Senaste kommentarerna i forumet

Erkänner direkt att jag är dåligt inläst på din historia, så jag kanske skulle göra det först. Men du ska veta att du inte är ensam om att ha en hjärna som när det kommer till alkohol inte på något vis förstår sitt eget bästa.

En jättestor tröstkram får du av mej.

KRAM!!!
/MB

var det i vårt liv - så länge jag tjatade, bönade, bad, skällde & skrek, sa att han skulle säga när något var jobbigt så skulle jag hjälpa... så länge hände inget annat än att det blev långsamt värre - med kortare bättre perioder emellan. På slutet innan jag lämnade gick det snabbare utför. I och med att jag gick och avsåg att flytta vände det - men efter det var det ännu en lång väg innan han var nykter av egen inre vilja och önskan. I samband med en svår situation sa jag också till honom att jag inte kan hjälpa honom, "jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt". Lelas och Mr-Pianoman har gjort samma resa. Jag har inte ältat så mycket här... när jag började skriva hade jag redan flyttat ut och tillbaka - men processen fram till det steget varade flera år med inre ältande och en rad olika saker som jag lät hindra mig. Om det vore enkelt skulle inte forumet behövas.
Styrkekramar! / mt

Det är just ältandet som är det viktiga!!
Jag höll ju på i flera månader att älta här, och innan det hade jag ältat länge också... Det är det som gör att det blir lättare att komma fram till något!

Jag förstår precis din helg, jag minns så väl när man hade varit ute på något, eller för den delen att sambon "bara" drack själv på natten - å ena sidan var det skönt att han sov länge nästa morgon för jag orkade knappt se honom, å andra sidan så himla sorgligt, tråkigt och jobbigt att han sov eftersom jag ville hitta på något roligt med familjen. Men - hur det än var så hade jag som du svårt att hålla tyst - och det jag fick tillbaka var ungefär som du:
"jag har inga problem, men jag måste ju dricka för jag får ju ingen bekräftelse från dig... Dina föräldrar har ju inte fostrat dig så du fattar ju inte hur jobbigt jag har det..."

Precis som Markatta skriver: så länge vi tjatar men ändå stannar så är det kört. Han kommer inte fatta att han måste förändra något så länge du står kvar. Jag vet att det låter hårt, jag har själv fått orden till mig och kände då att det var hårt, men samtidigt så rätt.

Kanske är han "bara" alkoholist och kan reparera sitt skadade liv, och ni kanske kan få det som Mulletant eller Markatta!

Kramkram!

och andra. Forumet har varit till stor hjälp för min nykterhet. Jag är inte en som går på möten, bor på en liten ort där anonymitet nog är omöjlig. Vännerna på forum har varit mitt "möte" och fortfarande tittar jag in här. Drygt ett år nykter nu. Tack Magnus för ditt engagemang.

Tack Magnus för infon Har skickat mejl till Folkhälsoinstitutet men inte fått något svar.
Forumet behövs verkligen, har varit till stor hjälp för många, så även för mej. Att få stöd o råd av andra som är i samma sits är oerhört värdefullt. Det är inte alla som har möjlighet eller lust att gå på möten med
AA eller andra organisationer.

..på räkneverket att andra har läst det men inte mäktat med och svara, ta det som en liten bekräftelse att någon har läst dina rader.
Det funkar för mig, jag läser allt, men svarar sällan numera, så vi finns härute...

/Berra

Det är ju mig du beskriver, vi är så lika med detta problem vi har. Jag är med dig på detta ärliga försök till nykterhet. Det värsta är att jag för några minuter sedan funderade på om jag skulle dra i mig lite alkohol....slog undan den tanken, fasen jag är ju sjuk.

Jag klarar inte av spriten, så enkelt är det.

Trevlig kväll
LillPer

Tack för ert stöd. Det känns mycket bra att veta att man inte är helt ensam om sina problem. Har precis tryckt i mig lite mat med stora problem men vet ju att utan mat blir vägen tillbaka ännu längre. Reparationsfaserna blir allt jobbigare. Första tre dagarna är en stor, stor plåga men för mig tar det ca en vecka innan jag kan prata om någon form av återhämtning.

Varför går vi i samma "fälla" gång efter gång efter gång. Det är ju egentligen mot alla odds att man fortfarande har en familj. Det gör ont att känna efter hur besviken man gjort sina nära och kära under alla år. Nu blir jag inte den aggressiva typen men det kan inte vara roligt att umgås med ett "ägg" hela tiden som inte har någon tajming eller kan föra ett vettigt samtal.

Nu gör jag ett sista ärligt försök att bli av med min "bästis" alkoholen och ingen är mer tacksam än jag om det är fler som följer med på resan.

