Senaste kommentarerna i forumet

Det stora frågan är: -Hur kan jag skaffa Baklofen åt min anhörig?
Jag har hört talas om det ute i samhället men inte träffat nån som använder Baklofen.
Skulle gärna vilja få min anhörige att prova i och med att han säger mellan
drickandet att: han vill inte vara sån. Han har kramper i benen sedan många år.
Jag tror att i botten för missbruket ligger i att han har ADHD sedan barndomen,
han är 60 nu.

inte den duktiga.
Någon särskilt fin människa känner jag mig inte som heller.
Som vanligt bland oss som missbrukar så är jag självisk. Det har jag insett för länge sedan.
När jag dricker är jag dessutom ledsen, grinig, snarstucken, trött och framförallt osocial. Vill bara vara ifred.

När jag lyckades med mitt långa uppehåll var det för att jag gjorde det för mig själv, och ingen annan.
Att mina nära och kära också mådde bra av det fick jag som en underbar bonus.
Och nu tänker jag så klart på att de mår dåligt, men det är spriten som är nummer ett, annars skulle jag ju inte välja den framför allt annat. :(

Om jag fick önska fritt skulle jag be om hjälp, få komma bort från allt en månad eller så och bara jobba med mig själv. Läsa, meditera och vila kroppen.
Få verktyg från människor som vet vad de pratar om. Inte AA, det har jag provat på, och blev avskräckt (skrivit om det tidigare).
F_n vet hur det ska gå till bara.

Tack för att du svarade. Kanske jag vaknar till i huvudet av att ha några att utbyta tankar med?
Idag blir det inget i alla fall. :)

//Buzzz

Jag har skrivit om STOP metoden i min tråd. Kanske en metod som kan hjälpa? ?

Stanna upp!
Just när man är i färd med att svänga in på systemet/ skruva upp vinkorken/ sprätta upp ölen.
Tänk!
Vad hände just innan? Vilken tanke? vilken känsla? Vem styr mitt liv? Jag själv eller mitt beroende... Jag är smartare än mitt beteende och mitt beroende!
Omvärdera!
Vilket beteende kommer jag att må bäst av? Kan jag välja att tänka och handla på nåt annat sätt? Finns det en annan lösningar?
Pröva ett nytt beteende!
Det jag har gjort hittills har inte funkat bra. Istället för att hacka på mej själv över dålig karaktär så provar jag nåt nytt. Dricka The, duscha, ringa en vän, läsa i forumet, skriva....

Det här är tankar ur en bok "Helhetsmetoden" som egentligen handlar om att ändra sitt ätbeteende, men jag tycker att samma metod kan hjälpa oss med alkoholberoende. Värt att prova tycker jag ?

Tack farmor, jag mår bra och det går fint :) Vi har gäster nu, men det ska funka, jag känner att jag är beslutsam. Det är skönt.
Sisyfos, jag förstår. Känner att jag heller inte är redo att gå all in, men har bestämt mig för att göra detta om min plan inte funkar.
Fika är bra :)
De kommande veckorna kommer att bli en utmaning för mig! Jag ska försöka skriva av mig här, lire som en dagbok när jag får tid. Fint att ni tittar in här och skriver ibland, även om jag inte är så aktiv i andra trådar. Tack, er omtank värmer ?

