Senaste kommentarerna i forumet

...kanske jag kan ge dig makens telnr så du kan prata lite med karln ;)

...tillbaka Lelas och tack för dina ord.
Jo, jag är nog en jordnära person, inte för att det gör smärtan lindrigare men jag lämnar inte mina grundvärderingar och svävar inte iväg helt utan livlinor.
Det har hjälpt mig i detta stim av obehag.

Vändpunkt
Jag vet ju egentligen inte om det har varit någon vändpunkt. Finns ju inga garantier för något och jag har inte fått något förklarat eller ens rört vid utbrottet.
Det jag vet är att han var oerhört otrevlig och sen inte tog någon kontakt alls. Jag åkte hem utan meddela honom, han fick hysteriskt utbrott, jag var envis-arg-förtvivlad-kärleksfull, sen var det tyst igen. Jag började ta kontakt och nu är vi tillbaka i en kontakt. Långt från "normal" men den finns.

Maktlöshet/insikt
Insikten om alkoholens/missbrukets inverkan och påverkan, dess konsekvenser och maktlösheten, har han alltid förstått och insett. Att därför låta bli dricka klarade han under många år, månader, veckor, dygn. Men han har, enligt hur jag får ihop berättelser, levt aktivt i missbruket största delen av sitt vuxna liv. Detta visste jag inte förut och har inte haft anledning pussla ihop. Det ändrar inget i den nuvarande situationen men gör ju såklart vår/min framtid mer oviss. Han sprudlar inte och jag kan bara hoppas han hittar sig själv och någon form av mål som får honom tycka livet är värt att leva. Han har nog hittills mest överlevt.

Igår var han vänlig, glad, tog flera kontakter, sms o tel.
Just idag var vårt samtal sämre, inte många ord och irritationen var tydlig.
Kan det vara den geografiska skillnaden jag så ofta upplevt? Med mig är han på "osäker mark" och vi tillbringar mycket tid tillsammans. I lägenheten bor missbruket och med det ångesten och depressionen. De sammanhangen är ju enkla ta till men jag behöver inte veta varför, jag tar saker som de kommer. Trivs när vi trivs och mår dåligt av det dåliga men det sänker mig inte. Jag vet däremot att om jag skulle ställa ultimatum eller pressa fram något för få bekräftelse så kan jag packa väskan och gå. Det vill jag inte, jag tror vi kan få ihop detta, om båda vill. Jag vet att jag vill. Jag vet inte våra möjligheter ännu men tycker det är värt att ge det tid. Idag känner jag så. Imorgon också, det känner jag. Det räcker för mig att veta nu.

Jag fortsätter lunka vidare och i höst har jag förhoppningsvis pusslat tillräckligt för dra någon form av övergripande slutsats.
Håller mig till grundplanen.

det låter mkt som din historia sammanfaller till stora delar med Camilla Kuylenstierna och en del av hennes kamp. Kanske har jag tipsat dig innan, men hur som gör jag det igen, läs hennes bok AnsvarsFULL. Jag är säker på att du får mycket till del om du läser om hennes resa i livet till en nykter tillvaro. Du kan också kolla in henne på YouTube där hon intervjuats i diverse kanaler.
/Fenix

Hej igen Stjärnstoff och välkommen tillbaka till forumet!
Härligt att höra av dig, men jobbigt att läsa om hur svårt du har det.

Bra att du har skrivit ett brev! Utmärkt!

Hur har det gått under kvällen?

Kram!
/H.

Åh, älskade flygcert-gumman.

Det tar tid att nå ytan. Ibland blir det natt... och då kanske man inte ser ljuset där uppe. Men man fortsätter närma sig ändå.

Apropå det där med Gud och prövningar... det är ett bibelställe, det där. Det står så här:

"Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den."

(Det är 1 Kor 10:13, och det finns att läsa i sin helhet här: http://www.bibeln.se/las/2k/1_kor#q=1+Kor+10%3A13)

Kram, vännen.
/H.

