Senaste kommentarerna i forumet

Hej Frau Fröken,

Jag inser att det har varit oceaner emellan detta inlägget och det sista. Jag skall läsa de andra sedan. Men först måste jag berätta om några associationer som slog mig. Skulle det kunna vara så här:

" inser att jag bara är lat" = tänker att jag är lat, men det är egentligen låggradig ångest. Frågan blir då, vad är det för tankar som ger ångesten?
"Vill bli road utan att behöva göra något" = tänker att det är mig det är fel på, men det är helt naturligt att försöka bli av ångest, och det krävs träning och kunskap för att klara det.

Du är oerhört hård i din dom mot dig själv, tycker jag när jag läser dina inlägg! Det finns ingenting dåligt med dig. Egentligen. När man dricker så finns det möjligen något att ångra, men du är en dominobricka i spelet, och ditt drickande är en konsekvens av saker som stått utanför din kontroll.

Det kan ha varit att växa upp med snäva ramar för vad som är bra.
Att vara rädd för sin egen ilska för att man alltid skulle vara en snäll flicka.'
Att vara rädd för negativa känslor, av samma anledning som ovan.

Du behöver börja vara din egen bästa vän, tror jag. Du är precis som du skall vara. Du är en produkt av tusen miljoner olika saker i ditt liv, som har fört dig dit du är idag. Nu har alkoholhjälpen och vi kommit in i ditt liv. En positiv sak, vars konsekvens kanske kan bli att du snart slutar dricka.

Nästa gång du skriver här, kan du inte beskriva dig själv, som om du skulle beskriva en vän du älskar väldigt högt. Inte skulle du väl jämt gå och klanka på henne?

Jag hejar på dig, och vet att du klarar det förr eller senare.
Nu skall jag läsa vidare hur det gått mellan januari och idag.

Svea

Hej Stingo,

GRATTIS! Vilken framgångssaga. Enormt inspirerande.

Och tack för den oerhört konkreta informationen. Jag blir nyfiken på att veta mera!
- Hur lång tid tog det för dig att sluta tänka på alkohol i de situationer du normalt skulle ha tagit ett glas?
- Vad hade du för trick för att inte ta det där glaset?
- Hur höll du motivationen uppe när de första 5 månaderna var tillända? Kände du förbättringar, mentalt eller annars i livet, som ökade motivationen?
- Vad är det som gör, tror du, att du inte söker samma höga rus som tidigare. Jag förstår att dopaminet ligger mer högt konstant, men är det något annat som har ändrats?

Tack för ditt glädjande inlägg.
Ha en fortsatt trevlig lördagskväll!

En rockie / Svea

Hej M_K

Misströsta INTE. Jag är ny på alkoholhjälpen (23 april). Jag har dock redan lärt mig av mina misstag. Första kvällen (23:e) var jag nykter. Den andra kvällen (igår) hävde jag i mig 5 glas. Det intressant var min analys av det som hade skett. Jag trodde på mig själv när jag sa "Det gick ju jättebra ikväll. Du kan dricka OCH ha kontroll om du mäter upp vinet och bara tar två glas. Ingen fara".
Bullshit!
Jag läste att du skrev att du tagit sista flaskan. Din tanke var väl. "Jag skall bara ta sista flaskan". Men det låter som om du lyckade få tag på mer idag iallafall. Så vad lär man sig av det? Tro inte på någonting i stil med "Jag skall bara...." Det finns inget bara, för vi har inte kontroll.

Du har varit otroligt duktig som visat för dig själv att du kunde flyga utan alkohol. JÄTTEGRATTIS! Vilken jättestor seger! Kom ihåg att det kommer att kräva en del kämpande innan dina gamla tankemönster och beteendereflexer försvinner. Självklart tänkte du alkohol när din plan sprack, d.v.s. försening i flyget. Det som är grejen är att när tanken är tänkt, så går suget upp i taket. Du skulle behöva något trix att göra då! Vad?

