Senaste kommentarerna i forumet

Jag vet ju hur det är att vara i berg-och-dalbanan, men du har ju mer positiva stunder emellan med maken! Men jag förstår attd et är tufft. Var rädd om dig, du är viktigast!
Du har gjort så mycket, men det får inte dra ner dig!
Kramar

förklaringen till tystnaden är att forumet är stängt för nya användare OM de inte skriver till info@alkoholhjalpen.se och ber om att få vara med. Först var anledningen att forumet skulle byggas om och nu att det är pengabrist pga "omstrukturering" på FHI. Personligen tycker jag att det visar på sällsynt råhet mot alla de som behöver detta forum.

Men det är kanon att du "puttrar" på och skriver om hur det går för dig och förhoppningsvis är det fler här som kommer att stötta dig. Att bejaka och återupptäcka sina egna känslor är både befriande men även stundtals skrämmande. Men det blir bättre med tiden, jag själv hade nog inte tillgång till hela mitt känsloregister förrän efter över ett år in i nykterheten.

Men det funkar även om det känns jobbigt ibland !

Och iväll när jag somnar ska jag lägga min femte nyktra dag på huvudkudden. Arbetar både idag och ikväll så löftet kommer inte att bli alltför svårt att hålla. Dricker (än så länge) inte när jag arbetar. Tack Adde för din kommentar och för att du finns. Det är så tyst och stilla här på forumet att jag undrar om det har hänt något? Är det något jag borde veta? Är vi hackade? Förhoppningsvis beror tystnaden på att alla är alltför upptagna med sina nya vita liv och inte har tid att uppdatera sina trådar.

Nåväl, jag puttrar på. I början av den här tråden finns en länk till en kort föreläsning som jag tycker är mycket givande. Den handlar bland annat om betydelsen av att våga vara sårbar. Jag tänker att för att kunna vara sårbar måste jag ju först veta vad jag själv känner. När jag dricker förlorar jag helt kontakt med det och det enda som återstår nästa dag är ångest och skam.

Ha en underbar dag

Grodan

...är jag väldigt nära att lämna.
Märker att nedturerna gör mig mer illa än jag orkar bära.
Eller, distansen blir större för var dal och där är vi nu.
Saker blir inte som han önskar och det drar ner honom såklart.
Frågar jag hur han mår får jag svaret "som vanligt", vad han gör "inget särskilt", haft en bra dag "vanlig dag".
Han frågar aldrig hur jag har det, vad jag gör, hur det går på jobbet, han vet inte var jag bor just nu.
Jag har slutat berätta så samtalen blir korta och enkelriktade.
Vi har inte pratat på flera dygn och idag ringde jag och efter 3 min blev det tyst. Han säger kallt att det blir konstigt tyst och menade att vi har inget att prata om... Självklart! Intresset från hans sida är ju noll!!!!

Jag har ont i magen men det går inte ut över något eller någon annan. Jobbet funkar perfekt och familjen också. Kanske är han avundsjuk? Kanske bara en ovanligt komplicerad och sjuk, numer alkoholist utan alkohol i blodet. Beteendet är detsamma...otäckt inte veta vad som är sjukdom och person.
Men, jag lever vidare som innan, han hamnar längre och längre bort, helt av sig själv. Mot min vilja-därför magont just nu!

Han är fortfarande full av lögner och falskhet! Hur kan man orka visa så olika sidor beroende på var man är?

Snart åker jag hem över en natt. Kör nog alla mil till oasen för andas fri och oförorenad luft!

Kram på er

och jag känner med dig Flygcert. Försöker komma på smarta saker att skriva men jag tror det mesta har sagts, många gånger. Hade du varit en vän i min närhet så skulle jag åka hem till dig nu med chips, läsk och en massa filmer. Jag skulle sitta där med dig i soffan, pausa filmen om du ville prata, annars bara avverka film efter film tills du somnar. Jag skulle låta dig sova och hjälpa dig med barnen på morgonen.