Trevlig kväll
Tjalle

Jag är också full av skam och förtvivlan över mitt drickande. Nya tag idag, känner att nu måste jag klara det. Vi gör det tillsammans Tjalle. Vi ska fixa det!
LP

kramar i min tråd! Du är "hörd" och sedd och finns i mina och andras tankar...
Kram / mt

skrivit i Word och klistrat hit när jag skrivit klart. Det är så förargligt när det bara är borta... och jag blir ju nyfiken på det som försvann... / mt

in i AA's gemenskap där vi alla har samma sjukdom och ingen dömer dig. Och det bästa är att det du gjort på fyllan och villan har jag eller nån annan också gjort en gång i tiden ! Du är inte ensam !

Jag hör mest till alkoholistdelen av forumet, men delvis hit också eftersom min sambo - barnens far - fortfarande dricker.

Vad jag jan tillföra i detta vet jag inte, mer än erfarenhet av hur man tänker som alkis. För min del tror jag att det största problemet man har som alkis är allt störande brus runt omkring, dvs alla som tjatar på en att man ska göra saker, gnäller för att man dricker för mycket etc, samtidigt som man har en liten, liten tunn röst inne i huvudet som tycker att man dricker för mycket och borde sluta.

Alkoholisten i en har väldigt selektiv hörsel, hör bara det den själv vill höra och är totaldöv för allt annat. Ett försök att prata om något annat än vädret är meningslöst.

Sett ur det perspektivet så är det bästa att ignorera en full alkis, för det är ändå som att prata med en vägg.

Resten av familjen, den nyktra delen, kan klara sej bättre utan att blanda in den med öronproppar och skygglappar försedde alkisen som ändå inget hör eller ser. Dessutom är det nog bättre att ignorera alkisen av en annan anledning: om man inte hela tiden måste försvara och bortförklara sitt drickande, hitta på lögner, gömma och blåneka, så kanske, kanske man hinner lyssna till den där tunna, svaga rösten som säger att man borde sluta dricka?

Jag har så smått börjat förstå vad jag utsatt barnen för, om jag inte haft både öronproppar och skygglappar på hade jag varit tvungen att sluta dricka för många år sedan, så blind och döv för omgivningens protester är ett måste för att vara alkis.

Tillför ingenting till din situation kanske, men jag tänker på dej, förstår lite hur du mår.
Kramar!
MB

jag brukar göra så men nu bröt det mitt i innan jag skrivit klart så jag hann aldrig med :-((

få perspektiv på livet kan många gånger hjälpa till att kunna avnjuta de fina stunderna som ibland är skymda av förhållandevis små saker.

Tänk vad det är skönt när någon svarar och reflekterar på det jag skriver. Känns alltid så himla bra. En sorts bekräftelse på att nån ser en....

Kram

Härligt att läsa dina rader. Du är så positiv trots allt som händer kring dig.
Ha det så bra, båda två!

såg en tjej (15 år ungefär) på festen som gick runt med en scarf på huvudet. hon dansade, tjoade och såg ut att vara den som hade allra roligast på festen. fick senare under kvällen höra att hon lider av cancer sedan ett par år och att den nu har kommit tillbaka, mer aggressiv än någonsin, och att det nu var kört. helt plötsligt kändes ens egna problem som .. ingenting.

kring det här med att lära sig att tycka om sig själv. Jag separerade från min sambo, bröt kontakten helt ett tag. Idag är han nykter och vi umgås som ett par men jag är inte redo att flytta ihop ännu, det känns fortfarande nytt.

Just den tiden som vi var isär och inte hördes/sågs tror jag var avgörande för att jag skulle påbörja processen till bättre självkänsla och självförtroende, en omtumlande resa jag fortfarande gör. Under en period så var jag tvungen att acceptera att vår relation var slut och att han inte ville/kunde sluta dricka. Självklart kände jag en massa kring det, sorg, ilska, lättnad, skuld, saknad. Men jag lärde mig också att jag inte gick under av att vara "själv". Jag både överlevde och levde, började leva MITT liv. Jag tror det är en viktig punkt i att börja gilla sig själv, att man kan definiera sitt eget liv utifrån sig själv och inte bara genom någon annan.

I den dysfunktionella relationen jag då levde i så upplevde jag bara att jag fanns som människa de få gånger jag fick bekräftelse av min sambo och jag upplevde att det bara var han som kunde ta bort det onda som han utsatt mig för. Jag skapade en meningsfullhet för allt lidande genom att gå och vänta, hoppas på att han skulle ta bort det, göra det bra igen. När jag lämnade honom så var jag tvungen till att ta hand om mitt mående själv, kunde inte lägga det i hans händer längre och efter ett tag så märkte jag att det gick att "sprida ut" bekräftelsen så den inte stod och föll på en enda människa, en kram från en vän, en snäll kommentar från en främling. Sådant jag inte var mottaglig för då jag levde med min alkoholist. Jag började få konturer helt själv, kunde se att jag kunde göra saker för att själv må bättre.

