Senaste kommentarerna i forumet

tar upp saker de reagerat på:
- att sambon ofta ringt väldigt många gånger till mig om jag varit och träffat vänner
- att vi alltid suttit intill varandra om det varit middagar eller liknande
- att vi alltid rört mycket vid varandra, mer än någon annan
- att jag dragit mig undan mer och mer och inte varit med när de andra tjejerna träffats
- att jag vid enstaka tillfällen kunnat berätta om att han lämnat mig ensam i ilska

Det svider att tänka på hur jag ändrat mig för att passa honom.
- Han har ju alltid ringt och undrat varför jag är borta så länge, när jag kommer hem, var vi är osv... Och jag har stressat som en blå för att inte var borta för länge.
- vi har alltid suttit bredvid varandra, oavsett hur alla andra sitter - enligt sambon så sitter man bredvid varandra för att visa att det är vi som hör ihop...
- han är mycket fysisk, det har alltid varit så att han ska hålla om mig, röra vid mig, klappa på mig, hålla handen osv osv, och han har varit mycket tydlig med att jag ska röra tillbaka vid honom för annars älskar inte jag honom. Det har varit många, många gånger då jag känt mig obekväm vid att vi ska röra så mycket vid varandra då det inte är passande i alla situationer.
- när mina vänner träffats så har jag dragit mig undan eftersom sambon beklagat sig över att om jag ska iväg så innebär det att vi får mindre tid tillsammans, han har klargjort att han inte velat ha hand om barnen och han har påpekat att jag som är så trött bör stanna hemma så att vi orkar hitta på något roligt/mysigt med familjen dagen efter istället
- ibland har vi bjudit hem någon vän och så har han kunnat bli arg å mig och bara gå, så när vännen kommer står jag där och får förklara att "eh, ja, sambon blev lite irriterad på mig så han åkte iväg en stund..:"

Tack och lov har vi inte många gemensamma vänner, bara ett par, men de har valt honom... Det svider. Hon var min vän och så blev de våra vänner, och hon vet om mycket som hänt - hon har varit en av de som drivit hårdast att jag inte ska acceptera hans beteende, ifrågasatt om jag kan leva så osv, men sedan väljer de ändå att umgås med honom... Det gör ont - känns som att de inte tror min historia.

Är såå ledsen idag och har bara här att ta vägen... Ska på samtal idag, men förstår inte hur jag ska ta mig ur sängen.

Hur hamnade jag i detta? Jag bara önskar att mitt liv hade varit lättare... För många år sedan hörde jag någon säga "Gud ger oss inte mer än vi klarar av" och jag har försökt applicera det på många saker, men i just detta förstår jag inte hur jag ska orka.
Jag klarar inte detta Gud, du har gett mig för mycket nu. Jag är nära sammanbrott, igen.

...blir väldigt påverkad an Stjärnstoffs ord och situation.
Flygcerts också. Jag lever just nu i ett rum, ett opersonligt fysiskt rum, som jag "tvingats" göra till mitt under den perioden jag finns här. En något längre period än normalt. Det agerar mitt "hem", det som ska vara trygghet och vila. Det yttre ska påverka det inre och tvärtom, här ska inte oro ha överhand och det ska dofta av mig och mitt, vårt och oss.

Just nu sitter maken på ett flyg och lämnar det som agerat "vårt" under en veckas tid.
Vilket liv jag för!!! Så tomt det blir med alla uppbrott!
Snart lämnar jag denna plats, kanske för evigt, och soffan jag boat in mig i blir någon annans fasta punkt under en tillfällig period.

Kommer mannen någonsin klara denna typen av liv?
Jag ser hans kamp, jag ser hans vilja, jag ser samtidigt hans osäkerhet och hur lätt den vänds mot irritation. Saker som för mig blivit oväsentliga eftersom jag är van vara flexibel och ha hundra procent fokus under perioder. Att jag sen blir totalt grå och osynlig och utan behov att ha någon åsikt alls kan göra honom stressad. Inte vill jag vara en orsak till att han mår dåligt. Samtidigt får han riktiga ego-boostar genom att alla runt mig tar emot honom med totalt öppna famnar. Alla är väldigt sociala och han är genast en i gänget utan krumbukter och ritualer. Då trivs han, det ser jag, med mig är han respekterad och inget annat än det han själv presenterar. När vi är ensamma stapplar vi, ibland känns det som tjuren Ferdinand, när han är blyg och inte vågar sig ut i arenan.
Hur länge behöver det kännas så?
Känns som att augusti 2013 måste ha visat någon form av förändring. Lite mer kött i förhållandet, mindre trevande och färre frågetecken.
Drar jag jämförelser till april-maj-juni 2012, är detta angenäma funderingar ;)

Kram på er alla

Bra att du ringer - det är bra att prata med någon som kan stötta dig.

