Senaste kommentarerna i forumet

Fint att läsa dina inlägg Berra! Framför mig har jag den första Valborg utan alkohol på 17 år! Jag ser fram emot det, faktiskt!

Jag skäms Jag skäms Jag skäms Jag skäms Jag skäms
Jag kan skriva det en miljon gånger men det räcker inte för att tala om hur jag mår.
Min man hittade min vin gömma igår! Jag är helt tom inuti, vad fan håller jag på med.
Jag har världens underbaraste man och nu riskerar jag detta.
Vilket "Wake upp call"
Kanske, kanske blir det enklare att motivera sig i fortsättningen. Jag hoppas verkligen det.
Kramar och lycka till, till alla som kämpar

Tack för tipset, mt :)! Det kan vara gott ibland med nåt liknande rödvin till god mat. Hoppas på att kunna lägga ner även det a- fria till slut. I går köpte jag en flaska vitt a-fritt o hällde i mig den på en halvtimme. Vad säger det? Jo, att jag har kvar mitt beteende att jag MÄSTE dricka nåt som belöning eller avslappning när jag är stressad. I fint glas framför tv:n. Knäppt. Blir som en ritual. Ofarlig just nu men ändå nåt jag vill ha bort. Valborg nu och lite jobb innan det drar igång med allt vad det innebär. Önskar dig mt, och alla andra här en fin och vit ( inte snö) Valborg./ FM

Fint att få följa din resa. Tack för att du delar med dig! / mt

Jag har själv många gånger haft samma tankar. Varför slutade jag inte tidigare? Men. vi har ju försökt både du och jag och var nog inte mogna förut. Jag tycker det finns några mer eller mindre förlorade år här emellan, bortslösade. Men man får försöka försonas med det. Förlåta sej själv. Man ska ju ändra det man kan och glömma resten. Nu är vi här.
Jag blir fortfarande lycklig ibland bara över att jag är fri. Bortsett från ett oemotståndligt godissug som jag kämpat med ett tag, men det får inte alls samma konsekvenser. Tydligt är att det är samma sorts missbruk, sockersug. Det lär vara väldigt starkt och svårt att bli fri ifrån. Jag kämpar vidare mot det. Men aldrig mer alkohol, där är jag övertygad. För mej är det inte alls en dag i taget. Jag bestämde genast att jag skulle lära mej acceptera att det är för gott. Det tror jag ni med en dag i taget också vet, vi använder bara olika metoder. Det viktiga är att sluta tycka synd om sej själv. Att vara tacksam för att man slipper dricka och inte vara avundsjuk på dom som kan. Den känslan finns säkert inte i början men kommer om man håller ut. Jag kan i korta glimtar sakna känslan av att vara "normal", på resor kanske, att kunna dela en flaska vin till maten som andra par. Ett litet vemod känner jag ibland men inser också att nu är det så här. Trevlig helg önskar jag, nu måste jag rusa på jobb!

har jag många gånger benämnt detta. Och ja, du gjorde det igen Berra. Livsforum, javisst.
Glad valborg och varm vårkram till dig - bästa forumbrorsan Berra! / mt

såg i Stingos tråd att du saknade ett a-fritt rödvin. Håller helt med om att det vita är gott och det röda smakar blsk el saft. Min man är nykter sen flera år tillbaka (en lång resa) och vi dricker alltmer sällan annat än vatten. Så har det blivit och det är otroligt skönt. Om jag vill ha nåt smakligt till lamm el annat rött kött dricker jag 100% Blåbär. Det gillar jag verkligen. Ibland blandar jag det med en skvätt a-låg röd natureo så blir det lite rundare i smaken. Så fint att du hittat hit! Allt det bästa till dig! / mt

läser sporadiskt här och gläds över din insikt under påsken "Så här hade det fortsatt i alla år om jag hade varit kvar." - även om den på sitt sätt är ledsam. Fint att di dotter flyttat till dig och bra att hon fick fatta beslutet själv. Glad Valborg önskar jag dig och en härlig vår och sommar! Kram / mt

Jag sitter just här med mitt morronkaffe och kom på att logga in! Det är förstås naturligt att gå vidare, bra att man kan bli fri från medberoendet. Jag är ännu lite fast i det även om det är mycket mycket bättre. Svårt att helt släppa kontrollen. Men för egen del är jag fri från alkoholen, istället har jag just nu en svacka med oemotståndligt godissug. Fungerar på samma sätt, är säkert samma mekanismer. Bestämmer att idag ska jag inte äta och så gör jag det ändå. Smyger med det...Men konsekvenserna är betydligt lättare att leva med.
Trevlig helg!