Det där med att "det är svårt att transportera runt de tankarna i kroppen när hjärtat konstant slår som efter värsta träningspasset" är viktigt att komma ihåg. Det går inte att fatta vettiga beslut när man är mitt uppe i en ångestreaktion. När du känner så, så försök att bara fokusera på att andas, hitta något lugn. För att underlätta att andas med magen och inte med bröstet kan det hjälpa att ligga på mage. Lägg dig på mage och stäng munnen, andas genom näsan och känn efter så att du andas med magen, räkna andetagen upp till 10, börja sedan om.

Jag har känt som du, trodde aldrig det skulle bli bättre men det blev det.Ibland tar det jävligt lång tid men det kan faktiskt bli bättre, tro mig. När man tänker en tanke flera gånger så bildas det faktiska, fysiska spår i hjärnan. Det betyder att om du tänker en tanke som t.ex. "jag är värdelös" eller "det är lika bra att jag dör" upprepade gånger så kommer det bli lättare att hamna i sådana tankar igen. Det positiva är att det går att ändra på de här spåren genom att styra in sig på andra tankar, t.ex. att "det är jobbigt nu men det kommer att passera". Försök minnas någon gång som det varit jobbigt men det har blivit bättre, om än bara lite. Jag är säker på att du varit med om det många gånger.

Du kommer att klara det här. Fortsätt ta all hjälp du kan få bara.

Kramar

ok att låta kroppen få vila :-)) Och att äta riktig mat är en också en fördel !
En dag i taget !!

Idag är det min fjärde nyktra dag. Blev litet belöningssugen tidigare idag när jag tyckte att jag avslutat ett väl genomfört arbete. Det vanliga är då att jag brukar ge mig själv den belöningen och sedan kan det ta flera dagar upp till en vecka innan jag repat mig från min belöning. Sedan dröjer det inte länge förrän det är dags för nästa osv. Belönade mig med att köpa hem litet extra god mat.

Är trött idag eftersom jag sov för få timmar inatt. Trötthet är också en riskfaktor men jag har tagit min antabus så det blir inget med det. Just nu känner jag bara äckel när jag tänker på alkohol oh framförallt konsekvenserna av den ädla drycken. Tror jag ska tillåta mig att vara trött, inte göra något mer idag utan krypa upp i soffan ganska snart och sedan somna tidigt ikväll.

En pömsig Groda.

alla mail och sms så du kan visa upp vid en senare polisanmälan. Finns det hot i dem nu så ska du polisanmäla redan nu, han kommer bara att öka sitt sjuka beteende och risken att det slår över helt är stor.

Du ska vara väldigt rädd om dig och vårda dig och ditt mående.

Kram !!

Puls på 432 och knappt andningsbar... Ja, mail och sms och samtal fortsätter i strid ström. Jag ska nämligen straffas för att jag inte vill vara med honom. Ja, så sa han, rakt ut.
Alla tankar väller upp "det kan inte bara vara alkoholisten som gör detta", "är han galen", "varför var han så snäll förra veckan innan allt detta" osv osv, och jag försöker att stoppa mig och tänka "han har haft någon annan under tiden vi var tillsammans, han har utfört fysiskt och psykiskt våld mot mig - jag vill inte leva med honom"... och det är svårt att transportera runt de tankarna i kroppen när hjärtat konstant slår som efter värsta träningspasset.

Jag vill inte leva med honom för att allt han gjort mot mig har dödat min kärlek, oavsett vad han säger nu. Och ilskan kommer alltid tillbaka. Jag Måste Komma Ihåg Detta!!!

i vardagen efter långhelg med mycket program. Funderar mycket på att trappa ner mitt skrivande och mitt varande här på forumet. Livet i verkligheten - det som faktiskt är min verklighet - inrymmer så mycket nu och tiden vill inte räcka till. Skriver detta för att ingen ska behöva fundera om min aktivitet här blir lägre. Vi får se... jag har haft den intentionen tidigare men dras tillbaka. Forumet och "samvaron" här har betytt så mycket för mig. Det visar sig.