Du beskriver samma sak som hos min sambo: tufft på jobbet, viktuppgång från att ha varit vältränad, mår dåligt men vill inte prata med någon om det (fast till slut gick min sambo till någon - men inte om alkoholen...). Min sambo skyllde på mig- han behövde dricka för att jag inte stöttade honom, för att jag inte visade tillräckligt mycket kärlek, för att jag inte ville ha sex tillräckligt ofta osv osv, när jag försökte be honom att inte dricka så sa han att jag inte kan bestämma över honom, han sårade mig så att jag tappade respekten för honom (kallade mig saker, hotade mig, förstörde saker, hade sexuella kontakter med andra osv).

Många gånger och även än idag känner jag stor sorg över att det blev som det blev. Men det behöver ju inte bli så för dig - däremot måste du få hjälp så att du känner att du inte far illa. Du behöver inte bestämma dig för om du ska stanna eller lämna - men du behöver inse att du kan inte hjälpa honom, du behöver känna och förstå vad som är dina behov.

På "mina" Al-Anon-möten har jag träffat på en gammal bekant, gamla kollegor och en granne. Först skämdes jag och tänkte att "nu förstår de att vi inte alls har det så fint och bra som vi har det", och sedan tänkte jag att vi hade det ju inte så bra, men det viktigaste - de var ju också där, för alla har sitt, alla har olika saker att bära, på mina Al-Anon-möten känner jag mig inte dömd eller bedömd - jag har fått stöd och hjälp där!
Första gången jag gick dit satt jag utanför i bilen och tänkte "om ingen ser normal ut så åker jag hem, då går jag inte in". Jag såg ett antal personer gå in - och alla, precis alla, såg helt "normala" ut (det var ju min fördom att det bara är "konstiga" typer som lever i sådant här).

Kram!

Snälla flygcert, känn inte så. jag tror vi kan stötta varandra oavsett var vi är i processen. du är mer än välkommen hit- jag uppskattar dig.
Sitter i min säng och väntar på att alkoholjouren ska öppna. Måste få prata, måste få höra någon säga att det inte är his mig detta ligger. Jag orkar ingenting, bara ligger. Det känns så ohanterligt hela situationen.
Varför blev det så här, varför vi?
Min man har under en lång tid haft det tufft på jobbet och enligt mig tappat självkänsla. Han har gått upp i vikt. Förut varit vältränad. Han mår skitdåligt men vill inte prata med någon utomstående. Han vill lägga locket på säger han.
Eftersom han påstår att alkoholproblemet ligger hos mig ( fast jag själv inte dricker sedan sex månader tillbaka) så har jag bett honom sluta flr min skull då. Men han blir bara arg och säger att jag inte kan betsämma över honom.
Han säger att jag projecerar mina egna alkoholproblem på honom. Jag tycker inte jag har problem med alkohol men efter att han har talat om det för mig så många ggr så börjar jag tro att det kanske är så...
Han har sårat mig så pass mycket att jag inte har npgon respekt kvar för honom.
Jag blev rädd igår, för första gången riktigt rödd. Han flinade ironiskt mot mig och sa att han förstår precis vad jag håller på med. Vet inte vad han menade med det..
Alla barn är i skolan och jag gråter bara jag tänker på att det här kanske är början på slutet för oss som familj.
Om jag bara kunde få honom att prata med någon!
Jag ska i alla fall försöka hitta någon till mig själv- annars går jag under.
Vi bor i en väldigt liten stad så AA- möten eller andra öppna enheter känns inte helt ok.

