Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner SÅ igen mig i det du skriver! Jag har en sambo som är åt det hållet, fast en karl. Jag har inga direkta råd till dig så, för jag sitter själv så djupt i skiten och vet inte vad jag ska göra. Någonstans vet jag att det inte kommer bli bättre, en gång missbrukare, alltid missbrukare.
Kanske är det enda rätta att lämna? För alla i samma sits. För tilliten är ju helt borta, kontrollbehovet kommer man väl aldrig våga släppa heller, och det är inte meningen att man ska gå runt med en knut i magen varje dag.
Rädslan att åka iväg, rädslan att ens komma hem, för man vet ju inte vilket skick man ska hitta sin partner i osv osv.. Listan kan ju fan bli en mil lång, minst!

Vi har oxå barn, en grabb på ett och ett halvt. Jag vågar knappt lämna honom ensam med sin pappa, för han dricker (inte mycket, men han dricker) när han är ensam med grabben. För hans del räcker det med 2-3 öl för att däcka som en klubbad säl och inte vakna om sonen skulle vakna om natten, eller ja, på morgonen dagen efter med. det är ett heltidsarbete att se till att han inte dricker, stuva och planera lediga dagar långt i förväg för att förhindra superi. Utmattad blir man. Jag vet iaf att jag måste lämna, jag måste göra det, jag ser ingen ljus i tunneln alls!
Men jag vet inte om jag kan, inte just nu, jag behöver någon med erfarenhet vid min sida som stöd.

Kanske det är något du behöver oxå? kanske inte för att lämna, om du inte vill, men att ha det stödet från någonannan?
Men tänk även på eran dotter, ä det värt att hon ser mamman i ett sådant skick?

Ta hand om dig

Än har det inte hänt så mycket. Kajakandet ska ske om några dagar om inte nåt kommer i vägen. Kollegan ligger jag lågt med. Har inte hittat nåt bra ingångsläge än. Mindfulnessen däremot fortskrider. Jag kör yoga och meditation i stort sett varje dag. Problemet är att jag aldrig kommer i säng på kvällarna, så meditationen brukar avslutas med att jag nickar till och vaknar nån gång i slutet. När det är så här ljust vill jag ju orka vara uppe längre men jag behöver tydligen fem- sex timmars sömn även den här årstiden. I dag är en dag när jag skulle vilja ha en liten koja o krypa in i bara för mig själv. Sova och bara vara. Vila både öron och ögon. Så än är jag inte så mindful:). Men jag jobbar vidare på det. Alkoholsuget är noll dock och det får jag väl tacka tröttheten för. Det är ju positivt fast jag just nu känner mig som hundra år. Hur är det själv, LN? Allt väl?

Det tar tid men vill man så går det...
:)

Grymt bra gjort,jag är inne på andra helnyktra dygnet..inte druckit varje dag men kanske fyra gånger i veckan..nu snart på väg till studentmottagning ..blir alkoholfritt till 100orocent

Jag känner igen det där med att mer eller mindre undermedvetet ladda för att dricka. Då behöver man ha såna som inte håler med utan säger ifrån. Då är forum bra för här kan man vara öppen, det var inte jag i verkligheten.
Jag minns när jag varit nykter i drygt ett halvt år och skulle åka till Egypten på semester. Jag började fundera om jag skulle kunna ta lite Fernet Branca på mornarna som magmedicin för att förebygga magproblem. Jag menade att det smakar så illa, som Underberg eller Gammeldansk, att det aldrig skulle bli tal om att dricka mer än lite. Som medicin tänkt. Men då fick jag ett ganska brutalt svar här då jag tog uåpp frågan i forum. En svarade mej att det bara var svepskäl för att få dricka! Jag minns att jag blev lite stött, så var det ju inte alls, men när jag tänkt igenom saken så insåg jag att det var det nog. Det hade kunnat leda rakt åt skogen. Så istället tog jag probiotika flera veckor före och under resan och klarade mej utmärkt!
Det gäller att genomskåda alkoholdjävulen!

