Senaste kommentarerna i forumet

för att förlora en vän.

Stor kram till dig idag!

/ mt

att ha oroats och gjort ett och annat försök att kontakta min nersupna vän (vi bor långt ifrån varandra) så fick jag äntligen svar på ett sms :

"Lever du?"

"Ja"

En konversation som i all sin enkelhet säger allt.

Att göra ett val för livet finns inte på kartan just nu och jag ger nu upp helt.

❤

..jag vill vara hos dig nu. Jag vet vi hade gett varandra så mycket bara genom varandras närhet.
Ensamhet
Osäkerhet
Vaksamhet
Allt det där gör mig så uppgiven. Det är känslan jag läser i dina ord, uppgivenheten. Att vara så trött att hjärnan slutar fungera.
Stadiet blir som hypnos. Att bara lunka vidare, glömma svänga vänster trots man borde veta.
Den totala apatin, när psyket slutar arbeta, där det blir så sjukt att vård är enda utvägen. Där är vi inte, varken du eller jag. Vi stannar bara olika länge i det smärtsamma nolläget för något hindrar oss komma vidare.
Förväntningarna, som ju är ganska logiska och "vanliga", de handlar om önskan kunna föra normala samtal, uppleva vanligt hyfs och respekt. De samtalen kommer aldrig just för respekten har raderats ut sen länge från den vi önskar skulle se oss.
Kommer den respekten infinna sig igen?
Kommer samtalen bli normala?
Det kan vi inte veta och än mindre styra.
Det vi kan försöka påverka är, hur många gånger ska jag utsätta mig för att eventuellt få uppleva ett bra samtal eller ett dåligt samtal idag?

Just idag ska jag inte utsätta mig mycket. Idag skiner solen och det är min sista möjlighet att uppleva denna underbara stad på cykel innan arbete och nya geografiska platser blir mitt tillfälliga hem.

Kram på dig, var rädd om dagen!

Hej och tack Markatta för dom väldigt insikts/betydelsefulla ord, ska verkligen ta
in dem och läsa om. Det är faktiskt sant man kan inte gå runt och vara rädd för
känslor, annars funkar de ju inte. Det ska ju sitta i ryggen men behövde höra det.
Ska verkligen försöka öppna mig på ett sätt att lättare bara acceptera motgång av
Olika slag. Känt mig så rutten som delat stöd och styrka, sedan själv stå med huvudet
i sanden. Nåväl hundra gånger om har fått skaka av skiten, jag lärde mig nått nytt
säkert denna gång.

Jag behövde inte säga så mkt till min sambo efter helgen, hon kunde läsa av min skamm
och skuld enkelt. Vi pratade mer djupgående och det kändes bra. Och även hon var glad
att jag öppnade mig mer.

...är här.

Skickar en varm kram

Ska läsa ditt långa inlägg nu

...hålla dig till din önskan.
Nu kan du bara vänta och se om han tar in eller fortsätter som om inget hänt.

Var rädd om dig och gå ut och gör något du tycker om idag.

Kram

...känns bra höra från dig.

Att vara ingen för den jag helst vill vara viktigast för är tungt som f-n.
Att aldrig nå fram är smärtsamt.
Att samtal aldrig fungerar är upprörande.
Att konstant ignoreras är hjärtskärande.
Att aldrig bli förstådd är kärleksdödande.

Jag har ju valt, med min envishet, att vara kvar i förhållandet. Maken väljer, hittills, hålla sig från återfall, men förhållandet stapplar och någon balans har jag ännu inte upplevt. Det räknar jag heller inte med, inte ännu, men om den inte infinner sig så kommer relationen dö av sig själv.

De där försöken till samtal jag så gärna velat ha under hans aktiva missbrukande gav jag upp. Jag kunde bara vänta tills det brakade helt för mannen. Förr eller senare visste jag något kommer hända.
Jag önskar verkligen att helgen kommer ge dig och er båda möjligheten att nå varandra.
Att du får framfört det du önskar.

