Senaste kommentarerna i forumet

..uppe i lika många views som när den nollställdes för ett par år sedan på min tråd.
Drygt 44 000 besök och nu 43 000, totalt 87 000 gånger har jag och andra tittat i min tråd.

Det kunde jag ALDRIG ha trott då för lite dryga fem år sedan, då jag lite trevande lade in min första kommentar efter att ha tjuvkikat runt lite i andras trådar, nu känns forumet lite haltande och kanske döende, en våg av inlägg med massor av människor som nu håller på att långsamt sina ut i ingenstans.

Tror ändå att behovet av forumet är minst lika starkt idag som då, men verktyget börjar bli slött.
Men jag ser fortfarande samma bakomliggande funderingar av de nya besökarna som jag då hade.

Jag är väl en knäppgök som envist hänger kvar, jag är ju kurerad och klar för att ge mig ut i livet igen, men kan ändå inte riktigt släppa taget...

Men..jag är livrädd för att släppa taget...om min historia.
En nykter alkoholist är fortfarande en alkoholist, men med ETT förbehåll,
att kunna minnas vad som händer när man förlorar kontrollen, då, nu och framöver.

Att alltid komma ihåg vad som händer den dagen då jag tvekar,
afterworken med jobbet,
rose'vinet på gatukafe't i strålande vårsol,
grilldoften som framkallar ett sug av en känsla (berusningen, som i sin del hänger kvar som en rutin).

Att stå och smacka över ett nytt rödvin, tycka en massa som egentligen inte har någon grund.
Whiskyrejs med grabbarna, försök att beställa den dyraste, mandomsprov?
Att behöva tveka om vilken alkoholhalt ölen ska ha för att jag beräknar när jag ska vara nykter nog för att köra bilen t.ex...

Det är mycket man slipper när man inte längre dricker sin alkohol, jo jag skrev "sin alkohol".
Påtryckningarna sker i grupp, men att ta hand om dess biverkningar sker alltid individuellt.

Och att jämföra sig med andra, det går fetbort, vissa klarar mycket och ofta, andra bara någon enstaka gång per år, och då dricker du mycket mer om du jämför dig med den som dricker bara någon enstaka gång per år, men de flesta kommer att jämföra sig med den som dricker ofta och mycket och då kommer ens egna konsumtion se mindre ut i jämförelsen.

Vi är ju inte dumma i huvudet vi alkoholister, men vi lurar oss själva hela tiden...
Och vi hatar när någon sticker hål på hela våran falska illusion uppbyggd på våra egna lögner.

Det är ett luftslott och vi fördömmer de som ger sig på det och försöker rasera det.
Jag hatade min fru när hon kritiserade att jag drack, idag förstår jag inte varför,
eller jag förstår att det var att jag ville skydda mitt drickande, men inte varför?

Man konstlar till allting när man vill skydda sitt drickande, det bygger upp en massa missförstånd
och aggressioner utan egentlig grund, jo man kan skylla på en massa andra omständigheter som inte har så mycket i själva grundorsaken att göra, tjatig kärring t.ex.

När själva grundproblemet ligger i att det är JAG som står för förändringen, när jag dricker.
Det är jag som förvandlas till det som mina närmaste inte vill ha, snarstucken och elakt fyllo!

Förändringen ligger inom mig själv, ingen annan kan påverka mitt beslut.
Att bli påtvingad sin nykterhet pga av andra är dömt att misslyckas,
den förstår inte fördelarna med annat än att de gör de andra nöjda för stunden.

Men när livet går i motgång eller någon annan stark händelse sker, så tar man till en välkänd tröst.
Vips så är alla fördelarna borta igen, berusningen tar över allting annat.

Varje gång jag ser alkohol så knyter det sig i magen på mig, minnena av ångesten gör sig påmind.
Det är min bästa varningsklocka, och jag vet att jag är allergisk mot alkoholen.

Många skrattar åt mig när jag säger att jag är allergisk mot alkoholen,
men som att de flesta självmord sker i samband med alkoholförtäring t.ex,
mångdubbelt mot de som dör i nötallergi t.ex är det ingen som tänker på.

