Senaste kommentarerna i forumet

En rätt lugn helg så här långt. Jag vet att det kan ändras, men just nu är det lugnt!!

Har ett dilemma som jag hoppas få hjälp med av er med erfarenhet. Sorgsen, jag vet ju att du gett mig många tankar och tips mm hittills och kanske kan du hjälpa mig att sortera även detta i mitt huvud:
sambon vill att vi har barnen 50/50, varannan vecka var. Av flera skäl tycker jag inte att det låter rimligt:
- att han varit/är i obalans och pratar illa om mig inför barnen, har hotat/nonchalerat/varit allmänt trött på/mot barnen och hans missbruk är sådant som ligger lite i bakhuvudet, men detta verkar ändå ha förändrats till det bättre sedan jag inte är med när han har barnen, så detta är inte min största oro.
- att barnen verkar mer oroliga, sover sämre när de har varit lite hos honom, lite hos mig gör att jag tänker att det är bättre för 1,5 och 4-åring att ha ett mer fast boende och sedan umgänge med den andre. Vi har ju liksom testat lite mer 50/50 fast i 2-4 dagars intervall och jag tycker inte det funkar för barnen.
- dessutom tänker jag att de i denna situation är allmänt lite trasiga, oroliga och därmed kanske behöver än mer trygghet och en fastare punkt och det anser jag att de skulle få hos mig eftersom jag haft föräldraledigt, tagit mer ansvar (kört över, enligt sambon) och varit den som hittat på saker och funnits där osv. (medveten och öppen med att jag tänker att detta kanske kan förändras över tid)
- varannan vecka känns alldeles för långt för barnen: de är vana vid att inte träffa pappa så mycket, på sin höjd 1-2 timmar per dag (kväll) och mig hela morgnar och varje eftermiddag-kväll.

Detta anser sambon är helt fel och han anser i så fall att han måste driva en stämning mot mig för att få tillgodogöra sig sin rätt att ha barnen 50% av tiden.

Vad gör jag? Ska jag låta honom köra sitt race och se hur det går, ska jag försöka lirka och att det kanske kan bli 3-4 dagars intervall eller ska jag låta honom driva stämningen?

För ett tag sedan hade detta gjort mig galen, men nu tänker jag En dag i taget. Men, hjälp...
Kramar

Kramar dig så länge och bara håller om dig!!
Ser i dina ord att du är låg, att du har det jobbigt, och jag förstår dig! Det verkar vara en oerhört jobbig situation, ta hand om dig.

Du verkar så stark, och det är ju bra om du orkar vara det, men vis av den sista tidens erfarenhet så är det ju skön att få bryta ihop, det blir ju bättre sedan, i alla fall har det varit så för mig!

Var rädd om dig, Sorgsen, du är bra, du är värd allt gott!
Kramar

ja den fikavarianten går säkert att fixa :-))) Det finns även the´.....med kram :-))

Ps Nähä !! Det är ju inte fullt !! Jag var tvungen att kolla för jag har sega vänner som ska dit och inte har bokat än :-)) Däremot har de som vanligt höjt priset i takt med efterfrågan. Jag betalar ca 1200:- för 2 nätter. Ds

...hotellet är också fullbokat ;) men finns ju fler i Halmstad. Eller släkt ;)

Jo då, jag är en tänkare, inte bara i detta och heller inget nytt beteende. Mycket ord och ideer som far runt i mig sen barnsben. Livlig fantasi, glad och eftertänksam är och var jag. Blyg också, men det tror inte många numer ;), lärt mig gå förbi den egenskapen.
Nu ut en sväng till och sen direkt till alanon. Lördagsmötena brukar vara lugnare än de i veckan...får se hur det ser ut idag.

Kram

Kaka och kram? Dricker inte kaffe...

..tillägga...

Jag har inte betett mig illa mot honom. Inte ljugit, dömt, startat gräl, varit otrogen, skapat stress eller festat.
Mitt tempo är högt, inte stressigt, men jag har många projekt, de löper parallellt. Det kan se ut som att saker inte blir helt avslutade för ovana ögon.
Vissa löper över år och tar många oväntade vägar.
Mina resor är, som jag ser det, det största problemet. Han har svårt se framåt...det är ju en typisk konsekvens av långvarigt missbruk.
Jag har hört om hans idéer, de skulle ge honom ett lugnt arbetstempo och möjlighet följa med mig, jag är inte rädd försöka, min arbetsgrund är stabil nog för våga satsa på något nytt, utöver det jag har. Jag vill dela. Han är skeptisk och rädd.

