Senaste kommentarerna i forumet

i hela hjärtat.

Sambon pendlar mellan bedjan och snällhet till lätt skäll och hot. Men som vanligt är det mitt fel. Jag försöker säga att vi inte ska prata eftersom vi blir som barn - sandlådenivå, men han säger att det är jag som hamnar där, för han "hanterar minsann sin ilska"... Jag blir tokig på honom.

Jag pendlar mellan att som igår ligga och storgråta så fort flickan somnat. Tårarna var som Niagarafallen och jag förstod lika lite då som nu hur jag ska orka. Är så rädd om barne´t. Vågar inte stå på mig fullt ut - vågar inte riktigt säga till honom att "nu är det helt över, jag vill separera" för jag är rädd att ta fel beslut och rädd för hans ilska.
Tänker på det ni skrivit om att ge upp, men det är ju på sätt och vis det jag gjort: jag har ju bönat och bett och gråtit och allt, men nu har jag bara gett upp.j ag vill itne ha mer skit, jag vill inte ha mer skäll. Jag tvivlar på att jag har rätt, tänker att jag överdriver allt som hänt, men så föröskte jag läsa mina anteckningar och jag hann ju inteläsa många dagar innan jag ser hur han varit mot mig, men framför allt mot barnet... Han har ju varit värst mot mig, men det som gör ondast i mig är det som barnet utsatts för. men om jag bara hade ett boende...

Jag orkar inte vara med honom, men jag är så rädd för alla ord han kommer säga om mig till adnra, säga till mig, vad kommer han säga till barnet om mig..... Åh, jag blir tokig på att jag låter honom äta sig så in i mitt huvud.

...att inte dricka, så läste jag det. Spännande hur ord kan tydas.
Att inte kunna dricka alls tror jag är klart för mannen. För mig är det solklart. Däremot är jag osäker på om han kommer orka stå emot.

Det är skrämmande. Det skulle bli hans död och det vet han. Frågan är om det är dit han driver sig.

Jag kan inte hjälpa honom, det vet jag, jag kan välja vara kvar eller gå. Han skulle aldrig be mig stanna! Aldrig!
Han påminner i det fallet om trasiga människor som vill testa gränserna. Han tycker själv han blivit övergiven av alla i sitt liv. Alkoholistsnack, jo, kan så vara, men han har blivit övergiven av sin biologiska mor, har ingen aning om vilka hans föräldrar är. Han blev lämna på internatskola, har en bror som han blev separerad från som barn, en icke-biologisk far som kom och gick pga arbete till sjöss....Listan kan göras lång..

Jag har gjort tvärtom, han kan inte straffa ut mig. Jag har sagt till honom att jag går om han ber mig, inte i affekt. Jag hoppas och ber att testperioden nu är över och att han har förstått, en gång för alla, att jag älskar honom.

NU är dags för ett ultimatum känner jag. Det som handlar om framtiden, den utan alkohol. Förutsättningarna att välja har han nu.

Förutsättningen för fortsatt äktenskap är att han är nykter. Även som nykter har vi mycket vi behöver lära.
Jag har, som jag alltid menat är mitt ansvar, en uppfattning om hur jag vill leva, hur jag vill behandla min omgivning. Det är mitt ansvar att se till att jag lever efter mina egna förväntningar.
Ibland kommer yttre ting och ger eller tar som gör det svårare att hålla mig på banan. Men jag styr själv!
Allt detta är ju inget nytt. Turen jag haft nu, omvägen, är guppig men jag har inte tappat fokuset helt. Dimmigt och djupdykningar, villrådig och ofantligt ledsen har jag varit och är jag. Djupdykningarna är färre och botten inte så djup längre. Nu vill jag bara vara tydlig och göra det jag kan för att framtiden blir gemensam.
Jag vet att jag inte hade varit lyckligare utan maken, inte för ett år sen och inte nu.

Ultimatum!
Nykterhet är en förutsättning! Den eviga!
Det eviga började, i min värld, för 4 veckor sen...