- jag skriver nästan aldrig mer men läser, om än sporadiskt. Tack för din hälsning i min tråd för ett tag sen och ja, jag känner mig tämligen fri från medberoende. Det är som en ömsesidig process... många mönster har förändrats i vårt liv. Kanske jag skriver om det nu i helgen - känner att inspirationen rinner till:) Glad Valborg och Vårkram! / mt

jag har följt dig även om jag skriver mycket sällan numera. Så klok du är och ett fint stöd för andra. Härligt med luft under vingarna!
Glad valborg! Vårkram / mt

Efter mina samtal på beroendeenheten har jag ju lärt mig att man kan ärva dom där dåliga generna som gör att man har lättare att fastna i ett beroende.. Så japp från min mors sida har jag fått dom dåliga , taaaackaaar!!! Men från min fars sida har jag ärvt nåt så trevligt som tjurighet så därför när jag bestämt för nåt så ska jag jävlar i mig göra det också.. Så tjurigheten hjälper mig mycket nu när jag bestämt mig för att bli nykterist och dessutom träna:)

Nej, jag visste inte att man skulle skaffa en egen tråd. Får lägga upp det bland mina uppgifter. Starkt av dig att kämpa emot idag trots all ångest. Jag har också bulimi i min ryggsäck. Jag hade föräldrar som var rent sadistiska för en tonåring, även om de trodde de gjorde gott. Min flyktväg för att duga var att jag skulle vara smal, och bulimin var en ständig följeslagare mellan 19 och 24 års ålder. Träffade då min första man, som hjälpte mig att sluta dölja mitt verkliga jag, som jag uppfattade att min jag var då iallafall.

Jag inledde ett år senare universitetsstudier och blev arbetsnarkoman. Ångesten var min följeslagare jämt, jämt, jämt. Försökte kombinera arbetsnarkomanin med barn och det perfekta radhuslivet. Kände aldrig att jag dög, fast verkligenheten då vittnade om något annat. Jag bar med mig den bild av mig själv jag hade när jag var 19. Jag hatade mig själv och ansåg att jag själv var lägst på jorden, vid 40 såväl som vid 20. Inget jag gjorde kunde jaga bort min självbild, hur framgångsrik jag än var.

2010 gick jag i den berömda väggen, och hade då skilt mig och börjat tröstdricka. Inget jag dolde ännu, men det var runt hörnet förstås. Så här i backspegeln förstår jag inte varför jag inte fick tillgång till ångestdämpande mediciner, så att jag kunde se mer klarsynt på min tillvaro, Se möjligheter istället för att vara inlåst i ångesten. Jösses, bulimi är idag en psykiatrisk diagnos!!! Precis som utbrändhet. Hade jag vetat att det fanns någon hjälp att få, så skulle jag inte behövs självmedicinera mig. Så mitt tips är: Försök ta emot all hjälp du kan få. Hade du varit med om en bilolycka och blivit fysiskt skadad, så hade du väl tagit emot hjälp? Jag undrar när den psykiska hjälpen skall bli lika självklar......

Lycka till över Valborg och första maj. Du är inte ensam.

KRAM

Tack för era kommentarer. Utan forumet och er hade jag inte kommit så här långt det vet jag. Jag har ju slutar mååånga gånger tidigare men aldrig klarat av att vara nykter så här länge och med sådan övertygelse om att det är så här jag vill leva. Önskar så att jag gjort detta för länge sedan. Kanske när jag var i trettioårsåldern och inte tillåtit mig själv att falla så långt. Men nu är det som det är och det är ingen idé att gnälla över det som varit. Nu gäller det att se mot framtiden.

Jag upplever att jag fått tillbaka mitt liv, min glädje och min energi igen. Jag orkar göra mer än att bara jobba och ligga i soffan och jag är inte rädd för att någon ska genomskåda mig länge. Det är underbart för det var jag rädd för hela tiden, att man skulle se hur illa det var, jag skämdes så mycket. Ville inte att någon skulle se att jag drack i smyg för ofta och alldeles för mycket. Tänkte idag på hur jag tidigare lät bli att svara i telefon eller om någon ringde på dörren på kvällarna för jag var så rädd att de skulle se. Nu behöver jag inte skämmas lägre, inte för mitt supande i alla fall :) Finns säker lite annat med det är ok.

Nu finns jag här för mina vänner och framförallt för min familj :) Jag upplevde idag den underbara lyckan att vara nära en liten bebis och kunna pussa på hen utan rädsla för att lukta illa. Vara där. Varje dag bejakar jag min nykterhet och känner att nu är det som det ska. Livet är ok igen.

Vilket Mod! Du säger som det är och nu inser jag klokheten i att ta dag för dag, en liten stund intaget! Det ger mej en förhoppning att själv komma vidare trots att jag bara är i början av min resa. Tacksamhet, det tror jag är en inställning som kan bära genom vardagens och helgernas frestelser. Tacsamhet över ......ja, tänk själv vad som är värdefullt i ditt liv, just NU !

Hej, kikar in för att avlägga en rapport. Till helgen har det gått ett år sedan jag slutade dricka. Suget finns fortfarande där då och då. Men konsumtionsvanan av alkohol är bruten och det innebär att suget inte längre är förknippat med just alkohol. Skönt!
Vi hörs!