Söndagsbetraktelse..
som börjar med en fundering över "känslan" som ibland skulle vilja vara mer förlåtande och storsint, men där ilskan ligger i vägen..
Ilskan stampar med foten och säger: "Det är orättvist"..
Ändå vet jag ju att livet inte av mig (inte subjektivt, utan objektivt) kan uppfattas som "rättvist"
Lika lite som när barnet ser ett annat barn mumsa på godis eller glass, tycker att det är rättvist, att inte ha själv, och inte få smaka.. Men det inte vet hur det ska bära sig åt, för att be om det..
Kanske är det därför många alkoholister är så snara att tycka att allt är "orättvist".. De vet inte hur de ska bete sig för att få frid.. För att be om förlåtelse, för att be om att få hjälp..
En hjälp de egentligen innerst inne både vill och inte vill ha.. För det innebär ju en förlust.. Både av alkohol och prestige..
Den där sista spillran av "stolthet" de skaffat sig som en sorts kuliss mot omvärldens fördömande..
Ungefär som "syndaren" som inte kan kliva in i en kristen gemenskap, innan de blivit "bättre människor".. ( och vi vågar inte öppet erkänna våra beroenden, förrän vi gjort oss kvitt dem.. eller åtminstone kommit en bit på väg)
Kanske är det också därför vi människor i våra egna huvuden "räknar ut" hur våra problem ska lösas och sedan presenterar den färdiga lösningen för Universum/Gud/ Alltet/Kosmos (eller vad vi väljer att kalla en högre makt) medan vi ber om hjälp med det som är så ofattbart stort att vi inte ser lösningen på det själva..?
Ofta innehåller vår "färdiga" lösning komponenter som pengar, en evig kärlek (i form av en viss person), ett visst arbete, en viss bostad, viktminskning på x antal kilon, fri från vissa "beroenden/vanor" som vi vet påverkar oss negativt (åtminstone vår ekonomi, våra relationer, vår hälsa..) etc.
Saker, personer, händelser som egentligen inte ens kommer i närheten av den Högre Maktens "näst bästa" för oss..
Dessutom är vi inte beredda att lyssna på de råd vi får om hur vi ska åstadkomma det här, utan vi sätter oss ner och förväntar oss att det bara materialiserar sig framför våra ögon (eller näst intill..)
Jag vet inte HUR många unga människor som varit i kontakt med spåmän/spågummor och sedan pausat sina liv, när de fått beskedet, att de ska möta den stora kärleken de drömt om..
Istället för att fortsätta att leva, har de satt sig ner och blivit overksamma för "prinsen/prinsessan" ska ju ringa på dörren..?
Men livet är lite som en IKEA-möbel.. Vi kan handla hem den (tom få den hemkörd) få paketet inburet, men sen måste vi själva montera den! Bestämma var den ska stå och kanske fylla den med något?
Likadant för de beroende (för man kan vara beroende av många saker här i livet!)
Det räcker inte att erkänna att man ÄR beroende, för att "suget"/begäret/ ovanan ska försvinna!
Och som medberoende så räcker det inte att prata med den beroende och tro att problemet är löst.
Här har man i princip bara fått upp ditt paket i kundvagnen.. Det återstår många moment innan man passerat kassan och fått möbeln färdigmonterad och på plats.
Kanske får man börja om, vända någon del och skruva tillbaks flera gånger innan man lyckats (trots att man tycker att man följt anvisningen till punkt och pricka!) Kanske behöver man också hjälp med vissa saker?
Och ibland händer det faktiskt, när man väl monterat klart och fått allt på plats, att upptäcker att det inte blev särskilt lyckat eller ens passar.. (i vilket fall blev det inte som man tänkt från början.)
Då återstår egentligen att ge bort, sälja eller skicka vidare om man inte ska gå och reta sig resten av tiden...