Till er alla som eventuellt läser - ta hand om dig och om det liv du äger! / mt

I och med att du blev medlemi april i fjol?
Du skall se att det kommer gå bra, ta en dag i taget och ha inte för stora krav i början.
Det är en kamp men det är bara du som kan göra jobbet.
Lycka till!
/A

är du ny här? Det skrivs att inga nya kan komma in på forumet, men jag hoppas det är fel.
Eller har du varit med tidigare? Hur som helst, välkommen, spring så fort du kan ifrån alkoholen är min spontana tanke:-)
Fenix

efter en intensiv långhelg som inrymt samvaro med alla barn och barnbarn i olika konstellationer. Även en ensamstående släkting deltog på fredagen och var så glad över att vara inbjuden... Tänk att så lite kan betyda så mycket. Jag är rörd och berörd... och många starka känslor ligger nära. Nu är det mannen och jag - och katterna som är nöjda över att lugnet är återställt. / mt

välja nykterheten borde vara det normala i samhället och inte tvärtom. Men jag tycker mig se en förändring hos folk att det är mer accepterat att inte dricka idag än tidigare. Valet är ju mitt så andra ska ju egentligen skita totalt i det men ofta är det de som själva dricker för mycket som är lite väl på för att det ska kännas bekvämt, en spegelbild av mig själv när jag drack.

Fortsätt söka livet !

Väljer livet idag :-)

Man skall inte behöva bli kallad sådana ord, Askungen, och särskilt inte från den man älskar och kallar sin bästa vän.

Jag tror att det är dags att sätta stopp genom att ställa ditt ultimatum, men självklart måste du själv känna dig stark nog för att visa honom brevet.

Ett litet råd till: se till att han läser brevet direkt, medan du ser på. Vår vän Framtidsdrömmar hamnade i en konstig situation där han aldrig läste brevet och då har han fortfarande makten att göra som han vill. Du skall ta kommandot nu, och då måste han läsa brevet.

Kram, och lycka till!
/H.

Igår på eftermiddagen skulle jag först på en invigning hos en vännina. Det visade sig att invigningen hade blivit framflyttad och jag hade missat den informationen. Så jag gick hem till min väninna. Hon satt och drack rödvin på blanka eftermiddagen, ursäktade med att hon höll på med bokföringen som är så fruktansvärt tråkig (Har ni hört den förr?). Det stod öl och vinflaskor litet överallt och det luktade gammal fylla. Det var en röra som inte kom sig av en enda festkväll, detta har hon och hennes man jobbat länge på. Jag sa inget om det utan bad om kaffe och vi hade ett långt och trevligt samtal. Insåg att jag saknar mina vänner oavsett om dom är nyktra eller berusade. Har isolerat mig väldigt de senaste åren. Därefter åkte jag i väg och träffade några gamla och nya vänner, tanken var att vi som alla var singlar efter förfesten skulle gå ut sondera terrängen. Det blev inte så. Vi hade det så trevligt så vi stannade hemma och fortsatte att samtala om barn, män, relationer gamla föräldrar och döden, dvs. livet - mycket givande. Jag hade med mig en flaska vin till värdinnan och en flaska alkoholfritt Natureo (vit) till mig. När värdinnan ville hälla upp ett glas vitt till mig sa jag bara att jag helst tog mitt eget. Har aldrig druckit Natureos vita vin förut, men det var gott! Blev så glad! Det innebär ju att jag inte ens behöver avstå från ett glas vin en varm sommarkväll eller på kvällskvisten osv. Jag är ju nästan bortsett från några promillen NORMAL. Kvällen löpte på och vi hade det mycket trevligt, ingen blev dräggfull. När det blev dags att åka hem erbjöd jag mig att skjutsa några av dem - dumt kanske? Jag blev ju då tvingad att berätta att jag druckit alkoholfritt. Plötsligt kände jag mig som en förädare. Har funderat några varv på det här och kommit fram till att jag förmodligen skulle ha varit en förädare hur jag än gjort men, jag tror också att människor vänjer sig. Om vi fortsätter att träffas så kommer deras önskan att dricka vara större än att hålla igen bara för att jag inte gör det - det löser sig. Måste faktiskt respektera att jag är för blyg för att basunera ut för ett helt sällskap att jag minsann tänker dricka alkoholfritt - då stannar jag hellre hemma. Jag gjorde det på det sätt jag kan och jag tänker vara stolt över det.

