Senaste kommentarerna i forumet

blir så glad för din skull!

En jättesmiley till dej, och grattis till de 40!
Kram/MB

Ville bara säga att den sista länken som Mulletant tipsade mig om var mycket bra, för mig iallafall.
Jag tänkte idag på att mina tankar och min insikt ändrat inriktning sedan jag började skriva här.
Börjar se klarare på saker även om besluten är svåra. Känner så väl igen mig i den psykiska misshandeln som finns både på TUVA-forum och länken ovan. Jag har väl aldrig tänkt i banorna att JAG skulle kunna vara misshandlad. Faktiskt är det ju så.... Sorgligt men sant.
Tänker alltid att det finns de som har det värre..
Vill också säga, till min sambos försvar, att han har aldrig varit fysiskt våldsam mot barnen. Heller egentligen inte varit mera arg än andra föräldrar- jag är ju också arg ibland. Dock tror jag att de, precis som jag, inte känner att han är att räkna med- att lita på.
Tack för alla litteratur-tips.
Kram till alla som kämpar.

...jag tänker. Jag klarar mig, oavsett vad. Bara jävligt tungt detta och jag har inte gjort mig förtjänt av hans otrevlgheter.
Tack för omtanken. Orden här inne ger så mycket. Tack!

och mannen på AA-möte. De senaste veckorna har han varit på många möten och jag ser att han på djupet går in i stegarbetet och i traditionerna. Han har ett fysiskt illabefinnande just nu, pga en kronisk sjukdom som är aktiv, och vi har också haft en tid med sorg över sånt som finns i livet om än tillbaka i tiden. Möjligen lever också han i medvetenhet över att det är ett år sen återfallet - det avgörande, det har vi inte talat om. Ändå, trots dessa utmaningar upplever jag stor närhet.

Jag känner en helt annan medvetenhet om medberoende idag - än för... ja, när har den kommit? Den har bara växt fram genom det jag själv gått igenom och kanske framförallt genom de personer jag fått följa här.

Nu går jag ut en stund i solen... kanske skriver mer under helgen.

Allt gott till er som läser, lev väl! / mt

för kramarna Framtidsdrömmar - och massor tillbaka! / mt

att kärleken och tilliten (det som finns kvar) läcker ut...

Å andra sidan vet man ju inte... vilket helvete han (eventuellt) genomlider. På det sättet är det bra att du har den långa tidsplan du har. Då behöver du heller inte tvivla på ditt beslut om det blir så att gränsen är nådd i slutet av sommaren.
Ta hand om dig, var rädd om dig... varma kramar! / mt

..väljer att inte ta striden för denna helgen. Ska jobba tidigt imorgon och från måndag kommer jag vara bortalängre period.
Han har ett antal flygresor inbokade för komma till mig då. Vi får väl se hur det blir med det. Nu är det status quo.
Jag kör mitt över helgen. Han hänger på när och om han vill. Flyget är bokat och han packar just nu. Vad han inte vet är hur mycket som är inbokat, han har visat noll intresse så vi får väl se vad som händer. Har inte berättat eftersom han sagt jag ska låta honom vara ifred. Det gör jag också. Tyst med underliggande irritation är hans sinne. På AA är det andra tongångar, det är ju bara bra, men han spelar bara ett falskt spel inför dem.
Fortsätter det så här så går jag. Mycket jobb fram till augusti, sen min semester och utvärdering! Rimlig tid för se förändring också.

Just nu kom han och var mjuk i rösten, ville informera sig om antal klädbyten. Utåt måste det ju se bra ut...hmmm...
Kärleken sinar...

för bra att du har förmågan att skriva... så att du får syre. Det måste vara tärande att leva i denna berg- och dalbana som du gjort ganska länge nu... Vill du verkligen ha honom med dig i helgen?