Är euforiskt :-) testa. En helt annan upplevelse. Du är närvarande hela filmen och får in alla detaljer.

Ja, du har en poäng där med att våga låta vardagen vara grå också. Livet är och ska inte vara euforiskt hela tiden.
En "oj"-reflektion där på att du har fått ett sådant starkt band till A, att den molekylen har hängt med på bio rentav.

Det där var ord direkt på dina tankar och känslor. Å vet du, man är inte svag för att man erkänner att man behöver hjälp och stöd. Det är snarare som så att vi som befinner oss här har först och främst uppvisat en styrka i att erkänna att vi i huvud taget har ett problem eller är på gränsen till att utveckla ett problem.

Jag formligen älskar din 1-0 förklaring där! Ha bara i åtanke vad som hände med Tyskland efter att ledde över Sverige med 4-0 och svenska supportrar i ren protest lämnade matchen vid halvtid. Tyskarna lutade sig tillbaka och.... matchen slutade 4-4, efter den kanske mest magiska upphämtning som jag någonsin sett i en fotbollsmatch. Ge inte A en chans att kvittera! Kämpa på! =)

för dina kloka ord! Visst skulle jag kunna hitta på något trevligt, men jag ids inte. Jag måste inse att vardagen är grå ibland och det måste jag stå ut med. Ett annat bekymmer är att allt roligt hänger ihop med alkohol för mig. Har under många år inte ens gått på bio utan några glas i baren vid bion.

Det var en bra skrivelse du fick till där egentligen. Bara för att livet ibland bjuder på en nedförsbacke så innebär det inte att det bara är att åka med. Ibland måste man trampa också.

Först av allt så vill jag vara fräck nog att påstå att loppet inte alls är kört och att det absolut finns hopp. Men, ett stort men, alkoholen är och kommer alltid att förbli en otroligt destruktiv ingrediens till en relation som är lite spänd. Alkoholen är inte känd för att skapa duktiga problemlösare tyvärr, snarare tvärtom att man tenderar att bli mer primitiv. Det är lätt att någon säger något man inte menar, att man förstärker den andres ord i onödan, att man överreagerar eller feltolkar.

Jag tänkte nästan säga att en grundregel om man har en relation och är påverkade och en konflikt uppstår, så borde det vara så att man faktiskt parkerar konflikten med hänvisning till att man inte är i sina sinnes fulla bruk. Kort och gott "det här tar vi och pratar om imorgon när vi båda är nyktra, så släpper vi det här och nu". För er relations skull, så försök undvika konflikterna när en eller båda har druckit.

Å för blommans egen skull så låter det verkligen som om alkoholen är en riktig bov överlag. Du verkar som att du vill så mycket och har drömmar som du vill uppfylla, där man hur man än vänder och vrider på det så är A det som faktiskt står i vägen. Även om du inte upplever dig som en Lara Croft till det yttre för stunden, så betänk att just Lara Croft är en hjältinna även på insidan. Där är du fortfarande en Lara Croft. Du har det i dig. Det är dags att sätta hårt mot hårt mot A. Bortom där finns så mycket positivt att hämta igen.

Det kan slå en i nacken när som helst. Å visst är forumet bra, så man får lite distans till vad som faktiskt skulle hända om man dukade under för den frestelsen igen. Bort med A, fokus på allt det andra i ditt liv nu! Kanske äta något riktigt gott med karln din i eftermiddag? Överraska barnet med något bus? Gör något oväntat och skoj som får denna onsdag att bara bli världens bästa dag - utan A.

Just nu, utan förvarning blev jag sugen på att supa mig full. Utan anledning, fullt sysselsatt på jobbet! Skönt att gå in på forumet vid ett sådant tillfälle.

....jag är bortom all hop. Känns som det är kört för mig.