Tack för era fina ord! Pontus musik lindrar det mesta jag ska lyssna på låten du föreslagit. Santorini du har så rätt och jag vet det men kunskapen man besitter bidrar ändå på ett förvirrat sätt till skammen. Jag fick frågan idag vid en diskussion med en vän (där jag kunnat pratat öppet om mina svårigheter) om alkoholen varit mitt andningshål. Med det menade hon att jag alltid (i familjen och yrket) har totalt kontroll men när jag dricker släpper all kontroll. Och ja det ligger något i det. Där har kontrollbehovet släppt och dessvärre även hämningarna många gånger. Det är MR Jekyll och Me hyde liksom. Ångesten över att inte veta vad man gjort eller sagt är värst. Att inte veta gör att tankarna blir så svarta. Det går inte längre "skämta" bort oj jag blev så full och bara låtsas som ingenting. Folk reagerar numera med all rätt. Jag är inte 20 (inte för att det är ok då men mer accepterat). Nåväl jag försöker gå med huvudet högt och inte låta mörka tankar äta upp mig. Jag försöker intala mig själv att jag inte är en dålig människa helt och hållet utan bara med viss defekt :) Det är inte lätt och jag hoppas jag inte tappat ansiktet totalt inför människor som tyvärr fått se mig i action. Jag hoppas de kan se bakom allt annat jag är , det där bakom fylletanten utan spärrar på festen. Att den bilden inte tagit över det andra jag också är. Det stundar festligheter till helgen då en nära vän fyller jämnt. Där förväntas jag "släppa loss" vara crazy, jag inte hur reaktionen blir på att det inte alls är läget jag kommer vara i. Nödvändigt skrivande av mig en sen kväll som denna. Mitt sätt att ta mig igenom vad som far i huvudet.

Hej Sorgsen!
Nu har jag läst ikapp även hos dig. Tänk vad man missar när man åker på semester! :-)

Vad härligt att känna ditt lugn och dina stadiga fötter mot marken. Bra jobbat, tjejen!

En liten tanke om detta med vändpunkten... Kan "sängen" ha blivit hans vändpunkt? Kan den händelsen ha fått honom att inse att han är maktlös mot alkoholen? Det är ju där allt börjar, med den insikten...

Kram!
/H.

har nu varit helt apatisk i 2dagar, min arbets kamrat fråga om de hänt nått allvarligt. -nejdå bara lite trött. FÖRBANNAT, Åhh jag förstår inte:( som så många ggr, första v och helg går riktigt bra med stark focus o skärpa, andra gick bra men blir mer psykiskt trött, rastlös och förvirrad. fredag inga problem var till och med och köpte vin från systemet, en present. lördag var och tränade och lång motion men så kom det. Fick ett tungt jobbigt samtal som gjorde mig ledsen.
min sambo skulle ta lite vin på kvällen så hon tyckte jag också kunde ta lite om jag ville, hon blev trött och gick och la sig, jag var pigg och tror ni jag kunde bara låta det vara. Det river och sliter i mig när jag bara tänker på det. Hur kunde jag vara så jävla korkad att ens reta upp mig själv sådär. blev inte nån direkt jätte mängd alk, men tillräckligt för att tappa all lust för nånting. hur fan ska jag kunna tackla motgångar utan att känna, skönt att lugna nerver med alk.

Berättade för min sambo att jag är för svag och mår dåligt över alk. berättade tidigt i vår relation att jag jobbar på att ta så lite som möjligt, så hon vet och gjort henne besviken några gånger när jag blivit för full. försöker alltid lugna med att inte oroa sig, och gudarna vet jag tänker fan inte förlora nånting. vi är båda relativt unga utan barn och jag vill bygga den bästa av framtid och trygghet, är så lycklig i övrigt. snälla demon jävlar- lämna mig ifred!

tidigt tyckte jag om att festa med mina vänner, och vi har festat jätte mkt genom åren, för mkt.
för några år sen, ca 5-6. gled jag ner djupt i deprition då jag var sån jävla ynkrygg som inte pratade med någon. använde mig av alk. som tröst. gick riktigt långt tills jag nådde botten.
jag valde att börja kämpa och som jag beskrivit, kommit långt. men har mkt att jobba på.

