Senaste kommentarerna i forumet

och återigen börjar jag ana vattenytans glittrande...

Tack för att ni tänker på mig. Ni är alla mina små guldkorn!

Har knappt orkat ta mig ur sängen i några dagar. Han kryper in under skinnet på mig, dumma dumma sambo. Om inte han slutar kontakta mig stup i ett så kommer jag gå under, och det är väl det han vet.

Berg-och-dalbanan är kvar: snäll & tillmötesgående, ledsen & sökande, arg & hotfull, neutral & lite avståndstagande och så börjar det om igen, snäll & tillmötesgående, ledsen & sökande, arg & hotfull, neutral & lite avståndstagande... och så rullar det på...
Han är snäll och omtänksam och försöker prata om hur väl han vill mig, berätta hur mycket han älskar mig, och att han vill inget hellre än att vi ska leva ihop, och sedan kommer tårarna och bedjande om att jag ska tröösta och finnas där för honom, därefter kommer hoten/skäll om att jag minsann aldrig funnits där för honom så han ska minsann se till att jag aldrig får någon stöttning och om jag inte är snäll så ska han se till att jag inte får ha barnen och så vänder det till att allt rinner ut i sanden och vi pratar neutralt, tills det börjar om igen.

Jag blir mer och mer stärkt i tanken att han är sjuk, på något sätt. Andas djupt och känner styrka i att det är inget som jag kan/vill/behöver göra något åt, det är hans ansvar.

Grytet ligger just nu åt sidan; har inte orkat tänka på det, men längtar och ser fram emot att få tillgång till det inom några dagar...

Men i eftermiddags slog det mig att jag faktiskt har tagit steget ifrån sambon.
När mitt kaos uppdagades/när jag började förstå vad jag faktiskt levde mitt i så började jag ganska snart gå på samtal och varje gång skämdes jag så för att jag kom dit, var så knäckt och förkrossad och ledsen över saker han sagt/gjort och ändå kom jag tillbaka vecka efter vecka utan att jag gjorde något åt det (=lämnade honom). Jag berättade detta för terapeuten, om skammen, och hon berättade för mig att en väninna till henne hade levt i en liknande situation och klarade inte att ta sig ur den på flera år, och jag tänkte uppgivet att det kanske blir samma för mig. Men trots det så har jag ända sedan dess jobbat för, planerat för, förberett för att en dag kommer jag att lämna honom. Och jag har faktiskt lämnat honom.

I början var det värst att tänka på att jag inte skulle få vara med barnen varje dag och att jag var rädd att han skulle vara dum mot dem, men nu går det allt bättre; jag tror inte att han egentligen så gärna vill ha barnen, men när han har dem verkar det gå okej för dem och jag kan faktiskt njuta av att använda tiden till min egen tid, göra saker jag vill och tycker om. Ännu är jag lite långt nere under ytan, men jag tror att jag gör rätt, jag tror att detta kommer att bli bra.
Och allt detta (process och att göra verklighet av mina planer) har inte alls tagit så lång tid som jag var rädd för. Jag har lång väg att vandra för att bli av med demoner, sansa mig och tänka på mig osv, men jag är faktiskt rätt nöjd med mig själv just i detta nu: jag lever inte med sambon, det är lite av ett nederlag eftersom "jag förstörde" vår familj, men det är en enorm styrka att jag tror att detta blir det bästa, för barnen och för mig.

Tack mt, för det var faktiskt dina ord som fick mig att se det: "Vilket fantastiskt språng du har tagit! På en månad har du förändrat de yttre ramarna i ditt och barnens liv. Du ska verkligen se dig i spegeln, klappa dig på axeln och säga till dig själv att du gjort en sjusärdeles bedrift! Vilken kraft du har i dig när du släpper fram den och vågar lita på den. Vilken förebild för dina flickor!"
Tack mt, jag är glad för min skull!