Usch.....vi bråkade igår igen.....jag sa att det här går inte.....det är slut.....men jag menade inte det :-( Anledningarna till bråken är så fruktansvärt löjliga. Misstolkningar, övertolkningar, fel tonfall, fel ord. Han vill absolut inte förlora mig. Bråken blir värre när alkoholen finns med i bilden vilket fallet var igår och förrgår. Suck.

Jag har kommit till instinkt med mitt problem med alkoholen. Gjorde det för flera månader sedan men ändå så gör jag inga riktiga åtgärder till att rätta till det.

Just nu öser jag i mig allt onyttigt jag kan hitta samtidigt så vill jag hitta tillbaka till den dunder super läckra bruden med det långa mörka håret i de thigta läderkläderna och som lyssnade på killarna i kön ropa Lara Croft efter mig.

Det långa mörka håret har jag och det blivit ännu längre. Läderkläderna har jag också med de är numera för små för mig.

Jag vill återfinna min läckra utstrålning och min pondus.

Men jag tog i alla fall cykeln till jobbet idag igen. Torrt men svettigt med ruskig motvind. Jag fick till och med trampa aktivt i den långa nedförsbacken.

Puss och kram

Gud vad bra gjort! Jag fattar precis vad du menar med hur du liksom laddade i flera veckor och nästan i förväg givit upp/ planerat för att dricka. Jag tror precis som du att stödet från andra är en stor pusselbit.
Man tror hela tiden att man har tiden på sin sida, att man har lång tid kvar i livet och att allt går att vända och reparera och återställa "sedan". Medan livet ju är det som pågår JUST NU! Det hjälper ju inte om man har en bild av sig själv som sund osv, om ens beslut och val hela tiden driver en åt motsatt håll. Även om den där personen man "egentligen" är skulle ha gjort ett sunt val just nu, men den här "tillfälliga" personen jag är just nu väljer något annat....

Hur går det med mindfulnessen, musiken, kajaken och kollegan? Ha en fin dag!

Tycker du har kommit till en bra insikt! Du avgör själv hur du vill hantera det hela, men för mig var det en enorm lättnad att faktiskt berätta för en utvald krets om att jag har ett missbruk och behöver hjälp. Det på ett sätt gör att jag också har personer jag måste stå till svars inför om jag inte klarar av att hålla mig nykter nu. Det var också skönt att kunna erkänna "hej, jag är bara människa, jag begår också misstag och dumheter och har nu dukat under för ett gift". Hoppas du också kommer att se och känna detta forum som en draghjälp Trulsa. Kämpa på!

Som sagt är nykomling här. Nu är det nog, kan inte längre kontrollera eller bestämma över mig själv. Alkoholen har ett övertag som jag absolut inte vill att den ska ha. Har som många andra här försökt sluta/dra ner på intaget men det har inte alls gått som jag tänkt mig. Även om jag bestämt mig för att vara utan A under veckan så har jag ex på onsdagsem skitigt fullständigt i det och bara mättat suget, och fått den där lugna glada stämningen i kroppen som jag älskar.. Ibland tar jag 1-2 st 3,5, ibland blir det ett 6pack eller två under veckodagarna och till helgen vill jag oftast ha starköl. Har även problem med att jag försökt begränsa mig till ex 3 öl men oftast blir det fler. Nu känner jag att det måste få ett slut, mår dåligt har ångest och vill verkligen bli av med detta beroende / ohållbara beteende. Nu är de NU och inte sen jag ska göra detta. Har även människor runt omkring mej som är i ungefär samma sits, det blir ofta att vi triggar varandra och när vi umgås (som är väldigt ofta) är det nästan alltid med alkohol i bilden, om än inte så mycket alla gånger så vill jag inte ha det såhär. Vet inte om jag måste ta lite avstånd nu från början och berätta för dem att jag bestämt mig för att sluta upp med detta. Min sambo är förstående och vill verkligen hjälpa/stötta mig att dra ner på drickandet. Hoppas det finns några här som jag kan pusha och bli pushad av, känns skönt att skriva detta inlägg eftersom det hela blir mer "verkligt" om ni förstår hur jag menar..

