Senaste kommentarerna i forumet

Ja, tack för att vi varandra. Jag håller verkligen med om att man blir förvirrad, vem är jag egentligen?
Idag är jag glad att jag har en plats på forumet, idag är en dag när allt stöd har gjort mig lugnare. Jag förstår att jag måste lämna honom ifred.

...tänker på dig.
Vill också säga att igår hade jag en svacka i jobbet, sökte tröst hos maken, fick irritation tillbaka.
Så, det pendlar. Sannerligen i alla väderstreck.
Det gör ont i min mage men jag låter mig inte kuvas. Hade naturligtvis hoppats han skulle ge det där lilla varma. Men, jag stack ut näsan och gjorde en felbedömning.
Samtidigt måste jag göra det, för det är jag. Det som är jag måste jag få vara också med den numer icke supande missbrukaren. Om jag slutar vara jag vet ju till sist ingen av oss vem vi är. Så tänker jag.
Magontet är mitt, jag väljer alldeles själv om jag tycker den är värd att tilldelas utan "varningar". Det tycker jag, så länge maken håller sig från spriten och ontet inte finns i magen kroniskt.
Jag tror på att det blir bättre.
Det blir det, med lite hjälp av envishet.

Ge dig ut och andas, se annat, köp en ny sorts glass. Vad som helst, tvinga dig till att göra något litet, något som du vanligtvis inte gör.
Det brukar funka för mig. En liten egen spark där bak för hosta igång motorn när den strejkar.

Kram goa du

Det kommer flygcert, det kommer. En sak i taget.

Kram.
/H.

nej det tycker jag nog inte. Däremot om du lyfter något som är ett problem för dig(att bara du lagar mat), kommer med en lösning(laga tillsammans/varannan gång) och om han då ignorerar det utan att komma med en lösning själv så är han elak tycker jag.

Ska man klara av att dra gränser som är stora och superviktiga, t.ex. för sig själv att inte dricka eller som medberoende att välja att inte möjliggöra för någon annan att dricka, så tror jag det är bra att öva på att dra gränser som är mer vardagliga, som det här med maten. Det handlar om att visa vad man accepterar, vart ens gränser går och att om man inte kan förändra sin omgivning så kan man i alla fall visa sig själv att man är värd bättre.

Kort sagt, kan du inte ändra på hans beteende så kan du ändå ändra på ditt eget. Mår du inte bra av att serva honom så gör det inte.

Kram

till dig flygcert... / mt

Sorgsen... att du skriver om svårigheten med medberoendediagnosen. I all korthet: jag har upplevt detsamma. Och det är så svårt att förstå skillnaderna, nyanserna... Så bra att vi har varandra. / mt

Är långt, långt från ytan nu. Det är ingen bra tid, allt är kaos och sambon är inte trevlig.

Läser i era trådar och lider med Framtidsdrömmar, Stjärnstoff, och ser lycka hos en del andra och unnar er det så väl. Men själv orkar jag inte tänka mer än så nu.

Kramar

En klapp på axeln får du härifrån oxå! :) Duktigt jobbat! Nu har du ju klarat både skidsemester och annat utan alkohol :)
Jag försöker oxå tänka likadant, att försöka vara snäll mot mig själv och inte så kritisk på alla punkter. Är också rökare. :( Funderat mycket på att ta tag i det också men tror inte jag vågar/orkar med det nu än. Vi får ta det som nästa projekt senare!

Ha en fin dag!

...jag säger det igen. Du är inte dum, du kämpar med hitta ut ur helvetet. Ett tillstånd som du och din man ser på helt olika sätt.

Medberoende-diagnosen är/var/blev lite förvirrande för mig. I all kunskap, skrift, råd, allt jag hittat om alkoholism och medberoende, fick jag mig några käftsmällar.
Det kändes som det som alltid varit jag plötsligt ansågs fel. Jag sorterar fortfarande i det och pendlar mellan det som säkert kan anses passa in under diagnosen och det som är min personlighet. Den balansen är hårfin. Den går heller inte finna över en dag och är ju samtidigt kopplad till min alkoholists varande.
Jag blir naturligtvis påverkad av hur han mår, vad ha gör och inte gör. Skillnaden är att när jag känner det börjar svänga galet inuti mig så drar jag mig ifrån. Konfrontera är lönlöst och ger bara mig magont. En smärta maken inte ser, förstår eller har förmåga hela.

