Senaste kommentarerna i forumet

nära din botten... Läs det flygcert skrivit - hon har alldeles nyligen gått igenom detsamma. Om du lämnar nu behöver det inte betyda för alltid, det är att rädda dig själv här och nu!

Det är också hans möjlighet (jo!) att möta och konfronteras med verkligheten. Det kan vara hans chans och hans räddning.

Har du någonstans att ta vägen och ta barnen med?
Kontakta någon, senast imorgon, att prata med!

Kramar - du finns i mina tankar! / mt

ut mej själv på kartan... Men det kan inte hjälpas.

Läste i dagens GP om fylleslagen på Chalmers och fick en stor klump i magen. Dottern siktar på att ta sej in på just den skolan, och med alkoholism från två håll i generna verkar inte det vara en lämplig plats. En död och en drunkningsolycka inom ett halvår. Fester i skolans lokaler som det verkar 24 timmar om dygnet, veckans slla dagar, väktare som får se både spyor och sovande ungdomar både här och där flera gånger i veckan när de åker ut på larm till skolan. Är det ett lämpligt lärande för livet???

Börjar i och för sig förstå varför vi är så många här då... eller nåt ... :-(

du sammanfattar din erfarenhet!
Kram Go´natt och sov gott! / mt

Först och främst:
TACK! Jag vet inte vad jag skulle göra utan er❤
Som sagt, spårade ur fullständigt. Det kändes som om marken öppnade sig och drog ner mig i ett djupt svart hål, fick ingen luft. Mitt uppe i något helt annat hör jag mig själv säga: jag orkar inte längre, jag orkar inte längre. Du måste sluta dricka på det här sättet. Jag går sönder, du mår sämre och sämre och barnen kan inte göra annat än att se på. Nu är det bra- nu räcker det. Du får göra något åt din situation annars klarar jag inte mer.
Vad fan menar du? Ställer du ultimatum nu också( sippandes på en öl)
Kalla det vad du vill sa jag- så är det.
Nu vet jag inte vad som händer men so be it- jag orkar inte.
Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden för nu känns det som om jag tappat allt mod och allt förstånd...

Hoppas så innerligt att du haft en bra helg. Blev så orolig för dig förra veckan!

Kramar till dig min vän

Mina barn är snart 2 och 4 drygt.

Som du redan vet, som alla vet och känner, så skulle det vara bäst om du och barnens pappa levde ihop hela livet; lyckliga och nöjda... Men nu är ni inte det och då tror inte jag att någon ålder är bättre eller sämre: det du kan vinna på att stanna kommer ta ut det du förlorar på att stanna. Det låter som du fått nog, oavsett om ni skulle kunna hitta tillbaka till varandra igen eller inte, så har du ju fått nog just nu - då är det ju faktiskt inte möjligt att "bita ihop" och stanna - du kommer bli allt mer bitter, ledsen, knäckt osv. Barnen vet förmodligen mer än ni tror, de beter sig säkert på ett sätt som du inte ser i ditt medberoende: jag har hört på Al-Anon, och efter att läst mer, fått veta mer, så ser jag på bekantas 11-åring, mina barn osv - de är redan påverkade... När jag kommit ifrån det så ser jag hur den stora flickan säger "rätt saker" när pappa är med, när jag tänker på situationer innan vi separerade, saker jag hör av gemensamma bekanta.

Men det finns hjälp att få!! Jag försöker känna styrka idag i att jag visar mina barn att ingen får stå och hota mig, skrika att han hatar mig, sucka när jag eller barnen pratar osv. Däremot så var han aldrig full inför barnen, om än okontaktbar pga bakfylla, sov hela dagen på helgen, åkte ofta iväg helt plötsligt utan att säga vart han skulle - om han blev trött/arg/ledsen på mig...

Jag har diskuterat med Sorgsen om att jag inte vill bli den där bittra ensamstående som önskar att alla ska "lämna sina hemska män, för det gjorde minsann jag...", så jag försöker väga mina ord noga - jag vill inte pressa dig åt något håll - allt måste vara ditt beslut. Däremot känner jag väl igen din panik, tankarna som bara viner, ångesten över allt och över barnen, för jag har så nyligen befunnit mig i det.
Som sagt: du behöver inte bestämma dig idag, en dag i taget! Allt löser sig! Lelas har berättat för mig om när man är på väg att träffa botten, det är sååå långt upp till vattenytan, allt känns svart, men du är så nära botten - snart sparkar du ifrån, åt ett håll eller annat, och då är du på väg mot den glittrande ytan, för mig kändes den många gånger som om jag var mitt ute under Arktis: det fanns ingen yta, för där var det stopp, och om jag skulle komma igenom så fanns det knappt hopp om jag kom upp där alldeles själv...
Jag är just nu säker i mitt beslut att jag aldrig ska gå tillbaka till honom, men det behöver ju inte vara ditt beslut om det gör dig osäker.