Jag får den uppfattningen att han behandlar dig som en trasdocka... lever helt utifrån sina premisser - utifrån sitt mående i stunden, utan förmåga att sätta sig in i hur du har det. Ta hand om dig och var rädd om dig! Kramar, kramar / mt

...en egen reflektion.
Det att jag skrev här gjorde att stegen i trappan känns lättare.
Bara ville skriva ner det. Kanske en liten vink till dem som läser men inte tagit steget till skriften. Det gör skillnad,o orden tar mig inte ur situationen men ger lite mer syre runt mig.

att "tillfället gör tjuven" stämmer tyvärr, min rökande sambo glömde ciggen hemma igår...
Men jag kan ju i alla fall vara glad över att jag inte rökte mer än tre, sedan fick de bada innan de åkte i soppåsen. Andra misslyckade avslut har slutat just så- jag har kapitulerat direkt och fortsatt röka. Nu vill jag inte ge upp.

Adde, tack för varningen, jag ska lägga dina återfallssiffror på minnet, kan vara väldigt viktiga siffror att komma ihåg. I det fallet är ju redan hjulet uppfunnet, onödigt att lägga mer tid på att förstärka den statistiken.

Jag är en marathonlöpare på mer än ett sätt, jag håller redan på att bearbeta två möjliga återfall i preventivt syfte. Min sambos 50- årsfest i december, och min egen i januari 2015. Så långt fram sträcker jag mej. Dessa två kalas är svåra att hantera då de förmodligen i vanlig ordning dränks i alkohol plus att det kommer bli en hel del över. Vi har för många år sedan konstaterat att vi inte kan ha sprit hemma, men det är nog svårt att undvika då, men jag är förberedd... Hihi, jag tar nog det här på allvar i alla fall!

Dina ord om en irl-kram gör mig rörd. Tror du vet hur mycket jag behöver en lång sån, en uppriktig och förstående.
Tyvärr kan jag nog inte räkna med att kunna komma ifrån nästa helg, särskilt inte nu när jag fick dessa dagarna oväntat ledigt.
Den tiden måste ju tas igen någonstans. Men jag hoppas och vill!

Lycka till i ditt och ger en varm kram till dig

Jag läser och tar till mig, som vanligt TACK!
/A

hoppas verkligen att jag får ge dig en irl-kram nästa vecka !!!
Till dess en cyberkram ♥

...var härlig.
Andra visade andra sidan och jag känner mitt hopp försvinner.
Jag analyserar inte men lever ju i det som sker. Mannen måste ha någon störning psykiskt!

Oavsett så hade jag en bra gårdag, trots att det skaver inuti. Mannen är sjuk, det är tydligt, och den ende han har runt sig utöver de stunder han är på AA är mig.
En person ringer honom ibland men honom pratar han mest negativt om inför mig. Jag har aldrig mött någon som är så genomsyrat elak. Mot sina AA-bekanta är han mycket klok och vänlig. Han dricker inte och verkar skötsam gentemot efterbehandlandet men större bitterhet och syra har jag aldrig stött på i mitt liv.
Han dricker inte, pch det är ju bra, men han har inget som "utsätter" honom. Inget umgänge, inget jobb, inga åtaganden. Mina släktingar söker sig inte till honom pch jag gjorde en total felbedömning i att vara kvar i lägenheten men honom över dessa "bonus"-dagar.

Han mamma är totalt fjärran från verklighheten och han är oförskämd även mot henne. Förnekelsen hos henne är skrämmande. Hörde tidigare av exet att hennes man, makens far, behandlat henne så...herre gud, säger jag bara...om ni dessutom visste vad hennes arbetsuppgifter varit blir man ännu mer skrämd. Hur blind kan man bli???

Nu mot nya mål och jobb. Tur jag har ett fungerande liv bland normala, levnadsglada människor!

Läser ikapp i trådarna och kommer smälta dessa dygnen under kommande vecka.
Får se om han tänker följa med mig över helgen, verkade så-förvånar mig.

Kram till alla som behöver

Jag har nu berättat på jobbet att jag inte dricker. Inga detaljer utan mer att jag har druckit färdigt, har alkoholism i familjen.... Det är så härligt, och jag känner mig så stolt över vem jag är. Blev utbjuden på middag av jobbarkompisarna för att fira min 40-års dag. Skålade i Cola, skrattade mycket och åt gott. Tog bilen hem och sov så gott och vaknade pigg och alert. Nästan bäst av allt är innan det är fest. Att slippa det här förhandlandet med sig själv. Hur mycket ska jag dricka, hur mycket kan jag inte dricka, ska jag klara det den här gången osv osv. Nu är det så enkelt, åk dit, var där så länge det är kul och ta sedan bilen hem. Skönt!