Även denna dag tänker jag vara nykter

En hoppfull Groda

Det känns skönt att få svar på allt man har inom sig, för som sagt, vi är ju inte ensamma. Vi delar/har delat mer eller mindre samma situation.

Jag känner igen det där med att "fira med ett glas" eller "ta ett glas vin till maten tillsammans" och jag känner precis som du gjorde mt. Jag mår dåligt vid tanken på alkohol. Jag vill INTE dricka ihop med honom. Jag vill inte dricka alls. Det har till och med gått över till att jag far illa av att se andra människor påverkade av alkohol, fulla.
Men det hjälper inte med att jag säger nej till vin, till min sambo. "Då dricker jag väl själv då" blir svaret.

I vårt fall har det gått väldigt långt. Ingenting verkar kunna stoppa min sambo. Han ljuger om det mesta för att komma undan med sitt missbruk. Han till och med "stjäl" barnens sparpengar, för att kunna smyga. Vilket resulterar i att jag/vi aldrig kan ha några kontanter hemma.
Konfronterar jag honom, får jag så mycket skit. Jag får höra att jag inte duger, vilken dålig mamma jag är, att jag är en h*ra, f*tta osv.
Jag orkar helt enkelt inte. Min bästa vän har förvandlats till ett monster och mitt enda hopp är att jag kanske får tillbaka honom om han börjar med antabus och samtal. Att han slutar helt, för all framtid. Annars finns det inget hopp. Jag har verkligen fått nog.

Han har inte fått brevet ännu. Han jobbar just nu. Och jag har funderat så mycket på om jag verkligen kan genomföra detta nu. Mina ultimatum. Det enda svaret jag får inom mig är: Jag måste det! Det är min enda chans till en trygg och lycklig tillvaro, för mig och barnen. Jag måste!

På återseende! Kramar!

Tack för påminnelsen, Adde. Ha en bra dag, det ska jag. Förutsättningarna finns. Solen skiner, jag vaknar också pigg och fräsch (nåja' inte bakis i alla fall.) alla möjligheter är öppna.

mornar fylls jag av sån tacksamhet när jag vaknar och finner att min kropp är precis som en kropp i min ålder ska vara. Rummet snurrar inte, jag mår inte illa, jag tycker det är så ljuvligt med fågelsången att jag slänger upp fönster och dörrar så jag ska kunna höra och ta in all livsglädje som spirar i naturen när jag äter min frukost. Jag skänker en tanke till de som är på Gotlandskonventet och kan känna deras skratt och glädje under hotellfrukosten genom rymden. Än har de några spännande timmar kvar innan båtresan hem, en resa som är fylld med tankar och glädje, så har det iaf varit för mig.

I boken "Var morgon ny" står det under dagens datum :
"Varje dag kan vi göra framsteg. -Vi kan själva välja hur vi vill bete oss i varje enskilt fall. Vi bör lyssna på vår inre röst, vårt samvete. Om vi väljer rätt kommer vi att bete oss på ett sätt som är till glädje och nytta både för oss själva och för vår våra närmaste."

Det är långtifrån ofta jag läser i den men just idag har en vän lagt upp den på nätet och den texten passade mig perfekt idag.