Har inte orka göra ett skit nu dom senaste dagar vill bara att dagarna ska gå fort så jag får revansch och fortsätta nykter från d13. nu rullar tårar ner, vill bara få min glöd tillbaka.

Nu är jag livrädd. Skrev ett brev som i stora drag går ut på att jag vill att vi hittar tillbaka till varandra och att jag önskar han avstod alkohol. Skrev också att det finns hjälp att få och att jag i alla fall kommer ta hjälp. Åker iväg en sväng nu, jag sa var brevet ligger. Hoppas att han läser, men har ingen förhoppning om att han ska ta emot mig med öppna armar.

Hej stjärnstoff, jag har det precis som du. Dessa svar som är svåra att värja sig mot. Hur kan det vara så? Jag har levt så så länge nu finns inga barn hemma längre och det känns som om jag försvinner i hans alkoholmissbruk. Jag får den ångest han borde känna, jag får ångest av ett glas vin för att han dricker mycket. Tänker varje söndag att imorgon ska jag ta tag i det ordentligt, men nej man känner sig som en jäkla fegis. Som du säger styrkan var hittar vi den? Lycka till vi har ju rätt, det vet jag

skrivit in dikter och annat som betyder här i min tråd. Dina ord Sorgsen "allt som inte har ord att beskriva" påminde mig om en dikt i en för mig mycket betydelsefull liten diktsamling från 1970-talet; "Rumskamrater" av den finske poeten, psykiatren, musikern m.m Claes Andersson. En dikt som varit och är "vår" och som fångar just det där... (utom alkoholen i vinet då:)

Allt det där som vi håller på med, det där
med långa samtal och resor och vin,
minns du, det där med glädjens två ansikten,
glädjens tre ansikten och päronet
som började växa inne i dig.
Allt det där med sötma som gjorde ont
och gråten, den varma.
Det där när vinden kom hårt i ansiktet
och träden
de uråldriga som röntgenbilder mot den långa
strandremsan med lyftkranarna, allt det där
med den ensamma staden
och att ändå bry sig om.
Det där som låter som tystnaden mellan
två andetag eller som när någon
just har dött.
Allt det där, du vet.

Tack för dina ord Sorgsen, för allas alla ord... och värmen som binder dem samman (det sista också citerat av C.A) / mt

...jag kan ligga och bara vara tom, tappa tidsuppfattningen och varandet, och jag har ibland slutat undra varför det händer.
Kroppen behöver vila, hjärnan ro, hur och när och varför kan jag roa mig med att analysera, oftast vet jag ju, men oavsett så är det ju alltid något som vrider igång startmotorn och allt är intakt. Livet tuffar vidare och jag hoppar in i tåget, ibland som lokförare och ibland åker jag bara med. Nödbromsen har jag använt några gånger men oftast tuffar jag vidare. Den där vilan, den är livsnödvändig, även den i vaket tillstånd.
Var glad över att din kropp arbetar med dig!
Lyssna på den!
:)

...överdriver inte!

Kram

...kan nog inte räkna med att få en dialog med honom så länge han inte själv inser sitt problem.

Min man var väldigt öppen och insiktsfull, han har/hade inga problem prata om att han är alkoholist. Det brukar annars ofta vara det första steget till insikt. Att sen göra något åt det är nästa. Min mans "insikt" gav honom själv tillåtelse fortsätta dricka. Sjukdomen går, utan undantag, bara neråt och den nedåtgående spiralen upphör bara om man slutar dricka.
Jag rekommenderar trådarna här, läs och skriv...

Kram i mängd.
Vi är med dig!

