Senaste kommentarerna i forumet

...kör!
Den förkortade tvättiden är den största fördelen med gemensamma tvättstugor. 1 timme för en vittvätt med förtvätt, toppen :)
Finns alltid något positivt ta fram ;D

Det vore enkelt, frestande enkelt att bara gå!
Gå och inte vända om!

Vem vet, kanske ligger det papper på skilsmässa i posten. Menar, det är ju upp till båda hur fortsättningen blir.
Det att han ska klättra för nå någon form av värdighet för få min kärlek känns som makt.
Antingen har han de känslorna och vill, eller inte.
Om jag tjänat som annat än en likvärdig tvåsamhet innerst inne så visar det sig.

Men, jag sjunker inte ner i någon dimma av bitterhet, jag väntar men förväntar inte.

...reflektion nu när jag läser gårdagens ord.
Jag ser att jag berättar om hemskheterna, de som jag upplevt.
Jag skriver det jag fått berättat från mannens historia, om händelser jag själv kunnat ana men fått ord på, några här och några där, alltså hur saker ser ut från min värld.

Jag skriver för att sortera, lite tvärtom från mitt sätt se situationen. Jag skriver för att undvika fällan att "sortera bort", att inte förtränga eller förringa. Jag ser nu händelserna, som jag ser dem, i skrift. De personliga detaljerna och annat skriver jag ner i ett block. Endel sparas, endel kastas. Så har jag alltid gjort, särskilt när det handlar om stora vägskäl, stora beslut som gör skillnad för framtiden. Ännu fler ord om det involverar flera människor, som nu!

Jag samlar så mycket jag förmår, plus och minus. Jag är öppen och ärlig mot mig själv och mot mannen. Jag kan se dåliga mönster i mitt beteende mot honom blandat med hans. Den stora skillnaden är hans konstanta gränsöverskridande när det gäller normalt hyfs. Det gör inte jag, mina handlingar har gränser, det ärjag tacksam över.
Han har tappat sina, eller aldrig byggt upp sina, det vet jag inte. Det har, för dem som följt min tråd, varit mitt huvudbry.
Men det är ju just därför jag hamnat här, på anhörigveckan, alanon och därifrån få personligare kontakter.

Vad är min sjukbild i detta, vad måste jag ändra, vad är viktigast att fokusera på först för mig, vad är värdefullt? Vad.....?
Mängder av frågor och de flesta har mer än ett svar, de har inte sällan två helt motsatta svar dessutom. Plus att svaren pendlar beroende på det som sker här och nu.

Det "normala" har tänjts till förbi bristningsgränserna och nu står jag och mannen på två olika sidor.
Det råder alltså kaos!
Men, ett kaos som nu börjar formas, där saker kan sorteras in i olika "grupper". Inte sorteras bort!

Här inne har jag skrivit om godheten han bär, det som formar till ett vi. Vad den innehåller är ofta raka motsatser till det "onda".
Jag har sidor med skrift på våra positiva upplevelser, gemensamma, men inte minst mina personliga. Det han lyckats göra som får mig se ytterligare en bit längre.
Det handlar om hans förmåga få det goda godare och att vidga förståelsen för det nya och okända.

Jag accepterar inte det som hänt!

Missbrukaren är komplex. Det återstår att se om missbrukaren i grund och botten är en obotlig psykopat eller ett ljudligt rop på hjälp!
Det vet jag inte nu.
En nykterhet på 7 veckor tycker jag inte är mänskligt ha som vågskål för avgörandet av två, förhoppningsvis, i grunden älskande människor.

Men, det är min högst personliga åsikt.
Min mage säger mig detsamma...

Kram på er alla

Nu tvättstuga, ikväll trevligt umgänge.

...är en föregångare Lelas, ett bevis på att det kan funka och bli bra.
Tack för du låter mig ta del.

Kram

Hur många små felbeslut i livet har man inte gjort som leder till en stor jävla härva?

Blir bara så trött. Ska jag skylla på min usla moral eller på bristen på balanserad kemi i hjärnan?

Var ligger felet? Är jag en människa? vad är en människa?

Hur kan jag medvetet fördärva för mej själv och omgivningen för berusningen?

Är jag så förbannat svag?

Blev iaf sorgligt självmedveten/p

Antar att skribenterna här går runt. Vissa lämnar, andra består. Somliga lyckas, andra inte. Dom som bråkar är väl dom roligaste. Många här önskar jag vore mina vänner. Av det lilla jag lärt mej av/om er.

Till dej Dompa är jag tacksam. Tror det räcker så.

Sköt om/Putte

Lever och får hjälp. Bättre nu.

