Senaste kommentarerna i forumet

visst är det så att man får svackor. Själv hade ja en riktig dipp förra veckan, men det gick över. Det är så underbart att ha kommit ifrån fylledrickandet. Tar i alla fall min antabus i morgon. Nu laddar vi för en nykter vecka!

Oj, vilken igenkänningsfaktor. Med vissa uppstår det bara. Det behöver inte vara de mest utförliga inläggen och förklaringarna. Och även om man inte är i samma livssituation så tycks känslan ibland vara densamma. Insikten att "nu får det vara nog ett tag". Tankarna som skenar. Beroendet som talar och försöker få en att måttlighetsdricka istället för att ta uppehåll. Kampen mellan beroendet och livet.

Jag vill tacka dig för dina ord. De ger mig en påminnelse om var jag var för inte så länge sedan. De får mig att såhär på kvällskvisten känna stor tacksamhet till mig själv. Den väg jag gått. Och hur långt jag känner att jag hittills har kommit.
Imorgon har jag varit utan alkohol i sju veckor. Men när jag läser det du skriver så minns jag så väl känslan de första dagarna. De första veckorna. Det enda som gällde var en dag i taget. En timme i taget. En stund i taget. Bara stå ut. En stund till. En timme till. En dag till.
Jag trodde nog aldrig i min vildaste fantasi att det skulle kännas nu som att sju veckor gått så fort. (Och då gick de första veckorna lååååångsamt!) De olika tankarna som kommit och gått. Frågor som dykt upp och besvarats. Frågor som fortfarande kan svischa förbi obesvarade.
Jag tänker inte längre på alkohol dagligen. Jag känner inte något sug likt det jag kände tidigare. Jag har varit på en fest där alla andra drack och igår var jag på en mindre sammankomst där några drack. Det har känts bra. Jag har artigt tackat nej när det bjudits och även när jag erbjudits att "bara smaka". Tidigare var problemet att jag alltid sa ja. Just nu är jag i ett mellanläge där jag inte vågar testa, så det blir alltid nej. Bestämt nej. Vad som händer framöver är inte något jag behöver oroa mig för idag.

Jag vet inte din story. Men det behövs inte. Här har vi alla, om inte ännu en tro, så i alla fall ett hopp om att förändring är möjligt. Och det är den som får oss att fortsätta kämpa. Jag tror på dig och jag hoppas att du gör detsamma.
Många styrkekramar. Stort lycka till. Och fortsätt kämpa!

Jodå lite lust infann sig framåt eftermiddagen och det blev en riktigt bra och behaglig dag till slut. Kom mig till och med i väg på ett träningspass! Det första på en månad.
Och efter det hade jag hur mycket energi som helst!
Det är väl så det är - att lust och motivation kommer och går. Bara att hänga med i svängarna och lita på att det blir bra på det stora hela :)

Vi får väl låta tanken på att träffas kittla och mogna så får vi se om det kommer en dag då det känns rätt. Eller inte.

Nu ska jag - inspirerad av Stingo m fl - testa mindfullness som avslappning.

Det är verkligen så. Sett mängden flaskor som helt plötsligt är slut. Märks även på stanken . Hur det osar sprit i det rummet han är i. Har trots det haft en ok helg. Han får ta ansvar för sig jag tar ansvar för mig och barnen. Kram på er alla ♡

Sökte på MBSR och hittade ett Palouse 8-veckors program, amerikanskt. Är det det du kör Stingo?
Verkar väldigt ambitiöst upplagt. Och gratis!

Kan endast ses i Sverige :(

Jo, jag kör ännu mindfulness (MBSR) för fullt. Har inte missat mina 30 minuter en endaste dag de senaste veckorna och dessutom kryper teknikerna allt oftare in i normala livssituationer. Upplever att det gör något med mig. Mina relationer till familjen börjar öppnas upp och jag har betydligt lättare att koncentrera mig på jobbet, för att nämna några saker. Och så sköter jag bättre om mig själv.

Hej där.
Det är okej att vara orolig.
Det är okej att vara rädd.
När jag läser dina rader kommer jag att tänka på titeln till en bok Linda Olsson skrivit:
"Nu vill jag sjunga dig milda sånger".

Det är så jag skulle vilja göra. Hålla om dig lite, nynna tyst till tröst.