Ni har ju startat redan och alla har väl fallit några gånger. Så starten är gjord. Jag hade min bästa sommar på många år förra sommaren när jag väl bestämde mej att sluta dricka i början av juni. I år finns alla förutsättningar för att det ska bli ännu bättre. Min nykterhet är trygg och väl inkörd, jag har klarat av det mesta en gång redan utan vinet: grillsäsongstart, midsommar, semester, julfest osv. Stugpremiären återstår men inga risker att jag dricker nu för att fira den. Nu är jag 19 kg lättare dessutom och riktigt snygg tycker jag själv:) så jag kan ha baddräkt och tajta kläder utan att skämmas. La om kosten gjorde jag men ALKOHOL innehåller massor av kalorier så tar man bort det försvi ner plufsigheten. Jag tror på er, Årets grupp.

det förfärliga att få dela din, flygcerts berättelse om hur man kan förändra sitt liv!

Du, flygcert, du gjorde det! ... fast du var så rädd, ja skräckslagen... och nu kan din erfarenhet visa på en möjlighet för andra. Det är stort!

Kram till er alla / mt

- dubbelt / mt

som äras bör - det här tipset kom via Adde:)

Tack för goda ord! Det fantastiska här på forumet är att vi hjälper varandra - på olika sätt och i olika frågor. Det är befriande att ingen här är definierad som vare sig hjälpbehövande eller hjälpare/expert. Här är vi inte tyngda av förutbestämda roller... vi är mänskor som delar och bidrar med våra erfarenheter och kunskaper på lika villkor.

Jag har fått så mycket hjälp och stöd här - det är bra om det jag har att bidra med är till hjälp för någon... Själva jobbet måste ju var och en göra, och genomlida själv.

Jag ska kolla in "nätterapin" - har inte gjort det än. Det är bra att kunna pröva och se vad som känns rätt - vad som känns "rätt" kan också förändras med tiden. Känner du till tuvaforum? En bra sida som jag tipsat om många gånger http://www.tuvaforum.se/ Det kan vara svårt att inse vad man faktiskt lever i, och finner sig i - och ännu svårare att säga det högt... man blir avtrubbad och tillvand. Då är det bra med input utifrån.

Önskar dig en bra helg! Fortsätt söka och sätta ord på dina sinnesintryck; vad du ser, hör, doftar/luktar... vad du känner, behöver, önskar och vill. Allt det, din upplevelser, känslor, tankar, behov och önskningar äger du rätten till! Börja i tanken och skriv gärna - börja meningarna med ordet "jag" - ett ord som uttrycker både att det är "jag" som hör, ser, upplever, känner, tänker, behöver och att du tar ansvar för dig och ditt liv. Det här är inget litet jobb - och inte lätt. Men livsviktigt:)

Lycka till, kram, kram / mt

vad du känns klok Berra, är du nykter eller:-)
Varma hälsningar
Fenix

Jo det händer sig att man inte har med sig någon blaska på muggen, så jag ville inte bidra med något skitsnack, höhö...
(med andra ord, jag satt och kollade av inläggen medans jag...ja ni vet)
Och en mobil är inte det ultimata tangenbordet.

Har ögnat igenom alla inlägg, såg en sak som fick mig att fundera lite...
Några ser nog sin och andras nykterhet som någon sorts tävling, si och så många dagar, månader, år..
Gör inte det, man kommer hjälplöst efter de som ligger långt före en själv, och man kan inte springa ikapp tiden, det är omöjligt.

Visserligen kan det vara skönt att för en själv kunna räkna tiden bakåt, man vill gärna inte blåsa en lång nykterhet framför en kort, men å andra sidan, en veckas nykterhet är precis lika viktig som ett års nykterhet, utan den kan det inte bli ett år som nykterist.
Eller rättar sagt, det krävs många fler enveckors nykterhet för att det överhuvudtaget ska bli ett år.
Därför tror jag att början är den viktigaste.