Jag hoppar på och låter saker lösa sig utmed vägen. Han är livrädd bli beroende av tvåsamheten. Kanske för han aldrig upplevt den? Nu har han möjligheten men vågar inte. Så ser jag det. Jag har varit lika rädd, i min historia, men vi är nu mitt i livet och vet jag/vi måste våga. Jag och han kompletterar varandra. Vi skulle kunna leva ett fantastiskt liv ihop. Jag vet det! Men utan alkohol!!!!

Jag hoppas det släpper...att han vågar släppa och lita på att om skärmen blir lite trasig kan man ta till livräddningslinan medans skärmen lagas. Mer kan inte hända, inte så länge vi har varandra, lever i fred och har mat och en sovplats för vila.

Detta är min önskedröm.

boende på Quality Hotel som ligger precis vid motorvägen och ca 15 min från Gullbranna (med COOP-kort får man lite rabatt!). Det går att bo på Gullbranna också men det brukar vara fullbokat en timme efter de öppnar bokningen i februari :-) Men det finns en kölista för ev avbokningar !

Sen tycker jag att det är rätt skönt att komma bort och få vila huvudet för det blir rätt så intensiva dagar. Numera, vis av skadan, så sorterar jag vilka möten jag vill gå på och minglar mycket på "torget" utanför restaurangen, det går åt mängder med kaffe :-) Man får kaffe och kaka eller kaffe utan kaka eller kaffe med kram för samma pris i AA's eget fikatält :-)))

I början sprang jag på varenda möte jag kunde med påföljd att jag på slutet var totalt fullproppad med delningar och inte kunde sortera förrän flera veckor efteråt.

Ta hand om dig, försök släppa taget om alla tankar och bara vara i dagen i dag.

Kram ♥

...ja du, bra fråga...
Båda tror jag...
Självklart önskar jag att allt detta är en dålig, overklig, film. En parentes i alltet.
Jag vill helt enkelt inte behöva vara i detta. Vill inte behöva ta ställning till någonting.

Tänk om vi kunde fortsätta där vi var den nyktra perioden vi hade vid jul/nyår...vore en dröm...Den har han svartmålat (för sig och förra helgen mig) för försvara sina hårda ord och reaktioner mot mig, trots att han för två veckor sen satt hos exet och sonen och bara pratade kärt om oss och visade foto och berättade...

Det gör så ont alltihop!
Jag vet att det kan bli bra men om han inte vill kan jag inte göra någonting mer än släppa och sörja.
Om jag bör släppa nu eller sen vet jag inte...det är mitt ingenmansland. Någonstans har han visat viljan, men väldigt kort och inte i ord. Det som sas vid mitt första besök på behandlingshemmet tog han tillbaka. Vad ska jag ta mest seriöst? Hur mycket är sant? Vad är vad? Mitt blandat med hans passar ju inte alls nu. Det goda jag fick för ett par minuter, vad var det? Det hysteriska och hotfulla, vad var det?
Jag vet vad jag vill...Är det rimligt? Är det ömsesidigt? Ibland har jag fått den uppfattningen...räcker det?

Jag vet, jag verkligen vet, långt in i maggropen att om vi får ihop detta så håller det till dödagar. Jag bara vet. Väl därför jag är kvar. Jag har vridit och vänt och försökt hitta vad som gör att jag inte ger upp.
Jag kan låta sjuk och egoistisk, blind och dum, kalla det vad ni vill, men någonting inuti säger att det är vi.

Jag tror, helt utan vetenskap, att han låst sig av stress och rädsla plus stor portion stolthet och det gått så långt att han inte kan vända.
Ju längre tiden går desto svårare blir det. Han måste släppa sin stolthet, vara egoistisk i sitt nyktrande, men släppa stoltheten och lita på att jag menar vad jag säger.
Hans falskhet/likgiltighet mot livet gör det kanske helt omöjligt för honom någonsin ta in vad ärlighet och lojalitet är?
I så fall har inget betydelse och inget gör heller skillnad. Allt blir i så fall bara spel och överlevnad? Tänk så ensamt och betydelselöst...

Han visar ingenting, vi ses inte, pratar inte och så fortsätter det om inget utifrån kommer hända. Så väl känner jag honom.

Tack för frågan, fick mig vända runt ett varv igen, med nya formuleringar...