Ventilerar

det gjorde ont i mig att höra att han kände sig ledsen, men han sa också att han förtjänade det pga av alla gånger jag blivit ledsen på mina födelsedagar. Jo sa ja , men nu handlar det inte om nå hämd, utan allt handlar om självrespekt. Jag sa att ja hade haft en bra dag.

de vänner jag träffat nu på sistonde börjar förstå mer o mer att nåt håller på o förändras, o det var jag rädd för i början men inte nu längre, jag vågar säga jag lever själv, o att jag kan träffa andra om det sker

mitt ex låter eländig, sorgsen, och jag tycker inte om det, men jag kan inget göra. Han haft ofantliga chanser, till att medverka till att få till en bra relation, o att han försöker att bete sig fint nu, det har han gjort VARJE gång jag gått ifrån han. Skillnaden nu är att jag håller mig längre o längre ifrån allt..... ja om man inte räknar med min lilla natt med han nyligen.... suck

Jag har bearbetat seperationen länge, och det verkar som han börjar nu.
vet själv hur jobbigt det är med alla faser. Och jag lider redan med honom. Att veta att han kanske mår som jag gjorde när jag mådde som sämst, eller att han kommer hamna där känns jobbigt.
Kan tänka på de stunder jag gråtit av att han valt flaskan istället för ett liv med mig, men att idag inte känna lika starkt inför det. Tråkigt ? Ja det tycker jag, men jag tar på acepterandet av att så är det...
det finns en ro i det hela, det var en kamp atg komma till ron, o att det tar sån TIIIIID!! Det är allt innan som man blir galen av

att du mår bra idag!! Det går verkligen upp o ner hela tiden , ibland känner jag mig också glad o nästa dag kan det vara tvärtom o jag vill bara försvinna. Jag hoppas att de bra dagarna blir fler o fler o att de tillslut tar överhand. Det kan vara så lite som ska till för att dagen blir fötstörd o man börjar att tvivla o känner sig förvirrad. Jag tror att mitt ex också höll sig något så när nykter i början men absolut inte nu längre. Han kan inte ens hålla sig när barnen är hemma. Tycker att han borde väl skärpa till sig då så att de vill komma fler gånger men icke!! Suget efter flaskan är alltför stark. Det är sorgligt men han gör så jag känner mig säker på mitt beslut.jag tror också el vet att om jag skulle gå tillbaka så skulle ingenting förändras tyvärr!
Vi kommer att klara det här eller hur?
Kram<3

OJ vad energi min helg i Stockholm tog. Som jag skrev var det en riktig anspänning för mig innan helgen. Självklart även under helgen då det var en hel del prövningar, men jag upplevde ändå att den största prövningen var innan jag satte mig I bilen. Prövningen innan jag beslöt mig fullt ut med hela mitt hjärta att jag inte skulle dricka den helgen. Det var verkligen en inre kamp som pågick ända fram till dess att jag lämnade min lägenhet och började åka mot Stockholm. Jag inser att den inre kampen pågått länge. I flera veckor. Jag var verkligen enormt nära att falla tillbaka. Jag var så nära att det är läskigt. Jag inser hur jag gått och manipulerat mig själv dag för dag att "Klart du ska ta ett glas AnnaPanna". Jag har sökt bekräftelse hos andra steg för steg och "värmt upp dem" för att jag skulle dricka. Sökt medhåll och bekräftelse på att det är okej. Jag har gått runt med mitt eget hjärnspöke och planterat hjärnspöken hos andra för att det skulle bli legitimt för mig att dricka "lite champagne" under den helgen. Som tur var satte jag, med hjälp av min faster, stopp för mig själv.

