Senaste kommentarerna i forumet

Den rullar på, snart är du där och har passerat denna gräns. Då är det läge att vara vaksam på tankarna. Jag har alltid trillat dit efter ca 3 månaders torrläggning. Trots att jag vet riskerna så är det något i reptilhjärnan som viskar små lögner till mig....
Kör hårt, stå emot reptilen!

LP

Över dem 3mån, tänk vad gott de gjort för dig o din kropp. Det var bara en stund,
Du har verkligen inte kastat iväg nått! Önskar jag sj paserar det snart.
din energi o vilja verkar ha ta fart igen, skönt! Bra att du skriver av dig här!

Sorgsens inlägg instämmer jag i varje ord och så kommer jag ihåg boken "Jaget och missbrukaren" som belyser så tydligt att missbrukaren är som en annan person, en inneboende som helt styr över jaget, den människa man gift sig med, som man "känner". Och missbrukets logik är helt annorlunda än inte det vi (medberoende) vill välja för våra liv. I missbrukets logik är längtan efter drogen - och sätten att tillfredsställa denna längtan - det starkaste!!! Av dem som skriver på missbrukarsidorna här har jag förstått hur det är när det suger... att vägen ut är ett drygt jobb som missbrukaren måste göra själv.

Kanske, Framtidsdrömmar, att ni är framme vid point of no return nu. Nu ska du hålla dig kall och klar i tanken och tala om DIG, vad du sett, hört, känt och vad du behöver, önskar och vill med ditt liv. Du har tänkt och du har skrivit... du vet vad du vill. Sen när du sagt det behöver du inte säga mer. Sen kan du ägna din energi åt att hålla munnen stängd. Det är inte lätt - när tystnaden skriker.

Och absolut inget ultimatum innan du har klart vart du tar vägen. Kram, kram ... kom ihåg att du är inte ensam. Vi är många som gjort det där - och kommit ut på andra sidan. / mt

och mitt sätt att formulera min önskan de sista åren före uppbrottet var att jag vill leva med "den sanne X" ("... men inte med den du blir när du dricker") - det känns som om det kan betyda detsamma som att "det måste gå att hitta mannen jag gifte mig med." Nu känner jag igen min man, han är sannare än nånsin:) - så visst är det möjligt. Jag tror det beror på att han hittat sig själv och vägen dit började när allt ställdes på sin spets, när jag flyttade. Sen tog det 1½ år innan nykterheten blev hans egen men den tiden var till absolut övervägande delar fyllt av hopp - det första halvåret var svårast. Då ingick en hel del önskningar och förhandlande om möjligt drickande. Och jag svarade envetet (efter de två gånger jag trodde det skulle fungera) att för min del är det noll som gäller. För mig är
- fira med ett glas Champagne inte festligt längre, jag blir bara orolig
- vin till middagen inte trevligt längre, jag blir bara orolig
- lättöl inget alternativ, jag blir bara rädd att du dricker annat i garaget
- osv, osv

En lite tröttsam tid när jag tänker bakåt - men det fungerade!

Så som jag "sett" hans utförsbacke började den också med gemensamt trivsamt vindrickande. Sen tillkom smygandet (vin med mig + annat i garaget) och lögnerna och det har nog varit både mer och under längre tid än jag sett och förstått.

Så skönt att du mötte en "bra" människa - en människa du kan träffa igen, att du känner dig hörd och sedd och inte minst att hon vet vad det handlar om. Ja, det finns hopp! Du ska ta hand om dig och hålla en klar linje över hur du vill leva ditt liv. Han måste välja sitt. Han har mycket att förlora och mycket att vinna. Hoppas han inser det snart!

På helt annan plats, i en missbrukares skriverier hittade jag häromdagen en så bra lista över vad som finns att vinna. Men, men - det måste nog var och en upptäcka själv. Dock gäller den för anhöriga och medberoende också, det är min erfarenhet: De 12 stegen - Vad vinner jag?

1. Hopp istället för hopplöshet
2. Tro istället för förtvivlan
3. Mod istället för rädsla
4. Sinnesro istället för förtvivlan
5. Självrespekt istället för självförakt
6. Självförtroende istället för hjälplöshet
7. Andras respekt istället för deras medömkan och förakt
8. Rent samvete istället för skuldkänslor
9. Verklig vänskap istället för ensamhet
10. En sund livsstil istället för en meningslös
11. Kärlek och förståelse från andra istället för deras tvivel och rädsla
12. Frihet att leva ett lyckligt liv istället för slaveriet under alkoholen

Kram / mt

Tack för stödet!
Allt känns så mycket bättre när segheten går ur kroppen och tankarna börjar falla på rätt plats igen. Det tar ett par dagar innan man börjar tänka positivt igen.
Det sjuka är att jag vet så väl vad jag vill och behöver och att överhuvudtaget ifrågasätta sitt livs viktigaste beslut är ju bara absurdt.