Hoppas också du får tid till alkoterapeuten! Vet inte så mycket om deras arbete, men låter bra.
Hur menar du förresten med ett ingenmansland? Menar du att han inte visar några känslor eller är det du som inte vet hur du känner inför honom? Undrar bara...

Ditt strosande på gatorna låter trevligt, hoppas du får en avkopplande dag!

Kramar
Miss K

...kontakt med alkoterapeut nu. Står inte ut befinna mig i ingenmansland känslomässigt. Gör mig inte gott. Jag kan ta mycket men mår inte bra idag.
Hoppas få en tid hos henne...

..dig Adde. Boende på eurostop? På hotellet?

läsning :-))

Var faktiskt iväg och grattade en vän som jag brukar träffa därnere :-)) Han fyllde moppe i nykterheten :-)) ( Det är väl fortfarande 15-årsgräns för moppe ???? ) Jag brukar använda Eurostop av fler skäl, bra trafikmässigt, lagom långt från Gullbranna, KRAV-märkt frukost och en underbar personal ! Samt inte minst : Många i gemensakpen bor där så frukostarna brukar bli en orgie i skratt och kramar !!

Väl mött i gemenskapen :-)

känner inte att jag har nån strid med mig själv MEN jag får/vill inte glömma var jag kommer från. Jag är intresserad av min nykterhet och vad sjukdomen gör med oss och på så sätt gör det min vardag lite enklare. Att också veta att min sjukdom är kronisk hjälper mig också och att jag inte i högmod får för mig att jag nu är frisk. Så har många återfall börjat hos de med lång nykterhet, såååå länge sedan så nu fixar jag nog ett glas.

Jag är också hjälpt av att nykomlingar berättar sin historia så jag kan lära av dem om hur det en gång var för mig och hur det blir om jag tar det första glaset.

Minnet är kort ibland och jag vill inte på villkorsvis glömma att jag är en alkis med en kronisk sjukdom.

om man alltid ska vara tvungen att vara på sin vakt. Därför är det verkligen viktigt, för mej, att jag bestämt mej definitivt att jag aldrig ska dricka alkohol igen. Då minskar det risken att jag ska få för mej att jag kan "ta ett glas" om några år. Tror jag. Fast säker blir man väl aldrig. Tragisk historia i alla fall.

Funderade på det här med nykterhet, har en bekant som efter 20 år har fallit i ett återfall. Från att varit nykter så länge, så börjar människan att dricka. Från att testa till att nu 6 månader senare, börjat ljuga, missa jobbet och dra sig undan.
Vad är det att vissa av oss måste ha denna striden hela livet, mitt problem är ju stress och att jag vill fly men försöker hantera det på andra sätt nu. Men det skrämmer mig att jag resten av mitt liv måste jaga iväg spöket.
Kanske inte så muntra tankar så här på lördagen kanske, men nu blir det en löprunda och då får jag nytt att tänka på. Kramar Kalla

En tanke med värme till dig.

Känner mig låg idag men solen skiner och är ledig(nästan,schemafri)
Ska ut och blanda mig med folket på gatorna, helt oplanerat strosande.
Ikväll blir det Alanon. Ser jag fram emot!
Imorgon hård men givande arbetsdag.

Adde - funderar starkt på Gullbranna. Har ingen kontakt med maken nu så anmäler mig och ett dubbelrum. Får väl använda andra sängen som garderob om jag är singel då ;)

Kram på er

Så skönt att höra att du har sökt och fått hjälp som passar dig Putte. Du gjorde mig lite orolig ett tag. Knäppa tankar har vi alla men nu inser du kanske att inget blir bättre utan dig. Om den där time-outen skriver Stigsdotter bra; Det är du som bestämmer vad du lägger in i den. Uppenbarligen är du ju omgiven av fru och andra som älskar dig. Utnyttja det! Och utnyttja detta Forum. Vet ju inte alls vad din sorg och smärta beror på...men inbillar mig att med adekvat hjälp så klarar du det. Du kanske är starkare än du tror? Tro på dig själv mannen, vi andra gör det. Nu lät jag jävligt käck...men jag menar det jag skriver! Sköt om dig Putte och jobba på att tacka nej tiill det som inte är livsnödvändigt. Ja, till det som kanske kan bli kul. Din rädsla för att förlora familjen tycks ju vara obefogad. Dessutom kan det hända vem av oss, när som helst. Inget vi kan styra och inget vi ska ta ut olyckan i förskott för...liksom. Jävligt bluddrigt blev detta, men jag är säker på att du förstår; Jag är glad att du bestämde dig för att stanna kvar. (Så glad att jag skriver här fast jag tagit beslutet att inte engagera mig längre på Forum. Dumt beslut, vissa människor kan man inte glömma!)/R

tillbaka !