Idag satt jag och fyllde i "mål" m.m. här på alkoholhjälpen, samtidigt som jag hade konstant sug hela tiden. Men det var jätteskönt att vara här inne och fundera på allt jag kan göra när jag inte är onykter. För mig är det så. När jag känner sug efter alkohol, så hjälper det att logga in på alkoholhjälpen. Vad hjälper dig? Det är det som är nöten att knäcka tror jag. Du verkar behöva någon plan för både flygande och för helgerna!! Har du några förslag du kommit på?

Sedan hör jag något annat, när du beskriver ditt helgsupande. Du verkar ha "time on your hands", alltså ett tomt ark på helgerna. Är det så? Isåfall, är det så du vill ha det eller finns det något du skulle önska att du kunde göra på helgerna? Och når du dit genom att supa? Jag tror du måste hitta din motivation. Mer än att du inte vill må illa. Vad finns det mer? Du har förhoppningsvis en hel lång lista på saker du skulle kunna göra om du mådde bra och hade pengar på fickan. Om inte, skriv den. Jag tror det hjälper!

Så - upp med hakan nu!
Du ser ju allt som ett jäkla misslyckande, vilket det inte är.
Du har gjort stora framsteg! Enorma.

Om de inte tänker hjälpa till på beroendecentralen så vänd dig till din vårdcentralen. Där hjälper de dem som ännu inte är sjuka, utan som har riskbeteende, vilket det är att dricka så intensivt som du gör, även om du är nykter på vardagarna.

Det är en ny dag imorgon!

Kram

Svea

Det jag tänkte var: "Ett glas kan INTE göra skada"

Från en som måste lära sig läsa igenom sina inlägg innan de publiceras / Svea

På 5 kvällar, skulle det ju stå i första meningen!

Från en som är på första kvällen/ Svea

Hej träningstanten!

Vad duktig du är som inte druckit på kvällar! Du har börjat få grepp om det här på riktigt!

Jaså, du provade också det med att mäta! Det är ruskigt intressant hur kristallklart det blir att man inte alls har kontroll.

Idag har jag därför gjort något för första gången nästan någonsin. Jag har fått besök av två väninnor, oanmält, och serverat dem vin och själv druckit mineralvatten. HURRA! Visst föresvävade mig tanken "ett glas kan ju göra skada". Men det var ju precis den tanken som gjorde att jag föll dit igår. Så den går jag icke på fler gånger! Jag skulle ha smuttat och betett mig jättebra så länge väninnorna var här, och sedan BANG hade jag halsat 4 glas till när de hade gått. Har iallafall lärt mig något av gårdagen.

I den fas jag är nu - att klara första vita lördagen på skakiga ben - är det verkligen skönt att vara uppkopplad här på alkoholhjälpen. Det hjälpte mig så mycket idag när jag skrev mina mål.Eller hur? Att jobba med sin motivation plus att höra, exempelvis dig som har exakt samma situation, stärker mig enormt mycket. Själv sover jag som vanligt, ingen rastlöshet eller så. Magkatarren har jag däremot känt av två gånger nu april. Första gången det hänt. Det hade jag faktiskt glömt. Klart det hade med drickandet att göra. Mindfulness är jobbigt för det tar så himla lång tid innan man får någon utdelning. Och du gjorde helt rätt som hoppade av. Om det blir ett krav har det mist hela sin funktion.

Vilka har dina upplevelser varit ikväll?

Jag märker att min tro på min egen förmåga, och mitt sug, följer varandra. När jag blir orolig att jag inte ska klara det, så kommer suget. Däremot när jag - som ikväll - blivit jättestolt över mig själv, och har hög tro på mig själv, då finns nästan inget sug alls.

Så - Ja, det är viktigt att vi tror på oss själva, och peppar varandra! If you can believe it, you can do it!