Tack för kramarna mt och stina <3

17 år är en jobbig ålder, för både unga tjejer och killar.. Ingen vill ju vara utanför och man ska vara så "vuxen" som möjligt.. Vi som minns 5 - 6 åringarna tvärsäkra resonemang, när de pratade om saker som de egentligen inte hade en susning om, ska komma ihåg att 17-åringen gör likadant.. Med en stor skillnad, nämligen den inre osäkerheten!
En osäkerhet som de bygger upp världens pansar framför så det inte ska märkas..
Framför allt tror jag killar har svårare.. De ska ju leva upp till en mansroll som ingen vet hur den ser ut idag.. De blir grabbiga och macho och tyvärr ingår att "överträffa" varandra i diverse dumheter, för att bevisa att man "platsar".. Och tillsammans så blir ju också gängtrycket större. Ingen vill vara den som fegar..
Mycket "dumheter" sker nog för att man hetsar varandra i kombination med alkohol och andra droger..
Min egen grabb som hamnade i "fel sällskap" i slutet på och efter gymnasietiden sa, att det var lättare när han gick i grundskolan för då kunde han alltid låtsas skitbesviken medan han sa att "det går inte morsan är/blir GALEN.." (men morsans "nej" var väldigt bra att skylla på!)
Om det är en engångsföreteelse, så är det nog ingen större skada skedd för jag tror de flesta tonåringar någon gång druckit sig aspackade (och haft skyddsänglar)
Däremot är det illavarslande om han kommit in i "fel gäng" (och där har man som förälder tyvärr inte mycket att säga till..)
Har inget vettigt råd egentligen att ge, mer än att du inte ska predika om hans pappas alkoholmissbruk för honom.. DET tror jag är kontraproduktivt på många sätt..
Försök att ta det i "jagbudskapsform" och påpeka att i slutänden så är det bara han själv som kan välja!
Däremot tycker jag mycket väl att du kan ta hjälp (och passa på INNAN han blir 18, för efter det får du får du ingen som helst information från någon pga tystnadsplikten!) Sociala myndigheter BUP, ja vad som krävs!
Det är bättre att agera NU, om ett halvår kan det vara försent..
Styrkekramar

En härlig känsla har smugit sig in i min kropp, En söndag med solen gnistrande i snön, och en klar hjärna och kropp ❤️ Kram

Är det kanske dags att söka hjälp?
Du är verkligen värd nåt annat än det du har just nu.
Du kan och får inte fortsätta som du gör nu. Så ta dig i kragen och sök hjälp! Du skriver att du har människor om kring dig som får lida om du söker hjälp??? Och de lider inte nu??? Du är den duktiga???
Buzzz, jag har sett att du är en fin människa i dina inlägg. Ta ditt ansvar, du har familj. Det är inte okej att bete sig som du gör nu. Du är bättre än så. Jag hoppas så att du skärper till dig. Kramar!

Av solen i skidspåret? Jag är så sugen men har valt promenader. Runt omkring fullt med folk som åker skridskor, skidor, slalom, pulka och vandrar. Många som lapar ljus nu.

Låter som han har abstinens. Hoppas ni får ett bra snack och bra jobbat med din avgiftning. :-)

Oj vad jag blir glad och varm i hjärtat över att höra från dig!
Lycklig.
<3

Om du känner dig trött, bekymrad och orolig (vilket jag förstår), kan du tänka dig att vända dig till BUP eller ringa Alkohollinjen för att få råd och stöd?

Har du någon bra vän du kan prata med som kan stötta dig?
Kan du prata lugnt med din son om detta, Hur reagerar han?
Förstår han allvaret eller slår han ifrån sig?

Vad kommer detta få för konsekvenser?
Kommer han få lov att hålla sig hemma och komma hem senast tex elva nästa helg?

Och gör han som du säger eller struntar han i dina regler?

Jag förstår din oro och att du inte orkar mer oro...
Det är tungt att uppfostra barn och tonåringar och vara ensam i det, därför önskar jag att du söker och finner bra råd och stöd.

Kram till dig.

Hej Eminem!

Tack för ditt svar.

Jag har egentligen all möjlighet att undvika platser där det finns alkohol. Men det är lättare sagt än gjort.

Just nu brottas jag med mycket katastroftankar och kan inte komma på vad jag tycker är roligt.
Men jag behöver bestämma med mig själv att inte dricka och planera något annat.

Det största problemet jag haft det senaste är att när jag jobbat hela veckan så får jag ett sånt jävla sug efter alkohol. Och han inte kunnat stå emot.
Har du något tips, att stå emot suget?

Mvh

Hej

Tack för att du berättar. Det är ett steg i rätt riktning. Finns det något du tycker är riktigt roligt som du kan göra nästa helg?Något som inte behöver kosta pengar. Kan du undvika platserna där du dricker?

Hej Angelica!

Jag känner igen mig så mycket i ditt inlägg. Jag är också 30 år och har haft problem med alkoholen sen tidiga tonår. Jag har aldrig varit på något behandlingshem utan mer i öppenvård.