Sitter i min säng och väntar på att alkoholjouren ska öppna. Måste få prata, måste få höra någon säga att det inte är his mig detta ligger. Jag orkar ingenting, bara ligger. Det känns så ohanterligt hela situationen.
Varför blev det så här, varför vi?
Min man har under en lång tid haft det tufft på jobbet och enligt mig tappat självkänsla. Han har gått upp i vikt. Förut varit vältränad. Han mår skitdåligt men vill inte prata med någon utomstående. Han vill lägga locket på säger han.
Eftersom han påstår att alkoholproblemet ligger hos mig ( fast jag själv inte dricker sedan sex månader tillbaka) så har jag bett honom sluta flr min skull då. Men han blir bara arg och säger att jag inte kan betsämma över honom.
Han säger att jag projecerar mina egna alkoholproblem på honom. Jag tycker inte jag har problem med alkohol men efter att han har talat om det för mig så många ggr så börjar jag tro att det kanske är så...
Han har sårat mig så pass mycket att jag inte har npgon respekt kvar för honom.
Jag blev rädd igår, för första gången riktigt rödd. Han flinade ironiskt mot mig och sa att han förstår precis vad jag håller på med. Vet inte vad han menade med det..
Alla barn är i skolan och jag gråter bara jag tänker på att det här kanske är början på slutet för oss som familj.
Om jag bara kunde få honom att prata med någon!
Jag ska i alla fall försöka hitta någon till mig själv- annars går jag under.
Vi bor i en väldigt liten stad så AA- möten eller andra öppna enheter känns inte helt ok.

Jag lät min sorg krypa in hos dig - jag håller med Sorgsen: det finns hopp, och du måste själv känna vad som är rätt för dig. Jag har en historia som gör att jag kanske inte ska skriva här hos dig. Men Sorgsen har många goda råd - Sorgsen, du är bra!!
All styrka till dig Stjärnstoff

Sorgsen, jag är så ledsen att jag går under... Jag bara orkar inte mer...
Det gör sååå ont, så ont. Vill inte vara i detta mer....

Försöker känna din kram, men jag tror att hela jag är död, bortsett från smärta och sorg så har jag nog inget annat kvar längre.

...vän, ser du är uppkopplad så skickar först en varm famn för dig att krypa in i.

Du är bra, du är bästa mamman och enda mamman som dina små änglar behöver och vill ha.
Jag behöver dig och människorna på gatan behöver dig. Alla och allt är beroende av varandra, att vi alla finns, glada eller ledsna så fyller vi funktioner hos varandra.

Jättestor kram med mängder av omtanke och kärlek till dig från mig

..tillbaka Lelas, hoppas er semester varit vilsam och lyckad.

Ville bara skriva ner att under de senaste dygnen har maken varit med mig på arbetsresa. Många restaurangbesök har det blivit och nästan alla har bjussat på någon form av alkohol och alla har blivit lika förvånade över att vi lämnat de små glasen med ouzo, jägermeister, risbrännvin eller amaretto. Jag har aldrig berörts av hur andra reagerar på mina val, jag har faktiskt först nu tänkt på att de där kommentarerna kan ha förankring i deras samvete. Oron över om mannen skulle halsa eller inte fanns inte heller. Hade han valt dricka hade jag lämnat, enkelt helt enkelt. Skön känsla!

Din berättelse tillsammans med mulletants ger mig hopp. Tack för det!

Har precis läst Stjärnstoffs inlägg... och det gör så ont, det är som att pressas igenom en mixer, alldeles sönderskuren är jag nu, igen.

Åh, alla gånger jag fattade att det var så illa - alla gånger jag bestämde mig för att lämna, för att inte acceptera hans dryckesvanor, för att inte ta emot allt skäll, hot och fula ord längre, jag bestämde mig ju så oerhört många gånger för att lämna honom, jag låg vaken så många nätter och bestämde mig för att aldrig mer acceptera allt som hände och bestämde mig för att jag skulle inte behöva vara rädd mer, och nästa dag ljusnade det och jag såg hans skam och skuld och jag tyckte synd om honom, kramade om och tröstade och så förträngde jag nattens tankar, nattens oro, nattens beslut...
Tills det hände igen, några dagar senare, en vecka senare eller kanske ett par veckor senare.