Ändå får man som alkis alltid skylla sig själv, och man har ju ett val hela tiden...
Val har den som kan bestämma i förväg om den ska dricka eller inte, och när den ska sluta.
Det är inte så mycket valfrihet för en alkie, därför ska den också klassas som en sjukdom.

Min sjukdom kan jag inte självmedicinera bort, den har en mera terapeutisk åtgärd.
I mina tankar väljer jag bort sådant som gör mig illa, ångesten t.ex.
Jag vet att berusningen kan vara underbar, men den kostar för mycket, och då inte i pengar mätt.

Allt har ett pris, välmåendet också, och ibland måste man välja bort saker som gör en ont.
Men ifrån ide' till handling, ja det steget är stort, men inte oöverstigligt.

Allt detta visste jag inte för fem år sedan, då jag startade min tråd på forumet.

Det mesta av nykterheten sker inte i handling, utan i sin självinsikt och lite hjälp av forumet.

/Berra

från mig - det är morgon här:)

När jag läser din text... så tänker jag att... ... med reservationen att man (ja de flesta) relaterar till egen erfarenhet, så även jag...

MEN (efter dessa reservationer då): det känns som om du skriver dig in i dig själv TROTS att du redan besitter stor självkännedom. Kanske in i dina dunklaste vrår?

Du kommer att gå hel igenom det här, hel(are) och klokare... jag skulle önska att din man tar vara på sina möjligheter innan tiden runnit ut...

Kramar och Grattis på din dag när den än är / mt

jag är verkligen taggad att göra det ordentligt nu. Min vikt har också nått höjder som jag inte vill ha och det är inte kul att gå omkring och se ut som folk man tycker är tjocka och oattraktiva. Min mix blir att ta tag i vikten, och där är förstås all alkohol förbjuden. Jag ska gärna börja gå på AA igen, men det känns jobbigt eftersom jag varit ut och in där lite för mkt tycker jag. Men, jag tror det är möjligt, och jag inser att jag är på väg ned i en avgrund om jag inte fattar allvaret nu.
Vill i morgon lägga mig nykter och vakna nykter på torsdag, det vill jag av hela mitt hjärta och det ska jag göra!!
Fenix

Kramar till dig!

Jag vet att du är tålmodig och att du finns där, men du behöver inte ta vad som helst!! Hade maken lidit av annan sjukdom hade han inte fått lov att behandla dig hur som helst, samma sak gäller när han lider av alkoholism!!

Du är värd bra saker och ett bra bemötande!!!
Kramar

Hej Fenix, jag läste i din tråd att du läst boken av Craig Necken om Jaget & Missbrukaren. Se till att jaget tar tillbaks kontrollen imorgon onsdag, vet inte om du går på AA möten men gör det, de hjälper att sortera tankar och allt fel tänk efter krökande och får dig att hålla dig nykter.

Dags att sluta kämpa & börja leva, fan det är grymt gott att vara nykter och må bra!

Men jag vet vad du går igenom just nu, var där själv för tre månader sedan. Ett fyllerace som varade i fem helvetes dygn, slutade med ett antal brutna revben och en självkänsla körd i botten och avgiftning under hemsk abstinnens & dille.

Men idag är jag på banan och har inte en tanke på att dricka igen, det är färdigkrökat för min del hoppas jag.
Kan jag kan du, se till att gå en period på AA möten med start imorgon så lovar jag att du kommer att fixa biffen och må bra igen nykter. Har du genomgått någon behandling? om inte försök att få hjälp den finns.

Lycka till, imorgon är du nykter.