Att inte läsa andras trådar eller orka händer oss alla skulle jag tro.
Här är vi egoister, tillsammans ;)

Kram vännen

Sorgsen, jag förstår nog inte att min kropp arbetar med mig. Förstår mest ingenting känns det som. Idag blir det återigen en prövning - sambon håller på med mail idag och att vi ska komma överens om massa saker och jag vet hur det är: han slänger ur sig förslag, om jag inte svara inom en viss tid så tar han tillbaka det och så kommer nya förslag och så börjar det om... Total stress för mig.

Lelas, så gott att du är tillbaka! Ja, jag är inte så aktiv inom kyrka-tro osv, vet bara att jag tror och är tacksam för det.
När jag läser ditt inlägg så kommer tårarna igen - känner ju att jag inte förstår riktigt att jag sak orka. Virrigt - å ena sidan är jag så säker på att jag orkar så att jag inte ens tänker på det, men samtidigt de där dagarna av sorg som kommer över mig, de gör sååå ont.

Gud har sannerligen prövat mig, men jag ser inte alltid utvägen - känns som jag gör fel. Barnen får mig att tveka, så oerhört mycket...
Precis som du skriver Mt - dörren är stängd, men jag vet inte om fönstret är öppet..
Tror du har rätt med tröttheten: jag har varit helt slut i flera år, men då har jag bara bitit ihop och kämpat på, och sedan gick det upp på en ny nivå: jag minns knappt, men den där nivån när jag körde fel och barnet rättade mig, när jag inte mindes var jag var och sådant, och sedan de sista veckorna vet jag knappt hur jag orkar - är bara trött.
Och detta är min största sorg i livet: min dröm är krossad, barnen kanske inte får bästa uppväxt...

Framtidsdrömmar - det är fina ord du skriver till mig och jag blir alldeles tårögd! Som du ser i min tråd så är jag inte på något sätt säker, jag är inte heller världens lyckligaste utan sorger och jag fastnar fortfarande i hans fällor allt som oftast. MEN - jag har mycket tack vare Sorgsen, Lelas, Mt mfl mfl fått styrkan att ta mig ur det som höll på att knäcka mig. Jag tror att jag är lite besviken på mig själv; jag tänkte nog att jag skulle må bra och vara lycklig bara jag kom därifrån, men det är ju orimligt och jag försöker acceptera att det är en process: min dröm är krossad och det gör mig ledsen, men jag höll på att gå under innan och det hade jag nog gjort om jag inte kommit därifrån.
När du skriver som du gör så måste jag leta långt inne i mig och därinne är jag nöjd över att jag lämnat honom; ingen som ignorerar, hotar & skäller, kallar mig saker, ibland är fantastiskt kärleksfull (men jag vet aldrig när det vänder), ibland är oerhört omtänksam och kommer med presenter (som han förstör om jag ställer dem på fel ställe eller inte är tillräckligt tacksam), ibland nonchalerar mig... Jag kan se vilken film jag vill, jag kan prata och skratta med vem jag vill utan att bli beskylld för att flirta eller vilja ligga med någon, jag får ha saker som jag vill utan att bli ifrågasatt om att jag är för pedant eller att jag inte tvättat tillräckligt... All hans ombytliga personlighet sitter kvar i mig - jag är rädd när jag blir arg, för att jag ska bli anklagad för att vara den som är arg i förhållandet, jag är rädd att säga fel sak, men jag övar på mina vänner, jag frågar dem vad som är normalt och ok, jag träffar mina vänner mycket för att se hur de är mot sina respektive osv. Det är en process: en långt större process än vad jag förstod när jag flyttade... Men det är en bra sak. TACK för att du hjälper mig att reflektera över den! En dag i taget - du är viktig och du är inte värd att leva i det du gör nu.

Kramar till er alla. Ledsen, men okej...

Jag skrev ett brev före jul. Skrev och skrev i 4 timmar, allt bara rann ur mig- alla ord och önskningar föll på plats och jag fick ner det på papper. Det kändes så befriande.
Överlämnade brevet med lättnad och hoppfullhet.....Han har inte ens läst det, det har gått flera månader.
Det är skönt att skriva av sig, bra att du gjorde det Stjärnstoff! Jag hoppas att din sambo läste brevet och att du känner dig lättad.
Känslan av utfrysning känner jag också, svårt att förklara....man finns liksom inte, syns inte. Jättehemsk känsla.

