Senaste kommentarerna i forumet

era barn har - Lovechild och Strawberry. Vad heter Lillkillen på kärleksspråk?
sign: nyfiken

mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.
Astrid Lindgren

-

...apro på förändring i relationen. Jag har så sakteliga kommit till ordentlig insikt om att det är bara mig själv jag kan förändra. Jag kan önska förändring hos någon annan men om den personen inte vill det själv så måste jag återigen gå till mig själv och ställa frågan om jag accepterar läget som det nu är. Att ta ställning för någonting och stå för det är något jag lär mig nu, att välja istället för att bara låta tiden gå. Kan jag acceptera att ha det så här? Ser jag någon förändring?

Bara en tanke som dök upp här, önskar dig såklart lycka till med din förändring hoppas ni får det bra! Här får jag nog också ta och skriva ned sinnesrobönen:

"(Gud) hjälp mig att acceptera det jag inte kan förändra; ge mig mod att förändra det jag kan; och förstånd att inse skillnaden."

...hålla med Mulletanten!

Bra också att lillkillen får se själv. Trist att hon inte tog sig i kragen och kom och hälsade på er om hon inte ens kan skylla på ekonomin. Förmodligen hindras hon, när hon är nykter, av skammen. Nå, vi har alla varit där och vet att man måste vilja själv. Vill man inte så blir det ingen förändring. Men fy fasen, halka omkring i bil med byfyllot... bergis hade de druckit också. Så himla sorgligt.

Jag tycker du gör rätt och du kan vara stolt över att dina små har dig nu. Jag tror man kommer långt med kärlek och omtanke, det är svårt att vara förälder men om vi bara visar att vi älskar dem så blir det nog människor av dem med. (var det inte Astrid Lindgren som sa nåt åt det hållet förresten??)

...skulle jag verkligen behöva göra. Börjar lite smått med att använda mig av ståbordet på jobbet ;-)
Hur går det för dig i ditt nya liv, blev det lägenhet, trivs du bra där?

Själv brottas jag med tankar på hur man ska lösa den där logistiken sälja hus/skaffa 2 nya boenden, utan att vi ruinerar oss. Är ju enklare om en kan bo kvar men det kommer ingen av oss kunna att göra. Ja, ja, det löser sig väl det med. Hoppas du har en bra dag idag, kram!

-

Har just börjat på en roman av Helena Henschen. Den heter I skuggan av ett brott och handlar om de s.k. von Sydowska morden som tydligen var en stor händelse i Sverige på 30-talet.

Helt oväntat dök dessa rader som jag kände att jag bara måste dela med mig av, upp. Rent spontant så känner jag att detta nog är helt riktigt, så här är det. Vilken bättre plats att lägga detta på än filosofiska rummet? tänkte jag då. Önskar att jag själv kunde få praktisera detta oftare. Ibland när jag sätter mig i min läsfåtölj somnar jag bara fast jag så gärna vill sitta där och ha det skönt. Kanske är det hjärnan som längtar efter en sådan "avstängning" som beskrivs här?

"Ibland känns det nödvändigt att utsätta sig för ensamhetens tråkighet. Även när den är självvald drar den all kraft ur armar och händer, och när vinterns elavbrott avlöser varandra välkomnar jag dem. Jag kan sitta kvar i mörkret och vänta utan otålighet för jag vet ändå inte vad jag ska ta mig för. Om avbrottet är långvarigt, vilket ganska ofta är fallet, somnar jag i stolen och vaknar plötsligt med ett ryck när alla lamporna tänds och stereon och radion börjar spela och prata samtidigt. Dag eller natt när jag vaknar? De ser likadana ut på vintern och jag känner på kaminen för att få en uppfattning om hur lång tid som har förflutit.

Det är så här det brukar vara under de första dygnens ensamhet. Det är som om psyket måste ha tystnad och tid för att kunna aktiveras och sätta igång en skapandeprocess. Jag måste bort från vardagslivet med ständigt inkommande data som upptar utrymmet, en ström av intryck som forsar utifrån och in och kräver sortering, värdering och åtgärd, Det är först när slamret från det yttre livet avstannar som det uppstår en konvertering. Strömmen växlar riktning. Ur tråkigheten växer en rörelse från motsatt håll, inifrån och ut.