Jahapp imorgon är det nationella supardagen men det tänker jag jävlar i mig hoppa över ser ni... Skriver inköpslistan och inte ens alkoholfria öl finns på listan, tänker inte ge mina smaklökar ens en chans att få sug efter mer:) Sen jag beslutade att sluta dricka har jag varken druckit alkoholfri öl el vin, ger mig fasen på att gör jag det så kommer mitt minnesbetende ( dvs att man jag vill ha mer och så småningom starkare ) att triggas igång så tack men nej tack:)
Trevlig Valborg på er

Letat din tråd men har inte hittat. Är jag blind eller har du inte någon än:)?

Du kommer med så mycket klokt. Mycket av de du skriver har snurrat i mina egna tankar många gånger också. Men är som en spärr som gör att de stannar vid tankar och planering av att styra upp livet. Speciellt träning har jag MÅNGA gånger funderat på att ta upp. Men mycket lättare att ligga kvar insidan ochvtycka synd om sig själv än att gå ut och utsätta sig för fysisk aktivitet och på de ökad ångest.

Känner igen de du säger om att de kanske måste komma till en viss punkt för att man ska kunna säga Hej Då på riktigt. För ca 8 år sedan satt jag i en annan skit situation. Jag hade bulimi och pga de var jag kraftigt underviktig. Jag har dock aldrig mått bättre än under den perioden, smal och lycklig! Men de vändes en dag när jag åkte på min första panikångestattack. Jag trodde verkligen jag skulle dö och där och då slutade jag att spy upp maten. Eller ja de är en sanning med modifikation, först minskade de till en dag i veckan, sen en gång i månaden och efter de allt mer sällan. Ska väl ärligt säga att de händer 1-2 ggr per år fortfarande men om man jämför med att spy flera gånger per dag och ingen låta något ligga kvar i magen är de en stor skillnad.
Jag vill dock INTE att de ska behövas något så stort som en första panikångest attack/inläggning på sjukhus för att kunna sluta med alkoholen. Vill klara de nu INNAN de gått alldeles för långt. Men de är förbannat svårt. Haft galet sug idag efter en hemsk natt med mardrömmar och svettningar, haft ångest från helvetet och skulle vara skönt att dämpa de lite. Men Nej. Ska ta lite glass istället.

Hittade Estrella med 0,0% Inte 0,5% utan noll! Funkar!

Hahaha tror att jag blandade ihop din signatur med en Hollywoodfru! Sorry!
Ja, annars så tror jag verkligen att LCHF hjälper till att hålla balansen så att man inte faller dit i ett annat beroende istället.
Det ät ju samma belöningssystem. ...socker/kolhydrater eller alkohol spelarcingen större roll för hjärnan.

Åh vad jag blir glad över den respons jag får här av er, och du Svea har så många bra tankar. FantaMontana du ger också bra tips! Det är tufft just nu för min partner köpte matlagningsvin med alkohol, och självklart måste kocken smaka (jag) kände mej verkligen som en alkis när jag smögdrack ur decilitermåttet....det är bara en flaska och hälften är kvar.... ojoj så,svårt det blev. Jag önskar bara att få lit egen tid så att jag kan ta några klunkar till...jag kak ju ersätta flaskan i morron.... pust, helt galet. Jag får verkligen bevis på mitt beroende.

Jag fick nog inte riktigt till texten i mitt förra inlägg i mars. Jag, som är en vemodig figur, behövde liksom säga farväl till en gammal kompis och minnas honom (eller henne?) på ett bra sätt. Ungefär som när man gör slut med budskapet: "Jag gillar dig men vill inte leva med dig. Vi kan väl vara kompisar" (egentligen betyder det väl: "jag tycker illa om dig och vill verkligen inte se dig igen" - men att uttala detta är svårt, både mot den man gör slut med och på ett sätt ett underkännande av ens egna val).
Självfallet har alkoholen varit en jobbig jävel på alla möjliga sätt för mig, men jag vill inte förringa att jag också har haft en massa trevliga stunder. Många gånger först trevlig stund, sedan en jobbig jävel under samma kväll.

Nu är det i alla fall.....(räknar flera gånger på fingrarna) snart 9 månader som jag varit nykter och på den senaste tiden reflekterar jag inte mycket över det. Jag dricker inte nu, och jag berättar det för folk som jag tycker kan få veta. Jag känner (nästan) aldrig något sug, och jag mår fantastiskt. Framför allt gillar jag mornarna; jag går upp tidigt, mediterar med slutna ögon 30-45 minuter och njuter sedan av att solen går upp och det sakta blir ljusare. Det är verkligen fantastiskt, jag hittar inte ord för det; jag känner mig totalt närvarande, ren, pånyttfödd, stark och glad.

Håller med om att mornarna är fantastiska. Det finns inget som jag skulle vilja byta mot mina nyktra mornar. De är det bästa jag vet. Ju längre dagen går desto mer sliten och begagnad blir den, men snart kommer ännu en fantastisk morgon.

Så roligt att läsa att det går bra!