Tror du har mycket rätt i att det är rörigt. Ett steg i taget och tack för att du ger hopp.
När jag försöker formulera mig så är det precis som om det sitter nån på min axel och säger: men hallå nu överdriver du! Jaha så du vill inte väcka honom på morgonen längre varför inte?! Han som sliter så, ska han inte få kunna koppla av med ett par öl utan att du drar igång en hel cirkus? Har du inget viktigare att fokusera på? Osv
Men jag ska banne mig ta på mig hörselskydd och försöka.
Jag gör ett försök ikväll igen.
Kram

...kära medsyster, det är inte lätt att behöva börja sortera och rota inuti sig själv.

Det du beskriver som "tomt inuti" kanske är "rörigt inuti"?
Börja med det första som faller dig in, litet eller stort, skriv ner, skriv bara de orden som finns i dig, skriv bara till och åt dig, utan tänka på formuleringar.
Börja där...om det börjar lossna så trillar det oftast ner nya ord och tankar. Om hur du mår, varför, var det gör ont, vad som sagts, reaktioner...allt om allt...
Om samma känsla/ord kommer tio gånger, skriv det alla tio gångerna.
Så har jag sorterat och det funkar för mig.
Jag skriver också sånt som jag, eller andra, tror jag känner eller jag borde känna.

Att formulera ett brev till sin respektive tror jag inte är klokt göra i en hast.
Tror det är framtidsdrömmar här inne som skrivit många ark till sin man, om jag uppfattat rätt så har han inte läst det ännu, många månader senare.

Alkoholism är en kronisk sjukdom, en komplicerad en, men behandlingsbar.

"Varför är det ett så stort problem för dig?!
Att jag tar ett par öl på helgerna och när det är fotboll på tv?!
Jag slår aldrig dig och barnen
Aldrig våldsam på något sätt
Jobbar hela dagarna
Tränar ungar två kvällar i veckan
Snickrar på huset
Säger att jag älskar dig
Är en bra pappa på alla sätt
Varför duger jag inte!?"

Ja- varför har jag problem med det? Kanske för att vi andra inte finns när ölen kommit fram, kanske för att jag får ont i magen av att han ber barnen "hämta en bärs till pappa" eller för alla gånger han slocknat på soffan och jag har städat undan efter honom innan barnen vaknar. Eller att han blir personlighetsförändrad när han dricker.
Ofta får jag tillbaka i angrepp om hur jag själv är eller beter mig. Eller som senast då han anklagade mig för saker som hänt innan vi träffades. Att jag skulle ha stött på folk i början av vårt förhållande.
Ok- låt oss säga att detta är sant( vilket det inte är) varför ska jag straffas för det nu? Han säger också att han vet varför jag slutat dricka och att det bara är för att kontrollera honom och att han inte ska ha hållhakar på mig som jag har på honom.
Kanske är det till viss del sant. Men den största anledningen är att jag vill att barnen ska ha åtminstone en nykter förälder.
Vågar inte prata med honom. Det är som om det låst sig. Jag Måste hitta styrka att åtminstone säga att jag inte vill att han dricker mer. Jag tror på inga sätt att han kommer göra det nu, men han behöver få veta vad jag delvis tänker. Annars har han inget att ta ställning till väl?

Av att du flygcert, påminner mig om att jag inte måste " lösa" allt NU. Jag har inte förmågan just nu. Men någon gång måste jag prata med min man som antagligen går och undrar vad fasiken det är med mig? Förut har han ju alltid kunnat slängt ur sig en klyscha och så har vi kört på. Jag vill inte att vi går tillbaka i samma mönster. Jag kanske bara ska säga att jag inte vet vad jag vill. Men jag är ganska säker på att han kommer säga att " passar det inte med honom så får jag väl hitta nån annan"
Jag tänker vidare.. Och tack mt. För länken!

...tack som frågar och tänker på mig.