Det verkar som om tråkighet och skapande har med varandra att göra liksom lyssnandet på ingenting. En dag slår jag på datorn och tankar som jag inte visste att jag hade finns plötsligt bara där och vill bli nerskrivna. Jag finner sammanhang som jag tidigare inte sett och uppfylls av ett flöde av bilder. När elektriciteten bryts igen, står en fylld fotogenlampa på bordet intill soffan. Jag trevar efter tändsticksasken som jag har lagt bredvid den och kryper upp med ett block och en penna i fickan, jag är beredd och ingen tid får förspillas. Elavbrottet kan vara hur länge som helst men jag somnar inte. Hjärnan är på högvarv, andarna har vaknat och all tråkighet är bortblåst."

Jag inser när jag läser runt..Att jag är så himla dålig på att prata i jag-form. Att tala om vad jag behöver. Egentligen har jag verkligen gjort mina försök; jag har deklarerat redan för några månader sedan att jag ville prata med honom då, den helgen....ingen tid avsattes då från hans sida och sedan har det inte blivit något av detta samtal. Jag skrev ett brev i jag-form..detta brev är inte öppnat och läst ännu... Jag har så svårt att prata med honom- skjuter hela tiden upp det och lägger det åt sidan och försöker leva som om problemet inte finns. Gör det jag själv vill göra och involverar inte honom så mycket i mitt liv- han har ju sagt för inte så länge sedan att han inte är intresserad av vad jag gör eller hur jag har det.
Jag vet ju att det inte går att trycka undan allt detta hur länge som helst. Så som vil lever är inte ett samboförhållande.
Jag hade faktiskt bokat en tid på min bank igår för att gå igenom min ekonomi. Att få lite klarhet i hur jag skulle klara mig vid en separation, vilka möjliga boenden jag skulle ha råd med osv...
Tyvärr blev min kontakt på banken sjuk men jag har en ny tid i början av mars.
Ett steg i taget och en dag i sänder.

Läser om din kamp... Du gör det bra.
Att prata JAG-språket är nog väldigt viktigt.... Det måste jag bli bättre på.
Jag följer dig och det du skriver.

Ville bara titta in och säga att jag följer dig i dina tankar!
Kram

Blir så glad när man ser vilken utveckling vi går igenom,härligt tjejer :-) Kramar//Kalla

Sägs att februari skall vara en kort månad men jag tycker att den är evigt lång, längtar till våren och solen.

Skall bli skönt att komma igång med träningen igen, idag blir det löpbandet på gymmet. Jag får väl blunda och drömma till våren och mjuka skogsspår, detta har blivit min nya last :D

Hoppas ni alla där ute har det bra, så kramar och styrka till er//Kalla

Du är en bra pappa och gör så gott du kan, det räcker mer än väl. Med J måste du vara vuxen och inse att du måste få barnen att "tro" att mamma älskar dem. Du delar nu sits med miljoner kvinnor som täckt upp för dåliga pappor. Hittills har det inte varit så vanligt att kvinnor överger sina barn av olika anledningar, men skaran börjar växa.
Jag tror att J älskar sina barn men stänger av för att slippa hantera den smärtan, nu är det din sak att få barnen att inse att ni älskar dem båda två men att livet ser ut så här just nu. För älskade barn blir starka vuxna.

Starkt att du klarar att hålla dig nykter och känner faran när spöket flaxar förbi, du är en väldigt stark man som håller på att bli klok ;-)
Kramar, styrka till dig//Kalla

Skrev igår och suddade, skrev i morse och tappade bort det. Kanske meningen så - jag blir upprörd när jag läser... Jag måste fråga: är det en (1) person som skapar en bra relation? Är det en (1) person som förstör en familj? Är det inte så att alla bidrar, alla är delaktiga i det som är? Alla (utom små barn) har ansvar i ett sammanhang. Inte kan väl din sambo heller ha det bra i relationen?