Kram

Min uppkoppling är ofta dålig så det har hänt mig många gånger. Numera kopierar jag alltid texten innan jag klickar på "Spara".

Markatta-Destiny 1-0

Och som sagt så ältar du så mycket du behöver. Det är en del av processen när man ska fatta stora beslut, att fram och tillbaka gå igenom, för sig själv och med andra.

Tänker på det du skrev den 16:e, "Sambon är nog inte mogen för förändring- för honom är jag bara luft". Tyvärr så är det nog så att man som par inte alltid är synkade vad gäller förändringar. Om du accepterar det faktum att han inte är redo för en radikal förändring så får du fråga dig om du är redo att leva med honom, kanske i många år, utan att en förändring sker?

Du frågar hur man lär sig att älska sig själv. Ja, om man befinner sig i en miljö där man ständigt oroar sig för någon annan, vakar över varenda steg denne tar och då detta gör en till en människa man inte vill vara, så är det oerhört svårt att älska sig själv. Jag önskar du kunde få lite andrum, komma bort ifrån den miljön om än bara för några dagar. För mig var det i alla fall en nödvändighet för att fatta vettiga beslut, att inte stå mitt i skiten. Är man mitt i det så är stressnivån för hög för att kunna tänka klart. Prova att åka iväg, kanske bara över en helg med nollkontakt. Stäng av mobilen och se vart det för dig i tankarna.

Han är inte ditt barn. Du behöver verkligen inte laga hans mat och tvätta hans kalsonger. Låt honom göra det själv. Det är hans val att dricka men när du hjälper honom att ta hand om alla vardagsbestyr så underlättar du också för honom att kunna fortsätta dricka. Du hindrar honom från att tvingas ta ansvar för sitt eget liv och du hindrar dig själv från att se till dina egna behov.

Jag vet att det är svårt och kan låta hårt men det blir liksom dubbla budskap när vi skriker och bråkar på vår alkoholist om att sluta dricka men ändå möjliggör fortsatt drickande genom att ta hand om och se till att allt rullar på.

Ta hand om dig!

vill inte ödet att det jag skrivit ska publiceras :-(( Allt försvann pga en taskig uppkoppling.
Fan !

Ville bara skriva ner hur min midsommar varit. Jag förstår om ni inte orkar läsa mitt ältande men jag skriver för att jag ska kunna gå tillbaka och titta den dagen jag är fri...
Bortbjudna på middag på midsommaraftonskvällen, jag och barnen åker hem tidigare, sambon som naturligtvis inte är redo att följa med hem då, kommer hem vid 2-tiden. Kommer och lägger sig vid kl.5 och jag tror att han fortsatte att dricka mellan 2-5.. Midsommardagen; jag är ledsen, orolig, ångestfylld, kontrollerande och misstänksam. Med andra ord en dryg jävel. Han sover till kl.11 tar sin första öl igen vid 15-tiden, därefter börjar min oro inför hur kvällen ska bli. Märker så tydligt hans motoriska oro- hans vankande hit och dit som tillslut leder till att han försöker dölja intaget starksprit genom att hälla det i kaffet. Springet ut och in i garaget, sköljandet av munnen och doften....,tänk vad jag känner igen alla tecken. Kläcker ur mig något av vad jag ser (trots att jag bestämt mig för att inte säga nåt när han är onykter) detta slutade som alltid- han förnekar sina problem och att han smyger och döljer. Försöker igen förklara hur dåligt jag mår av att han dricker och att det inte bara påverkar honom utan hela hans familj- " du har inget att göra med om och hur mycket jag dricker" är vad han säger. Jag är som vanligt en bortskämd jävla unge dom aldrig lärt mig att stå på egna ben, är otacksam och dum i huvudet. Fan vad ont det hör att höra detta även om jag försöker att borsta av det.
Nu sover han fortfarande- inga roliga planer för helgen som vanligt- bakfyllan styr.
Jag hoppas att jag kommer närmare och närmare mitt beslut.
Idag känner jag mig inget värd- det är en sån dag i dag.

Många kramar till dig!!

Jag älskar Ginger Beer. När jag bodde utomlands var det ett självklart alternativ när jag inte ville dricka alkohol. Här i min lilla stad har jag inte hittat det så jag brukar köpa upp mig när jag åker till Stockholm. Jag gillar att det är en dryck "med effekt", att man blir lite varm i skallen av ingefärans hetta. Chilisaft nästa...

Ha det bra!