Senaste kommentarerna i forumet

vilja på burk.
För precis som med vitaminpiller kan man leva ett tag på dem, men det bästa är en balanserad kost, för då spelar det ingen roll om man glömmer vitaminpillret. Samma med antabus - man kan leva på det, men det bästa är om man som du gör lär känna sej själv och sina tankar och leder dem åt rätt håll. Man bestämmer ju själv sina tankar.

Ha en bra nykter dag!
/MB

samma sjukdom men olika beteenden..."same same but different " !

Jag tycker mig se att vi har olika sociala beteende men även olika fysiska/psykiska beteenden.
Om jag börjar med det mest framträdande så är det deras kroppsrörelser och förmåga till, enkelt uttryckt, stillasittande. En narkoman är mycket yvig i sitt kroppsspråk och hela sin stil när h*n rör sig, hela kroppen andas rastlöshet. På möten, där jag vill ha sinnesro och kunna slappna av, så är deras ständiga gående fram och tillbaka till kaffebordet, toaletten, telefon ringer mm mm rätt så störande. Lite beroende på hur "framgångsrika" de varit på den brottsliga banan ser du på deras fabless för tunga halsskedjor och andra attribut, helst då så dyra som möjligt. Ibland så mycket så det blir som en karikatyr av en hallick.

Många kommer från gängvärlden där vanliga normala förhållningssätt till andra är helt snedvridet. Synen på kvinnan kan närmast kallas taliban-liknande, det enda som fattas är burkan. Kvinnan är en ägodel som inte får klä sig "utmanande" enl mannens synsätt eller ha kontakt med andra män, inte ens för vanligt samtal. Jag minns min första dispyt med en man som kom och avbröt ett samtal jag hade med en kvinna där han aggresivt meddelade att hon var "upptagen". Jag fattade först inte vad han menade och kvinnan vek bara bort och mannen gav mig onda ögat. Efter det höll jag mig på min plats för att inte starta onödiga konflikter men det gav mig en tankeställare om talibaner kontra vår undre värld. Skillnaden är minimal för att inte säga försumbar.

Narkomaner har mer av beroendesymptom än vi alkisar. Klassiskt är fysisk träning där en narkoman går all-in till 110 %. Extraallt av rubbet. Hela tiden tyngre, hårdare, tuffare, gärna med hela kroppen fast du tränar EN muskelgrupp. Det går igen överallt. Det finns ett otal företagsledare med droganvändning i botten som är skickliga på att driva företag tack vare detta tankesätt och det finns företag av en speciell kategori (jag tänker inte på indrivare då :-)) )som gärna anställer drogfria narkomaner pga deras 100 % fokusering på arbetet. På något sätt kan de hantera sin stress på helt annat sätt än jag som alkis som idag är väldigt stresskänslig.

På så sätt har narkomaner en längre väg att gå än vi alkisar men ränderna går aldrig ur helt. När man blivit van att se folk och deras beteenden är narkomaner lättast att identifiera, folk som använder glädjepiller kommer sen (pga deras bedövade känsloregister) medan alkisar, när de är nyktra, är svårare att sätta fingret på. Jag känner igen en "kompis" idag och då oftast för att de är en spegel av mitt gamla jag. Min dotter är mer känslig på den punkten och har lättare att se vilka som är alkisar före mig. Men generellt har vi "vanliga" alkoholister ett mer tillbakadraget förhållningssätt för vi vill inte gärna utmärka oss och få blickarna på oss. Vår egen skämskudde följer oss nästan hela livet om vi inte jobbar med oss själva och blir stolta nyktra alkoholister.

Jag generaliserar kanske en del men det är mina erfarenheter och jag vet att jag inte är ensam om dem. Och jag vill uttrycklingen återigen säga att jag INTE ser ner på narkomaner, tvärtom har jag en del fina vänner från den gruppen. Och jag vill också påpeka att när jag väl vunnit förtroende hos en narkoman är det en stor glädje för mig för deras livserfarenhet är att alla runt dem bedrar dem om det finns en chans. Drogen är alltid den starkaste vännen. Och då är det en stor ära att jag får vara en vän starkare än drogen.