Jag måste fråga igen - och du behöver inte svara:
Hur har ditt liv gestaltat sig före du träffade och gick in i relationen med sambon?
Vad bär du med dig?
Var finns ursprunget till ditt (över)stora ansvar?
Var har du lärt dig att just du ska bära så tunga bördor?
Är du så här villrådig i andra frågor också?

Jag menar att fråga av omsorg, inte alls som kritik!

Vet du, barn klarar av att kissa vid vägkanten, begära mat när de är hungriga och att ha "fel" jacka enligt årstid och väder - mer bekymrad är jag över ignorerande, skuldbeläggande och skäll. Jag förstår och tar din oro på allvar - men du hjälper ingen genom att gå under själv. Ta till dig ALL hjälp du kan få i din näromgivning. Ni behöver det. / mt

att skriva en favorit-meditations-ramsorna-medan-jag går... med fötterna stadigt mot marken

Du ser din storhet genom ditt elände
Tro är fritt fall
Kärlek är att stå stadigt på ingenting
Friden finns i virvelns mitt
Gud bor där han blir insläppt för han är redan där

Martin Lönnebo

Har nu läst igenom hela din tråd. Jag kommenterar sällan på anhörigsidan...känner att jag inte har ngn "rätt". Men du berörde mig så mycket så jag måste skriva det. Vilken resa... Att du orkar. Skammen känner jag igen. Skammen över ngn annan...även i mitt fall pappa. Ett minne av hur jag är ca tio år. Vi är på väg hem från ngn vuxenfest (läs fylla, på den tiden drog sig inte vuxna för att ha med sig barn på fyllefester). På gångbanan har ngn parkerat en bil. Pappa blir fyllerasande och klättrar över bilen som givetvis inte ska stå där. Han hoppar på biltaket och skriker...och givetvis kommer några klasskamrater förbi. Jag vill bara försvinna. Skam! Den svartmuskige fyllegubben på biltaket hör ihop med mig!

Sen det där med Gud och kyrkan. När jag var typ 19 och jobbade på krogen i Stockholm så var jag oftast pank. Trots den höga dricksen för den hade jag ju druckit upp efter jobbet. En pank dag går jag in i kyrkan och "ber" Gud om åtminstone matpengar till mig och katten. Fem meter utanför hittar jag ett halvt rikskupongshäfte. Till mat! Inte öl, inte cigg...bara mat. Nästan läskigt. Men Gud kanske hör uppriktig bön? /R

så är du en anständig karl... och bra pappa. Med råge! Kram / mt

är nog inte helt på det klara med vad som händer inom dig nu ? Och det är absolut inte menat som kritik utan precis vad jag skriver : JAG fattar inte ! Med risk för att uppfattas "egoistisk, självisk och empatifattig" :-))

När jag lärde mig att prata i "Jag"-form stärktes min självkänsla för jag får ju själv ta ansvar för mina ord och åsikter och det var en väldigt nyttig lärdom. Jag hade ju i mitt aktiva liv alltid haft nån annan att skylla på, att lägga ansvar på, en "man". Det inger också respekt hos andra när jag pratar i jag-form eftersom det inte råder något tvivel om vad jag vill. Tänk om våra politiker kunde lära sig detta ansvar !!

För mig var också ett öppet sinnelag en förutsättning för en bra nykterhet. Hade jag fortsatt med mina gamla vanföreställningar om hur andra skulle vara för att passa mig så hade jag nog inte klarat mig. Jag kan lugnt säga att jag förändrat många, de flesta, saker och åsikter från grunden och att jag också lärt mig att hålla mig från saker/personer som inte är bra för mig. Att kunna sätta gränser har också varit en förutsättning jag fått lära mig.

Det första året i nykterhet händer så ofantligt mycket inombords hos både alkisen och den medberoende och det händer så snabbt. Att kunna ta ett steg tillbaka och bara var åskådare till skeendet är inte lätt men går att öva upp och är nog en förutsättning för att själv kunna hänga med i svängarna. Att lära sig att använda deviserna är en mycket bra hjälp (åtminston de 5 första säger jag dårå som inte är religiös :-)) ), min favorit var "Lev och låt leva" i början.

