börjar låta helpräktig, jag är bara så jämrans glad över att slippa skiten, och vill ju så gärna att ni andra också ska få känna den glädjen!

Kram!
/MB

jag förstod inte alla orden, men innebörden.

Så nu förstår jag lite mer av vad jag gjort själv för att övertyga mej själv om fördelarna med att hålla mej nykter! :-)

Tack, Adde, du är en klippa!
Kram/MB

Du har verkligen bestämt dej, och jag håller med dej - i kriget mot alkoholjäveln är alla medel tillåtna! ;-)

Den där stackars alkoholiserade pippin vi har på axeln kan få bo kvar där, det är ju egentligen bara synd om den, hihi, och vi lyssnar ju inte längre på den, eller hur?

Jättekram, Morla!
/MB

att ge upp.

För mej innebär ge- uppandet att jag har gett upp tanken på att nånsin kunna dricka "normalt".

Den sunda delen av min hjärna är nu så självsäker och fullproppad med argument att den vinner alla försök till debatter från alkoholjäveln. Det är ett medvetet arbete att finslipa alla argument FÖR att slippa bli bakfull, FÖR att ha kontroll, FÖR att slippa alla andra nackdelar med sponken. Jag har fått dunka in det, varje gång pippin har börjat kraxa om att du kan väl ta bara EN öl, så har jag medvetet gått längre i dialogen, inte bara vrålat NEJ!!! , utan gått igenom alla fördelar som finns med att sluppa dricka, radat upp alla nackdelar och spelat filmen där jag slutar som alkismormor som inte får träffa barnbarnen och enda gången jag träffar barnen är när de kommer för att städa spyor, burkar, flaskor och blod i min lägenhet. Jag vill inte sluta mitt liv så!

Så jag har gett upp tanken på att kunna dricka, jag behärskar inte spriten...

Kramar!

Däremot trodde jag att striden va vunnen...sänkte garde lite...och blev utslagen o uträknad på knockout..

Just nu räknar domarn till9....

Om jag reser mig igen?

Ja vet inte...men hoppas! Ja det gör jag....!

Slutar aldrig hoppas!

Men oddsen är emot mig denna gången.

När jag är på topp? Då e ja bäst! Fixar allt!

När jag e på botten....då e de illa...

Fan jag skulle vilja va som andra... För mig e de alltid all in!

Skulle vilja va mer...medel..
Kanske e de så med oss?

På gott o ont....mest ont just nu....

4 dagen idag...så borde väl inte skriva....ett rop hjälp?

Gissa!

Take me out of this nightmare....

/Jocke

Hela världen är full av förlorade förhoppningar, drömmar som aldrig slog in, där man aldrig vågade tillräckligt mycket,
Eller där man trodde att insatsen var för stor...

I vårat fall så handlar det oftast om en invand och ful ovana, en förhoppning om att det blir bättre med lite....lite mer...lite till, och slutligen väldigt mycket alkohol.
Dagen efter kan man ganska lätt förstå att så blev det inte, inte förra gången heller, inte den innan dess heller...
Ändå ger man på sig den igen, varför?

Tja varför, varför låter vår hjärna luras oss hela tiden, därför att den kidnappas varje gång av alkoholen.
Det vore som om ledningen för ett företag skulle med berott mod tillåta sig gå mot en konkurs, alla ser det men ingen vågar säga emot...
Samma sak är det med kroppen, hjärnan åker tivoli och resten av kroppen håller i gungorna, inget av kroppen tycker det är bra.

Att inse att vi tillhör en grupp av människor som tillåter oss att bli ett byte varje gång inför alkoholen gör sitt inträde är svårt,
Vi är inte som alla andra, vi är allergiska mot alkoholen, vi bryter mot den allmänna uppfattningen...
Vi har provat så många gånger att vi har blivit beroende av drogen, utan att vi själva har upptäckt det, tills nu, när vi tror att det är försent.
Det är aldrig försent att skapa en livsavgörande förändring, oavsett kostnaden.

Det kostar på lite till en början då kroppen skriker av abstinens, av social närvaro då de bjuds till, av kroppskontroller.
Man vet att det gör ont om man slår släggan på foten, och gör inte om det igen, inte ens om man låtsas om att historien inte fanns...
Alkoholen är annorlundare, den har kidnappat ledningen, och kroppen borde göra revolution mot hjärnan, kölhala den och avsätta den.

Men det känns konstigt med så pass många revoltära känslor inom samma kropp, både vill och inte vill..

/Berra

Hej Berra! Va längesen..tackolov..men tyvärr är jag här igen...

Dina ord hjälpte mig sjukt mkt sist jag var här....kanske minns du? Kanske inte..förmodligen inte...hursomhelst

Du fick mig att inse att såna som du o jag..var inte som andra. Såna som vi skulle gå förbi bolaget tänka...ok de klarar det kanske...men vi gör det INTE!!!

Inget för oss!

Minns en hel del av det du skrev...men tyvärr..är ja tillbaka i skiten...

Hade som då...allt! Men denna gången vet i fan pm ja fixar det....en gång för mycket tror jag...någonstans går väl gränsen tror jag. Känns som jag nått världens ände nu då...

Hursomhelst tack för senast Berra!!! Kan du ge mig kloka råd igen så....

Varför kan jag aldrig va normal!

Some kind of monster..inside..

Ps..vet inte om jag hette här sist...kan ha varit jonte...

Ha de bäst Berra!

Sjukt imponerad av dig...önskar jag fixade det som du.

/Jocke/jonte