Jag är idag väldigt glad över att vara en stolt nykter alkoholist.

glad smiley

:-)

och en kram från mej!
/MB

för det förstärker ju bara min och andras uppfattning om att rock och sprit hör ihop. Har sett och förstått en del eftersom jag själv är hobbymusiker.

Vad det gäller narkotikan, så är väl ett par av problemen där att
1) unga har en tendens att se sej som oförstörbara
2) hjärnan utvecklas ända fram till 20- 25 års ålder
3) narkotika är förbjudet så det blir än mer spännande att smussla plus att man direkt måste börja ljuga och vara oärlig. Ett av problemen som finns med missbruk är ju att man ljuger för allt och alla inklusive sej själv.

Bara funderingar, har ingen egen erfarenhet av andra droger än alkohol, men har en dotter i den farliga åldern 17 år och en 14- årig aspergian- son boende i farlig närhet av Göteborg, så jag har grubblat en del.

att tänka på än att läsa här, men jag kan bara skicka med dej en tanke:
är det rätt att belöna den kropp som släpat dej runt Göteborg i 25 graders värme med ett slag på käften? För det är ju det du gör om du "belönar den" med alkohol. Drick mycket, men bara vatten och njut av Varvet!
Kram! /MB

...inga kunskaper alls i detta. Bara grundat på det lilla jag själv sett.
Jag har bara uppfattat en större stress och utåtagerande misstro bland narkomaner. Känns nyckfullare och sen har jag läst mycket eftersom jag blivit misstänksam om blandmissbruk hos min make. Men längre sträcker sig inte mina grunder. Jag har inte kunnat dra paralleller med det jag läst och min make.

Anhöriga
Uppgivenheten känns svårare hos de anhöriga jag träffat på, de verkar också mer isolerade/utanför samhället. Det uppfattar jag som att de kanske inte klarat upprätthålla arbete och andra rutiner i samma utsträckning som alkoholister. Den tanken fick jag lite bekräftat i Addes ord om åldrar och insjuknandet. Men, det är inget jag är direkt kontakt med så därför skummar jag bara på ytan.

Under min anhörigvecka var det också just den unga åldern som var utmärkande. Det kändes sorgligt att se, unga begåvade människorsom hamnat snett i skolålder, då slog mitt modershjärta extra slag. Smärtsamt!
Lite annat som jag inte kan skriva om här har jag upplevt men inget jag levt eller lever i, bara betraktat och tilldelats.

Har ju, liksom jag förmodar de flesta av oss, sett snedtända narkomaner. Min make har inte fått delirium under min tid men det ska tydligen ha hänt med hallucinationer och förföljelsemani. Just de reaktionerna känns mer vanliga hos narkomaner än hos "vanliga" alkoholister.

Adde vet säkert mycket mer än jag om detta.

Intressant det ni skriver Adde och sorgsen. Kan ni utveckla på vilket sätt det är annorlunda med alkisar/narkomaner och deras anhöriga? Hur menar du Sorgsen att läkandet är annorlunda? Adde, menar du att det skiljer mest på ett socialt plan?

Kramar!

Hej Fenix, gott och läsa att du är på banan igen, och dessutom taggad!

Käkar själv LCHF detta hjälper mig i ett mycket bättre mående och större kraft att stå emot alkoholsug.
Lugnare, stabilare, tappar vikt, sover bättre än innan, inte berg & dalbana med humör och psyke som tidigare då jag konsumerade socker.

Att ta bort sockret för oss alkisar tror jag är en av nycklarna att fixa detta.
Ha nu en ricktigt härlig helg att börja läkningen och tillfrisknandet med :))

/Jörgen

...du påminde mig om mina trevande första rader i någon annans tråd. Kändes som jag trängde mig på och jag var rädd för "säga fel", vill ju inte såra någon.
Det vill jag ju inte nu heller men nu känner jag mig mer hemma i hela forumet.