Jag har inga direkta råd att ge dig. Det enda jag kan säga är att du är inte ensam.

Idag är det söndag och jag drack i fredags. Mår skit. Riktigt dåligt. Är låg, ledsen och ångestfylld.

Jag har en separation bakom mig och hanterar den med alkohol. Men jag måste sluta!!!

Hoppas du mår ok idag.
Mvh

Tack för ditt fina svar. Om ett par timmar ska jag åka buss hem med barnen till deras pappa. Sedan åka till "M". Det känns svårt. Varje söndag i ett år har jag kommit dit och bytt om till sexiga kläder och sminkat mig. Det hör också till. Vardagen består av jobb och att träffa barnen och honom. Vi blir ofta berusade på onsdagar men inte lika mycket. När barnen har varit hos mig på helgerna, tre av fyra i månaden, är jag helt slut av matlagning, disk, tvätt osv. Dock har jag det bra med barnen. Det är allt jobb under helgerna som får mig att vilja känna mig extra fin, ha roligt och bli full. En slags verklighetsflykt från all oro för allt möjligt, som ekonomi och cellförändringar jag opererade bort i veckan. Han kommer kanske att ta några öl ikväll och jag måste säga nej. Vad ska jag göra när han dricker så ofta? Jag är rädd att han skulle gå i försvarsställning om jag tar upp det. Jag älskar honom högt och de timmar i veckan som vi kan ses. Han älskar mig. Men jag är oroad över vårt till viss del gemensamma drickande. Han kan vara vulgär på ett sätt han inte är annars och han skäms för det. Jag är så tacksam för brev. Det känns skönt att berätta hur det är eftersom jag inte vill berätta för någon annan. Men ikväll blir svårt eftersom vi har vår ritual. Fan vad svårt att sluta med det roligaste i veckan.

Att bli nykter är en ögonöppnare..
Jag har varit nykter ett år ungefär och inser att en del av min alkoholkonsumtion som medberoende/beroende berodde på att det var lättare att blunda för och stå ut med mannens drickande och fylla.
Det är så mycket lättare att stå ut med saggighet, pladder och lullande om man själv är lite småfull..
Att verkligen öppna ögonen, var inte så himla roligt alla gånger.
Jag började lägga märke till hur mycket det störde mig, när han blev "lullig", hur jobbigt det var med hans fylleprat och framför allt hur störande det bar med hans irritation, gnällighet och "grälsjuka" när han inte kunde dricka.. (det var fel på allt och alla..)
Inte blev det bättre, när jag ville att han skulle sluta eller dra ner kraftigt!
Dessutom irriterade han sig först på att jag inte drack någonting.. Efter ett tag började han smygsupa istället och tyckte väl att det var bra, för då kunde han ju själv få en större "ranson"..
Dessutom lägger man märke till en massa annat, som fallit för "låt gå" principen och som skjutits på en obestämbar framtid (reparationer, utrensningar och städningar)
Jag tror att du inte bara är "beroende", utan medberoende också. Det är inte alls ovanligt att man är båda delar..
Själv har jag inget direkt "sug" efter vin (mer än att jag ibland tycker att det kunde varit gott i goda vänners lag, men det är nog mer känslan har jag förstått) och jag har heller ingen önskan att "prova" om jag kan dricka socialt.. Jag bara lämnar den biten av mig kvar i det förgångna..
kram från en medberoende som också varit beroende!

Nu tillbaka efter yogapass. Varje gång upptäcker jag nya muskler där jag är stark eller svag och min rörlighet/stelhet i vissa delar på vissa sidor. Man påminns om gamla skador och sätt att hantera sin kropp. Det är som med allt, att ju mer man lär sig desto mer fattar man att man har att lära om kroppens funktioner, andning, hållning mental och fysisk avslappning. Det är alltid spännande och alla sorters yoga och olika lärares pass visar mig vidden av yogan. Ett ständigt övande och en gåva till sig själv.