Lycka till!

Jag har varit i din känsla - att inte orka läsa någon annans trådar. Så kände jag länge, länge; jag hade fullt upp med att orka skriva i min egen för att ta mig igenom dagen. Men det är okej - låt det vara så, du behöver det!!

Jag håller med Stjärnstoff - du är någon!!!! Jag har också varit "ingen" och det går att ta sig ur känslan, du är någon!
Stor kram

Jag känner väl igen beteendet- när jag påtalade för min sambo att jag ville ha förändring så kan jag se i efterhand att han alltid körde sitt maktspel: först var han kall och då veknade jag ofta av rädsla att jag gjorde fel, om inte så blev han ledsen och så veknade jag då och tyckte synd om honom, om inte det fungerade så blev han därefter arg och hotade osv och veknade jag inte då så återgick det i tystnad men lugn tills det efter några dagar var tillbaka i vardag - allt flöt på men vi hade ingen närhet... Och så gick det ett tag och så började det om.

Stå på dig, du behöver saker för att må bra, du har rätt att kräva dem!
Kram

Du skriver att du känner dig som" ingen". Vill bara säga att hemma hos oss finns också en " ingen". Efter att jag formulerat ett brev så icke anklagande jag förmådde, så blev jag " ingen". Brevet handlade om att vi behöver ta hjälp. Men det får vara så. Just nu.
Men- du är någon! Skriv av dig här och känn aldrig att du ältar i forumet, vi finns här och vi förstår. Du skrev om kontrollbehov. Igår ungefär en halvtimme efter att jag bestämt mig för att släppa på kontrollen så gick jag och räknade hur många öl det låg kvar i påsen från i söndags. Jag hällde även ut två flaskor sprit som jag gömt sedan länge tillbaka. Hans föräldrar var så "snälla" och gav oss det i present. Såg att det fattades ur flaskorna..
Så jag är väl inte riktigt där kan man säga.
Men vi är väl på väg när vi vet att vi kontrollerar? Jag vill tro det.
Många kramar till dig, framtidsdrömmar. Du är någon!
/Stjärnstoff

Jag tänker på dig. Du är min förbild just nu. Jag önskar att jag kommit så långt som du gjort. Det gör ont på vägen men du kommer att klarat detta.
KRAM

Ja blir så glad varje gång som jag loggar in här på sidan och någon har skrivit i min tråd. Det betyder så mycket att jag vet att någon undrar hur jag har det. Tack alla ni.
Jag är väldigt dålig just nu att orka läsa runt i andras trådar. Jag hoppas dock att ni alla som ger mig feedback har det ok och att ni, trots kämpande, kan stå ut i vardagen, Jag tänker på er.
Här hemma är det tyst...jag känner mig behandlad som ett hunsat djur som ej är värt att prata med, som knappt syns och som inte har rätten till åsikter och värd att delge tänkar och funderingar.
Barnen åker bort på fredag och jag har bestämt mig för att föreslå att vi ska sätta oss ner för att prata i lugn och ro då....Det skulle dock förvåna mig om han avsätter sin tid för det. Jag tror inte det, tyvärr. Jag ska ändå göra ett försök.

Kram

nu på morgonen när jag var ute i skogen med hunden. Dina inlägg, dikter och citat inspirerade mig att formulera dikter, ord att skriva ner för mig själv när jag kom hem. Ord om att känna sig jordad, som en del av rotsystemet där jag gick. Ord att ta fram till tröst när jag behöver och känner mig flygig och konturlös.

Hoppas du får en fin dag!

Var inte så hård mot dig själv. Man kan nog inte tackla motgångar utan att känna, tvärtom så tror jag att nyckeln ligger i att tillåta sig att känna de känslor som dyker upp. När vi försöker stöta bort de starka känslor som kommer över oss så växer de och vi skapar också ett mönster av att starka känslor är "farliga" och måste bort.

Det krävs faktiskt övning för att lära sig att inte fly sina känslor men till slut så omprogrammerar man sin egen hjärna från att tänka att starka känslor är farliga och måste stoppas undan/fly ifrån, till att tänka; nu är jag arg/ledsen men det är bara en känsla och ingen känsla är konstant, det är ok att känna det jag känner och det kommer att passera.