Skräckslagen är jag just nu!
Får så många dubbla budskap inuti och ibland i ord.
Tar dem till mig, smakar och sorterar.
Ikväll "sorterade" jag på Al-anon.

Kram på er

Tack och lov var det "bara" armen som fick sig en knäck.
Kunde varit trollkakufsen som tjongade i backen.
Har läst att du är lite skadad, men skickar lite krya på dig kramar Morsan.
Du är saknad!
Kramar/A

jag såg dina fotsteg i snön
de ledde mig fram till mitt fönster
sulorna som avbildats där var tyngre djupare
som hade du stannat upp kikat in knackat på

vart var jag?
kanske någon annanstans i värld uppslukad av kyla
kanske hörde jag inte dina knackningar för historiens alla skrik
kanske drömde jag om en strand och blundade för spåren i snön

jag fryser inte nu
jag märkte att när jag sänkte mina axlar och slappnade av
blev kylan hanterbar

jag spelade en raspig gammal skiva från trettiotalet
lyssnade
till mitt hjärtas slag
lyssnade
och kom fram till att den var perfekt
det repade raspade ljudet var perfekt
just för att den har en historia

även i drömmars verklighet finns en strand
under täcket av snö

vi kan gräva och hacka oss fram till den
eller så kan vi se tiden an
låta solen förnya
se gräset bli grönare
höra när istäcket blir till vatten som droppar

med tiden skapa nya fotspår i sanden

Oj, det blev inte tydligt att våra överenskommelser varade 2 tillfällen: nyår och personalfest - sen insåg jag att det inte funkade (vilket Adde och Lelas också upplyste mig om). Jag klargjorde då att det enda som gäller är helvitt. Inte var det direkt populärt... men jag var orubblig! Jag flyttade inte ut vid något av återfallen sedan och hade inget absolut ultimatum - men min riktning var helt klar och det visste han. Jag hade en vän dit jag kunde flytta, han visste till vem - det är en gemensam vän.

Jag fäster mig vid din rad: Han är nog bara rädd för att släppa tyglarna och lita på sin förmåga och en gemenskap och jag är rädd inte kunna uppfylla hans behov.

För mig var det ett avgörande ögonblick när jag sade till honom att jag insett att inte kan hjälpa honom, "Jag har gjort allt jag kan och inser att jag inte kan hjälpa dig". Jag hade verkligen erbjudit, bönat och bett att han skulle be om hjälp när han var frestad att dricka, att vi kunde göra nåt han mådde bra av... Jag tyckte/tycker att jag hade stöttat och hjälpt och FÖRSTÅTT - och sen när jag var förbannad för att han druckit tyckte han att jag inte funnits när han behövde mig... Ungefär så minns jag det - när det som värst. Många har upplevt värre, det vet jag, men våra dramer var tillräckligt för mig och förde mig till min gräns. Jag hade sagt (många gånger) att jag står på tröskeln - han insåg det den dagen jag gick. Inte före. Men sen fanns det med som en realitet.

Nu är det länge sen det var så... Jag har upplevt och (särskilt i backspegeln) förstått vad "vita knogar" innebär... Efter de vita knogarnas tid är livet helt annorlunda och bra på ett befriat sätt MEN under de vita knogarnas nykterhet "läkte" han - och jag - och livet förändrades mycket till det bättre. Jag såg också och upplevde hela den tiden hans uppriktiga vilja och önskan om ett fortsatt gemensamt liv.

Lugna, vanliga dagar är härliga dagar! Jag önskar dig många!

Kram / mt

Skickar dig en tanke och ett paket med kramar och hoppas du har det ok i rollen som enarmad bandit!

saknas alltid... min mamma fick leva länge och uppleva barnbarn och barnbarnsbarn. Det är tre år sen hon dog - ibland saknar jag hennes så... men ofta känns hon "med" och nära på ett helt omärkvärdigt vis. Jag tror, som dotra din, att hund-, katt- och mänskohimlen är utan mellanliggande gränser, även hönshimlen för min mamma tyckte om våra hönor. Det är skönt att kunna och våga tro - som ett barn:)

Det finns en sång "Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn ... " - känner du till den? Den gav mig oändlig tröst när min mamma dog.