Ha en fin fortsatt lördag kväll, det lilla som är kvar av den och hoppas du kan sova gott inatt.

Svea

...och jag vet inte på vilken fot jag längre ska stå på...
Det händer så otroligt mycket i min närhet....och jag hänger inte med.

Känslorna åker berg och dalbana.

Helgens historia började för några veckor sedan, min gamla mamma fick en kraftig blödning i underlivet och fick åka ambulans in till lasarettet.
Hon opererades efter ett par dagar och fick komma hem igen.
Men när hon skulle få reda på proverna som togs vid operationen kände hon en viss oro, så hon tog med sig äldsta barnet och måg till läkaren.
Mågen till lika min svåger fyllde år kvällen innan så jag passade på att slinka förbi mamma med en present där de bodde tillfälligt, fick inte med mig några andra familjemedlemmar
en vanlig vardagskväll då de tyckte att min handling var allt för impulsiv, men jag gör det jag brukar göra när ingen vill göra mig sällskap, jag gör det själv...

När jag åkte hem senare på kvällen så åkte jag förbi tåget först och plockade upp dottern som hade varit på en AW med jobbet, hon frågade var jag hade varit och jag berättade anledningen till mitt snabba beslut om en blixtvisit hos farmor.
Väl hemma så ville ingen veta hur läget var, utan programmet på teven var mycket viktigare.... hysch jag kollar på teven..., så jag gick i säng.

På morgonen väcks jag av en skittjurig fru som är jätteförbannad, hon hade pratat med dottern, men själv inget fått veta...
Jamen....ja...Men. ...
Du kan ju skriva ett brev nästa gång säger hon innan hon slänger igen dörren...

Vad ska man säga, en fredagskväll som gick till historien i leda, det var knäpp tyst, och en mycket tryckt stämning.
Ah!, äntligen en anledning till att sitta och tjura, allihopa...

Jo mycket riktigt min mammas farhågor besannades, hon hade mycket riktigt fått cancer.
Lördagen (idag) var redan bokad med mamma sedan tidigare, vi skulle besöka gravarna (de har ju hunnit bliva en del nu..).
Så jag fick en stund att hinna prata med henne, hennes dödsångest är inte så tung, hon har levt ett långt och rikt liv, med nästan vuxna barn och barnbarn och barnbarnsbarn.
Det hon är rädd för är hur tiden med cellgifterna ska bli, OM de nu behövs...
Lidandet med cellgifter är henne inte värdigt och hon vet vilket helvete det kan bli, där ligger hennes rädsla.

Jag försöker muntra upp henne med att inte ta ut några eländen i förväg, är det någonting jag har lärt mig från min tid ifrån depressionen så är det inte att låta de obekräftade bekymren få ta mina tankar ifrån mig, utan leva i nu'et och ta en dag i sänder.
De ska "riva bort hela paketet" och inte förrän då så vet man med säkerhet hur illa det är, tills dess är det bara att hålla tummarna, man flyttar fram tankarna till ett visst datum.
Jag skojade lite med henne och sa att de ska ta bort min och mina syskons fröbänk där vi först frodades, där våra liv en gång skapades...då fick jag henne att le för en stund.

Jo mitt i allvaret så finns det alltid lite plats för små skämt, vi är praktiska, ömsinta och eftertänksamma, allt på en gång.

Men just nu så ligger jag på min soffa, alldeles ensammen, ingen annan gör mig sällskap, faktiskt så är alla familjemedlemmar ute och festar denna kväll, jo bara Svärsonen som jobbar kväll men annars, helt öde på gatan, bästa grannarna är utflyttade, de andra bortbjudna eller på utlandsresa...
Tittar ut genom ett kolsvart fönster, lyssnar på billjud ifrån den stora gatan längre bort, det är väldigt öde denna kväll, men så är det ju också en lördagskväll.
Många som festar, men inte här...