Jag hoppas verkligen att dörren öppnas för alla som behöver denna plats på samma sätt som jag hamnade här.
Ett evigt googlande, letande och möjligheten att läsa så länge jag behövde innan jag började skriva.

Just nu hade vi ett mys-samtal jag och mannen. Jag är tillbaka i den lilla lägenheten i annat land och han kommer hit nästa vecka.
Nästan börjat bli som spela monopol, undrar hur många steg jag kommer innan jag får "gå tillbaka till gå" ;)
Nu är det kortsiktiga målet att hoppas slippa negativa dalar tills han kommer. Det onda gör ju ont men just nu känns det mest fånigt med de där tonårsfasonerna. Tror jag ska låta bli dra den parallellen för honom nu. Den kan jag suga på tills vi rastar våra rullatorer tillsammans ;)

... är något jag är väl införstådd med!
Innan jag flyttade så hade jag alla skäl att inte göra det: det var födelsedagsfirande, jul osv, och jag tror att det är ju för att man inte orkar just då, men det kommer - en dag i taget!!

Kram!!

...också skillnaden var påtaglig under anhörigveckan.
Träffade också några nya ansikten när jag hälsade på maken under hans behandling.
Handlar väl inte om att dela upp människor utan, som du säger, att problematiken och "skadorna" är annorlunda liksom läkandet.
Jag ser även skillnader på Al-anon , skillnader hos anhöriga.

Helg-kram

...på dig och undrar hur du mår.
Hur mår du Stjärnstoff?

En utflykt kan ni göra tillsammans när han hittar lakanen och tvättklämmorna i sitt eget hem utan din hjälp!

Familjerådgivning!
Det verkar ju gå i cirklar runt dig/er.
Nya rutiner tar tid men utan skelett trampar man bara runt och drar i tillfälliga tampar.
För att få skelett måste man kommunicera, ni är skyldiga kommunicera runt just barnens praktiska liv.
Hur ni kommunicerar är ni också skyldiga se till att lösa.
Som jag läser så verkar ni ha helt olika uppfattningar om kommunikation och behov.
Han drar i dig som om du vore hans egen lilla trasdocka och/eller snuttefilt. (Förlåt om det låter hårt)
Självklart orkar du inte bli kastad och utnyttjad än hit och än dit, även den minsta bagatell blir till slut ett berg, typ att vänta på nästa samtal innan det pågående ens avslutats.

Familjerådgivningen finns till för att hjälpa. De kan hjälpa med att strukturera upp åt er.
Om situationen hamnar i en vårdnadstvist är det såna samtal som oftast händer först, samarbetssamtal (om den termen fortfarande används).
Då hålls ett antal samtal tillsammans med en soc-person.
Kanske det är enda utvägen för dig?
Menar inte att du ska lämna in en anmäla om tvist, börja med samtalen utan tvist? Vid en eventuell framtida tvist så har ni ju redan visat om ett sånt samtal fungerat eller inte fungerar. Värt ett försök kanske?
Vägrar han samtalen så har du ju visat du vill samarbeta för barnens skull.
Trasdocka orkar ingen vara länge!

Tips
För undvika "krig" kan du ju plötsligt få huvudvärk eller bli dålig i magen just innan utflykten. Såna lögner är absolut tillåtna i ditt läge!

Kram kram söstrami

...en reflektion. Just det där med "gratis" arbetskraft är ju inte ovanligt i många, förmodar alla, branscher. Praktikanter som de är tänkta vet jag inte jag stött på under senaste decennierna, tyvärr verkar det ofta sättas i system och därmed utnyttjas man istället för att nyttjas. Hoppas min reflektion är fel och utan grunder...

...är bra markatta, betydligt mycket mer än bra som kan låta så "svensk-lagom".
Jag har stor respekt för allt du skriver och önskar dig verkligen allt gott.
Hur du behandlades i veckan fick mig bli förbannad och hade jag funnits intill hade jag förmodligen gått i verbal strid för din skull.
Häftig känsla kunna få en form av samhörighet med en grupp så spridda människor som vi är här inne. Alla i sitt och fullständigt okända men ändå närmst i så väsentliga delar.