Jag kunde inte påverka hans val av alkoholintag. Han drack när och i vilka mängder han ville. Han är väluppfostrad och medveten (manipulativ) och valde tillfällena med omsorg. Han tappade respekten för arbetsplatsens nolltolerans och fick varningar men efter tillräckligt många övertramp så blev han uppsagd.
Jag såg detta men kunde inget göra. Han var otrevlig mest hela tiden-precis så som jag kan läsa i dina ord.
I kollapsen skrev jag mitt första inlägg här.

Jag skriver detta för eventuellt kunna lätta på dina skuldkänslor.
Det är naturligt vilja hjälpa. Du kan hjälpa men bara om han väljer ändra riktning.
För att få honom ändra riktning krävs vilja. Den måste han finna själv. Min man hade insikt, kunskap, vilja, i ord och förmodligen menade, men lät inte bli alkoholen för det. Det krävdes en smäll utifrån. En rejäl, hot och varningar, ilska, gråt, vånda från arbetsplatsen, mig, hans äldste son, ex, mor, hans egen förtvivlan, räckte inte. Han är intelligent, duktig, framgångsrik men det var ändå inte starkt nog för få honom sluta.

Bara försöker hjälpa dig inse att vi kan inte göra något mot alkohol-djävulen som satt klorna i våra män.

Jag sa orden, i gråt, förtvivlan, ilska...kanske gick något fram då och då...men vända kunde han bara själv.
Mitt arbetsliv, mina barn, mitt hus, allt har jag kvar och det fick han ingen "makt" över, alltså den största delen av mitt liv. Många gånger till missbrukarens förtret men min man är så mycket mer än missbrukare. Just nu står personen inte i fokus bara. Jag hoppas han hamnar där en dag.

Tappa inte bort dig själv. Du behöver dig och dina barn behöver dig. Din man säkert också men när missbruket står honom närmst kommer ingen igenom det skalet. Han har låst från insidan och ger inte nyckeln ifrån sig till någon förrän han vill, kan, vågar.

Tänker på dig

i mej, dessutom har jag tack vare mitt jobb ganska mycket tid att "filosofera".

Har funderat mycket kring hur man blir som beroende, hur galen, egotrippad och elak man blir. Det blir man. Jag är ju både alkis och rökare, det skiljer inte så hemskt mycket mellan de beroendena, den stora grova skiljelinjen går vid den stora påverkan på hjärnan som alkoholen ger. Man blir inte så fullständigt dum av nikotin.

Men lögnerna, smygandet, överkörande av både anhöriga och ekonomi är de samma.

Klurar också på om det som funkar inom Natural Horsemanship (lydnadsträning kan man kanske kalla det av häst) skulle funka på en alkis. Beröm i mängder när steg i rätt riktning tas, hästen behöver inte göra hela den rörelse man vill att den ska göra till att börja med, man tar steg för steg tills hästen av egen fri vilja har gjort det man ber den om.
Ingen bestraffning alls, bara positiva reaktioner på rätt riktning.

För övrigt är det nog det jag utövar på mej själv. Jag har under de gångna åren svurit ve och förbannelse över mej själv och mitt förhållande till alkohol så många gånger att det förlorat sin mening. Jag svär men lyssnar egenligen inte på mej själv.

Har slutat flrsöka bestraffa mej själv och ger mej bara beröm ochen klapp på axeln när jag gör rätt, tex när jag går förbi systembolaget utan att gå in. Efter tre månader som nykter får jag tänka efter lite, men hallå! Jag gick ju flrbi bolaget för tio minuter sedan och jag tänkte inte ens på det! DUKTIG KICKA !!

Tror jag ska testa det med min älskade sambo, ska bara klura lite till på hur jag ska göra.

Skriver på mobien, den är jobbig att hantera med redigering av stavfel när man kommit en bit i texten, att scrolla går inte för den tror bara att jag vill kopiera texten eller klippa ut, men jag hoppas att det inte ser för jäkligt ut längre upp i texten.

Åh, vännen. Vilken kamp som pågår inom dig och runt dig! Jag lider med dig, precis som mt och Sorgsen. De har redan skrivit det jag tänker, men jag vill ändå poängtera:

Du är inte elak. Du är inte korkad. Du är inte dum. Du är medberoende. Så enkelt, och så fruktansvärt svårt.

Om jag tillåter mig att ge dig ett råd, så tänker jag att det kanske är dags att ta avstånd nu. Kliv åt sidan, ta inte kontakt med honom, låt honom ta sitt ansvar fullt ut. Sluta kasta mjuka kuddar under honom när han faller. Det behöver inte innebära att ni går skilda vägar på sikt, men jag tror att du måste låta honom söka sig tillbaka till dig av egen fri vilja och kraft. Så länge du tar initiativet så behöver han inte anstränga sig, du finns ju där oavsett.