Ensam fysiskt, men inte i sinnet, känner mig faktiskt ganska så trygg med bara mig själv, också...
Ibland är det faktiskt bättre att vara själv istället för att umgås med alla suringar. ..
Funderar på min egna orsak till alla händelser, men känner mig faktiskt ganska så ansvarslös, och då på ett positivt sätt.
Det är inte mitt fel att min mamma är sjuk, och kanske döende...
Inte heller mitt fel att jag misstolkas av andra...
Inte mitt fel att jag ligger här ensam en lördagskväll i soffan framför teven...

Jag känner mig ändå nöjd med livet, om det ändå känns som lite "hoppsan" dessemellanåt.

Jag vet vad alkoholen ställer till med har lärt mig att lösa den koden.
Inte blir det bättre för att man dricker, även om det känns så för stunden.

Imorgon är jag morgonkungen, frukostkungen....
Tror nog att jag ska gå upp extra tidigt bara för att sätta mig i trädgården med en extra stark kopp kaffe, ett stort glas med frukostjuice till bredden fylld med stora isbitar.
Bara sätta mig och låta dagens första och skiraste solstrålar få värma mitt ansikte och stilla lyssna på fågelsången som alltid är den absolut vackraste på morgonen.
Ensam?, jag?, inte då...Jag har ju mig själv och jag är ett väldigt gott sällskap om jag får säga det själv.

Nykter dessutom, vad har jag att klaga på, jag vet hur det egentligen kunde har varit en vanlig lördagskväll, men det är ju en annan historia, en väldigt dålig sådan också...

Peace 'n Love!

Berra

3e dagen med alkohol. Ångest ångest ångest. Mår inte ens bra av att dricka längre. Jag vill inte dö men ibland skulle de kännas som en befrielse.
Var på beroeencentrum för andra gången i tisdags. Blåste 0.0 och fick åter höra att jag nog inte hade ett problem. Satt som vanligt tyst som en mus då jag har svårt säga emot.. Önskar jag kunde få prata med någon jag kände att jag kan öppna upp mot. Mitt liv är en besvikelse. Vill egentligen bara åka hem och ligga i mammas famn och bli tröstad, men vill hålla en fasad så ingen ska bli besviken över mig.

"Att det fortfarande…" tänker jag när det har gått sex dagar.
Fortfarande lätt hjärtklappning när jag lämnar en aktivitet, en distraktion, för att inte veta vad jag ska sysselsätta mig med resten av kvällen. Ökad puls. Lite skakig. Mest inombords. Och så kli i fingrarna. Kli i kroppen.
Det är ju inte bara alkoholen som jag strypt tillgången på just nu. Även det onyttiga, nästan hetsätandet, som varit en stor del av vardagen den senaste tiden. Chips, dip, godis, popcorn och dylikt. Ost och kex. Men vetskapen om att även det inte är särskilt gynnsamt för kroppen gör att jag försöker avstå. Jag vill ju inte ersätta ett beroende med ett annat.

"Så vad ska jag göra ikväll?" frågar jag mig själv. Om jag inte varken får dricka eller äta snacks. Vad ska jag göra då för att fördriva tiden?
Nu sitter jag här och skriver och lyssnar på fågelkvitter. Mest för att jag inte vill komma hem med den här känslan.
Suckar djupt och högt…

Känslan av att vilja umgås. Men samtidigt en känsla av att allt är jobbigt. Jag känner mig negativ och vet inte vad jag ska säga till den eller dom jag umgås med. För jag är inte redo att dela med mig. Inte än. It's too soon.
Vetskapen om att de jag helst umgås med är bortresta eller upptagna. Stressen som uppstår.