När jag "vaknade upp" i höstas så tog det mig flera månader att verkligen förstå - jag fick nog och ville bara lämna, men det var så mycket kaos, osäkerhet och ångest, drömmar som krossades, sorg, rädsla, och det tog ju tid att hämta styrka genom er, Al-Anon, AA, socialtjänst, kvinnojour, kvinnomottagning, vänner, familj, Bris, familjerätten, jurist... Åh, vilken soppa - vilken sorg... för jag står ju fortfarande här idag och känner sorg. Det var ju min stora dröm att jag skulle få ha familj, barn, hus och hela paketet, och jag har ju kämpat i total motvind utan att fatta att jag gjort helt fel... Jag har de underbara barnen, men det känns som jag förstör deras liv, precis som sambon säger.

Åh, mina älskade barn, jag sitter ju i denna hemska sits... Jag vill ju bara ge dem det bästa i världen, och det har alltid, alltid för mig inneburit att de ska bo med båda sina föräldrar.

Jag vet att de har en mer närvarande pappa idag, en pappa som inte är lika arg (för jag är inte med i bilden) och en pappa som kämpar för att ha barnen mer, men det gör så ont i mig att barnen ska flyttas fram och tillbaka, att de inte är med på varför det är så här - pappa talar om för dem att mamma valt bort pappa och dem och att han är sååå ledsen, jag förklarar på ett barns nivå att mamma och pappa bråkar och tycker så olika om saker att vi inte kan bo ihop, och ändå - hur ska ett barn förstå det? Pappa säger en sak, mamma säger en annan... Vi har ju bråkat emellanåt hela tiden, men de har ju inte sett/hört det värsta och vi har ju ändå haft det så mycket gott också - och hur ska barnen förstå varför de plötsligt bara träffar oss var för sig? Jag hör ju hur de önskar att mamma och pappa ska bo ihop igen, hur de önskar att vi ska göra saker tillsammans. och det skär som knivar varje gång...
Jag kan inte låta bli att fastna i tanken att de skulle ha det bättre om de slapp flänga till två olika hem, jag vill så gärna att de ska ha det bra och jag tror inte att jag är bra - jag är argare nu (jag vågade aldrig vara arg/säga till när vi levde ihop med sambon för jag var så rädd att ha skulle använda det mot mig) och nu tror jag att det vore bättre för barnen om de inte hade mig - om de bara hade pappa, ett ställe att bo på, en person att ty sig till. Sambon säger till mig på många sätt att terapeuter han pratar med menar att barnen vill stanna hos mig för att de se att jag är svag och då vill skydda mig, att de vill stanna hos mig för att de är rädda att jag ska bli ensam när de är hos pappa osv. Jag tror inte jag är bra för dem... Och ändå vill jag ju bara att de ska ha det bra.

Sambon pratar om sin rätt till barnen, jag pratar om att barnen ska ha det bra... Kanske skulle han bli lugnare och ännu mer närvarande om jag inte fanns här. Ibland önskar jag att jag hade lugnet, "modet" att ta livet av mig, eller åtminstone att jag bara kunde släppa kontrollbehovet och lämna allt och lita på att det blir bra.

Det gör så himla ont, så himla himla ont. Att vårt äktenskap är över, att det aldrig varit vad jag trodde, att det aldrig varit vad jag hoppades, att jag gett upp mig själv, att barnen ska behöva leva i detta, att det gör så ont... Jag vill ju bara bort från detta.

Ibland ser jag hur ledsen sambon ser ut, men jag vet aldrig vad som är spel för han kan växla mellan glädje, sorg och ilska på en tusendels sekund, men jag försöker bara vara neutral när vi möts, men det känns som han är så kall... Jag vet att jag har barnen tack vare att vi träffades, men jag önskar att jag kunde lyfta bort honom ur mitt liv, att jag var en del av ett legobygge - att jag kunde lyfta upp Sambo-legogubben och sätta honom på en annan planet, från vilken det inte går att komma tillbaka hit, och så kunde livet rulla på utan hans skiftande humör, hans kommentarer, mail, sms och samtal...

Åh, det gör ju sååå ont, jag vet inte vad jag ska göra med smärtan - jag springer, jag vilar, jag orkar inte.

...den dagen när jag startade min tråd. Tre (3!) utropstecken? Men jag har läst tillbaka lite och jag förlåter den mannen. Han var så beredd på att börja ett nytt liv så tre utropstecken får passera.

Vad jag däremot har svårare att förstå är att det går så lätt att att vara nykter. Anar att det är nu jag ska se upp och inte invaggas i ngn falsk säkerhet. För ärligt talat; Jag tror jag kan ta ett glas nu och stoppa där - saknar viljan att sabotera min hjärna. ...Men jag vågar inte exprimentera med ongar runt omkring.