- vaknar och är törstig efter fiskmiddag (med Natureo). Och jag är aldrig (kan jag säga) törstig efter annat än vatten, skönt det. Vi talade om det igår efter mannens AA-möte där han delat en metafor om sig själv som han förmedlade till mig och konstaterade att han nog aldrig kommer att bli helt fri från sug då och då - och då får man hantera det. Utan att dricka. Det gör mig bara lugn att få dela sånt.

Igår hade vi en skärmytsling av det slaget som förr kunde växt sig avgrundsdjup. Den handlade om hans en besvikelse som också är min helt spegelvända besvikelse och medvetenheten, påminnelsen om det upprörde mig... ja, det var nog mest jag som blev upprörd ... och vi hade väldigt olika bild av en situation - eller hur vi förhåller oss i en typ av situation. Hör också till de ytorna där vi båda har sårbarheter men av helt olika slag. Nåväl - inget mer med det bara en befrielse över hur det är nu. Därför ser jag så mycket fram emot Jan & Pia Johansens bok - för att de är ett par som lever tillsammans, trots utmaningar, av djup kärlek. / mt

till dig Sorgsen och en kram! / mt

Tack för pepp, nykter snart två veckor nu efter kraschen. Allt börjar ordna upp sig till det normala igen, både min familj och jag har lärt oss att läka efter ett sånt här misslyckande, eftersom det inte är första återfallet för mig, hoppas dock det är det sista.

Var på ett AA möte idag där en kille i min ålder satt och delade om en hemsk period han haft nyligen och varit nykter i en vecka nu.

Fantastiskt att hans känslor överfördes på mig till 100% det var svårt att hålla tillbaks tårarna då jag kände och identifierade mig enormt med denna kille.

Känns bra att få ut detta av AA möten, jag behöver detta frekvent för att hålla mig nykter, vet med mig att jag tagit för dåligt ansvar gällande mötesgående tidigare. Och återfallit i tankevurpor och drickande.

Nykter och skapligt balanserad,

Ha en fin helg på er / J

Ta allt i din egen takt bara du hänger kvar i livet. Förstår om du inte kan ersättas i firman men du är ännu mer oersättlig för din familj. DÄR är du oersättlig. Därför måste du ta hand om dej och söka hjälp och det gläder mej väldigt mycket att du gör det. Det brukar ljusna fast det ser mörkt ut. Det är alltid för tidigt att ge upp. Sköt om dej!

För du bestämmer själv vad du lägger in i det begreppet! Så tycker jag i alla fall. Det kan vara allt från att ligga lite längre på morgonen till att strunta i tvätthögar och dammråtter. För mig handlar det om att göra någonting (leva) på ett annat sätt än jag brukar. Behöver nödvändigtvis inte vara att stänga butiken, lämna hus och hem och åka bort. Det kan vara så lite som att tänka på sig själv för en gångs skull. Hjärnmonster är mäktiga varelser om vi låter dem ta rodret! Gör inte det!

...mellan tvättarna.

Han vet att han gått för långt. Han har inte sagt det, än mindre bett om ursäkt. Några små stunder då och då kände jag att vi klickade, även förra helgen.
Jag vågar öppna mer än han men de där små tecknen håller kvar mitt hopp.
Däremot går ju det negativa över alla gränser. Om hans intelligens informerar honom att det är hans "fel" så måste ju rimligtvis ångesten och skammen var i såna mängder att det vore absolut lättast slippa ta tag i sörjan.
Om det finns en inrotad sjukdom som inte går bota så finns ingen skam och då är fortsättningen dödfödd!

Det hoppas jag få svar på. Om svaret inte kommer så ställer jag frågan.
När?
Inte en susning just nu.
Hur?
Där kommer tredje parten in. Klurar inte på det nu.

Nu hämta tvätt...igen...

...bara en tanke och önskan om en bra fredag och helg.
Kram

Också sett och bli lika berörd.
Det är så lite som kan vara avgörande i livet.
Att stanna upp, andas, ta sig en funderare vid vägskälen har jag försökt tvinga in som nåt slags mantra i huvudet.
Det behöver upprepas ofta för undvika snabba ogenomtänkta ord eller handlingar ta över.
Bitit mig i tungan så det blöder många gånger ;)