Jag visste att jag hade, nej, Har ett problem. Men jag visste inte att det var så här allvarligt. Har jag verkligen varit… stryk det. ÄR jag verkligen så beroende? Antagligen. Uppenbarligen.
Att uppmärksamma att en burk (öl?) öppnas på en balkong när jag går förbi på gångvägen 50 meter därifrån…
Stundtals är det förbannat jobbigt. Jag tvingar mig själv att ta djupa andetag och sakta blåsa ut luften genom munnen. Långa suckar. Utdragna suckar. Med förhoppningen att det ska lugna nerverna. Andra stunder är det enkelt. När jag inte tänker på det. Eller för all del, När jag tänker på det men inte känner något som helst sug. När det inte är laddat. Bara matter of fact.

Djupa andetag.
Klockan är snart åtta. När är det okej att gå och lägga sig?
Jag vill inte att det ska handla om att räkna dagar. Att längta till kvällen. Tills dess att klockan blir så mycket att det är okej att sova. Bara för att kunna ge mig själv en klapp på axeln och säga "Bra, du klarade en dag till".
Vad är det för mening? Att klara idag bara för att sedan klara nästa? Ingen glädje. Work hard, work harder…

Eller är det så att det är mindre ångestfyllt nu? Nu när jag kämpar. Jämfört med när jag ger efter.
Hur ångestfyllt hade det inte varit då om jag drack?
Eller är det så att den här ångesten senaste tiden funnits där, bara det att alkoholen dämpat den? Jag har ju inte upplevt att jag mått såhär dåligt den senaste tiden. Men som sagt. Kanske just för att när jag mått bra, varit glad och tillfreds så har jag inte känt behovet att dricka. Men så fort ångesten kommit krypande har jag bedövat den med alkohol. Det skulle ju kunna vara en förklaring. Inte för att det egentligen gör någon skillnad om jag förstår det intellektuellt eller inte. Jag bara får för mig att det lugnar mina hjärnspöken. En brygga mellan tankarna och själen.
Innerst inne vet jag nog ändå att jag är på rätt väg.
Ett steg i taget. En dag i sänder. Stund för stund.
Nuet är allt vi har. Och NU ska jag inte dricka.

Jag är av samma åsikt. Många kan klara av måttlighetsdrickande, men vägen dit är inte lätt och det går inte alls för alla.

Det Finska läkarsällskapet (Duodekim) skriver på nätet, att man har väldigt dåliga chanser om man försöker börja dricka igen med mindre än 3-6 månaders paus. Också annanstans har jag läst att det tar ca ett halvår för dopamincykeln att normalisera sig. Toleransen tror jag håller i ännu längre. Mina och andras erfarenheter här säger att det händer väldigt förändringar mycket i hjärnan under de första 4-6 månaderna av nykterhet.

Själv satte jag förra hösten ett mål på 5 nyktra månader, som sedan blev sex och nu har jag tillbringat ännu tre månader till med mycket lågt alkoholbruk (mindre än ett glas per vecka i medeltal och max tre enheter på en kväll). Tillsvidare har allt gått bra och jag längtar inte efter att dricka mera.

"Att kasta vinterpälsen" kallar vi i Finland det när man första gången för året badar i sjö- eller havsvatten. (Känner man till uttrycket i Sverige? försökte googla lite, men hittade inte). Vattnet var 6-7 grader och jätteskönt, med massa kicks!

Själv ute på stugan och ställer i ordning, då fru och barn alla är småkrassliga. Bestämde mig för att fira årets första bastu här ute med en riktig bastuöl, så köpte en mellanöl, då jag tankade båten. Eftersom jag behöver mycket vätska med bastu, så drack jag först en 0-öl och öppnade sedan den riktiga... Blev uppriktigt förvånad, men 0-ölen smakade betydligt bättre. Egentligen borde jag inte bli förvånad, för jag vet mycket väl hur stor betydelse vanan har för vad vi gillar. Jag har tidigare medvetet lärt mig gilla en hel del olika saker, bara genom att sakta vänja mig vid dem. T.ex. yoghurt, svart kaffe, bitters, ... Så nu är jag visst van vid smaken av 0-öl och ovan vid riktig, vilket för mig till nästa punkt...