Den här stormen rider du ut. Du håller just på.

Kram.

Tillbaka igen och nu ska jag klara det. Tar hjälp av Antabus i början.
Gud vad orolig och rädd jag är.
Hjälp.

På tv4 precis nu.

Ja, nu har det snart gått en vecka utan A!
Helgen har gått bra! Ätit godis!
Suget kommer ibland men då läser jag på detta forum! Hjärnan börjar att tänka för långt fram och jag vill dricka måttligt!
Haha jag hoppas de tankarna lämnar mig för det är förtidigt att ens tänka på det! Jag måste först ge mig en ärlig chans att leva ett liv utan A! Flera månader utan! Sedan hoppas jag att jag inte behöver välja A igen! Att jag ska få ett bra liv utan!

Med risk för att låta fullständigt kollrig av optimism så är jag mer än lovligt nöjd över dagen så här långt. Jag har fixat med sovrummet ända tills nu. Renbäddat, putsat fönster, dammtorkat, dammsugit ... rubbet. Strukit, fållat och hängt upp mina nya bruna sammetsgardiner (blev inte ett dugg murrigt utan ser riktigt sobert ut), vita pelargoner pryder fönsterbrädan, ett par fårskinnsfällar åkte fram av bara farten, nya överkastet blev pricken över i:et, ja, jag vet, ska sluta nu... ;D

Ja, Helena, det är inte klokt vad tiden går fort. Midsommar i sikte redan. Den här vandringen låter mysig, nåt i den stilen är vad jag också kan tänka mig. Vi får se vad vädret är på för humör. Det gör mig lite beklämd att läsa om din käresta men samtidigt kan man ju förstå honom också, hur han resonerar. Svårt, det där, när man känner att man kanske börjar dra åt lite olika håll.

FM, vi är ju nästan "jämngamla" då. Det har jag inte tänkt på. Kul! Ja, det blir nog annorlunda när barn finns med i firandet. Jag har ju bara bevistat "vuxenpartyn". Du får ha vatten i ditt snapsglas och låta fantasin löpa när det är så dags. ;)
Ja, han är vettig, Lucas. Herregud, när jag tänker på det så blir jag så jäkla tacksam över att han är den han är. Där jag är flötet är han ankaret. Vi har varit ihop i några år nu och han är den första jag kan tänka mig att åldras tillsammans med. Bara jag får nån ordning på drickandet så blir det här nog bra. För som han sa när vi pratade om det: "Nånstans finns ju en gräns". Så sant.

Det går bra prickis, jag är inte stark. Vill bara förändra ett beteende som inte var bra för mig. Och ja det går ganska bra. Jag har fallit dit en gång rejält på dessa veckor annars har jag druckit den mängd som är ok för mig. Men jag har aldrig druckit 7/7 dagar i veckan utan mer blivit för full när jag dricker.Är glad för ert stöd och sidan har hjälpt mig att minska på A och det har bara varit fördelar. Det är skönt! Gott med 3 veckors bilsemester utan a. Du kommer må som en prinsessa efteråt :). Och du kommer klara det!!

Tre veckor på raken, det är snyggt jobbat. Grattis till det, 88:an!

Ytterligare en nykter vecka avklarad!!!

Denna gång i alla fall. Skjuter fram det några veckor. Dumt? Ja, förmodligen.

Du ligger ju bra precis en vecka före mig. Jag tänkte ett stopp till midsommar när jag tog beslutet för tio veckor sen. Längre än så orkade jag inte se. Nu ser jag ingen anledning att börja bara för att det är midsommar. Vi firar med släkt och barnbarn så det har inte varit ett fylleslag på många år, men visst dricks det en del. Jag skyller på min medicin än så länge om nån vill truga , men det brukar aldrig vara några problem. Bara jag som saknar OP:n till sillen och sedan x antal vinglas på det. Men det fixar jag. Vill inte att barnbarnen ska se mig påverkad. Den här tiden på året är magisk med sina ljusa nätter och jag vill till fullo njuta av det i år utan dimseende.
Du kommer att fixa det här bra, LN. Du verkar ju ha en mycket vettig person vid din sida också. Det är ovärderligt :).
Kram/ FM

Har du "klarat" dig. Du verkar så stark och jag hoppas allt går bra för dig. Jag har mina återfall men bara hälften så ofta. Det är poitivt. Om en vecka är det semesterdags och då blir det ingen alkohol på 3 veckor.
Kämpa vidare

Detta stod på mitt te jag just drack. Och något jag kämpar med, att bli den jag är. Alkoholen är inte den jag vill vara. Förstår så väl allt detta med kravfylld tillvaro. Just nu känns det till o med kravfyllt att vara den jag är....

tror jag.