Vore det så lätt att man/jag bara lät känslan tala så fanns där ju inga alkies. Bara en tanke. Nej, jag är inte speciellt drickasugen just nu...men jag anar en del av min säkerhet kommer ifrån att jag "får" i Juli när jag är barnfri...om jag måste.

Lite luddigt...tycks ju vara mitt enda sätt. Funderande. Drick med förstånd vänner! /R

Sorgsen här, jag har inga 15 år med min man men känner igen det där nedåtgående och destruktiva. Allt vi hade pratat om, vem jag är, vad jag gjort, min familj, allt tänkbart och otänkbart, inget blev lämnat utan oförskämda och nedvärderande påhopp i hans fyllor. Sista året,-12, gick det undan ner i skiten. Tidigare hade han blivit av med körkort och annat. Mellan råsupandet fanns allt annat som torrfyllor, abstinenser, ångest, ölandet för "underhåll" och inte var han nämnvärt trevligare då heller. Slutade med uppsägning i nov. Då hade jag tagit kontakt med behandlingshem och han var där en månad från slutet av januari i år.

Sen dess har han hållit sig från alkoholen. Ibland otrevlig och ibland ok men fortfarande långt från stabil i humör och sätt.

Det är en kamp, för oss båda. Jag har inte gett upp och hoppas de positiva glimtarna kommer bli övervägande i tid och rum. Just nu är det mest lycka över var dag utan alkohol.

Jag kommer inte vara kvar i relationen om han återgår till alkoholen. Aldrig! Att den hade sånt grepp över hela honom förstod jag inte när vi träffades och egentligen inte förrän det handlade om liv eller död. De går undan i slutet.
Sen dec skriver jag här efter jag läst under månader. Var på anhörigvecka på behandlingshemmet före jag visste min man skulle dit. Går på Al-anon och har läst mängder. Nu ser jag tiden an, jag satte en tid till sommaren -13 förra sommaren och den tiden har jag behållit som min egen "utvärderingstid". Då, en gång i augusti, kommer jag dra någon form av egen slutsats och ta en ordentlig funderare över min framtid. Jag hoppas den blir gemensam men det pendlar sannerligen. Hittills har jag vilat på hoppet, hur det blir sen vet jag inte nu.

Ville bara berätta hur jag har det. Känner igen mig i din situation. Min make har gjort flera behandlingar i sitt missbrukarliv men oavsett den insikten så hade han inte ork ta sig till hjälpen trots han visste hur och var. Han ville sluta och hade säkert hamnat på sjukhus eller hos polisen, om han inte dött innan, och på den vägen hamnat i mer regelbunden behandling, men an hade inte lyft luren och ringt till behandlingshemmet eller psykvården. Han var på flera avgiftningar men när de dygnen var över finns ju ingen som följer upp och det dröjer inte innan det destruktiva livet fortsätter och vi runt omring kan bara se på.

Om din man vill ha hjälp så finns den men det går trögt och allt är inte, enligt min erfarenhet, bra eller ens lämplig.
Du kan ge honom möjligheterna genom att berätta om hjälpen men att bli fri missbruket kan han bara själv.

Det är jobbigt och oerhört påfrestande men det går bli fri missbruket och "medberoendet". Balansgången mellan omtanke och att ställa krav är individuellt och alla är vi unika. Exakt hur man ska gå tillväga är omöjligt säga, bara du vet dina gränser och hur hjälpen känns genomförbar. Men, en mer bestående förändring är bara möjlig om missbruket upphör. Man kan inte vara lite alkoholist. Viljan till förändring måste han ha själv. Att ställa ultimatum kan vara klokt men bara om det är genomförbart, annars tappar orden mening.

Var rädd om dig och fortsätt läs och skriv här. Alla historier har något att erbjuda just dig.