Jag tar med mig de orden och bränner in det i hjärnans beroende centrum för alltid!

Fenix, du kommer ur denna negativa spiral! Du bidrar med så mycket kloka tankar här på forumet. Du vet vad som är bäst för dig. Vi behöver inte alkoholen mer!

Tänker på er!

LP

Runt alkoholen och kampen man har inom sig mer eller mindre konstant. Jag hade själv i lördags ett återfall efter mer än tre månader helvit och på rätt spår. Fan, fallet blir så tungt. Jag är också som du Pontus väldigt hård mot mig själv och ställer höga krav som jag ibland inte orkar leva upp till. Vet inte hur du tacklar det, men jag finner efter några veckors nykterhet en kraft som driver lite för hårt. Allt känns möjligt, men jag vet inte vad det är jag strävar efter hela tiden. Mer, bättre, mening, utmaning, glädje.....Jag vill ju egentligen bara finna ro och lugn i min själ, på djupet.
Hur svårt kan det vara? Väldigt svårt tycks det.

Tränar som du mycket och så ofta jag kan. En psykolog sa till mig att jag har missbruks beteende även vid träning. Ok, det är i och för sig bättre än annat missbruk, men jobbigt att inte kunna slappna av utan att ha tränat sig trött.

Jag håller helt med Fyllefia om det här med TV och dessa idiotiska program där vuxna leker och fånar sig. Det värsta av allt är väl att det är så många som avtrubbat kollar in skiten. Det gick relativt bra att kolla förut med fredagsgodiset och vinet som närmaste tröst. Längtar själv efter dokumentärer och bra film samtidigt som jag helst läser biografier om verkliga händelser ur människors liv.

Vi får ta en dag i taget och fortsätta vår resa Pontus. Tala öppet och hängivet med din sambo. Det är bland det viktigaste av allt att tala med någon man litar och har förtroende för. Vågar man vara ärlig mot sig själv och säga sanningen, be om hjälp, tröst o stöd när man mest behöver det kommer man långt.
Sköt om dig, vi hörs!
LP

Och skickar en kram. Den där tystnaden...olidliga tystnaden med påföljande magont.. Sorgsen du säger det så bra- göra saker för sig själv och barnen, att tänka så..
Och det där med ultimatum- att inte ställa dem förren man kan förverkliga dem.
Jag har många gånger brutit tystnaden för att jag blev galen. Bröt den med vad som helst bara det inte var tyst. Men tystnaden funkar bättre för mig eftersom jag nu försöker tänka att min man antagligen inte ens uppfattar att det är tyst, bara lugnt och skönt.
Låt honom må skit om det är det han gör- och känn ingen skuld! ( det kanske du inte gör i det här fallet men jag relaterar till mig själv som känner skuld för allt- precis allt)
Kram!

Från er alla är oumbärlig❤❤
Tackar som frågar Sorgsen- idag tog jag ett stort kliv mot vad jag tror är rätt riktning. Jag var på mitt bokade samtal med diakonen här. Jag höll faktiskt på att vända i entren men då kom hon och mötte mig. Trodde nog inte att jag skulle våga öppna mig så som jag gjorde, men hennes underbara sätt och förståelse gjorde att det inte var svårt. Hon är även verksam i AAs och Al- anons grupper. Det var precis som hon redan visste vad jag skulle säga innan jag sa det. Skönt, jag fick kraft. Tacksam för att hon sa att jag är värdefull, viktig, att mina behov är viktiga. Svårt att inte gråta när man pratar om barnen i allt det här. Vi ska ses igen. Vi pratade om Al- anon men jag är inte redo än. Hon hade fler förslag på hur jag kan få kontakt- när jag känner att det är dags.
Vilken fantastisk människa. Jag gick till kyrkan efter och bara satt.. I en timme bara satt jag. Grät om vart annat men kände ändå hopp. Det måste finnas en lösning, det måste gå att hitta mannen jag gifte mig med..
Idag känner jag tacksamhet.

Mb, ja tror man måste försöka sätta sig in och försöka förstå detta missbruk för
att kunna gå vidare. Jag försöker hitta svar på gåtor hela tiden. Det finns ju inga
genvägar eller enkla svar men ändå försöka förstå vad som händer med oss vid
olika situationer. Och det stämmer nog absolut de du säger !

Santorini ja det är Sorligt när man kommer till insikt vad detta beroende gör med
oss.