Löper mellan tvättstugan och lägenheten och har bestämt mig för en dag med så lite verksamhet som möjligt.
Andas och känner efter blandat med lite annat praktiskt som måste komma ikapp.
En vanlig dag men utan kollegor runt mig. Skönt ha en dag där hårborsten inte används.

Jo, tack, jag mår bra. Jag känner mig lugn och låter tankarna gå bakåt i tiden, min och makens tid.
Undrar vad det är som gör att dialogen inte är fri och flödande mellan mig och maken just. Jag har lätt för umgås och känner aldrig problem att prata med någon.
Jag vet jag är sparsam när det är "här och nu", att jag gärna tar in omgivningen först. Ja, om det inte handlar om jobb eller mina barn. Med just maken blir det svårt.
Hans process är ju igång 24h om dygnet och jag vet inte om jag ska fråga eller inte. Jag frågar allmänt men inte mer och märker det börjar smått komma små berättelser om hur han använder sina dagar. Hans arbetslöshet gör honom gott, jag var rädd han skulle rusa iväg och "döva" sina tankar med jobb.
Nu har det inte blivit så och jag hade hoppats han hållits sjukskriven men det tillät inte vårt system. Han har en försäkring som nu täcker inkomstbortfall så det ger tillfällig trygghet.

Denna tiden, den efter behandlingen, ägnade jag inga tankar alls innan, då i det aktiva missbruket. Allt som förstörts, allt som måste byggas upp, alla tankar, inget av detta tänkte jag på. Självklart funderade jag över vad som skulle komma hända men det stannade där.

Jag tror vi mår bra av att inte gå på varandra nu. Men samtidigt bygger vi ju inte upp något nytt gemensamt, eller kanske är det just det vi har bättre förmåga göra genom att inte "skava" på varandra genom invanda gamla mönster, ingen aning men hoppas ju på det sistnämnda.
På anhörigveckan var de andra där efter sina missbrukare och jag såg euforin, tog del av deras aha-upplevelser. Jag satt med en alkis som söp järnet när jag var där, jag visste inte om han tänkte sig dit, dessutom igen-en tredje gång inklusive massor av avgiftningar och annat utspritt över hela sitt liv. Inte mycket till eufori i varken min eller makens kropp!

Jag är gammal nog att förstå och veta att tiden och erfarenheten är med oss. Jag är ung nog att veta att vi har mycket att lära om och av varandra. Min envishet håller mig igång. Min kärlek till mannen är tydlig, men, brummar hans motor vidare och ger mig styrka om min skulle strejka en dag? Ja, inte idag men en annan dag kanske.

Kram på er

...du finns dagligen i mina tankar. Det känns tryggt du finns. Tack.
Att ha denna platsen att återkomma till känns också tryggt och berikande. Jag har alltid mått bra av att sätta ord på situationer, letat mig in till kärnan så, här får jag dessutom del av dina och andras tankar.
Det finns ju däremot allt det där mellan, allt som inte har ord att beskriva. Allt det är jag också tacksam över att jag känner. Allt det där som finns inuti eller utanpå innan den formlösa demonen får sin benämning.
Tänk så mycket det finns som ögat, örat, huden, själen "ser" men som hjärnan sorterar bort för signalerna inte kan "rapporteras".
Att veta vi inte behöver veta allt och samtidigt få sätta händerna i jorden, känna myllan och dofterna, eller putsa fönster och se glanser, sånt gör livet levande.
Livet formar oss och allt negativt vi inte kan välja bort måste vi ju lära oss leva med. Det krävs mod att våga öppna, risken är ju att man tappar balansen.
Jag gratulerar till att du och mg nått så långt att ni fångar varandra, även utan ord.
Önskar dig och er allt det bästa.

en tanke och en kram! / mt

bättre idag :) Kram du fina / mt

/ mt

Hur går det sedan maken åkt igen?

Tänker på dig, bästa du!

vara en bra länk http://www.fnvc.se/nvc/