Kram från en medsyster

...tillbaka. Blev glad när jag läste om er middag borta. Att det kan vara lätt och konfliktfritt att tacka nej. (Själv är jag ju inte hundra på att jag för alltid ska tacka nej...ännu...kanske?). Men jag blir glad av att läsa att du och Pianomannen har det bra! Kram...och Tack (alltid)! /R

Jag vet att du tar ett stort steg, att det känns omöjligt, svårt, bra, dåligt, kaos, men gör allt du kan!
Det kanske finns kvinnojour där du bor? Prata med socialtjänsten, gå på Al-Anon, ring AA, prata med behandlingshem, ring Bris, prata med familj och vänner, kvinnomottagning... Jag har gått din väg - varit orolig, sett hur det förvärras (precis som Mulletant skriver så eskalerar det ju till slut) och jag har bestämt mig sååå många nätter för att jag ska lämna honom, men sedan när det ljusnar och det är lugnare så stannar jag och blir osäker på om det är rätt att lämna, blir osäker på om jag klarar det, och så är det lugnare och så tycker jag synd om honom och så stannar jag ett tag till... Men det går - det går att lämna - det är jobbigt, svårt, osäkert och samtidigt är det så mycket bättre än att leva i osäkerhet, otrygghet, hot och hela den biten.
Jag tänker på dig och jag håller alla tummar, du är värd något bättre! Ibland blev jag tröstad av tanken på att det kanske skulle kunna lösa sig, att vi kanske skulle kunna hitta tillbaka till varandra (vilket jag inte tror längre) men du måste oavsett visa att din gräns är nådd...
Kramar

Jag vet nu att jag måste söka hjälp, på något sätt. Det svåra blir nu att hantera vardagen för jag vill inte ens vara nära min man just nu. Om jag kunde skulle jag lämna honom under tiden men det finns omständigheter som gör att det inte är möjligt.

att du skriver ... som du säger så går livet i olika skeenden och våra berättelser/liv flätas in i varandra... ibland på märkliga och oväntade sätt. Kram / mt

Stjärnstoff! Din berättelse följer det alltför vanliga mönstret - jag läste ditt första inlägg här som du skrev i oktober... när det väl börjar gå tydligt utför så går det allt fortare. Det är alltid (möjligen med få undantag) väldigt svårt att se och förstå vad som händer för den som är mitt i det.

Sök hjälp idag! Det blir inte bättre av att vänta. Det blir värre... Styrkekramar / mt

Vad är det för fel på mig?!! Varför har jag försvarat min mans beteende så länge?
Nu får det vara bra! Imorgon ringer jag jouren. För min egen och barnens skull så måste jag få hjälp.
Han börjar bli riktigt elak mot mig. Ful i mun och påstår att jag vill vara otrogen- plus andra saker som jag inte ens vill skriva här. Han drar upp saker om hur jag var innan han träffade mig och hur jag levde mitt liv då. Han har många synpunkter på hur lösaktig och korkad jag varit. Förstår ingenting! Varför varför tar han upp detta nu?! Jag tror det har slagit runt ordentligt. I natt sover jag på madrass och imorgon söker jag hjälp, nu orkar jag inte mer....

Tack, gumman. <3
/H.

Mycket tänkvärt, jag ska fundera över det mer, vad är värt att säga och vad är itne värt att säga? När är det värt spelet och inte?

Vad glad jag är över din styrka, din inre ro och ert liv. Vad skönt att ni får ha det så gott!!!
Stor kram!

Sorgsen, sambon (eller faktiskt ex-sambon...) känner mig så väl, och det är ju så jobbigt - precis som du skriver. Han kan ju föreslå att jag ska göra saker, se saker "för det är en sån sak du gillar ju", och han har ju så ofta rätt... Och som du skriver med att det är ju första gången, eller har varit första gången så mycket av det, hus, barn, husdjur osv, och ja, det gör ont. Han sitter kvar i vårt tidigare gemensamma boende, när jag har hämtat saker så har jag sett hur det blir smutsigare och smutsigare, hur saker bara ligger orörda, och allt gör bara ont...

Självklarheten är jag inte säker på vad du menar riktigt? Jag har ju känt en självklarhet på så sätt att jag varit så säker på att vi ska leva ihop, på att vi ska vara tillsammans, trots att jag tusen nätter bestämt mig för att inte stanna så har jag ändå ändrat mig nästa dag och varit säker på min kärlek, trott att vi ska få det bra en dag...

Nya tider=nya möjligheter, ska tänka på det!

Berra, tack för ditt härliga inlägg! Jag är inte ute efter en gammal bil just nu, har redan införskaffat en liten gula faran, haha! Och jag håller mig nog helst till cykeln ett tag till!