Hälsningar Jörgen Nykter Alkoholist :))

Du är en stark kvinna och JAG är så tacksam att jag hittade hit och har fått ta del av din resa och alla goda skrivelser du gör.
/A

glädje att det finns människor där ute som peppar mig! Tack alla för att ni ser att jag finns. Det hemska livet har fortsatt, och det är nu en full sysselsättningen att bara tänka på alkohol och hur illa det är och att jag måste sluta. En mkt stor del av min tid går åt till att tycka illa om mig själv och jag känner mig allt mer trängd. Bortahelgen blev rätt bra, hade inte mjl att smygdricka som jag bruka kunna, men så fort jag kommer hem slår autopiloten på. I kväll ska jag dricka upp det sista, och morgondagen MÅSTE bara bli mitt avstamp till att slippa denna djävla alkohol. Jag får må precis hur som helst, den nyktra vägen ska inledas.
Vi hörs,
Fenix

ett år sen, kl 21:07 skrev jag

Livet är väldigt ... ... spännande nu. Hittar inget bättre ord.

Ensam hemma, storm ute. Väntar. / mt

Och en knapp timme senare, 21:55

Har talat med mannen som varit på AA - för första gången och för säkerhets skull på två möten:) Han går genom stora stan med Stora boken i handen och säger att han haft en helkväll. Och att han kommer att fortsätta på AA.

Nästan mer än jag kan ta in. Ska smälta det medan jag sover och stormen viner utanför. / mt

* * * * * * * * * * * *

Ikväll har han också varit på möte. Före det, mitt i nånting, stannade han till, såg mig rakt i ögonen och sa: "Jag kommer aldrig mer att dricka alkohol... "... En gång tidigare har han sagt så och det är förstås som musik i mina öron. AA och vad det fört med sig betyder så mycket. På flera olika sätt. Vi har nu kontakt och samtalar öppet med flera personer som har problem relaterat till alkoholmissbruk.

Jag påminner mig nu de vänner vi förlorat då vi valde nykterhet - nu är ett nytt nätverk under framväxt - ett nätverk av människor som delar djupa livsfrågor med tanken och sinnet klart.

Utan forumet skulle jag inte vara där jag är idag - det kan jag inte tro. Hoppas innerligt att det blir en nystart här snart. / mt

...varit vem av oss som helst, jag är inte alkis men om annan sjukdom skulle drabba mig, min make om han inte vänt!

Sätter problem i perspektiv veta det!

Kram

Ser fram emot träffa dig i Gullbranna Adde!

Du hänger väl med? Jag vet att du kan. Saknar dej, tittar in här mest för din skull.

Så roligt att du är fokuserad på din nykterhet och fortsätter skriva här fast det är ganska dött. Jag tror det är precis som du misstänker, vi som varit nyktra ett bra tag nu har kommit i gång med våra liv och har fullt upp. Jag fattar inte nu hur jag hade tid att dricka på kvällarna. Så blir det när den första kampen är över och det börjar löpa bra. Sen känner jag också att nu när jag varit nykter snart ett år så vill jag komma bort från alkoholtankarna totalt. Det är den ena gruppen. De andra som inte skriver här nu tror jag tyvärr har fallit tillbaka och skäms eller bryr sej inte om att skriva. Kommer förhoppningsvis igen.
Fortsätt skriva du, jag tittar in ibland och blir så glad när jag läser att det går bra. Ge inte upp!

ha varit jag....

Så roligt att det går bra, lycka till med löpningen. Belöningar eller firande behöver väl inte handla om nåt som ska genom munnen och strupen eller? Alkohol är ju i vårt fall verkligen ingen belöning utan leder bara till elände. Du får tänka till och belöna dej med nåt annat du önskar dej. 4 månader utan alkohol är en belöning i sej, för kropp och självkänsla.

...är min plan! Titta på mellon och njuta av kvällen. Dagen har varit lugn och kvällen blir likadan. Haft bra jobbmöten, bra förberedd inför morgondagen och har en trygg plan för kommande veckorna. Ser fram emot födelsedagen och blir rörd över att så många kommer långväga, planerar storkalas senare i höst, det är en kul grej, jag har inte firat födelsedag sen jag fyllde 30, då måste jag väl fylla 31 i år ;)

Ser också fram emot att fixa lite hemma och i oasen de timmarna jag får över efter jobbmötet i slutet av veckan.