En annan sak är att många tycker att resan börjar om på nytt, det blir noll i protokollet när man har trillat dit, och då är det en väldans uppförsbacke för att överhuvudtaget börja sin nykterhet igen.
Det tycker inte jag, en som dricker 7 dagar i veckan, och har hållit upp fem dagar...
Den har en 5/7 dels nykterhet, har övergått från helblodsfyllo till t.ex helgfyllo, och bara det är en förbättring istället för ingenting alls.
Man ska nog titta på både mängd och antal tillfällen, kan man hoppa vartannan gång, så har man minskat antalet tillfällen till hälften, och det är alltid en början, en 50% förbättring.
Om man trappar ner sin förbrukning från fyra burkar starköl per tillfälle till två, eller går ner till folkisar så är även det en förbättring.
Att sakta vänja sig av med en överkonsumtion kan också fungera för vissa.

Det handlar om vanor som man har lagt till sig med, och en rädsla att våga bryta den.
Och hurtigt påstå att en kanelbulle kan ersätta en öl eller ett glas vin, det funkar inte,
man blir inte berusad på en bulle, det vet ju alla...
Men om man inse'r att det är berusningen som är det viktiga, och inte ölen i sig självt,
DÅ tycker jag att man kan ta sig en funderare...
Är det då så himla "mysigt" eller "avslappnande" med ett glas vin eller en öl?,
eller är det bara en omsvävning för att vi ska få våran berusning?

Det var det som fick mig att tänka en gång till, har jag ett alkoholberoende???
Om jag slutade linda in allt i bomull, så skulle stenen landa betydligt hårdare...
När jag slutade ljuga för mig själv så insåg jag, jag har alkoholistiska drag.
Jag tänker som en alkoholist, beter mig som en alkoholist, men jag sitter inte på A-lagsbänken.
Kan man vara en alkis UTAN att sitta på A-lagsbänken?, har jag en felaktig grundinställning?

Jo den största av alkholismens grupp är osynlig och har ett fungerande socialt nätverk,
har ett arbete, en bostad, familj, bil, sommarställe, osv..
Men de lider av en överkonsumtion av alkohol, kanske både medvetet och omedvetet...
I försvarstänket tänker de att jag dricker väl inte mer än....grannen i gula huset längst ner på gatan, han som alltid släpar på sina ölbackar, varje fredag, HAN måste väl ha problem med spriten!!!
Inte dricker väl jag för mycket, och trots att man räknar ihop senaste veckan konsumtion (och gärna lite i underkant) så låter det ju ändå rätt så mycket, i jämförelse....
Men...det går alltid att finna någon som dricker mer än mig, eftersom jag har den typen av bekantskap, för de jag umgås med, de dricker allihopa, jag har ju själv valt den.

När man har stuckit hål på ballongen så smäller det, samma sak händer när man plötsligt har stuckit hål på sina egna lögner, man är inträngd i ett hörn av sig själv, rädd för den plötsliga medvetenheten man har fått framför sig, JAG alkis???, aldrig....

Eller så kan man fortsätta gömma sig i sin egna lönndom, och låtsas som om man aldrig hade upptäckt det, någon annan kanske tar hand om mitt problem, och man lägger täcket över sig igen...

Eller så tar man tag i sitt egna problem, och gör någonting av det...
Om man upptäcker att ens nya nykterhet inte medförde några fördelar, så kan man ju alltid gå tillbaka, få tänker i dessa banor..

Men å andra sidan, de som har hunnit släppa sina funderingar på nästa berusning och blivit fria i sina tankar, vill de någonsin gå tillbaka till det de hade förut..?

Jag är fri, så länge jag kommer ihåg nackdelarna med att dricka.
Det tränar jag på varje dag, min frihet bottnar i en sorts tvångstanke, glöm aldrig din historia.

Må väl, snart helg utan ångest, en av mina friheter..

/Berra

Och säga att jag tänker på dig och undrar hur du har det?