Du är bra markatta! Lyfter hatten för dig!

Kram

MissK, gör ont i mig när du skriver att ditt för tillfället låga självförtroende får dig hålla dig borta från skrivandet här.
Just här har vi alla plats, ibland blir det många ord om bagateller och ibland få ord om alltet. Allt har plats, när som helst och hur som helst!
Vi behöver dina ord och tankar, jag behöver dem oavsett om de är riktade till mig eller om de bara är dina egna funderingar.
Allt tillför och alla hjälper andra och framför allt sig själva just genom skrivandet utan prestationstankar.

Nya rutiner
Ja, det är svårt!
Som markatta så väl framför så är lite tvångsmetoden ibland nödvändigt för bryta negativa trender. Ju egentöigen därför vi alla är här och öser ur oss av smått och stort. Vi behöver förändring eller kämparxmed att behålla en.

Kämpa vidare och om du inte vill eller kanskriva här så är papper och penna ett bra alternativ.
Mycket av det jag skrev för ett halvt år sen, det som inte kunde skrivas ner här, det har eldats eller kastats. Så många nya såna papper finns inte för mig just nu, det är ett gott tecken för mig.

Kram på dig

Tack för orden i min tråd. Jag skriver inte så många kommentarer i andras trådar men jag läser och följer er. Kämpa på du med!
Kram

...kommer vännen!

Förändringen tycker jag mig redan läsa i dina rader.
Jag har ingen kuratorutbildning så ska väl passa mina ord men jagchar svårt tro att veckorna mellan samtalen skulle vara menade att använda till forcerad dramatik.
Allt har sin tid!
Du är medveten och gör det du måste under den tid du har.
Gå dit och prata om allt och inget, det är en del i förändringsprocessen du är i, så ser jag det.

Hitta tillfällen?
Boka?
Planera?
Lita på att tillfället kommer?
Det valet kan du bara göra själv.
I mitt nu känner jag att det sämsta jag kan göra vore att boka tid och utrymme för just samtal...men gudarna vet mitt behov av just några ord då och då.

Jag har för längesen tappat räkningen över alla gånger jag tänkt att "nu måste vi prata igenom just detta". Det där " just detta" skiftar och jag ser ju att det inte skulle göra någon skillnad om jag "tar tag". Jag tog tag en gång och det höll sluta med förskräckelse. Det enda jag kan göra är att välja vara kvar eller lämna.
Den stora förändringen har ju kommit eftersom mon make fortfarande hållit sig nykter sen slutet av januari, resten tar tid. Tid jag ibland känner är olidligt lång och smärtsam.
Hade han valt dricka vidare hade jag däremot använt den tiden och energin på något annat!
Så ser det ut för mig nu. I höstas var det helt annorlunda. Förändringen kom och är i process, ibland känns det som det står still men livet gör ju aldrig det, vi trampar vidare, man ska passa sig för inte trampa för djupa gropar som kan vara svåra komma ur. Ibland är det nyttigt inte hasta, för hinna känna in vägval.

Kram och ta vara på även denna kväll på ditt sätt. Då blir det bra för dig och dina barn.

på ett AA-möte häromdagen, eller ja, vi var bara 3 alkisar av över 20 st. Resten var narkomaner.

Jag vill med en gång säga att jag definitivt inte har något mot narkomaner !!! Drogfria så är de lika fina människor som alla andra och i botten har vi samma sjukdom. MEN....deras beteende skiljer sig så drastiskt mot vårat, vi som "bara" är alkisar, så ett möte känns bara fel för mig. Jag har ett behov av att identifiera mig med andra alkoholister så att jag kan se att jag inte är ensam med mina sjuka saker. Man kan se samma sak här på forumet att många säger att det är så skönt att se att jag inte är ensam.