Och kanske har du rätt: jag borde nog börja ringa och dyka upp osv när han har barnen, bara för att visa, men jag vet itne om han skulel förstå, och framför allt vill jag inte störa barnen... Men tänk om jag ahde sagt, gjort och ringt osv om saker som han gör... Hjälp, då hade jag nog fätt ännu mer skäll...

Oj, nu blev det långt... Det bröjade lite dystert, men se - jag tar mig, jag känner mig lite stark!!
Varma, varma kramar till er, tack lillablå, mt, Lelas, Sorgsen och alla som läser och kommenterar!!
Kram!

...jag har släppt!
Jag kan inte göra mer!

Nu är det upp till honom men jag vet ju att en behandling som pågått 6 veckor är en droppe i havet!

Det är aldrig ok bli utsatt varken fysiskt eller psykiskt! Aldrig någonsin!
Jag har låtit mina gränser överskridas med omåttbar vidd.
I början, när det smög sig på, gjorde jag som, jag skulle tro, de flesta av oss. Jag blev ledsen, sårad, försökte reda ut, arg som ett bi...hela registret.
Där skulle jag stoppat och ställt ultimatum!
Om jag hade haft förstånd och erfarenhet hade jag kanske gjort det.
Sen förstod jag fler sammanhang, såg dem och tiden rullade på medans jag pusslade. Emellanåt mådde vi fantastiskt enastående bra tillsammans.
Missbruket har varit, sen ett år, tungt och allvarligt. (Förmodligen har missbruket varit huvudfokuset i mannens liv under hela vår tid men han lyckades pussla och få ihop sitt tillnyktrande till vår gemensamma tid, satt kork på flaskorna, han hade aldrig sprit hemma när jag kom hem, aldrig!)
Sen i somras har mitt mål varit behandling, hur, var, vad visste jag inte. Genom hans jobb fick han ju startat en katastrofalt dålig utredning, snacka om förnedring!
Mannen blev bara sämre och sämre och jag ville inte lämna.
Tog skiten och lät den passera,(oftast), gick aldrig in i snack utan nonchade. Teltider, avbröt samtal nr han va full..allt sånt. Mycket som gjorde ont, obeskrivligt ont! Men...fortfarande hade vi underbara, alkoholfria stunder.

Nu är behandlingen igång, han håller sig, hittills, från spriten. Det är bra! Då finns det ju hopp!

Jag och mannen har inga barn ihop, har aldrig riktigt bott ihop, vi har gemensam lägenhet men den är "mest" hans. Mitt hus är mitt!
Min bil min, han har sin (söp bort sitt körkort men får nu ta om om han vill). Det planerar han också.

All frustration har säkert förklaringar. Allt går inte reda ut samtidigt, det fattar jag.
Visst hade jag önskat en fé som svingar sitt trollspö över honom och mig men så funkar det ju inte.

Jag samlade en hög med positiva saker att ta till vid behov.
Nu har jag behov och plockar energi ur den högen.
Jag har det lugnt och skönt.
Ledsen, ja, så det knyter sig både i mage och hals.
Men, än finns det hög kvar och utifrån den kan jag säga att jag älskar honom.

Du berättar om hemska saker som maken gör och säger, och du sorterar bort det och säger att du älskar den goda sidan och att du tror att han vill förändra sig... och jag jämför ju så klart med mitt egna liv: sambon som kan vara såå fin, snäll, go', omtänksam osv osv, och sedan kontrollera mig, hota mig, säga och göra elaka saker... och jag tänker på att jag ibland tror att jag fortfarande älskar honom... Men jag har gett upp - jag tror inte att jag älskar honom längre (han har sagt och gjort för mycket mot mig) och jag vill inte leva som jag levt längre. Men ibland önskar jag att jag orkade som du... Och samtidigt tänker jag ibland att du borde släppa taget för att klara dig själv!
Åh, detta blev svammel kanske, men jag tänker på dig, mycket, och önskar dig allt gott. Menar inte att styra dig, och menar inget illa på något sätt, tvärtom vill jag dig så väl, och vill bara att du ska slippa utstå det hemska...
Ja, vart vill jag komma? vet knappt själv, tänker bara att jag tagit till mig av din omtanke och hoppas att du tänker på dig själv också!
Varma kramar,
N

Som sade kommentaren om Fernet.
Alltid så träffande och rätt.