Danmark är absolut en tänkbar vinnare i år men jag kan ju rösta på Sverige där jag finns :)

Ett litet ps
Utanför porten sitter en hårt nedsupen man, runt 60 skulle jag gissa. Han sitter på samma sten i samma hörn, dag ut och dag in. Han är alltid tyst, stilla, leende och alltid ensam. Vi fick ögonkontakt ett par gånger och jag började säga hej. Han sken upp som en sol. Nu hälsar han alltid och önskar mig en trevlig dag eller godnatt. Jag har inte sett att någon hälsar eller pratar med karln. Han sitter där bland alla människor och ingen ser honom, de som ser ser ner på honom och ingen bryr sig om hur han hamnat där. Tragiskt!

Kram på er

känns det lite som att du ska njuta lite av egentid och varva ner :-))) *Ta det lugnt*

Kanske kolla på Mellon om du har möjlighet till det så du kan avreagera dig på hur korkat folk röstar :-)) Själv röstar jag nog på Danmark :-) Och dreglar över Gina :-)))

Kram !!

...tack för dina kloka ord.

Jodå, han har mycket att ta igen och sortera. Jag tillhör ju dåtiden, den som blev så rörig för honom till sist att supa ihjäl sig hade varit en befrielse.

Jag förstår det tar tid, tid som jag inte måttar eller har några som helst krav på. Det får ta den tid det tar, allt har sin plats och sin tid. Helt ok för mig!

Jag är mycket kvinna men en rationell och i många lägen mer lik en man i mitt sätt. Tar beslut och ett ja är ett ja, nej ett nej!
Jag är allergisk mot tjafs och tjat! Däremot kan jag bli jobbigt långrandig i återberättande eller förklaringar. Inbyggt i mig pga yrket för undvika missförstånd. Det kan vara påfrestande, det vet jag och ursäktar mig ofta för.

Jag jämför inte mig med någon, jag har alltid varit udda och gått min väg utan armbågar eller tjuvnyp. Däremot har hans ex, barn och mamman sagt till mig att han påtalat avund inför dem. Något jag inte tagit på allvar eftersom det är naturligt för mig att vi är två om det som sker. Han blev tackad oerhört många gånger på en middag för en månad sen. Tackad för att han tar så väl hand om mig-jag orkar jobba som jag gör. Jag såg hur stolt och glad han blev för orden. De höll väl en vecka sen är jag inte vatten värd utan slasktratt igen! Begriper det inte!
Visst, jag har mina dykningar för orka. Kanske är det de dagarna han inte klarar förlika sig med. Mina grå och oputsade dygn...

Jag tar hand om mig men det gör så in i själens ont att det fina måste få oväntade smällar. Jag vill inte skydda mig, bereda mig på att de kommer, han är ju min make!

Hur går det för dig nu när det gått några dagar? Återgick du till planteringsplanerande eller vann vinsuget? Hoppas du kunde stå emot och är tillbaks där du var innan!!
Du har verkligen kämpat så hårt och bra och jag blir otroligt impad av dig!! Herregud, om du till och med "bosätter" dig i kolonialisten utan el och vatten för att komma i från frestelsen som finns hemma, så visar det verkligen på jäkla viljestyrka. Jag tror på dig! Verkligen! Du kommer greja det här!

För mig går det inte alls. Trots mitt "tappra" kämpande med att hålla fasaden uppe så inser jag att den troligen börjat rasa...rejält. Kan nog inte längre intala mig att ingen misstänker. Öppnar man dörren för sund, trevlig granne som vill låna lite grejer till kakbak och stinker (måste jag ju gjort) vin en måndagskväll så är det nog rätt glasklart. Skäms så jag vill sjunka genom jorden, säkert syntes det på mig också. Och sådana saker händer allt som oftast, så nu är det väl inte långt kvar tills jag blir känd i kvarteret som "hon i vita huset som verkade så trevlig, tänk att hon är alkis".
Jag är så jävla trött på detta! Vill helst bara dra i väg ensam (har ingen kolonilott dessvärre ;)), långt ifrån stan, människor, vin, slänga bilnycklarna i sjön så jag inte kan åka någonstans och bara låta bli/ej ha möjlighet att dricka. Men det funkar ju inte...måste lösa detta på annat sätt. Det värsta är att jag inte ens känner att jag vill tillräckligt mkt just nu. Jag borde vilja mer, spec nu när det börjar gå utför ordentligt. Men jag får väl tvinga mig själv helt enkelt, så här kan det inte fortsätta. Jag VILL INTE göra bort mig mer. Får helt enkelt börja med antabus på "riktigt". Inget "jag hoppar bara över i dag..." Utan verkligen ta tag i detta! Det måste bil en nykter sommar...