Jag har ett val idag om hur min tid ska se ut just nu och de kommande dagarna, lätt att glömma när jag självömkar men valet finns alltid där hur jag än gör och handskas med mig själv.

Med den erfarenheten som jag fått de sista 2 åren så har mitt liv blivit ännu bättre fast det var svart ett tag. Då ville jag inte göra valen som ledde mig framåt utan stannade kvar och mådde dåligt, jag hoppas jag lärt mig tillräckligt för att inte göra om det.

Hur det än är i livet så är varje dag utan sinnesförändrande medel en ren seger och det stärker min självkänsla sakta men säkert.

Idag väljer jag att inte dricka.

precis så är det! Både med medberoende och med missbruk.
Jag lämnade, som Lelas, och det blev vändpunkten - den första - men också därefter var det en lång tid fylld av önskemål om att dricka vid speciella tillfällen. Jag accepterade det vid två tillfällen och såg att det inte funkade, sen insåg jag det, att det inte fungerar (tack forumet!) och hade kraften att säga nej! Konkret lät det: "Men ibland vill jag fira med dig med ett glas bubbel"; "Vi måste ju kunna få ett glas vin till middagen när... (olika alternativ)". Mitt svar var (tjurigt men bestämt) "Nej! Det är inte trevligt för mig längre". Det var tröttsamt, det minns jag tydligt. Han fick en speciell gnällig röst minns jag också.

Jag har lärt mig, här främst genom att läsa på missbrukarsidorna, hur starkt suget är när det sätter in och att då tjatar "missbrukaren" i huvudet på alkholisten och att den rösten är stark, stark, stark. Jag tror inte... nej jag är för min del säker på att det inte lönar sig (inte alls) att gå in i förhandling med den rösten, det gäller bara hitta ett svar som är rätt för en själv. För mig blev svaret enkelt för det vara så det var - ingenting med alkohol var trevligt längre "jag får bara ont i magen" minns jag nu att jag brukade tillägga. Och sen absolut ingen vidare diskussion!

Fortsätt skriva här och sök gärna annat stöd också. Al-anon om det finns på din ort. Samtalsstöd hos beroendeenhet, diakon eller annan.
Vi behöver varandra, som stöd och för att dela och känna igen våra erfarenheter. Det är en oerhörd kraft i det!

Styrkekramar! / mt

att höra av dig! Det helt naturligt att det går upp och det går ner och lika naturligt att det tar tid. Under den tiden ska du inte fatta stora beslut överhuvudtaget, det räcker att du lever, bor och tar hand om dig och barnen. Det är bra att du kan beskriva och se hur det går till; först välvilja och omsorg och sen ilskan, hoten, ultimatum och allt det där vanliga... Så bra att du blir påmind om att inte tänka positivt när ex:et (och hans familj) får dig att tvivla på dina egna upplevelser, det som har varit din verklighet. Håll kvar den samtalskontakten. Det är du som äger rätten till din upplevelse och det är du som bestämmer hur du vill leva ditt liv.

Läs fredagens Carina Bång: http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/05/ta-kontrollen.html

Styrkekramar och uthållighet! / mt

Hej Askungen! Välkommen tillbaka! :)

Du skriver "Men jag fungerar väl som de flesta medberoende." och precis så är det ju. Vi är likadana i vårt medberoende, trots att vi tror att vi är ensamma om att känna som vi gör. Själv tyckte jag att det fanns en lättnad i att lära mig mer om medberoende, för det lättar liksom på skuldbördan. Jag är fast i ett mönster som jag själv inte styr över, och reagerar som alla andra i samma situation. Jag hade inte kunnat göra på något annat sätt under resans gång, och därför behöver jag inte heller känna någon skuld. Så, håll fast vid den tanken!