Jag har verkligen insett det nu. Jag klarar inte det här själv. Jag trodde det, fram tills detta hände, att jag skulle klara mig nykter utan stöd. Tänkt att andra som skriver att man inte klarar det själv bara snackar skit (ja förlåt, nu är jag brutalärlig), men där fick jag mig en käftsmäll. Hade min faster inte skrivit: "Håll dig borta från alkoholen nu Anna. Du har problem. Gör inte som din mamma." Ja, då hade jag druckit. Jag hade inte klarat det utan henne och jag inser att jag behöver bredda mitt kontaktnät med personer som jag kan ringa och skriva till, som kan säga till mig med hundraprocentig kraft att jag ska hålla mig borta. Människor som jag litar på till tusen procent och som jag inte kan fly ifrån.

Sedan Stockholmshelgen är idag första dagen som jag känner mig pigg. Det tog mao 1 vecka och 2 dagar för mig att återhämta mig efter den helgen. Och då drack jag alltså inte en droppe alkohol. Hur hade jag mått om jag druckit? Jag vågar inte ens tänka tanken.. Förutom att kroppen tagit stryk hade mitt psyke säkerligen ballat ur totalt. Som sagt, vågar inte tänka på den ångesten....

Tänker tillbaka på mina drömmar som jag skrivit om här förut. Hur jag drömt att jag druckit ett glas vin, blivit superfull i drömmen och sedan ångrat mig så förbannat och även känt brutal ångest i drömmen. Inser hur mina drömmar måste bli min vägledning. Tänker att mitt undermedvetna och min högre kraft försöker vägleda mig och jag måste välja att se den vägledningen och våga lita på den. Jag måste välja ett nyktert liv och jag känner mig stärkt efter att ha klarat denna utmaning. Dock inser jag att det här säkert bara var en av många utmaningar som jag måste ta mig igenom. Jag tänker att det här inte va sista gången som jag försökte lura mig själv att dricka igen. Men nu kan jag gå stärkt ur det här och se tillbaka på hur jag lurade min alkoholdjävul denna gång. För första gången i mitt liv vann jag en riktig match. Förut har jag alltid förlorat dessa kamper, men nu vann JAG. Han kommer säkert tillbaka, men för denna omgång står det 1-0 till mig. Jag fixade det.

Jag heter AnnaPanna och jag måste erkänna att jag är beroende.

Kram till er alla som kämpar <3

Vad glad jag blir när jag läser det du skriver Valeria! Det känns tydligt mellan raderna i det du skriver att du blivit mer harmonisk under de här två veckorna. Underbart!
Jag är också jätteglad över den här nya vänkretsen som forumet gett. Tror aldrig jag hade klarat att vara nykter i 16 dgar utan stödet från dig och andra här. Ett varmt och Innerligt tack för att ni finns!

Det verkar vara vanligt att suget kommer på eftermiddagen, efter jobbet. Kanske för att det då blir tillåtet på ett annat sätt än under arbetsdagen? Själv brukade jag ofta känna det på vägen hem från jobbet och då var det lätt att slinka förbi bolaget och köpa en flaska. Länge lyckades jag lura mig själv att jag bara ska ta ett glas, eller max två, fast till slut visste jag förstås innerst inne att jag inte skulle sluta förrän flaskan var slut.
Inser nu att jag faktiskt inte känt det där eftermiddagssuget på flera dagar! Härligt, det hjälper visst att vara nykter :)

Ja, vi tänker och känner väldigt lika du och jag. Jag trodde också innan att det skulle vara så enkelt och skönt allting när jag verkligen hade lämnat. Men det har hittills varit väldigt jobbigt, men jag tror att jag gjort rätt. Jag har inget val. Kan inte leva som jag gjorde innan. Men det är som du säger, det är på ett annat sätt. Jag blev ju deprimerad av att leva tillsammans med honom.
Nu vet jag att han inte håller sig nykter längre heller, så om jag gick tillbaka skulle det bli precis som innan.
Jag har följt dig i din tråd sedan förra sommaren och jag kan verkligen identifiera mig med dig.
Idag mår jag ganska bra och det känns underbart!
Kram och tack för ditt svar, Izzy

Ja tack :)
Jo han vart ledsen för det, men ja har haft en kanon dag, så jag gjorde det rätta