Kram på dig!

Länge sen jag var inne och skrev o läste. Allt funkar bra för mig och jag hoppas det går den rätta vägen för dig oxå, Pontus?

Nu har jag fyra månader utan gift, med ett lättare återfall för ca 5 veckor sen. Men det skiter jag i.
Springer Göteborgsvarvet på lördag och hoppas prestera bra där. Har inte tränat så mycket sista veckan så jag har massor av energi som behöver få utlopp. Där hade vi det där med prestation igen....

Har lite funderingar runt belöning om jag klarar mitt mål. Belöningen handlar inte om mjölk och broccoli. Det känns lite skrämmande och jag vet inte alls var jag står idagsläget. På söndag lär jag veta. Inget snack om att jag fortsätter min sköna vandring som förut, men jag måste få ordning på de farliga tankarna.

Att planera sina återfall har vi ju diskuterat förut, eller hur?
Funderade häromdan hur det går för Fenix, är du med där ute?

LP

...dina ord är så rätt och jag tycker mig ha tålamodet och insikten. Hur sjuk jag är är ju omöjligt bedöma men jag vet ju hur mitt liv sett ut fram till nu. Hur jag varit som människa under livet före maken.
Jag har inte försakat mitt liv men naturligtvis förändrat saker sen vi träffades, det är för mig naturligt. Att han var så djupt alkoholiserad förstod jag inte första åren. Jag hade kunnat gå om jag velat. Vi har inte levt på ett sätt som gör det komplicerat att gå, varken nu eller tidigare.

Jag förstår och accepterar att vi båda behöver läka på var sitt håll. Men ingenstans har jag kunnat läsa mig till, eller hört på möten eller från andra, att man medvetet ska frysa ut varandra, att det är läkprocessen, men jag kan ju ha missförstått. Jag respekterar och accepterar så huvudet sprängs! Det är inte på något sätt påtvingat eller nyss inlärt, det är så jag vuxit upp och sen medvetet levt efter. Alla har lika värde om de inte visar motsatsen mot mig och mina. Världen har även medborgare som inte menar väl eller vill gott, om de trampar på mig så väljer jag bort dem, den typen av människor som inte klickar med mig behöver nödvändigtvis inte vara dåliga människor, vi behöver inte gå på varandra bara.
Nu börjar jag tydligt tappa respekten för min egen make. Han trampar på mig, medvetet och kategoriskt. Så känns det! Jag överlever det men det gör jävligt ont! Djupt inne i själen, där han flyttade in för att stanna, det har varit min önskan och något jag fortfarande vet kan bli fantastiskt. Jag vet det, men känner mig som en idiot. En dåre som står kvar i regnet och fryser trots att solen skiner ett steg längre bort.

Jag finns nu i solskenet, pratar inte om det med maken. Jag har framgång på jobbet, inte heller det kan jag säga. Jag hyr en trivsam liten lägenhet, jag sa jag vet han kommer trivas här vid besök, det fick en lätt suck som reaktion.
När/om han kommer vet jag han kommer stormtrivas och njuta både ort och mina kollegor. Så är det, men när vi är ifrån varandra så ska jag straffas för jag har det bra, det fattar jag inte!
Att han inte är intresserad av sex med mig har jag erfarit. Tar inte fler initiativ efter alla suckar och irriterade kommentarer. Däremot finns porrsurfandet kvar bland hans dagliga rutiner. Visst, kravlöst kan kanske ha sin charm?!
Sex har han kanske som sitt sista "vapen" mot mig nu? Vad vet jag! Ännu har jag inte sökt mig utanför äktenskapet men ju längre vi kommer från varandra mentalt så är det väl bara en tidsfråga...