Jag behövde inte ha alla förklaringar på en och samma gång utan fick lära mig att låta saker ha sin gång och få ta tid. Många var de ord som jag inte alls förstod innebörden av bara för att jag inte var mogen för att förstå just de. Inom AA och Al-anon är ordstävet "Jag får det jag behöver när jag behöver det" en rätt vanlig förklaring till vad som sker. Ibland har det tagit år för mig att fatta vad någon sagt på ett möte tills min egen peng trillat ner i myntfacket. Och då har det ofta slagit mig att lösningen varit så enkel men att jag inte var klar nog att se den, jag hade helt enkelt inte kunskapen att se den just då.

*Tag det lugnt* och *En sak i sänder* Det hjälper en hel del !!

Kram !!

tankar om gemenskap... eller frånvaro av gemenskap... om utrymme eller frånvaro av utrymme att dela. Jag känner igen hur man kan (vi kunde) trassla in sig (vi oss) i resonemang på en abstrakt nivå... om ords betydelse om känslor och annat som inte går att kategorisera i rätt eller fel ... Jag måste skriva långsamt nu... som du. Det var efter ca ½-år av nästan-total-nykterhet, dvs korta återfall med små mängder - inte fylla, som jag hade så starka upplevelser av att svåra teman upplöste sig och vi kunde lämna det som inte hade svar. Oerhört starka upplevelser - befriande! Jag "såg" hur molnet upplöste sig till intet... Just den här dimensionen har vuxit sig allt starkare i vårt liv - och ändå har vi en lång och stark gemensam bakgrund i att tala om "allt".

Så bra att du ringde! Du måste ta dig den rätten och platsen.

Ingen kan säga att någon är "egoistisk, självisk och empatifattig". Den enda man kan uttala sig om är sig själv. När jag läser om din gårdag känns det som om din man har en ganska lång väg kvar att gå... Fortsätt dela med dig av hur det ser ut på din väg, där du går. Jag tror på Jag - Du - Vi och det ligger ingen, eller möjligen en sund egoism i det.

Nu ska jag för tredje gången skriva till flygcert... Igår suddade jag och idag blev jag av med hela texten.

Kram till dej! Efter mörker kommer ljus, det vet du... och det är mörkast före gryningen. Nötta ord - men jag har faktiskt lärt mig att leva med att dagar är olika. och det betyder inte att finna sig i sånt som är fel. Hörde ett intressant program häromdagen, länkar till dig - kram! Vi följs åt! http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/153304?programid=1272

Visst blev det så. Lillkillen ville hem och trösta pronto så idag åker han. Ska stanna hos svågern en dryg vecka och sen åker jag till byhåla och plockar upp han efter Finland. Det är dessa situationer jag fasar för ska hända när vi bor i Perth. NyNykter har rätt där. Perth är fasligt långt borta och jag vågar inte sätta honom ensam på ett plan därifrån. F känns hanterbart. Inte mer än tre timmar på ett flyg...det fixar han.

Nej, du har rätt Maria. J har inte velat komma till F och hälsa på. Jag kan ju inte påverka...mer än att jag erbjudit mig att betala biljetter. Men hon har ett nytt liv nu. Sa en gång till mig att hon aldrig velat ha barn! Det var jag som ville och hon "ställde upp" för att behålla relationen. Ja, hon sa faktiskt så! Hur fan tänker man då? Detta är ju inget jag delat med ongar. Men nu plötsligt vill hon ha dem...förlåt men jag köper inte det.

Hoppas Lillkillen kommer till insikt själv dessa veckor. Att han ser och förstår. Nu låter jag jättekrass men detta är ngt han måste se själv. Jag kan inte, kommer inte att trascha J framför ongar samtidigt som mitt pappahjärta blir ledset när ongar blir ledsna.