Känner mig träffad ang kommentaren om att inte man inte skall förklara hur andra skall bete sig när man gjort samma misstag.
Det var absolut ingen kretik.

Om det nu var min kommentar du tänkte på?
Jag menade mer att det är svårt ibland och inte alltid så enkelt.
Och därför känndes det, för mig, jobbigt när det är tufft och inte så lätt många gånger.

Men du är klockren när du säger att du vet hur det

är. Vis av dina egna erfarenheter och därför vet du
hur det är.

Exakt så är det.
/A

Jag känner så igen det där du skriver om frihet, att kunna köra bil när som helst utan att behöva fundera och räkna. Och skönt att slippa fundera på alkoholen hela tiden och förhandla med sej själv. Vilken tid som gick åt till det.
Typiskt också att vi dövat irritation och annat med vin och när vi slutar måste vi ta itu med verkligheten. På gott och ont. Men mest gott ändå. Man måste ju våga vara närvarande.

Jag tycker det är klokt att du ställt in dej på att klara livet utan alkohol i fortsättningen. Vad har den egentligen gett oss för gott? Det var längesen det var nån glädje med den.

Gratulationer till dej och lycka till i fortsättningen.

Ja så känner jag mej som skriver här igen fast jag så stort skrivit att jag slutar. Som om jag ville att ni skulle skriva hur bra jag är och hur synd att jag slutar osv. Men jag saknar att skriva här. Funderar på att istället börja på "det vidare livet". Mitt sanna jag kom spontant som ett namn för mej. Så känner jag mej. Sann mot mej själv och sann mot omgivningen. Ingen bluff längre. What you see is what you get, haha.

Jag fick en kommentar här att "man inte skall förklara hur andra inte skall bete sig när man själv har gjort samma fel". Jag tänkte på det och kom till att det är just därför man kan säga åt andra för att man själv varit där. Och den andra vet att man förstår fast man låter hård. Om nån funderar på att kanske prova dricka igen så vågar jag vara sträng och säga att det är ingen bra idé, inte för att vara elak och märkvärdig utan för att jag själv prövat och vet att det inte är det. Och vet att den andra bara har ett tillfälligt sug som går om snabbt men det gör inte besvikelsen över att ha fallit. Vi är här just för att få stöd av andra som förstår när vi är svaga.

Jag minns tyvärr inte vem som sa det men jag vet att det kanske var avgörande för mej här när jag i november funderade om jag skulle kunna ta Fernet Branca på resan som magmedicin. Just för att det inte alls är gott tänkte jag om det kunde fungera. Fick fler bra svar men ett kort svar som var avgörande, nån sa att det låter som en ursäkt att få dricka igen. Först blev jag lite stött, så var det ju inte alls, men när jag tänkte efter så insåg jag att det var nog det. Att få "lov" att känna värmen från alkoholen, det kunde lätt ha fortsatt med att jag tyckt att det varit ok att dricka "på semestern". Som ett undantag. Så skönt att nån kunde säga sanningen.

Hoppas det går bra för er här.

ett foto på mig själv :-))
Ser du mig ? Där, med ryggen mot vattnet i flygfotot :-))Mysiga strandmötet och lägerbålsmötet på fredagskvällen är måsten för mig ! Har för mig att kortet är taget 2006 ? Inte säker men nånstans där i krokarna.

http://gullbrannagarden.se/gud-ge-mig-sinnesro-att-acceptera-det-jag-in…

...jag är en irriterande seg jäkel ;) varit sen barnsben. Inte minst kan jag bli trött på mig själv, först ger jag upp-en sån där suckuppgivenhet- men sen är jag på igen.
När vi var ute hela familjen och plockade lingon när jag var barn(av rent ekonomiska själ) var jag den siste att lämna ifrån mig burk eller korg. Född streber, men aldrig tänkt "karriär" och tror jag kan vara latare än många. Lugnet själv men seg! Bra på organisera och praktiskt lagd.
Ler...inne på fjärde steget ;)