Jag har som vanlig "normal" alkoholist växt in i sjukdomen under en avsevärt lång tid, om jag inte använt andra stimulantia så är tiden för tillnyktring UNGEFÄR vid en tidpunkt runt 40 års ålder för kvinnor och 50 för män. Naturligtvis finns det varianter men det är en rätt vanlig tidsrymd för att nå sin botten. Narkomaner dundrar in i beroendet väldigt tidigt och då många gånger genom en uppväxt i en dysfunktionell familj som soc har struntat i. Första fyllan vid 12-13 års ålder är mer vanlig än man kan tro. Sen vet inte jag om det är så att den unga hjärnan snabbare anpassar sig till kicken så den fortare kräver starkare grejer. De unga jag träffat hade ett utvecklat drogberoende vid fyllda 15. Moppekort fanns liksom inte på kartan. När hela barndomen tas ifrån dem så man inte får lära sig de mest elementära sociala, ekonomiska regler eller egen kroppsvård så pratar vi inte alls samma liv och erfarenheter. Laga mat ?? Hur gör man det ??

Återigen : Jag ser INTE ner på dessa människor och jag kan än idag bli upprörd över hur vidriga förhållanden många barn får växa upp i. Tillåts växa upp i !! De har aldrig fått en rimlig chans att lära sig bädda sängen, att duscha åtminstone en gång om dan, att sköta sin egen ekonomi.Kriminalitet blir vardagsmat för att få in pengar till drogerna.

Dessa barn och ungdomar behöver träffa andra som varit med om samma sak. Vi gamla alkisar kan inte erbjuda dem det.

Jag vet att en del tunga, äldre, narkomaner tycker om AA för att det är så mycket lugnare där, mer sinnesro. Det är helt ok men när de blir i majoritet så tappar jag min identifikation.

Jag vet också att jag med flera gamla vanliga alkoholister är i klar minoritet numer, blandmissbrukarna tar över. En sorglig utveckling kan jag tycka för hur det än är så är alkoholen "lättare" att bli av med än piller eller narkotika. Att se en narkoman gå ur en drogabstinens gör att en vanlig bakfylla känns som en semesterresa. Hade jag inte tackat nej till de piller som de okunniga psykologerna en gång erbjöd mig så hade jag absolut platsat på ett NA-möte. Om jag alls hade överlevt.

Jag har ett par andra möten jag kan gå på där AA-folket är i majoritet, än så länge, men de ligger lite illa i tid för min del. Men de dög ju åt mig i början av min nykterhet så då måste de ju duga nu också :-))

Jag har så många gånger provat att hitta tillfällen att prata med honom; skrivit brev som han inte läst, försökt med bilturer, föreslagit promenader och avsatt en kväll för att laga middag tillsammans och prata- då han valde att lämna hemmet för han orkade inte prata utan drog till sin hemby istället..Detta för 4 veckor sedan...... Jag hittar nig aldrig något bra tillfälle.

Tack Markatta för dina reflektioner. Jag är nog lite rädd att få "skäll"- men jag vet ju att han inte skäller på mig. Han är ju professionell och bra.....Allt detta handlar ju bara om mig.

det är ju inte för kuratorns skull som du gör det här, eller hur? Det är inte en läxa som du måste göra annars kommer du få skäll. Det är ditt liv och kuratorn finns där som stöd för dig. Prata med honom så kanske ni kan reda ut vad det är som har hindrat dig och vad som skulle underlätta. Har han erfarenhet av missbruk så kommer han att förstå och vilja hjälpa dig vidare.

Angående att du inte hittar ett tillfälle till att prata med sambon så kanske du aktivt behöver skapa ett sådant tillfälle, d.v.s. bestämma tid och plats med honom så att du vet att ni båda har avsatt tid och inte kommer att bli störda. Utifrån situationer tidigare då ni har kunnat ha bra samtal, vissa föredrar att ta allvarliga snack under en promenad, andra över en fika. Var aktiv om det ska bli av!

Bra att du kommit igång med träningen. Desto fler bra saker du gör för dig själv så ju lättare kommer det bli att fatta beslut för ditt eget bästa då du bygger upp din självkänsla på fler plan.