Vilket inte betyder att jag är en god människa...anständig är nog ett mer passande ord. Jag försöker vara anständig.

Sen finns den där...alkoholdjävulen. Inte ens aktivt utan bara en tanke. Igår kväll när alla till slut kommit till ro så säger jag till Lusekatten att ; "Nu vore det väl skönt med ett glas?". En jävla ryggmärgsreflex? Reptilhjärnan? Underligt hur som haver...att gång på gång inse att jag är alkie och att jag VILL dricka under kris. Så längtan bor här. En längtar till J, en annan till flaskan.

Lite deppigt blev det...men en sak vet jag; Inte en droppe alkohol idag... Inte för mig! /R

...Lelas.

Om du är kvar nu gräver du ett nytt djup i gropen du redan sitter i.
Var ska du dra nästa gräns för att lämna om du inte går nu?
Vad finns kvar att förödmjuka?
Vilka kärleksfulla handlingar i tvåsamheten har du fått uppleva sista månaden?
Ställ upp en för och emot lista om du känner dig villrådig. Då ser du vilket som väger tyngst.

All din oro är normal.
Skäms gör du för att du inte vill kännas vid hur du egentligen lever, om jag uppfattar det rätt.
Varför ser ditt liv ut så?
Vad har du gjort?

Måste lägga in ett veto i din kommentar om "förstöra min familj". Så ser inte jag på det och inte de heller, de är lyckligare och gladare än sista åren de var kvar i sina respektive äktenskap.
I mitt barns fall så var den skilsmässan ett föredöme, också deras nya förhållande...jag och äldste pratade igår om just kombinationen mitt barn erfarit. Min totalt katastrofala utveckling av separation mot deras nästan friktionsfria och den nya partnerns mera "normala" med lite smågnabb. När jag skrev hade jag mer i åtanke att de kommer stå inför en ny familjebild med nya ställningstaganden. (Nya har tonårsbarn och mitt barn är småbarnsförälder fortfarande, lite skillnad ;) )

Livet rör på sig, blandar gott och ont.
Själv ser jag det som rikedom!

Kram

...över medmäskligheten jag möts av här...
Tack mulletant
Tack Adde
Tack Lelas

Tack ni som orkar läsa...

....inte om eller hur jag ska skriva....men börjar mitt i så får vi se var detta hamnar...

Det var underbart att träffa maken, jag är lika kär i honom nu som jag alltid varit. Egentligen har det hänt alldeles för mycket negativt för att det skakunna vara så.
Bara det krånglar till det i mina tankar och alla varför???? Vad håller mig kvar? Det gör ju ont? Så jävla ont att stå vid sidan om-och ändå mitt i- allt som hänt och händer. Det goda är det jag tar till mig och vårdar. Hjärtat vinner alltid när hjärnan försöker strukturera. Längre fram, någon gång, får jag väl veta om 'det goda' uppfattas lika hos oss båda och vart förhållandet strävar mot. För en gemensam utveckling krävs ju att båda har ungefär samma uppfattning om riktning. Även om var och en tar hand om sig så måste ju viljan om gemenskap finnas.

Vad är gemenskap?
Ja, där hakade tankarna upp sig...
Innan jag fick Lelas ord på "du, jag, vi" sa jag alltid att min partner är min bäste vän och älskare. Så vill jag se det, inte som något självklart. Jag önskar vara hans bäste vän och han min, en god vän som vi kan dela allt med, bli accepterad för den jag är även när jag är svag eller gör fel, säger fel eller är sjuk hos.
För mig känns det viktigt att det finns en förståelse för varandras olikheter.
Men a och o måste väl vara att sinnet är öppet? Att man inte behöver tycka lika eller tycka om allt i varandra. Ifrågasätta men inte se ner på eller tillintetgöra kunskap eller brist på detsamma??? Om den känslan, den negativa, finns-oavett i grostadie eller i full blom-så är det väl omöjligt att få en sund utveckling? Då blir det väl ett undvikande eller krig? Det betyder ju, i så fall, att enda sättet att få röjt det negativa är att ta upp det-känna på det-smaka-dryfta-väga för och mot, annars ligger det ju kvar för evig-orört eller i kronisk infektion??? Eller?