Tack för alla tips och erfarna frågeställningar du ger oss!
Jag har gjort min nätterapi nu:) den var lite svår att fylla i, men mycket bra att läsa mellan frågorna. Den var ganska riktad mot fysiskt våld kändes det som. Eller så är jag medberoende- blind...är det någon annan som gjort den? Kanske ska jag prova igen..
Kram!

skrev santorini i en annan tråd att vi kan bli! Underbart. Nästa år vid den här tiden ska vi se tillbaks på ett års nykterhet, där livet blev så mycket bättre. Men innan dess har vi dagar då det nyktra livet kanske inte känns så självklart och bekvämt. Det är då vi ska skriva här och berätta hur vi har det. Hjälpa varandra genom att berätta hur det går, och ju fler vi blir som hjälper varandra, desto bättre.
Men Fia, inte bara någon av oss ska överleva, utan alla. Utom A förstås!
Fenix

Jag känner inte dig, jag har aldrig ens träffat dig, och inte heller din man, och absolut inte era barn. Men av erfarenhet så ser/förstår/vet era barn sååå mycket mer än ni tror.
Jag trodde inte att min äldsta förstod att vi bråkade, jag körde struts-varianten, tills flickan en dag sa "Jag gillade inte pappa när han blev så arg"... Det var efter att pappan hade hotat mig, skrikit åt mig och barnen, slitit saker ur händerna på barnen och kastat, förstört saker i vårt hus, allt inför mig och barnen... Ja, jag kan inte berätta allt ju, av oro för att det ska bli igenkänt av sambon... Men plötsligt förstod jag att mitt älskade lilla hjärta, min 3½-åriga flicka förstod ju, hon var ju lika rädd och oförstående som jag var många gånger...

Jag hade samma oro som du - hur ska jag överleva en endaste dag utan mina små prinsessor? Inte få finnas där för och med dem varje dag, inte få höra och förstå vad de varit med om varje dag? Jag som tagit hand om dem 99% av tiden, hur ska jag och de klara sig utan det? Hur ska de få det? Hur blir det när de är hos pappa?
Ja, det fanns tusen frågor... Men plötsligt hade jag fått nog, jag ville inte känna att jag en endaste gång igen skulle sitta i vårt hus, sambon helt galen och jag kunde inte ens stå upp mot honom för att försvara våra barn. Det kändes så dubbelt sveket: barnen var rädda för pappa och sökte tröst och bad om att vi skulle göra något annat (typ läsa bok, pussla) och sambon blev så arg om vi gjorde det så jag vågade inte göra det ens om barnen bad mig. Och så dök Lelas helikopter upp, och magkänslan var med mig så jag flydde, och de första gångerna ville jag bara dö när barnen skulle vara hos pappa. Då hämtade han och jag bara låg och gröt som om hjärtat hade ryckts ur kroppen... Och de gånger då barnen inte ville följa med pappa och han var arg, ledsen, nonchalant om vartannat var också illa, men det har blivit lättare. Vissa gånger vill inte barnen vara hos pappa och han tvingar dem då, och det är fruktansvärt - då är jag tillbaka i "jag vill bara dö-känslan", men samtidigt känner jag mig allt starkare i fokuset att barnen måste själva få se lite av hur pappa är - mina är för små för att minnas, och om jag håller dem ifrån pappa så tror jag att jag istället kommer få skuld för att jag inte lät dem träffa sin pappa. Kanske tar jag fel beslut, men det återstår att se.

Jag har full förståelse för din känsla av att bara vilja ge upp, bara vilja dö, jag har varit där under en tid, och som du ser så återvänder jag fortfarande dit ibland, men saker och ting är så mycket bättre!!! Det tar tid, jag är långt ifrån framme på trygg landningsbana, men det är bättre. Jag behöver inte trippa på tå nu, jag behöver inte lägga all ork, energi och lycka beroende på att sambon ska vara nöjd.

Du har tagit några steg på vägen, du kommer att lösa detta. En dag i taget.
En dag i taget!

Jag tänker på dig och sänder många varma kramar!!