Kram!
/H.

Godmorgon, Sorgsen!
Ja, tänk vad folk väljer att lägga sin energi på....
Kram!
/H.

Alla segrar räknas Anli! Varje gång du låter bli, eller varje gång du bara minskar är bra. Jag har det ganska ok just nu, men jag tror att det bara beror på nya jobbet att jag verkligen kan låta bli. Mannen underlättar ju inte direkt. Igår ville han bjuda på restaurang för att fira att jag fått jobb. Han fattar verkligen inte vad jag säger. Eller jo, delvis men ändå inte. Han förstår orden men inte innebörden. Visst hade vi kunnat gå och visst hade jag kunnat dricka alkoholfritt. Men för mig är det inte ett nöje. Gissar att det tar en tid innan jag kan gå på krogen och inte avundsjuk snegla på andras vinglas. Så vi har det lite spännt hemma. Jag känner mig missgynnad, typ: Stackars lilla mig som inte får vin! Mannen är ledsen för att jag mesta tiden är arg, sur och trött. Tycker du är duktig som aldrig tar ut din ilska på barnen. Hade jag haft barn hade jag nog inte klarat det. Hoppas du får en bra helg. Jag vill också komma i baddräkten så nu blir det en ny powerwalk. Har förresten redat tappat många kilon fett och hoppas nu på att lägga på mig lite muskler. En gång i tiden hade jag riktigt vackra ben, vill tillbaka dit. Fåfäng! Jag är också lite rädd att lämna ut mig, men sen tänker jag att även om någon skulle förstå vem jag är så vem vill mig illa här?

Kram Fia

jag tror hon citerade fel, det var nog polaren Berra :)

Jag tycker du sätter dina ord på tankarna bra. Känner dessutom igen ditt dryckesmönster. Visst kunde även jag dricka normalt på lokal ute bland folk. Men jag var alltid garderad. Såg till att ha mera hemma så att jag kunde fortsätta i min ensamhet. Ja, jag längtade faktiskt hem. Tyckte det var bortkastad tid att umgås med vänner eftersom jag hade min bästa vän BIB hemma. Nu får hon inte bo här längre. Bara jag och mannen får plats. Lätt är det inte och jag är fortfarande arg på omvärlden. En ilska som jag tror delvis beror på vetskapen att jag aldrig kommer att kunna dricka normalt. Jag känner mig liksom missunnad, samtidigt som det är så skönt att vara nykter. Samtidigt som det är trist. Kan inte ens se på tv med mannen för jag tycker allt verkar dumt. Vill ha mera dokumentärer och bättre film. Inte trams med vuxna som leker olika lekar. Försöker läsa men varje kväll ska den där jävla apparaten på. Kommer ihåg en gång i min ungdom när jag blev så arg på min dåvarande pojkväns tv-tittande att jag hällde läsk i maskinen. Sen när jag började dricka gick det bra att titta. Har följt ditt tips och skrivit en lång harang till mig själv på mobilen om varför jag inte ska, inte får dricka.

Fia

från 25 april - 16 maj förra året. Återfallets tid och det första AA-besöket 14 maj.
Avgörande, absolut avgörande veckor i vårt liv.

Ska tillägga att jag fick lätt hjärtklappning av att läsa - alltid lite obehaglig magkänsla av att läsa bakåt och bearbeta i samband med "märkes"dagar eller -tider som nu. Känner den accelererande stressen som fanns under ytan förra våren. Helt annorlunda nu. / mt

vara ditt fel om inte barnen vill vara med honom!

Jag tror du kan läsa den här länken - den är till hans blogg. http://alcoholicknow.wordpress.com/2012/12/22/196/

Läs också Carinas blogg - den hjälpte mig mycket, länge läste jag dagligen - även om inläggen inte kommer varje dag http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Kram, kram / mt