Kanske är vi för omaka för överhuvudtaget tänka på en framtid. Jag sa till honom senast vi hade flyt att jag mår så bra av vår kontakt. Han säger detsamma. Ändå blir det så här! Han skulle aldrig någonsin lyfta ett finger för säga förlåt, kan vi fortsätta där det var bra! Aldrig!
Bryter jag så kommer vi inte tillbaka till varandra.
Han hade jobb i sin hand och det rann från honom.
Han vill få bättre kontakt med sina barn. De står naturligtvis inte på kö vid hans dörr. Han har sträckt ut sin hand och de valde annat i helgen, för mig inte alls märkligt efter alla år. Maken blir som när han drack, tycker synd om sig och lägger skuld på andra!
Samma med oss, när det är ur kuggorna är jag alltid orsaken!
Det är så tröttsamt!
Som ni hör, distansen växer och det för inte något gott med sig i vårt fall.
Jag förväntar inga under men normal hyfs och respekt vore på sin plats!

Kram

..att han försöker komma ikapp sina egna känslor, och kanske...kanske bara kör sina mess på "tomgång".
Han kanske håller på och kämpar med sina inre tankar, och skapar bara lite luckor för egna funderingar.

Han kanske inte heller vet vad han vill med sitt liv just nu, och håller på och omstrukturerar i sitt huvud, vad vill jag, vart ska jag, hur och med vem???

Vi killar brukar ju alltid vilja kunna svara med ett konkret svar på allting, ja eller typ nej.
Men när vi inte själva vet vad vi ska svara kanske det slutar med någon sorts instängdhet,
jag är en sådan tyvärr, och det skapar en form av konfliktkänsla hos min fru i alla fall...

Jag tycker precis som Adde, koncentrera dina känslor runt dig själv i första hand,
bestäm dig i förväg hur mycket hans utspel ska få påverka ditt humör, hit men inte längre.
En bra försvarsmekanism som kan begränsa dina känslosvallningar, för din egna skull.

En annan viktig sak tror jag också att sluta jämföra med vad man har, eller rättare sagt hade,
var dag har något nytt att erbjuda, och man kan antingen tacka nej till det och i rädsla för vad man har, eller så tittar man nyfiket på vad varje ny morgon har att ge dig.

Alla förändringar är inte dåliga, men jag håller med dig, vi är rädda för dem, nästan alltid.

Men först och främst, du är viktigast..

/Berra

...ja, jag kommer ihåg hur det var för mig, det enda jag kan dela med mig av.

Mitt första år hade jag allt fokus på mig själv och mitt tiilfrisknande, det fanns inte plats för nån hustru, inte ens för sex. Vi pratade om, oftast, "lätta" saker, om vilka möten vi skulle fara på, hur det kändes att åka på såna ställen med en massa alkisar, rent allmänt om livet. Vi gick absolut i otakt första året, jag lite snabbare tack vare betydligt fler möten och snabbare tillfrisknande. Runt året var jag tvungen att säga åt min fru att det inte fungerade längre vi måste hitta tillbaka till varandra och inte gå om varandra. Jag var vid den tidpunkten inte alls övertygad om att vi skulle fortsätta vårt förhållande.
Vi hittade tillbaka och det höll i ytterligare ett antal år innan hon gick bananas och skilsmässan var ett faktum.

För en alkis är det otroligt viktigt att fokusera på sitt eget mående första året, det händer massor av grejer inom oss då. MEN....det förutsätter definitivt inte en otrevlig attityd till omvärlden ! Tillfrisknadet ska ju också lära oss att acceptera andra precis som de är och att vi har ett val även där hur vi ska möta våra medmänniskor. För vissa människor kommer aldrig personkemin att funka men fungerar inte kontakten med nära och kära är jag på fel spår.