Du kanske kan försöka att släppa in din sambo mer. Du skrev att du sagt till henne att du jobbar på att ta så lite som möjligt men vet hon om hur stor din kamp egentligen är? Jag tänker att om du säger till henne att du inte vill dricka något alls men att du tycker att det är svårt så borde hon ju inte ställa dig inför sådana situationer att hon frågar dig om du inte vill ha lite vin?

Att dela sina känslor med andra betyder för mig att inte ensam behöva möta mina demoner.

Ta hand om dig!

Jag har läst mycket i Mickes blogg och även hans frus fb. Saknar lite att kunna läsa om det som inte var så bra också, det jag hittat handlar om när allt vänder.. Eller kanske jag inte riktigt hittar i bloggarna, kan vara så.
Ska försöka hålla min linje men han är mycket kall denna morgon. Han fryser ut mig på något sätt..

till dig idag / mt

Stjärnstoff! Håll din linje nu! Läste du inlägget i Mickes blogg? Du beskriver så bra vad som händer: "Kanske för att vi andra inte finns när ölen kommit fram, kanske för att jag får ont i magen av att han ber barnen "hämta en bärs till pappa" eller för alla gånger han slocknat på soffan och jag har städat undan efter honom innan barnen vaknar. Eller att han blir personlighetsförändrad när han dricker."

Styrkekram! / mt

Jag vet inte om han läst brevet, jag tror det. Vi sa inte ett ord till varandra igår kväll förutom God Natt.
Antingen är han så fruktsnsvärt förbannad på mitt brev- eller så funderar han över vad jag skrev. Men det känns ändå lättare på något sätt. Jag har fått tala om att jag vill ha en förändring och han har fått svart på vitt vad det är jag vill. I stora drag.
Jag önskar så att han tänker till, men alkoholen har ett så stort grepp om honom så jag förväntar mig en kamp nu.

med en vän igår. En vän som varit nära, mest i hjärtat, då vi båda haft fullt upp i livet. Hon är medberoende (till ett av sina vuxna barn) och "ser" sin situation men har ingen, eller mycket begränsad kunskap om missbruk och medberoende. Mullegubben har berättat för henne om sin nykterhet, om AA och om vårt nuvarande liv och tipsat att det finns stöd för den som behöver. Vi talade länge och nämnde även en annan familj där missbruket lever - just nu till synes under kontroll - i skenet av goda viner och kanske starksprit av fina sorter.

Jag blev bekräftad i att medberoende är en mycket okänd sjukdom/tillstånd... även hos mycket välutbildade och begåvade, "kloka" människor... och i hur lika våra "resor" gestaltar sig... hur gärna man vill tro... och hur oerhört svårt, nästintill omöjligt det kan vara att komma till den där gränsen när man släpper taget och gör sitt eget val... OCH det värsta - insikten hur paradoxalt och katastrofalt det är att just det som känns omöjligt (att släppa taget) kan inrymma missbrukarens möjlighet till frihet.

Hur som, ett mycket angelägen och god samvaro. / mt

detsamma sägas ungefär så, att när Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster... och du har ju stängt dörren alldeles själv dessutom - för att prövningarna där inne var outhärdliga.

Jag säger det igen... jag har jobbat i sammanhang där jag sett rätt många som gått in i den berömda väggen och då har det ofta varit EFTER en tids ledighet... DÅ kommer stora tröttheten fatt en. jag menar inte att du kommer att bli sjuk av utmattning nu, jag menar att nu har du plats att vara trött. Unna dig det och gör det vardagliga livet så enkelt som möjligt. Ta emot känslorna, låt sorgen ha tid & rum - du har ändå förlorat, eller snarare gett upp det som du en gång trodde och länge önskade att skulle vara ditt liv. Det är ledsamt. Visst är det det.

Många varma kramar! / mt

Haha, du ÄR galen min vän. Men på ett sunt sätt...cyklar man i 5-6 timmar finns ju det knappast tid för sponken! Skönt att höra av dig. Ha det bra själv! /R