Jag tror att det är jättebra att skriva ner tankarna i brevform. Det gjorde jag också vid en tidpunkt när jag insåg att jag aldrig skulle nå fram till maken, eftersom han alltid var onykter när jag kände allt det där som jag behövde få ur mig. Ett brev blir ju ett sätt att formulera tankarna medan man kan och behöver, och samtidigt ett sätt för alkoholisten att läsa när h*n kan och vill (?).

Om jag får ge dig ett råd i det här läget, så är det att tänka igenom väldigt noga innan du ger honom brevet var dina gränser går. Du har redan börjat med det, för du vill att han söker hjälp och återgår till Antabusen. Men, vad innebär det då, rent konkret? När skall han ha sökt hjälp för att det skall räknas? Vilken typ av hjälp? Samma läkare eller någon annan hjälp?

Och motsatsen: när kan du konkret säga till dig själv att din man bryter mot ditt ultimatum? När har han valt att "fortsätta dricka"? Om han går med på att söka hjälp och du stannar, vad gör du då om han tar ett återfall? Räknas det som att han bryter mot dealen?

Och en tredje aspekt: om du blir tvungen att göra allvar av ditt hot att lämna - hur går du tillväga då? Vart tar du vägen? Till din mamma? Vad tar du med dig? Hur länge kan du stanna där? Vad behöver barnen ha med sig? Hur blir vardagen för dig och dem, rent praktiskt?

Jag vet, av erfarenhet, att sådana här tankar är fruktansvärt jobbiga. Men, det var det sättet att tänka som räddade mig (och maken, tillsammans) ur vår mardröm. Hade jag inte blivit ställd inför den här typen av frågor så hade jag inte klarat av att lämna, och det var att jag lämnade som blev vår gemensamma vändpunkt.

Så, att lämna efter att ha ställt ett ultimatum måste inte innebära att man aldrig kommer leva ihop igen. Det kan gå att vända till något bra. Jag och min man är levande bevis på det.

Och en sista tanke just nu: när du har bestämt dig för var dina gränser går, och om din man - Gud förbjude! - bryter mot ditt ultimatum, så MÅSTE du genomföra din plan. Det är jätteviktigt, för annars kommer dina ord "fortsätt att dricka, men gör det då utan oss. Vi orkar inte stå bredvid längre" att blir lika innehållslösa som hans "Jag kan ju dricka ibland, vid speciella tillfällen" och "jag kan ju dricka på helgerna". Det är det vi gör mot varandra, beroende och medberoende, vi gör våra ord tomma. Alltså måste vi visa vad vi menar med handling.

Jag hoppas att du får lite sömn, var rädd om dig. Kram!
/H.

PS. Jag har också gråtit vid skärmen med forumet öppet, många gånger.

Åh, gumman, så skönt att höra av dig!

Du skriver "Ja, vad ska jag säga - du har så rätt Lelas: jag borde veta, jag borde ha förstått, jag borde ha lärt mig osv osv osv, men jag har ju inte det, vissa dagar vill jag tillägga."

Du sätter verkligen fingret på något viktigt med de där sista orden. "Vissa dagar". Det är så det är ju, det går upp och ner, hit och dit, fram och tillbaka. Ibland funkar man bra, och ibland inte. Ibland kan man tänka klart, och ibland inte.

Du har lärt dig. Det är bara det att det tar tid för den lärdomen att märkas varje dag, och inte bara vissa dagar. Det kommer. Ett litet steg i taget.

Det låter som att du har bra samtalskontakter, tycker jag. Det är jätteviktigt, och därför känns det betryggande att du har tillgång till bra hjälp.

Precis som din kontakt säger så måste du ju inte ta din exsambo i försvar, du måste inte tänka bra tankar om honom. Men vet du... Att du vill tänka positiva tankar om honom bevisar bara en sak i all den här röran: det är DU som är den sunda, fungerande människan.

Kram vännen, jag hoppas att du får lite sömn.
/H.

Tänker på dig! Kram!!