Mhm, tveksamt. Är en halvofficiell person pga mitt jobb. Har läst på forumet om en träff, återkommer när jag kommer på namnet på tråden.

Och nu är de bra dagarna fler än de sämre.men de kommer fortfarande.
Framför allt så har det börjat komma normala dagar utan glädjetoppar eller svarta svackor.
Så du kommer dit också.Ändå så vet jag att jag verkligen aktivt jobbat med detta för att komma loss och vidare utan att lcykas så vidare värst.Men jag tror man måste få grotta ned sig ordentligt och bo i det ett tag innan själen liksom fått nog och tänker att Nä men va fn nu räcker det.

Om du tänker det att du varit nästan lika sjuk dom den man du levt med så måste det få ta tid.Det är så mycket man sörjer,inte bara en relation som går i kras.

Helt, helt osannolikt och fullständigt unikt!!! Ingen ångest, ingen trötthet,inga minnesluckor, ingen besk särbo ! Detta känns underbart. Men jag tar min antabus i morgon bitti. Ska på en familje- och släkttillställning med rejält med A på onsdag och vill inte bli frestad. Det räcker inte med min "måttlighet" då eftersom barnen är med. LenaNyman, dåligt samvete har vi mer än tillräckligt av på forumet och själv forumet ska inte lägga sten på bördan. Ibland svarar vi och ibland inte, det spelar ingen roll. Vi stöttar oss själva och varandra genom att skriva. Men snälla du, byt namn på din tråd!!!! Det är hemskt att läsa och du har kommit så långt ifrån den känslan !!

Sitter här och tänker att det vore fantastiskt spännande att träffa er forumvänner på riktigt IRL. Då dök idén om att man faktiskt skulle kunna ordna en träff upp. Fast då lämnar man sin anonymitet och det kanske inte är så bra? Och så blir det en grupp i gruppen av de som deltar på träffen och lär känna varandra. Kanske inte heller så bra?
Ni som vairt med på forumet ett tag, har det ordnats några träffar tidigare? Hur har det blivit i så fall?

... men försök att stanna i nuet!
Jag skriver detta lika mycket för min egen skull som för din skull - jag känner ju emellanåt samma panik som du.

Försök att stanna i nuet, försök njuta av de bra sakerna. Jag vill gärna på tecken på, bevis och bekräftelse på att jag gjort rätt, men det kommer liksom inte de tecknen jag väntar på - och då får jag försöka släppa det, och njuta av det som är bra. När man hade det så illa innan så trodde jag på något sätt att det skulle bli fantastiskt när jag lämnat, men det krävs ganska mycket jobb, och det blir inte så som jag förväntade mig. Jag tänker fortfarande att jag måste "kompisdejta" för att träffa nya vänner, men jag har inte kommit dit ännu. En kollega har frågat om vi ska åka på en resa tillsammans i sommar, och det ska jag försöka med, kanske något sådant är möjligt för dig också?

Kramar, från en som känner igen ångesten, paniken, de missade drömmarna, sorgen...

Har lyckats förtränga att den helgen är så nära...
Vill inte alls delta i firande som jag brukar det här året. Föreslog särbon att vi skulle ta med oss tält och sovsäck och ge oss ut på vandring istället, men han verkade inte alls förtjust i den idén tyvärr. Han gillar och ser fram mot midsommarfirandet som det brukar vara, med vänner, mat och dryck till långt in på småtimmarna. Eftersom jag inte vill vandra ensam så är det väl festen jag får rikta in mig på också. Anar att det kommer att bli fler sådana tillfällen framöver, då det som lockar mig inte stämmer med hans önskningar. Kan inte riktigt se vart det kommer att leda framöver.
Din beskrivning av ditt och Lucas nya "vi" låter så fin. Hoppas utvecklingen mellan mig och min käraste kan gå åt det hållet också, men det finns nog en risk att det blir tvärtom.
Men en dag i taget...