Att våga ta emot kärlek ? Ja, hur funkar hans känsloliv såhär tidigt i nykterhetsprocessen ? Han går ju på piller som bedövar (där har jag lite info som jag inte vill skriva här) och har med all säkerhet inte kommit i närheten av ett fullödigt känsloliv än. Just den frågan ställde jag mig vid mitt årsskifte : Vad/hur/kan ??? Vad är kärlek ?? Jag hade ju supit bort allt sånt under så lång tid så det var ju att lära sig på nytt igen. Vad jag genast upptäckte var att jag älskade beröring från andra, kramar, nån som la en hand på min arm, en snabb tröstesmekning. Det fanns ett stort uppdämt behov av kroppskontakt hos mig och jag tyckte verkligen om den upptäckten. Jag som hållit alla på en armslängds avstånd kramar nu villigt alla som kommer i närheten :-)) Och tokgillar det !!

För mig var det så viktigt att inse att nu när alkoholen var borta så var jag tvungen att själv ta ansvar för mitt agerande, jag har ju bara mig själv att skylla på. Direkt efter behandlingen, ja, redan under den, var mitt gamla sätt att skylla på andra, som tex frugan, borta. Den insikten var rätt skön för helt plötsligt fick jag lite kontroll på vad som hände med mig och runt mig, allt pekade ju liksom på mig :-))

*Det viktigaste först* dvs du själv Sorgsen och ditt mående !

Kram ♥

...gråtit så där djupt på länge men er omtänksamhet rör mig till tårar, tack snälla ni, tack för ni finns, läser, ger respons.

Jo, Adde, jag lever ju egentligen redan så. Ett uttalat är kanske på sin plats nu. Jag är ändå mest borta kommande veckorna. Han har några flygresor hit, till ett land han gärna vill. Gissar han kommer eller så vänder han även det in i sin bitterhet. Fyller 50 här och runt 20 pers plus jobb kommer hit och firar.

Jag har börjat märka vad han pratar om på sina möten. De speglas i sättet mot mig. Igår handlade det om att vi inte har något gemensamt! Hur f-n kan det skapas gemenskap om han strävar mot det på alla sätt? Dessutom helt utan självinsikt? Jag lever dagligen med ytterligheter bland personligheter i jobbet, det gör ju livet extra intressant, att få möta oliksinnade genom direktkonfrontationer och med öppet sinne.
Känns som han går och väntar på något?
Känns som jag är ivägen, antingen för jag påminner honom om vad han ville va eller är det så enkelt som jag var inne på i början av min tråd här. Han valde inte mig, alkoholisten valde mig av olika anledningar....

Allt gör mig så ledsen. Finns ingen anledning till att vi inte skulle kunna må bra tillsammans.
Är han rädd för det? Att må bra? Våga ta emot min kärlek?
Jag älskar ju honom just för hans goda och sämre sidor. Varför tar han bort allt???
Aldrig finns utrymme prata om varken det ena eller andra...

Tack för ni finns, mina underbara forumvänner. Önskar vi kunde sitta och småprata och se varandra...

Fick ett sms från Al-anonvännen i helgen. Tänk så mycket innehåll orden "hur mår du? hur går det?" får från vissa.
Morgonhälsningarna på arbetet har samma formulering men både frågan och svaret är mest artighet.

Idag är en ok dag, trots tårarna, men det är väldigt väldigt sorgligt att han, maken, som borde varit den som visste och därför borde bry sig lyser med sin frånvaro.
Jag saknar honom så....

tar inte du en paus i förhållandet så du får hämta andan ?
"...acceptera det jag inte kan förändra.....förändra det jag kan..."

Kramomdig !

- hittar inget att säga eller tillägga - skickar dig en varm kram! / mt

Jag vet ju hur det är att vara i berg-och-dalbanan, men du har ju mer positiva stunder emellan med maken! Men jag förstår attd et är tufft. Var rädd om dig, du är viktigast!
Du har gjort så mycket, men det får inte dra ner dig!
Kramar