Ja, jag känner att öppnar jag munnen i kväll blir jag bara arg. Jag ska fokusera på mig själv några dagar och sen bestämma mig.
Kanske bryter han tystnaden före mig? Icke troligt men tänk om.
Han mår nog skit nu, det ser jag. Men jag har banne mig oxå mått dåligt...
Kram alla vänner!!

...så skönt han har kommit hem.

I de där "här och nu-situationerna" är det omöjligt att råda.

Jag vet inte hur ni brukar leva men för mig var det aldrig någon mening att försöka vara konstruktiv i den meningen att prata och försöka lösa och reda ut situationerna.
Det fanns ingen logik och även om det kändes som att några samtal var konstruktiva, i min värld, så var det ända beslöjat av alkoholisten så länge alkoholen stod i centrum. Den står ju fortfarande i centrum hos oss, men nu dricker han inte och fokuset har ändrat riktning, syfte och mål.
I dimman var allt tillfälligt.

Visst, om du känner du nått en gräns och behöver förmedla den så är det så du ska göra. Men inga ultimatum utan att de är genomförbara, omgående genomförbara. Annars är det nog klokare vända och vrida på vilket mål du har och sen sätta ord på dem till mannen.

Var rädd om dig...bara du vet dina gränser.

Nu är han hemma. Jag känner mig bara förbannad och barnen är vakna så det är väl bäst att hålla käften. Vad ska jag säga och göra nu....?

...du mår?

..du blir effektiv/aktiv i din reaktion. I detta fallet blir ju dessutom trädgården krattad.

Lögner
Allt som sas av min make i missbruket, det må ha varit positiva eller negativa ord eller händelser, i princip allt kändes vara utan förankring. Även de goda sakerna kunde vara påhitt eller förvrängt och de negativa var så långt utanför realism att inget tillslut fastnade i mig. All tystnad pch ignorans grundade sig nog i att han behövde hävda sig genom att,för sig själv, påvisa att "du ska inte tro du är något för att du är/har..." Det fick väl honom stå i bättre dager i hans värld. Men, det är ju hur jag ser på det från min vinkel.

Jag tror inte det var varken genomtänkt eller planerat. Det blev så som dagsformen var för honom. Även de alkoholfria dygnen, veckorna, såg annorlunda ut än vad jag börjar se skymtar av nu. Spontana leenden, några skratt och ögonkontakten är på riktigt och utan slöjor.

Menar
Jag skulle inte tro att din man menar vara elak, ljuga eller göra dig orolig. Jo, missbrukaren gör det, men det är sjukdomen. Fortsätt att kratta och fokusera på att det blir fint, att du gör det fint för dig och dina barn för du vill det. Att din ilska samtidigt får en kanal att rinna ut i är ju en bonus.
Med andra ord, försök vända anledningen till ditt handlande till något du gör för din skull. Till sist vänjer tanken sig vid att du gör just saker för din skull och det blir förhoppningsvis mer outhärdligt att leva med missbrukarens ologiska leverne.

Kram och var rädd om dig

..att läsa om allas uppfattning, erfarenhet om "diagnosen" av medberoende.

Just nu hemma i lägenheten, den gemensamma. Under både första pch sista timmen hemma för byta bagage blev nästa projekt uppskjutet en vecka pga strejker och annat. Vilken bonus!
Först att få boka om resan och vara hemma men en ännu större bonus se makens reaktion. Minns inte när vi pratat som i eftermiddag, bara vanligt, plus varma kramar. Det är en bra dag idag.
Gårdagen hördes vi inte, trots han sa vi skulle. Jag hade en sån där dag där jag kände jag hade behov väga in balans. Han har varit väl kort i våra kontakter och det var mer än en gång i veckan jag funderade över om återfallet var nära.
Men, idag kom det en fras angående gårdagen som var snudd på en ursäkt. Jag ler just idag lika mycket inuti som utanpå.
Resten av veckan spenderar vi tillsammans. Han har planerat hjälpa sin mamma, det är längesen, mycket längesen. Nu kan jag också hjälpa till att skrapa och måla.
Äntligen kan den där brahögen få växa så det knakar.

Kram på er

går det till. Man planerar omedvetet, eller på ett plan medvetet, man vet att man kommer att dricka och det är som att det inte går att hejda. Vi har alla varit där. Dina tre månader är naturligtvis inte alls bortkastade. Du analyserar, du vet att du mår bättre utan. Du kan. Håll ut så ger suget med sej. Jag tror det var i Fenix tråd jag läste följande ord på vägen som vi alla ska ta på: "Efter att du fattat vad du vet är det korrekta beslutet, ifrågasätt ALDRIG NÅGONSIN det beslutet". Trots att jag känner mej trygg och övertygad om att min nykterhet nu är för livet har jag dessa ord väl synliga för man vet aldrig vad man kan få för sej en dag.

normalt bland folk men längtade hem till mitt vin. Så ser väl missbruket ut. Man isolerar sej med sin dåliga trista vän.

devis "Lev och låt leva" är bra att ta fram ibland och fundera på.