Men alla som säger att det är bättre att ta "time-out" fattar nog inte innebörden. Att ta time out skulle innebära lämna hus och hem. Någorlunda framgångsrik liten firma tillåter inte denna lyx. Jag kan tyvärr inte ersättas, inget ont om mina anställda dock.

Men riktigt bra samtalshjälp har hjälpt mej. Jag har en tendens att måla fan på väggen. Mina tankar inriktade på rädslan att förlora familjen förstörde mej fullständigt. Men jag börjar inse att familjen finns där (läs frugan), hon har iinte gett upp hoppet, hon ser bättring, medan jag fokuserar på mitt liv efter familjen. Om jag skulle förstöra allt. Hur gå vidare? Starta om? Orkar jag? Finns det ens någon mening? Jo barnen skulle så klart tvinga mej kvar, men till vilken mening? Den typen av tankar är jävligt jobbiga - nu låter jag som hobbypsykologen nr 1, och det är så klart något mer komplicerat, men min blick har höjts. Jag ser horisonten:).

Men jävlar hur jag inser hur en negativ spiral kan vridas ett par varv extra pga hjärnmonster. Jag såg rätt in i döden medan jag har en familj som finns där, som bara vill att jag ska öppna mej, som inte har en tanke på att ge upp mej. Med viss kravspec dock:)...

Enormt lättad är känslan nu. Men många knop gör jag inte. Högarna växer men det ska nog gå./p

är ordet. Så lite som skiljer för att det kanske vore jag som befann mig där. Fy faan vad droger gör med människor. Känns verkligen att det bara finns ett alternativ, att aldrig mer släppa in skiten i kroppen.
Fenix

Det är fantastiskt att följa er, tjejer, och se vilken styrka ni hittar i varandra!

Tillsammans är vi oslagbara! Kram, båda!
/H.

Åh, vilken underbar läsning, älskade flygcert! Jag gläds obeskrivligt mycket med dig!

Tacka 17 för att du tog helikoptern, du måste väl kunna flyga den med ett så passande namn? ;)

Kram!
/H.

...just deorden kunde varit mina. Exakt så!
Ligger platt! Till och med min talröst ändras!
Så är/var jag också mot mannen nu...blir en annan. Alltså inte alltid men när jag känner vibbarna lägger jag mig platt och vill helst bli osynlig!

Jag är också en fredlig typ men aldrig rädd för gå in i diskussioner, med alla andra utom maken.
Tror tusan han fått en bild av mig som är skev. Ju det som är min sjukdom.
Men, emellanåt sticker jag in kommentarerna, när jag tror det funkar...ibland har det, lika ofta mötts av fnys och sarkasm.

Förra helgen var jag mig, så långt jag förmådde. Det slutade ju som det gjorde, men jag hoppas orden gick in...

...för all värme det strålar från dina fina ord.
En dag kanske jag kan låta mannen läsa allt...gott och ont...

Du ska se att när du får lite distans till det du står mitt i nu så kommer du känna dig rikare.
Mycket kan användas i framtiden, det jobbiga vändas till något positivt. Kanske inte så mycket händelserna, de hoppas jag du slipper upprepa, men hur du lyckats reda dig ur situationer som är jobbiga, omänskligt jobbiga.
Du skapar lite genvägar här och där nu...;)

Varm kram

Jag vill ju inte gräla alls. Däremot har ju min vän sett hur jag ligger platt när han ringer - jag förstår ju nästan inte vem jag är i kontakten emd honom - jag är så rädd att han ska bli arg så jag blir helt svag, både i röst och i uttryck. Där måste jag bli starkare - han behöve rinte få trampa på mig längre.

Men du har helt rätt som sagt: gärl är onödigt. Och som du skriver: 52 veckor är många veckor... Problemet är ju dock inte att jag inte är fredlig...

...en liten tanke på varför jag tycker bråk ska försöka undvikas.

Ni har små barn och det är många år, varje med 52 veckor, som ni kommer fortsätta ha kontakt med varandra.
I början är det slitigast få ihop en fungerande rutin...var fredlig så långt du orkar!
Säg ifrån på skarpen om han träder över gränserna i det som är ditt/ert nya hem till exempel. Det måste du freda och vårda!
Bara som ett exempel...

...menar säkert gott men just det skulle jag undvika. Bråk har ni haft tillräckligt!

...på rätt väg. På "andra sidan" är det lättare sortera, trots att det är svårt att se det första dygnen, veckorna.

Mulletants förslag är toppen!
Allt stort och smått som tär på dig är bra att försöka förändra.
Först förstå vad som gör det jobbigt.
Sen fundera över små kluriga lösningar.
Sist framföra det på ett fint sätt.

Testa detta med samtalen, funkar det är det ju kalasbra!