Jag har inte Facebook så jag kan inte läsa det du tipsar om. Jag blir likt du Mulletant, så arg. Jag blir arg på mig själv som tillåts tryckas ner åter igen. Jag behöver höra vad ni har att säga här, det får min ångest att lätta något. För fy vilken ångest jag har. Nu ska jag gå upp och åka de 15 milen till min bror där mina barn är. Ska bli skönt att göra något med de idag. Vad lätt det är att tappa styrkan att stå på sig, hur lätt han får mig att vända min beslutsamhet till förvirring och skuld. Jag rannsakar mig själv och vet att det inte är ens fel att två träter men det är som du säger Mulletant. Jag kan ju inte ändra mig och göra saker bara för han vill.... Samma gäller ju med honom-han vill inte leva annorlunda än vad han gör.
Det som gör mig ledsen är att han beskyller mig för att inte barnen vill vara med honom (ganska överdrivet, de är med honom). Kanske känner de som jag att tryggheten och tilliten saknas hos honom. Allt ska göras när han har tid och det passar honom. Det kan väl ändå inte vara mitt fel. Denna relation till barnen måste han väl ändå se till att skaffa sig själv, det hat jag fått göra.
Kram, kram och glöm inte att ni betyder väldigt mycket för mig!!

av känslor när jag "ser" och upplever kraften i medberoendet. Destruktiva känslor, destruktiva krafter... ilska, maktlöshet, förtvivlan - skulle vilja ta om axlarna, se rakt in i ögonen, hålla om... kanske likt det Adde beskriver att han upplever när han ser vänner som tar återfall på väg mot undergång.

Att se hur cirkeln krymper, hur tankarna är fångade och fokuserade på mig, mig - vad kan jag göra? hur ska jag vara? vad ska jag säga? ... för att jag ska vara/göra "rätt"?

Ändå inser jag så klart att alla måste gå sin egen väg... så som jag har gått min och Mullegubben sin väg... Mött våra egna, personliga avgrunder.

Herregud vad jag är tacksam över mitt liv idag, just denna dag... Att jag tog det där avgörande steget och att han tagit sina... och jag är helt förvissad om att i det liv jag hade innan skulle jag absolut inte vilja vara kvar. Oberoende av hur det skulle blivit vet jag idag att det var rätt att gå.

Jag förstår också idag dem, främst Adde och Lelas som stod vid sidan och försökte vägleda mig... speciellt det första halvåret och året. Och Mie... Mie... betydde och betyder så mycket. Även om jag höll och har hållit min väg och min linje har alla råd och tankar varit av oerhört stort värde. De har varit speglar mot vilka jag prövat och tagit till mig det som varit möjligt och som känts rätt.

Idag har Mullegubben i många avseenden kommit så långt i och med AA... snart ett år sen hans första möte. Också jag har indirekt fått så mycket.

Nu börjar dagen. / mt

http://alcoholicknow.wordpress.com/2012/12/22/196/

http://www.facebook.com/MedberoendeJag?fref=ts

kram skickar jag också. Vilken prövning du går igenom... Hoppas du hittar plats på färjan! / mt

jag skriver rakt ur mig själv nu... jag blir upprörd och arg ... och till det sista nu infogar jag ordet förtvivlad! när jag läser - utan att veta varför jag känner så starkt. Kanske - och jag hoppas nästan att det är DIN ilska, dina känslor jag känner. För mig känns det som om du kommit längre in i fångenskapens cirkel, det är alltmer den medberoendes röst jag hör... som cirklar runt, runt i vad det är för fel på dig, hur du borde gjort annorlunda... Du når ju inte fram!!!!

Jag tror att det är precis som Sorgsen säger, din man är fast, fast, fast i missbruket och då går det inte att nå fram!

Jag är verkligen inte den som förespråkar skilsmässor och splittrade familjer MEN du kan inte ändra hans beteende genom att bli annorlunda själv. Du krymper och försvinner och gå under då!!! Du måste ta ansvar för dig och ditt liv så som du vill leva det!

Ord och inga visor - hoppas jag inte sårar dig och gör dig mer förtvivlad... det är bara så svårt att stå vid sidan och se på. Precis som du gör... står vid sidan och ser på och försöker bryta något genom att förändra dig själv. Något som är starkare än du och som han måste lösa på sitt sätt.

Har du förresten läst Mickes och Ulrikas sidor på facebook? Läsvärt!

Kramar, kramar! / mt

Jag försöker tänka som du skriver, Sorgsen. Jag har knappt sovit en blund, tänker på hur han har det. Varför blir allt så fel? Jag känner mig helt tom...
Jag vill verkligen inte vara den jag är nu, det han säger om mig, att jag är kontrollerande, pressande och en riktig bitch, stämmer ju... Det är inte jag och detta jag är så jobbigt att vara. Jag tror aldrig att han ligger med dåligt samvete just nu, han sover nog "gott" med alkoholen i kroppen.

...din linje Stjärnstoff!

Tänker på dig

...på dig vännen.

Håller om