Mt, klok och bra som alltid! Du har så rätt: jag behöver tid själv, och vill verkligen ha tid själv, jag trivs så gott själv - som jag skrivit: jag gör det jag vill, ingen som klagar på något, ingen jag behöver ta medveten/omedveten hänsyn till... Men ibland kommer ju ändå rädslan att jag kanske kommer var ensam resten av livet... Och med det stor sorg. Jag vet inte om jag ens vill leva med någon, någonsin igen - det är så förenat med att jag inte kan vara mig själv, men jag ska ta till mig En dag i taget. En dag i taget - allt löser sig.

Lelas, vad jag saknat dig! Ja, vattenytan ligger här och glittrar, emellanåt... Jag har kommit upp från botten, och det glittrar vackert de dagar då det glittrar, men ibland är det stormigt, mörkt och grått... Men botten känns förvånansvärt långt borta.

Kramar,
N

Hej Dompa!

Ville bara säga det. :)

Kram!
/H.

Ni stärker mig när ni skriver era ord här hos mig. Planen nu är att jag ska vara nykter i morgon också. Och INTE åka i närheten av Systembolaget. Vi har ingen alkohol hemma. Har mått så jävla dåligt o jag kan inte fortsätta med mitt destruktiva beteende. Har till och med haft ont över levern. Herregud vilket gift det är!

..

Nu har jag bara (?!) Sorgsens tråd att läsa ikapp i... och just nu finns det 52 olästa meddelanden i den. Jisses!

Två saker vill jag dela efter att ha läst trådarna hos Framtidsdrömmar, flygcert och markatta. En tanke om stigmatisering och en erfarenhet av att vara på fest. Och dessutom hänger de ihop.

Jag håller på med en uppsats, och den bygger på Goffmans teori om stigmatisering från 1963. Han skriver om hur en avvikelse från normen blir till ett stigma när en individ inte lever upp till omvärldens förväntningar. En stor del av boken handlar om hur man skall förhålla sig till andras kännedom om ens stigma. Skall man berätta eller inte? Om folk vet om att man har ett stigma, då måste man förhålla sig till att de ser ner på en. Och om de inte vet, då måste man spela någon typ av spel för att de inte skall få veta.

När jag har läst den boken har jag tänkt så många gånger att den går att tillämpa rakt av på situationen som alkoholist, som aktiv men även som nykter. Och för all del även på att vara anhörig medberoende. Skall man berätta eller inte?

Och ja, det är samma sak som att komma ut som homosexuell eller liknande. Hade det varit ett begrepp när Goffman skrev sin bok, så är jag ganska säker på att han hade använt det.

Förra helgen blev vi hembjudna till ett par vänner på födelsedagsmiddag. Vi förstod redan i förväg att det var en liten tillställning, att det bara skulle vara värdinneparet och två personer till, och så vi då. Ingen av de andra fyra vet om att maken är nykter alkoholist, för vi lärde känna dem när han redan hade varit nykter ganska länge. Jag skulle inte ha något emot att de visste, och jag tror inte att han skulle ha det heller. Men det har inte blivit så att vi har berättat.

De bjöd ganska frikostigt på alkohol - välkomstdrink, vin till maten, avec till kaffet... som det skall vara. Maken och jag tackade nej (såklart) och ingen ifrågasatte det. Det fanns alkoholfritt bubbel till välkomstdrinken, vi drack vatten till maten och kaffe/te utan avec. Inga höjda ögonbryn, inga kommentarer, inget utanförskap. Mycket skratt, timmarna gick fort.

Tänk, vilken resa han har gjort, min gubbe. För ett par år sedan så nära total katastrof, nu så oerhört mycket friskare. Jag är så ofantligt stolt över honom! Jag vet att han fortfarande behöver kämpa med vissa saker, men det är som den berömda fisen i vinden.

Och jag själv då? Jo då, jag är stolt över mig själv också, som inte tycker att situationer som den här middagen är jobbiga. Jag litar fullt och fast på att maken hanterar det, och även om han skulle ta ett återfall av någon anledning så vet jag att det inte är något som jag kan förhindra genom att oroa mig. Jag är lugn i själen, på riktigt.

Så är det. Frågan är om man skall komma ut eller inte, och vad konsekvenserna blir av det valet.

Kram, vänner!
/H.