Kram

Kan ni inte göra roliga saker tillsammans med andra? Tänker att det är bra att få in det i vardagen redan nu så det inte blir som förut när han gick hemma. Visst var det du som skrev att du gillar att dansa? Kanske något ni kan göra tillsammans.

Förstår att du är orolig för tiden som kommer när praktiken är över. Har ni pratat om det? Han kanske har en plan för hur han ska sysselsätta sig och för att inte bli deppig igen, som man så lätt blir utan sysselsättning. Själv tycker jag det är superviktigt att hålla på rutiner och har börjat planera nu inför sommaren då min praktik tar slut. Jag måste försöka hålla stenhårt på det jag har, gå upp i tid med hunden och springa, träffa vänner, fasta träningstider, skriva o.s.v. för jag vet med mig att jag har lätt att hamna i en depressionsspiral annars. Utan ett arbete flyter dagarna så lätt ihop, grått och diffust och jag har många gånger känt som att när jag inte har ett arbete så deltar jag varken i samhället eller är aktiv i mitt eget liv och jag måste nog vara medveten om att det har varit så förr, för att kunna jobba preventivt för att nu kunna göra annorlunda. Blev mer råd till honom nu, sorry, ville mest få fram att jag fattar varför du känner en oro men kanske kan ett bra samtal med sambon stilla lite av den.

Angående ditt skrivande och självförtroendet så behöver du absolut inte känna att du måste prestera här. Läs runt i trådarna så får du se hur olika det ser ut. Ibland behöver någon bara få ur sig frustration, skriva av sig, ibland söker någon tröst, stöd eller svar, vissa skriver på mobilen med språkliga missar, en del skriver bara i sin egen tråd, andra svarar bara andra och allt detta är OK. Man behöver olika saker vid olika tidpunkter.

Känns det bra så skriv! Om inte här så skriv i word eller på papper.

Kramar!

Det närmar sig tisdag och då jag ska träffa kuratorn igen. Då jag skulle gjort nåt åt min situation. Gud jag känner mig så pressad och jag har panik över att göra detta just nu.... Det är mycket för barnen i skolan inför betyg och skolavslutning. Hittar heller aldrig ett tillfälle att framföra min önskan till sambon- alltid nåt annat som går före eller oxå har vi främmande osv.
Jag lever mitt liv, känner mig som ensamstående och har slutat engagera mig i honom. Han engagerar sig inte i mig heller- känns tomt och sorgligt men är egentiligen ingenting nytt från hans sida enl mina känslor.
Min situation är ohållbar, det vet jag- men just nu....vet inte om jag vill vända barnens värld upp och ner innan examen. Jag vet att jag skjuter detta framför mig och att jag samtidigt behöver lite press på mig, men..,,
Är det nån som förstår mig?
Mitt i allt elände känner jag mig ändå ok, jag engagerar mig i barnens fotbollsträningar och matcher och har kommit igång med egen träning igen, vilket känns skönt.

Ska fundera över helgen

...blev det bra igen. Först superkass sen ok sen en fullständigt oförståerlig tjurighet sen kom en tredje person och då passade jag på. "Tjuvade" till mig av tillfället genom att prata och han vände och mjuknade. Herre Gud, som han håller på, hur orkar karln hålla igång all otrevlighet? på det negativa kontot fattas inga svårigheter att ittrycka sina känslor!

Njuter just nu det goda så uppkom och som jag naglar fast mig vid så länge han håller det uppe. Jag ser, märker och hör ju att han mår bra av det positiva mellan oss. Varför i h---vet gror han in i bitterhet pch elakhet mot mig? Vad ska jag straffas för?
Vi somnade som små ihoprullade garnnystan igår, såååå underbart, sånt räcker för mig under ökenvandringen. Bara någon gång då och då, ja, under förutsättning att stegen är på väg ur öknen såklart. I detta fallet kanske liknelsen skulle vara mer passande från det blöta till det torra ;)

Kram på er alla kloka