0-öl! Jag dricker en hel del av det. Minst en per dag, ofta två, ibland tre. Där är det stor skillnad till min fru, som nästan helt lämnat ölet efter att vi slutade dricka. Hon dricker en del 0-cider i stället. För mig visar det här att jag verkligen gillar ölsmaken, medan hon inte gjort det alls i samma grad. Men 0-öl är egentligen en helt suverän dryck: Nästan inget socker och låg på kalorier (1/3 kalorier av motsvarande mängd sockrad läsk och de flesta av dem kommer från längre kolhydrater), inga sötningsmedel, inget salt, innehåller B-vitamin och spårämnen... och väldigt Gott (när man vant sig ;).

Tillbaka till den riktiga ölen. Det står några övervintrade burkar i köket, men jag har ingen som helst lust att pröva om de fortfarande är bra. Bastuölen fick bli min enda ikväll och jag läppjar i stället förnöjt på en 0-öl till.

Tack för att du hör av dej! Ja det här är en bitter erfarenhet men att komma till insikt är ett stort steg. Jag provade också för en tid sedan att mäta ned decilitermått exakt den mängd jag hällde upp. Det höll ett par gånger bara...jag insåg att jag inte ens kunde räkna till 3dl som var mitt mål för kvällen. Ett problem tror jag är den ökade toleransen för alkohol. När en vänninna blir lullig efter 2 glas behöver jag en hel flaska! Jag blir aldrig bakis och inteheller verkar jag särskilt full. Vissa gånger har det snurrat till och jag har känt berusning efter 1,5 flaska! Klart som sjutton att man då är beroende. Nu när jag inte druckit på 5 kvällar så har jag jättesvårt att somna, så även där märks beroendet. När det gäller sjukdomen utmautmattningssyndrom så funkar jag lite som AV eller PÅ. När jag varit väldigt aktiv under dagen så kan jag inte varva ner....Nu gäller det att hitta alternaitv. Har provat mindfulness plikttroget i 3 månader, men då blev även det ett krav och prestation. Vad gäller maten så ääter jag LCHF sedan flera år så det räddar mig från att äta helt galet. Med blodsocker i balans minskar suget. Min strategi dek här gången är att helt avstå alkohol i 6 veckor för att levern ska vila och magen läkas från sin elaka magkatarr. Förhoppningarna är att jag under den tiden även märker av andra hälsoeffekter. Vi får peppa varandra! Kanske någon med mer erfarenhet också har kloka tankar.

Det finns forskning som visar att många kan lära sig att dricka kontrollerat. Forskarna Sara Wallhed Finn och Anders Hammarberg har en artikel i tidningen Modern Psykologi nr 3/2015. Enligt den behöver inte alkoholberoende vara en kronisk sjukdom utan minska över tid. De är verksamma på Riddargatan 1 i Stockholm. Det finns även ett program från Kropp och själ P1 som tar upp den här frågan, det sändes för nåt år sedan och finns på SR play. Jag strävar efter samma mål och inleder med ett uppehåll på 6 veckor för att levern ska då vila och för att jag ska minska min alkoholtolerans. Jag tror att det är viktigt att försöka hitta sitt eget mönster. När dricker jag för mycket? Vad gjorde jag innan? Vad driver mig att fortsätta? Hjärnans belöningssystem är lurigt, det gäller att överlista. Dricker man för ofta och för mycket så kräver hjärnan alkoholen förnatt överhuvudtaget ge oss en dusch av dopamin. Men genom att ta en paus och börja om från början så återställer hjärnan sin produktion av dopamin. Jag vet inte hur lång en sådan paus som krävs. Kanske är det individuellt.... Vad tror du?

Hej!