Jag kände många gånger att om jag skulle lämna så var jag tvungen att ha allt så utstakat och planerat: vart skulle jag ta vägen, vad skulle jag säga, hur skulle vi göra med barnen, skulle jag lämna för alltid eller för en period osv, men sedan lämnade jag och ingenting var klart - det var bara att det öppnade sig en möjlighet och jag tog chansen (det viktigaste var att jag fick med barnen).
För mig tog kärleken slut. Sambon sa flera gånger att personer på AA sa att "det kan ta 15 år innan man hittat sig själv igen" - men jag hade fått nog av ilska, utbrott, hot, skäll om att allt var mitt fel, hur han ibland behandlade barnen, att han träffade andra, att han skyllde allt på mig, ja, jag skulle kunna fortsätta i evighet, men jag fick nog - kärleken dog. Men tilläggas ska att vi aldrig hade haft en bra tid - vi hade alltid levt i missbruk/aggression-medberoende och jag hade trott att det skulle bli bättre "om bara....", men jag tappade tron att vi skulle få det bra.

En gång sa en anhörig till mig att "Det är ju inte enkelt att leva ensam heller..." - och nej, det är ju inte det, men det är enklare nu än det var innan.

Jag trodde aldrig jag skulle överleva utan barnen, men det gör jag. Ibland värderar jag tiden då jag får sova, göra saker jag vill/gillar, men ibland är det ju så klart oro att han behandlar dem lite illa... Ignorerande osv. Men de är så små - jag tror att de måste upptäcka pappa själva.

OJ, nu blev det massa, långt och allt.... Ursäkta!

som jag har lyssnat på den låten!!
När jag var mitt i det, eller snarare när jag precis började förstå vad jag var mitt i, så kom den som en räddande ängel - hon satte ord på mig, det som var jag. Jag var bara kaos...
Nu känner jag framtidstro när jag hör den- jag är faktiskt lyckligare nu. Jag skulle inte säga att jag är lycklig idag, det är fortfarande för mycket oro, kaos, fram- och tillbaka, men Gud, åh, vad jag är mycket lyckligare nu!!

Idag satt jag och lekte med barnen, och som nog alla mammor/föräldrar känner kände jag att jag inte gör det tillräckligt... och ändå gör jag det oftare nu, och framför allt så insåg jag idag att jag har kommit förbi den där perioden när jag knappt visste var jag var eller vad jag höll på med och i huvudet malde det konstant "gör jag fel? blir det ok så här? förstör jag för barnen? jag kanske ska flytta tillbaka?".

Sannerligen - jag är lyckligare nu!
Och Lelas, du vet ju hur jag har med mig dig i mina tankar - du är min helikopter! Och härom dagen hittade jag återigen min lapp i plånboken med orden "Jag gillade inte pappa när han blev så arg" - orden som fick mig att våga/välja att hoppa ombord på helikoptern som fanns där precis mitt framför ögonen! Det var du som fick mig att lägga de orden i plånboken, tack!

från Carl Jung gillar vi också, köpte den till matlagning men väl kyld funkar den fint också i glaset. Likaså Loxton och framförallt Natureo vita är bra. Det bästa röda till kött är, enligt min mening, Saxhyttegubbens 100% Blåbär.

Skriver detta i din tråd väl medveten om att det är kontroversiellt att dricka dessa drycker - men för en del tycks det funka bra! Nu ska vi äta kräftor... med nollöl och mineralvatten i glasen. / mt

...till grill blev idag utbytt mot en ny...

Och ni vet hur det är, man nyinviger alltid en ny grill med ett glas...vin...

Och det gjorde jag...

Kan rekommendera en Riesling från Carl Jung, var faktiskt riktig god, ja den smakar som en Riesling ska göra...

Alkoholfri förståss, hittade den i den vanliga butiken, ett bra tips...

Har ännu inte funnit något rött som smakar som det ska dessvärre.
Men den här flaskan behöver man inte skämmas över, slog upp ett glas till grabben och sade, det är dags nu!
Han smakade och rös, det kommer att ta ett tag till förstod jag..

/Berra

med trädgårdsjobb, besök hos god vän, lite shopping - sen valde vi bort utematen och fixade enkelt o gott hemma. Mullegubben reflekterar över mervärdet i att vara/leva nykter.