Önskar dig en riktigt skön vecka med egentid och omsorg om dig själv.

Kram / mt

..låter intressant. Bör ju inte spekulera men jag har mycket svårt att tro en överenskommelse skulle kunna komma på tal i vårt liv, inte på länge i alla fall.
Jag har inte gett några ultimatum men tror det är det enda jag kan/bör använda nu. Överenskommelse hade jag mer än gärna ingått men den typen av diskussioner ligger fjärran känns det som.

Jag tänker inte pressa fram något, det är inte läge. Men i en mycket snar framtid måste jag vara tydlig i var mina gränser går. Tror det bör göras tillsammans med en tredje part. Vem? Ingen susning just nu.

Tyvärr tror jag inte den sista månaden har öppnat upp makens inre. Det kan vara min alldeles egen överlevnadsreserv som gör att jag känner så. Jag hoppas ju det...

Vi, jag och maken, lever inte ett liv uppdelat i vardag och helg, därför finns inte festandet med som ett sätt att umgås. Aldrig när vi är tillsammans, däremot är det vanligt med afterwork, för oss båda. Skillnaden är att jag aldrig är med på sånt och han gärna afterworkat långt efter och före alla andra, långt efter! Den tiden hoppas jag ju nu kan vara förbi för evigt.

Nu väntar framtiden på oss, vi väljer vad och hur vi vill leva tillsammans. Jag har klart för mig vad jag önskar, han också vill jag tro. Han är nog bara rädd för att släppa tyglarna och lita på sin förmåga och en gemenskap och jag är rädd inte kunna uppfylla hans behov. Jag vet däremot att vi skulle kunna bestiga berg tillsammans, med hjälp av tillit, respekt och ro...allt sånt som kommer med tiden om viljan är stark nog. Han har mycket lätt för att släppa saker som blir jobbiga och jag är seg som få. Jag har tålamodet.

Om jag däremot få minsta vink om att han ljuger, går bakom min rygg, kommer jag vända på klacken och aldrig vända mig om igen. Aldrig!

De vanliga dagarna är de jag tycker mest om. Ingen jakt, inga extra förväntningar bara...vanligt...

Solo tills på fredag, shit vad nice.
Bara ägna dig åt dig själv, unna dig det du velat.
Men det inkluderar INTE nån sorts alkohol eller vardagsfylla!
Skulle du göra det så inte bara sänker du dig själv rent självkänslomässigt. Nä då kanske du skulle bjuda "exet och kexet" på en
-Jaha, det kunde man förstå kommentar.

Och det vill vi inte.

Nä ägna dig åt DIG nu.
Gör saker som du mår bra av, som stärker DIG!

Fan nästan så man skulle säga åt dig att gå på date........ :-) Det skulle du må bra av!!!

Ta det här på rätt sätt nu, bli inte sne eller förbannad, men gör det DU mår bra av.
Jag har följt dig ett par månader, och precis som Maria så är du en pärla.
Kramar DU ÄR BÄST!
/A

Mulletant försöker zooma in Dompa som döljs av moln och själv zoomade jag in ölhyllan när jag var i mataffären nyss. Nästa vecka kan jag ju sitta ensam och pimpla hur mycket öl som helst tänkte jag. Detta efter att jag precis ratat den "alkoholfria" cidern som innehöll nästan en hel procent. Nä, vad ska det vara bra för var nästa tanke. Jag ska verkligen inte sitta här och pimpla mataffärsöl nästa vecka. Ingenting annat heller för den delen.