Att medberoende gärna söker sig tillbaka till liknande relationer är känt inom "Rörelsen" :-)
Framförallt barn som växt upp i en missbrukarfamilj tar ju gärna partner som är missbrukare för att det känns hemtamt och "normalt". Det blir gärna en ond cirkel om man inte får behandling eller tar sig ur det på annat sätt. Många är de vuxna medberoende som gång efter annan går in i en relation med en ny alkis och resonerar på exakt samma sätt som en alkis : Det blir nog bättre om jag gör på ett annat sätt denna gången.

Det blir aldrig bättre.

Det tar tid att lära sig att bry sig om andra utan att det tär på egna känslokapitalet, tricket stavas : Gränssättning. Utan att ha träffat dig Markatta så tror inte jag att du flyr från dina egna känslor därtill är du alltför positivt tillåtande i din inställning och du agerar definitivt inte i ren dumhet !! Men du kan ha en aning svårt att sätta dig själv i främsta rummet :-) Har du provat med affirmationer framför badrumsspegeln varje morgon ? Känns skitfånigt första gångerna men sen går det förvånansvärt bra !

Ta hand om dig !!

att mannen är tydligt i utförsbacken nu? Det är så med missbruk(are) att det blir inte bättre - det blir värre och avsatserna på vägen utför kan vara branta. Kramar till dig - försök att ta hand om dig, du behöver alla krafter. Kram, kram! / mt

Förstår att det är kaos idag för dig, i huvudet... Vad vill du? Vad är viktigt för dig?
Bra att du är arg, det är mycket starkare än att vara ledsen. Men tillåt dig att vara ledsen också, när du behöver det!!

Kram

Han är fortfarande inte hemma, är kvar i sin hemby. Har tydligen sjukanmält sig och stannat kvar där för att sova. Jag fick tag på hans bror- sade vad jag tycker både om min sambo och om svågern själv.
Fick reda på av honom att min sambo inte har arbetat med sin firma alls i helgen utan hållit på med annat.....Igår hade han blivit helt förskräckt när han blev upplyst om att det var söndag och klockan var 14, han hade trott att det var lördag....
Då har han nog ångest och mår väldigt dåligt idag.. Fy fan säger jag. Han ljuger hela tiden.
Jag har varit ute och gått och sedan varit ute och krattat, kan inte sitta inne idag för då blir jag tokig.
Jag vet iallafall att han lever och det är ju skönt- men gud vad jag känner mig förbannad.

Du är värd bra saker!!
Ta hand om dig. Tänker på dig.
Kramar

svårt. Håller helt med om det. Kram på dej medsyster / mt

om det är något allmänt för medberoende att dras till sådana situationer men ser jag tillbaka på mitt liv så har jag många gånger jag hamnat i "farliga" situationer för att jag vill hjälpa. Både situationer liknande den jag beskrev ovan men också ganska farliga relationer.

Ibland tänker jag att jag inte kan må bra om jag inte kan hjälpa andra. Det är inget jag gör medvetet men jag verkar hela tiden ha något moder Theresa-komplex och något hjälpprojekt. Är det inte en alkis i min närhet så är det en vän som sitter inne som jag måste besöka eller en asylsökande grannfamilj som riskerar tvångsdeportering.

Jag vill ju inte ändra på hela min personlighet men jag önskar att jag kunde släppa ibland, inte tänka att allt hänger på mig om andra ska må bra. Jag behöver också lära mig att prioritera mitt eget mående, precis som alkisarna i AA hela tiden återkommer till att den egna nykterheten kommer först. Jag vill åtminstone kunna hålla lite mer distans till de jag hjälper så att det inte tar för mycket energi av mig, så att jag inte försvinner i det.

Det är svårt att sortera ut vad som är vad, empati, medberoende, personlighet, en flykt från mina egna känslor, civilkurage eller ren dumhet.

Kram!

jag kan inte slå vad om det, men jag ger mej tusan på att våra duktiga, intelligenta kroppar lärde sej ganska snabbt att slå på insulinproduktionen så fort hjärnan tänker på alkohol, kanske bara ljudet av en ölburk som öppnas. Kanske är det därför suget upplevs så starkt i vissa situationer?

Jag vill gärna göra ettor och nollor av saker, vill förstå, har lite svårt för psykologer som ska krångla till allting, hihi.

Jodå, veckan har börjat bra, hoppas att den fortsätter så för oss alla!
/MB