Igår fick jag detta till mig, som jag uppfattade det.
...paus....att jag generellt inte ska dela med mig av mina tankar eftersom mitt är mitt och hans är hans och inget vi ska dela med varandra. Hm...förstår att en process är vad det är och den är antingen full av saker eller bara ordlösa känslor, ett sammelsurium av allt och/eller inget. Det kan vara helt personligt och inte delamedsigmöjligt för stunden eller aldrig.
Men, kommunikation i någon form, är det bara av ondo?
Behövs den för uppnå "gemenskap"?

Nästa gårdagsupplevelse
När jag pratar i jag-form, inte "man", då uppfattas jag egoistisk, självisk och empatifattig.
När jag säger jag är så tacksam över anhörigveckan och att jag känner att jag fick bekräftelse över mycket i min historia, att min egen logik fanns i terapeuternas föredrag, så har jag inte fattat innerbörden av medberoende och jag är absolut inte är färdig med min historia!
Det menar jag ju är en evig process men att jag har accepterat min bakgrund och lärt mig leva med den. En stor bekräftelse för mig att luta mig mot i min process! Jag har känt jag inte behövt älta för att förstå längre och fick inte ont i kroppen av att bli påmind under anhörigveckan. Jag har lärt mig leva med att jag aldrig kommer förstå allt som hänt eller händer runt mig, i mig eller långt från mig. För mig betyder det att jag inte omedvetet har förträngt utan vågat ta upp smärtan och låta den värka över. Med det inte sagt att jag är färdig, blir man någonsin färdig???

Igår blev jag dessutom rejält rädd.
Jag fick kryptiska ord och "borde" förstå dess betydelse...
Orden kunde uppfattas på två sätt...
Bra! I så fall är ju dörrarna öppna för påverkan
Dåligt! I så fall är samma dörrar låsta på insidan och ingen kommer in och det destruktiva slutar i död...

Åååhhhh...som jag gråtit....

Tagit kontakt och pratat om min oro. Kunde inte bära detta själv....så nu blir jag anske halshuggen för all framtid? Valde ta den risken, på anhörigveckan påpekades att jag skulle lita på min magkänsla och ta tillbaka mitt självförtroende...

Pratat med maken, berättade om min oro, den känns som det viktigaste nu...svamlandet runt gemenskap är sekundärt idag, imorgon och nästa vecka, månad...livet först!

Kanske är oron bara min...idag vågade jag inte chansa...

Kram från en förvirrad

Nu blir detta virrvarr ivägskickat...tagit mig hela kvällen...

flygcert-vännen. Nu skriver du att du skäms, igen. Jag önskar så att du skulle kunna sluta med det! (Ja, alltså, inte att skriva utan att skämmas, såklart...) Du har ingenting att skämmas över!

Och jag tänker så här (kanske låter jag lite hård nu, men du vet att det är av omtanke om dig, eller hur?):

Du har sagt till sambon att du vill separera. Bra! Men, om du nu inte gör verklighet av det, så kommer sambon att tolka det som: "Hon överreagerade, jag kan fortsätta som innan, för hon menar ju ändå inget med att hon hotar om att lämna mig. Och om hon inte har nått sin gräns ännu, ja då kan jag ju till och med öka takten lite i mitt beteende mot henne. Hennes gräns är inte nådd, och alltså behöver jag inte ändra på någonting."

Alltså: du MÅSTE ta dig ur det här.

Du tror att du stannar för flickans bästa, men du behöver inse att det är att lämna som är flickans bästa. Att stanna nu det är att bevisa för både dig själv, henne och sambon att det är ok att han beter sig så här. Hon kommer ha en bild av att en relation får lov att innehålla våld, hot, trakasserier, missbruk och skräck.

Du. Måste. Lämna.

Du är på rätt väg, vännen min. Ge inte upp nu. Du fixar detta, du kommer att få den styrka du behöver.

Kram, gumman, var rädd om dig!
/H.