Vilja- du är underbar. No labels, så långt det går. Jag hade nog en del föreställningar om yogan men har förstått att den är fri från det för alla som vill. Som de brukar säga under pass. Hitta DIN yoga. :-)

Sisyfos: visst är det nästa ofattbart att förstå att vi levt så. Hur hamnade jag där, liksom... Så långt från mig och mitt tidigare liv. Det är ett farligt gift, helt klart. Vet du. Klart vi har tid. Den tid vi tog oss för alkohol finns för träning och meditation nu. Jag tror att det är lätt, i alla fall var det så för mig, att ställa upp krav på en perfekt tillvaro och försöka ta igen allt man missat och allt man vill göra. Listorna i mitt huvud har varit oändliga och aldrig räckte tiden till. Mina listor är helt annorlunda nu. Sova, träna, promenera i dagsljus, sköta måltider och kläder, se till djuren och barnen, vattna blommor en gång i veckan, jobba, hjälpa barn med skola och idrott och sedan om tid finns beta av den andra listan som inte är nödvändig men består av önskvärda uppgifter. Jag bestämde mig för att prioritera den dagliga må-bra aktiviteter först. Före allt annat som inte är absolut tvunget. Det gör jag för att må bra. Mår jag bra orkar jag hantera annat bra. Jag har prioriterat bort mig (ta hand om mig) länge och särskilt senaste 16 åren med barn. Jag måste nu för att klara resten av livet. Tror det blir en livsstil med vanor bara. Jag träffar nästan varje dag på andra kvinnor med barn och familj, fullt med aktiviteter och jobb som tränar ngt nästan dagligen. Vi har tiden om vi vill. :-)

Ja, Eulalia. Självkänslan ryker i takt med alkoholintaget och det finns ingen tvekan om att livet är bättre utan. Sedan får vi fylla det med bra och roliga saker igen när vi fått utrymmet tillbaka. :-)

Nu ut i solen. Det andra får vänta... :-)
❄️☀️❄️

Väldigt bra artikel!

Du o jag har nog druckit ganska lika. Känner igen det där med alkohol som medicin, mot stress, besvikelser mm
Håller med dig om fika. Förr träffades man mycket oftare o drack kaffe. Borde återgå till det
:-)

Blev nåt fel. Se nästa kommentar

Jag mår oxå mycket bättre nykter. Alkoholen stjäler självkänslan. Alkohol in =självkänsla ut.
Nu ska vi se till att vi alla mår bra!

Du har nog rätt! Man måste må bra själv först o främst. Nästa gång jag behöver påminna mig ska jag tänka på det.
Igår var suget enormt. Men jag löste det med att ut o köra lite bil. Tänker bra då.
Det är nåt tok med min sambo. Han är grälsjuk o gnällig. Han är inte den mest öppna människan, precis, så det är väldigt svårt att få ur honom vad som felas. Men jag misstänker lite abstinens och, ja jag vet inte, nån form av depression. Kanske han sörjer sin dåliga vän ölen? Ska försöka få ur honom något idag.
En fin, dock lite kall söndag. Tänker höra om han vill med på en skidtur. Annars får jag väl åka själv.
Ha en fin dag

när man dricker.
Får så otroligt dåligt samvete för att jag inte har svarat er underbara människor som haft orken att bry er, här i min tråd. :(
Det värmer, ska ni veta.
Men, det är svårt att skriva något. Det känns som om det bara blir gnälligt och klagande för det går tyvärr sämre än någonsin nu. Det har varit några enstaka helnyktra dygn senaste månaden, inte mer.

Mängden som krävs för välbefinnandet bara ökar. Inga krusiduller med att försöka försköna det hela med att göra drinkar eller liknande. Nä, snabbt ska det gå.
Idag är i alla fall en nykter dag ännu så länge. Att skriva här gör att man en liten stund fokuserar på något annat än obehaget i huvudet och i kroppen.

Jag vet ju så väl hur bra jag mådde när jag inte drack, jag vet hur jag tänkte, men det känns som att jag inte styr längre.
Otroligt surt är det.

//Buzzz

Du har rätt Sisyfos! Att avstå för sin egen skull är det primära, och som du säger kommer både barn och familj ? må bra som en bonus!