Alla som läser detta behöver bara läsa din, d.v.s. "träningstantens inlägg", så vet de. Mitt drickande tilltog också i samband med utmattningsdepressionen, och även jag vill se mig själv som hälsosam i mat, träning och tobak. Det är bara alkoholen jag på något sätt lyckats tränga undan. Vad värre är..... Gissa vad som händer när jag dricker? Jo, jag hoppar över träningen och äter mera skräpmat. Har nu förstått att jag aldrig kommer att komma till rätta med dessa andra saker heller, om jag inte tar tag i alkoholen.

Jag gick med ungefär samma dag också tror jag, 23/4. Jag kände att jag nått botten efter säkert 2-3 år av dolt drickande, som eskalerat, och dessutom minnesluckor upprepade gånger det sista året. Har inte riktigt vågat räkna glasen tidigare, men det är i genomsnitt 5 glas per dag, Någon dag 0, men vissa dagar har jag kunna dricka 3,6 dl. starksprit. Det motsvarar ju 9 standardglas. I torsdags när jag gått med så lyckade jag med 0 glas.

Igår ---- En väninna skulle komma över och "Oj vad kul", nu är det fredag. Nåväl, 2 glas kan väl alla människor dricka. Snart hade jag öppnat vinboxen. Min tro till att jag skulle klara det med kontroll var 10 på en 10-gradig skala. Jag tog först fram en hushållsvåg och vägde glaset (100 gram). Sedan skrev jag ner varje standardglas så att jag inte skulle lura mig själv genom att fylla glaset till bredden. Det tredje glaset fick bli en uppskattning eftersom jag hunnit häva i mig halva glaset i en klunk när kom på att jag skulle väga det. Det fjärde glaset tog jag för att jag fick dåligt samvete över att jag var lullig. DENNA METOD REKOMMENDERAS EJ!!!!!!!!!!

Hör gärna hur det går för dig "träningstanten" även i fortsättningen. Idag bedömer jag mina chanser att klara mig BRA! Inga mer idiotiska ideer om "kontroll".

Svea

Tack för pepp! Fredagen gick bra med bad i polen, då blir man trött och kan somna...men hjärnan frågade vad jad sysslade med som inte bjöd på vin en mysig kväll som denna? Snart dags för grillpremiär! Va sjutton skriker hjärnan, ska inte grillmästaren få vin? Nu är jag lyckligt lottad som bor "på landet", långt ifrån systemet! Det gäller att fixa omständigheter som gör det i princip omöjligt att komma åt alkohol. Första alkoholfria helgen på mer än 15 år! Självklart är hjärnan i chock! Men jag klarar det igen!

Njut av bluesen och med vetskapen att du vaknar fräsch i morgon och kan gå ut och njuta av våren. Har krafsat runt i rabatter i dag och haft sällskap av tranor på nära håll. Första gången på många år som jag känner glädje över allt jobb i trädgården :). Kanske har mer ork ;)? Ha en fin kväll. Kram / FM

Intressant att läsa era berättelser. Läst i era trådar tidigare och jag blir glad!

Hur lång tid tog det, på ett ungefär, innan ni märkte att era män började dra ner självmant. Jag fäller några sylvassa kommentarer i bland och det är inte så populärt! Men samtidigt så ska jag kanske inte försöka bestämma över honom , han gör sina val och det är ok. Så länge de inte drabbar mig och familjen. ( det är bara den förbannade snarkningen som gör mig galen:) )Men det hade varit skönt om han drack mindre, helt klart.

Ikväll ska vi ut på en helkväll. Öl och wiskeyprovning och restaurang och live bluesband.Hoppas kvällen blir rolig och att jag lyckas undvika de fulla!
hoppas att alla har en skön helg :)
STORA styrkekramar till alla oss som kämpar mot alkoholen på våra olika sätt:)

Lördagsmorgon och fortfarande ingen alkohol, tror minsann det är 8 v imorgon( jag vet )
Uppe med tuppen och ut 3,5 km med vovven , nu vankas det frukost med familjen och sen iväg på fotbollscup med äldsta barnet:) Livet är bra jäkla underbart utan alkohol!!:)

Bra gjort!!! Kämpa på och ta en dag i taget.