I morgon ska vi träffa en medberoende som genom olika kontakter söker sökt nån att tala med. Borde få igång Al-anon på närmare håll - på orten där vi lever. / mt

igen / mt

att flygcert finns här just nu och delar sina erfarenheter. Dessutom finns ju hela hennes stora, stora vånda just beträffande barnen dokumenterad här... Styrkekramar till er / mt

blev gravöl kanske :) Jag har nu gått varvet runt kan man säga och inlett stughelgen. Det sista att göra "första gången nykter". Fint väder, soligt på altanen. Där brukar det passa väldigt bra med rosévin och jag har faktiskt känt en smula vemod för att jag aldrig mer får uppleva det. Lite trist men inte så farligt ändå. Jag har istället kunnat uppleva hela kvällen och idag har jag inte mått dåligt, vilket jag förmodligen gjorde förr. Två barnbarn sov över, spännande med stugstart tyckte dom. Vi spelade Fia och städade bland leksakerna. Kvalitetstid. Så vad är det för irrationell längtan efter att berusa sej när jag vet att ger en väldigt kort "glädje". Gamla hjärnspöken, upptrampade spår till nåt beroendecentrum. Bara att ignorera. Det blir bättre med tiden, det är jag säker på.

Vet precis hur du känner!!!
Det är så fruktansvärt, ett sånt jäkla dilemma.
Kram, kram

Jag har någonstans att ta vägen men jag vill vara hos barnen! Kan inte leva utan barnen..

Kanske har du berättat...? Du behöver inte svara...Hur gamla är dina barn? Jag tänker varje dag på om mina barn är i den mest känsligaste ålder för en separation. Mina är 11 och snart 13- hur ska jag tänka?

Låten med Linnea Henriksson har jag lyssnat på mycket och fastnade för den pga av texten, den är så slående.
Kram

Ville bara säga att jag förstår dig och dina känslor av uppgivenhet.
Varför ska det vara så svårt att plocka ner alkoholen från tronen och inse att den gör så mycket skada.
Hela tiden är det fel på dig och mig..... Tillslut vet man inte vem man är och vad man tror på och vad man står för.
Skickar många varma kramar till dig och tycker att du ska stå på dig.
Kanske skulle vara enkelt om han bad dig flytta....???? Eller blir du rädd då? Är det en läskig tanke? Skulle du ha någonstans att ta vägen?

Jag orkar inte mer! Är så trött! Både psykiskt och fysiskt. Tjafs och bråk och spänt klimat.
Idag frågade han mig vad det är med mig egentligen?! Du är forcerad, arg och gapig.
Ja, det är jag nog. Men när jag svarade att jag håller på att gå sönder och att han vägrar inse att det finns ett samband mellan hans alkohol och min gapighet så förstår han inget. Jag orkar inte, orkar inte- jag är på väg att ge upp.
I natt var jag tvungen att sova inne hos sonen då han krängde av och an, stånka och stöna att han hade ont överallt. Suckade och vältra sig så jag höll på att ramla ur.
Det kanske är så att jag faktiskt inte ska leva med någon.
För vad gör man? Jag kanske har för höga krav. Jag kanske är för forcerad. Tror att han funderar på att be mig flytta.

det var fint och poetiskt uttryckt, ta med sig glädjen ut på nykterhetens savann! Jo, det ska jag. Får se upp för bufflarna bara och inte göra som strutsarna och stoppa huvet i sanden.
DjungelFenix

är i vissa fall helt oumbärliga, jag kalkylerar helt kallt med att du tar med dej glädjen ut på nykterhetens savann!
;-)

/MB

ett ljud jag ska komma ihåg, blev det när jag släppte ned glaset i en tom behållare för ofärgat glas vid sopstationen. En liten ceremoni, men ändå viktig kände jag.
Fenix

att du fick uppleva lugn och sinnesro.
Hoppas den känslan lever kvar inom dig idag och många dagar! / mt

med besök :-))

Jag hade heller inte sug men jag hade otroligt rörigt i skallen, stressad, orolig och väldigt dåligt humör. Och nu när du säger det så var det nog även så för mig att jag var väldigt vaken för överraskningar och scannade av vad som hände runt mig. Jag hade ju förmånen att ha kontakt med behandlingskamrater så vi ringde till varandra och kollade läget och vi var rätt samstämmiga dock i lite olika faser.

Nu ser jag ett samband med att jag är i stort behov av sinnesro och har en väldigt låg stresströskel jämfört med under den aktiva tiden. Jag behöver egen tid och jag måste lyssna till min inre röst som säger ifrån när jag håller på att tappa taget. Igår på inledningen av mötena kom den gamla bekanta känslan av lugn och sinnesro över mig så som den gjorde i början av min nyktra karriär och jag kände att jag verkligen hade saknat den. Jag är glad över att jag numera har möjligheten att njuta av det.

Hälsar på i din tråd, har läst från mitten av mars ungefär.

Det stämmer, det där om tremånaderskris, jag har nog en sådan nu, men den yttrar sej inte i något direkt sug, utan att jag tänker mer på alkohol, alkoholpolitik, systembolagets roll, om alkoholens förrädiska verkningar etc, plus att jag själv är mer vaken och scannar av det jag har framför mej för att undvika överraskningar som jag inte kan värja mej mot.

Jag kommer läsa mer när jag hinner, känner att jag behöver "di gamle" här på forumet.
Kram!/MB

Kram, vänner. Jag tänker på er oftare än jag hinner skriva till er.

<3

/H.