Jag är så glad jag slank in här,efter månader av aktivt läsande började jag skriva. Unikt att vi alla är samlade på samma forum och jag uppskattar att det är så många som hänger kvar länge. Att jag kan "lära känna" många och känna igen mig (eller mannen) i många? Först då som helheterna och sammanhangen blir tydliga för mig. Det gör att förståelsen och samhörigheten växer, både här och i det jag hoppas kan kmma bli i mitt äktenskap.

Jag tycker så illa om att mannen beter som som ett svin mot mig. Jag inbillar mig att hans godhet är äkta och att han någonstans, någongång, vill förändras. Jag behöver inte massa ursäkter, det skulle vara mer än tillräckligt att märka skillnad.

Verbala ilskan tar mig hårt( inget klander alls mot dig Fia). Det blir så personligt och förnedrande och också menat så. Det är smärtsamt! Att han kastade och sparkade och tog tag ger tillfällig rädsla men eftersom jag inte är liten och bräcklig så är en smäll inte dödande. Han har aldrig slagit ska jag tillägga! Däremot kan jag se att det skulle kunna utvecklas dit, men hittills i sitt liv drar han iväg innan-det är hans historia-gör sig oåtkomligt fysiskt och psykiskt-och så tuffar han vidare, 45 åringen som aldrig tagit tag i sig och sitt!

Vi väljer inte våra gener, vår uppväxt som barn eller eventuella sjukdomar.
Hur vi hanterar vårt arv är däremot bara vårt eget ansvar!

Stort lycka till Fia, gillar dig!

Försöker lära känna mig själv. Dag 13 idag. Sitter timmar på självhjälpen och gör övningar. Läser trådar. Vill inte falla igenom igen så fyller blodsystemet med antabus. Min man är en ängel. Lovat att vara vit tills han kan sitta på en uteservering. Det är en början tycker jag. Man kan inte begära allt. Det känns även bra att en del av er har haft överseende med min ilska.

Fia

Tack Sorgsen för dina rader hos mig. Jag är nog lite likadan som du, har läst de flesta aktuella trådar men kommenterar sällan. Vilket jag tror är bra just nu eftersom jag fortfarande är i en aggresiv fas av mitt tillnyktrande. Ja inte lika arg som din man utan bara verbalt. Vilket är illa nog. Har läst hur jobbigt du har det och det är obegripligt att du orkar. Även min man dricker men inte alls som jag själv utan jag läser mera här för att se hur han uppfattar mig än tvärtom. Önskar dig styrka och lycka till!

Fia

...kom lugnet till mig.
Jobbet varit extra pressat till igår kväll.
Tillsammans med mannens utbrott slutade gårkvällen med magknip och ulkande som ett barn.
När jag cyklade, (i snön!) stannade jag till vid en dygnsöppen butik, insåg de bara sålde drycker. Befinner mig utanför Sveriges systembolagssystem. Min åsikt om systembolag har ändrats under omgångar i mitt liv.
20-30: släpp spriten fri!
30-40: systemet är bra, alltid bra sortiment
40-50: behåll systemet, av hälsoskäl

Ingen förespråkare av högre skatter, tror på en skatt, rakt av på allt man tjänar utan fifflande från skattebetalare och sen misstroende skatteutredare.
Men höga skatter på godis, sprit, tobak är jag för. Låt de sponsra basvaror!
Så här enkelt är det ju inte i verkligheten, men mycket har krånglats till överlag eftersom allt numer måste vara vinstdrivande. Vår demokrati i grunden bygger ju på moral och gemensamt ansvar.
Det har tyvärr börjat användas/missbrukas så vi har obalans mellan rättigheter och skyldigheter.