Tack Lena! Har läst din tråd och är väldigt imponerad av din styrka och självinsikt. Att våga tro på sig själv när det stormar som värst är det absolut viktigaste. Även om man trillar tillbaka så reser man sig igen.
Själv föll jag igår. Är hemma hos mamma och pappa och skulle berätta om mitt tidigare drogmissbruk. För att hitta styrka att prata om det tog jag två glas vin. Samtalet gick jättebra och jag har äntligen det stöd från mina föräldrar som jag har saknat i flera månader. När jag berättade om mina problem så erkände min mamma sina alkoholproblem. Så trots att jag drack vin så känns det ändå som en liten seger.
Idag ska vi på släktkalas och jag kör bil. Således ingen alkohol.
Nu kämpar vi på!

Grattis till dina 8 veckor!! Vad skönt det måste kännas. Och att kunna deltaga i det vanliga livet - nykter och städad. Det ger tillfredställelse!

Vad modig o stark du är!! Vart bor du nu, har du skaffat en egen lägenhet ? Bad var det som gjorde att du tog steget? Jag känner så igen det du skriver. Mitt ex reagerade också likadant o jag var helt förvånad. Han städade, strök kläder, tvättade mattor, gardiner. Köpte nya blommor till alla fönster o färska blommor på bordet varje vecka mm. Han bar jättetrevlig o hjälpsam mot mig o fixade med olika saker. Man blir alldeles förvirrad o glömmer nästan bort hur det har varit för en stund. Men sen kom bakslaget du han visade den sidan jag är van att se då han är full , spydig , otrevlig. På något sätt var det skönt att jag fick se den sidan igen för jag började nästan tvivla för en stund. Det var bra att han påminde mug att jag gjort rätt. Det är en jättejobbig period efteråt men jag vet att jag har valt rätt väg.
Jag tänker på dig o skickar massor av styrkekramar<3

Har kört tre stycken tremånadersuppehåll de senaste fyra åren och det är uppenbart att tre månadersgränsen är en fara för mig. Under de uppehållen har jag inte saknat alkohol det minsta utan känt mig fri och tacksam så som du beskriver Fata, men eftersom det har varit så lätt så kan man ju kanske testa lite vin ...? Tänker i vilket fall hålla extra koll denna gången och så lovar jag här och nu att inte dricka något starkare än lättöl på hela sommaren. Den här sommaren ska vara vit, vit, vit. Och så tänker jag som vanligt på detta: Jag ångrar aldrig en nykter kväll men jag ångrar alltid när jag dricker alkohol. Alltid.

Lördagsmorgon och fortfarande ingen alkohol, tror minsann det är 8 v imorgon( jag vet )
Uppe med tuppen och ut 3,5 km med vovven , nu vankas det frukost med familjen och sen iväg på fotbollscup med äldsta barnet:) Livet är bra jäkla underbart utan alkohol!!:)

så skapar man en negativ balans tillsammans. Som anhörig är man ju aldrig skyldig till att någon annan väljer att dricka.
Men man får nog lätt bära skulden ändå. Både sin egen och alkoholistens. På något märkligt sätt så tar man ju också på sig den,förklara det den som kan.
Att han nu håller på att reda upp sitt liv och åtminstone tillfälligt har det under kontroll är väl alldeles underbart.
Han kanske för egen maskin tagit till sig det du sagt och naturligtvis även själv insett att förändring måste till.
Kanske vill han också visa dig, att han minsann är kapabel.Men visst blir det som ett hån,om han hade vaknat tidigare hur hade det sett ut då.
Kanske han hoppas att du ska se och vilja ha honom igen.Eller så kommer kraften inifrån honom själv och det är väl bra?