Att han är ombytlig bottnar i att han successivt tappar kontrollen över dig, som jag ser det.
Det är hans bekymmer, låt det gå förbi dig så mycket du förmår.
Tänk på möblering av grytet medans hans ord far förbi...

Kram vännen

Och jag har funnit mycket styrka i alla gånger du skrivit en dag i taget, och jag ser att du också gör det - känner styrkan!

Jag har faktiskt lärt mig mycket mer att jag försöker att itne låta tankarna springa, jag behöver itne se alla möjliga scenario i framtiden, utan jag andas, låter varje dag komma, och sedan jag började klara av det allt bättre så har både boende och lugn kommit till mig mer än tidigare.

Du är klok. "Det jag kan påverka påverkar jag".
Kram

Blir nästan lite fnissig här i ensamheten. Ja, snart kanske jag klarar att göra så: föreslå att jag ringer istället.

Min vän brukar säga att jag sak stå upp och stoppa honom eller bemöta det han säger med slagkraftiga ord, men det är ju helt kört: jag kan inte vinna en diskussion med honom. Men ditt förslag gillar jag skarpt!!!

Tack, du är guld värd!
Kram

... och jag kan nästan sträcka ut min hand och känna på det där glittriga som solen skapar på ytan.

Och jag kan inte låta bli att tänka på sommaren i och med det, och känna att detta blir min första sommar på länge som jag inte kommer slänga bort nästan hela semestern på att gräla - det är underbart att bara tänka tanken! Jag ska plocka svamp, plocka bär, plocka blommor, åka och bada, träffa vänner, njuta, sola, bada, läsa, grilla, äta frukost i morgonsolen, picnica med nybakta bullar och ha det gott, utan att behöva fråga om lov eller få ett okej. Ingen kommer vara arg och sova hela dagen eller bara åka iväg för sig själv och lämna mig i sticket och göra mig nervös och stressad. Ingen kommer kommentera att jag är tråkig som anser att vi inte har råd att åka på utlandssemestrar och ingen kommer skälla för att jag är tråkig och negativ som njuter ava tt vara hemma på sommaren, eller gör någon det så hoppas jag att jag bemöter det och står upp för mig själv. Jag kommer lida av att vara utan barnen ibland, men jag ska göra saker jag mår gott av när jag är ensam och saker vi mår gott av när vi är tillsammans jag och prinsessorna.

Både roddbåten och helikoptern och motorbåten hann komma och åka, flera gånger tror jag faktiskt, men till slut tog jag helikoptern och flög!!

Idag är en bra dag, hoppas att du också haft en bra dag Lelas!!
Kramar!!

håller med om att den var skrämmande.

du ska vara glad för din skull! Härlig läsning:)
Jag tänkte så här - att du skulle säga (öva först så att orden ligger rätt) ungefär: Jag har märkt att du ringer och sms:ar flera gånger om dan när barnen är hos dig. Det blir lite störigt för mig så kanske vi kan göra så istället att jag ringer dig... hur ofta tror du det behövs?

Det är liksom att vända på alltihop.

Så glad jag blir att du ser glittret nu - och att du kan njuta av att rå dig själv!
Du fixar det här! Bamsekram / mt

...du hade aldrig utsatt dig för detta om det inte var nödvändigt!

När jag ser tillbaka på min historia så vet jag att det var det enda rätta, att lämna.

Det är också det som ger mig styrka nu.
Inuti finns det något som säger att det fortfarande finns anledning nog att hoppas vi kan få ihop detta.

Det kan sluta kännas såimorgon, inget jag tänker på. Det får bli som det faller sig.
Det jag kan påverka påverkar jag

...övertygad dugör rätt!
Tvivla inte på det!

Han är fullständigt klar över det!
Frågan är om han kommer välja svartmåla och lämna för göra det enkelt för stunden för sig själv.
Eller om han vågar ta steget ut på osäker mark.
Jag är mycket osäker på om han sväljer sin stolthet.
Mycket osäker!
Men...undrens tid är inte förbi ;)

Det är ju faktiskt kommentarer från prinsessan som till slut fått mig att inse hur mycket han skadat även dem - mina barn är mitt allt och i början var jag mest rädd att förstöra för dem genom att lämna, men nu förrsöker jag se styrkan - de slipper se oss krocka, de slipper leva i att mamma förnedras och förtrycks osv.

Kram igen

...hade jag haft barn med honom hade jag gått!
Direkt!
Men, sånt är ju spekulationer.
Jag fick ju mina små när jag var väldigt ung och har vid två tillfällen behövt stå inför frågan om jag vill " börja om".
Frestelsen har funnits, men enbart för ge dåvarande man ett barn. Det räcker inte! Ville inte innerst inne...