Sådär en generell grej bara. Inget nytt eller revolutionerande i de orden.

För knyta tillbaka till cyklandet i snön. Inne i butiken, nära midnatt, hämtar jag mitt bubbelvatten och cola zeron, där står en man. Så övertrevlig, välklädd, gott rakvatten, men ack så sorgligt, uppsvullen i ansiktet med en bira, det var långt från den första. Så tragiskt, så ensamt och så annorlunda jag tar det till mig nu mot tidigare.

Behåll systembolaget!!!!

Idag blir en fortsatt bra dag!

...men kommenterar sällan.

Bara en vanlig torsdag, skriver en rad för visa jag varit inne och tagit del.

Att markera vad man tycker är ett sundhetstecken,
göra personliga påhopp är plumpt,
att göra dem medvetet är elakt,
att inte se konsekvens av handlande är omoget.

Bara ord till mina tankar.

Gillar det du skriver Fia!

Ha bra da'

...vore inte så pjoskigt ;)

Tack för filerna Adde

- gör mig glad:) Mår också bra:) Kram! / mt

Att du mår bra och tar tag i livet. Heja dig!

och gott :-))

http://www.aa.se/sitespecific/aa/files/2012kalendern/2013lminbjudan.pdf

http://www.aa.se/sitespecific/aa/files/2012kalendern/2013hostmotegullb…

Och på båda ställena är självklart Al-anon representerade.

att höra av dig igen !

Kram !!

i väntan på våren! / mt

allt är väl och att du har fullt upp med framtiden:) Kramar / mt

Tjuvläser! Vinkar tillbaka...

Dompa, vinkar till dej:) / mt

tillägga, fråga eller undra:)Ha en fin dag! / mt

hoppas du sov gott och vaknar torrt hi hi:)Underbart att kisse kom tillrätta.
Ja, forumet är unikt och grunden måst vi vara rädda om. Ha det gott! / mt

..också för ditt inlägg.

Kram kram

..och jag känner en välbehövligt lugn inom mig, äntligen.

Nu är livet på spåret igen när alla familjemedlemmar är hemma igen.
Definiton "lycka", ja så är det nog, om inte fullständig så väldigt efterlängtad.

Men...har jag lärt mig, man ska inte ta allting för givet, en vacker dag förändras det...
Ibland till det bättre, ibland tyvärr också åt det sämre hållet...
Och då gäller det att hålla tungan i rätt mun, kan jag förändra det?
Näha, inte...då får jag vänja mig vid tanken, förändringen ligger då hos...mig.

Mycket tack vare min erfarenhet med deppighet och beroende, så har jag lärt mig att hantera nya
situationer på ett mycket bättre sätt, man löser inte problemet genom att dra ett skynke av alkoholistens verklighetsflykt över huvudet, det finns kvar när slöjan sedan faller,
men till skillnad mot innan, så mår man ..så mycket sämre.

Efter att ha varit på helspänn med många vandringar så känner jag nu hur tröttheten kommer ifatt mig,
och jag ska inte missbruka mitt sömnbehov, utan alldeles strax krypa ner i halmen.

Ser på forumet hur stämningen förändras och hur ni alla verkar vara stark beslutna om att detta
inte ska få sänka oss, utan vi kämpar för en förändring, det känns bra tycker jag.
Hoppfullhet finns inom mig, och det är en bra känsla att ta med mig in i drömmarnas värld.

Stå på er och stötta varandra, det är vi så väl värda, allihopa...
Detta forum är unikt i alla dess former, öppenheten är dess grund, insikten dess ramverk och vänliga ord dess spira som gör att den når höga höjder...

Jag får åter igen sova med nya katthår i sängen, kan låta besvärande för vissa,
men en omständighet så liten att det har varit ett rent önskemål från min sida...

Ibland slår böner in, även om man får hjälpa dem på traven då och då...
Finns det en Gud?, ja då får man nog hjälpa honom att hålla i trollspöet i alla fall...

Natti!

Berra