Sportlovet blir skönt. Jag har vägrat följa med på skidresa vilket ju passar bra nu när jag sagt att jag vill skiljas. Nu är maken iväg och köper vin till resan, undras om de sa nåt när de planerade: "nu kan vi passa på när fyllot inte är med" liksom :-/ Det ska bli så himla skönt att vara ensam, jag ser verkligen fram emot det!!

Imorse kunde jag inte låta bli att säga "åh, det är det här som det ska bli så himla skönt att slippa!". "tack detsamma" sa han. Ja vad ska han säga. Det ska bli så skönt att kunna skämta och säga saker utan att nån blir sur, det är precis som att jag ibland glömmer mig, slappnar av och då - ofelbart hoppar någon slags groda ur truten på mig. Jag vill ha en man som kan tolerera mina grodor, annars kan det lika gärna vara!!

Fast det ska bli tomt utan tjejerna också förstås... lillskruttan kommer hem på fredag en dag före de andra och då ska vi ha fredagsmys. Hon ser inte bara fram emot att få hänga med farmor och farfar en vecka, hon ser fram emot att komma hem till mig också och har redan valt mat och film (våfflor och Harry Potter).

Idag skulle lilla mamma fyllt 71 år. Kan ju vara en anledning till att jag känner mig lite ledsen också. Hon gick bort för över 10 år sedan men jag saknar henne så mycket fortfarande. När kisse somnat in tänkte jag tanken att det på något sätt var extra sorgligt därför att hon hade träffat mamma, men mina barn har inte träffat sin mormor. På något sätt försvann en länk dem emellan. Lite märklig tanke, men lite i samma stil som när jag tänker att det är bra att mina svärföräldrar i alla fall träffade mamma. Min dotter förklarade att katthimlen ligger bredvid människohimlen så de kommer att träffas igen.

- dvs försökte zooma in dig - på väderkartan i går Dompa... du syntes inte... det var bara moln och nederbörd.
Gör det bästa av dagen! Lördagskram! / mt

inte speciellt roligt. Det är årstiden tror jag som är trist. Jag är frisk och har inga problem så det känns nästan skamligt att klaga över tristess. Så är det nu i alla fall. Men sugen på att dricka är jag tack och lov inte. Jag har läst att socker är en stark drog, man märker ju på ungar att dom blir sockerhöga av godis. Svårt att undvika bara, att hitta alternativ till lördagsgodis som fungerar. Men själv kan jag nog låta bli, krävs lite av samma viljestyrka som att låta bli alkoholen. Så bara att ta nya tag med det också!

Har du också bedrövligt väder, trodde du var på en bättre ort?

Önskar dej en trevlig lördag i alla fall! Jag ska, motvilligt idag, åka med ett barnbarn till badhuset.

Ja lördag...men ändå vardag. Borde vara mera tacksam...för jag har det bra. Men lite trist. Vill ju göra annat än bara åka till supermarketen med Rivis och bära hem tonvis med mat...varje helg!

Det blir ju inte bättre än man gör sig. Men VAD ska man göra. Vädret är så bedrövligt så jag vill inte utanför dörren. Så jag väljer den tysta machostilen. Mannen som offer! Ska jobba undan lite. Det här är en sån där dag som jag förr i tiden hade satt mig framför TV:n med ett liten whisky. På ngt sätt var det legitimt att supa framför TV:n.

Handla, jobba. Hoppas ni får det roligare! /R

Har inget direkt på hjärtat. Om choklad kan jag inte uttala mig. Mer än att du ska inte dela med barnen! Tror dock att det är en mindre farlig tröst en vin. Så istället beamar jag lite kärlek och tankar till dig! Och jag hoppas att längtan i hjärtat ger med sig lite ngngång. Samtidigt som jag på ett konstigt sätt beundrar din hängivenhet...att kunna älska så mycket. Det måste vara en tudelad välsignelse.Kram och så/R

Har varit där. När jag slutade dricka så låg jag i hängmattan i ett par månader. Orkade/ville ingenting. Var dessutom sjukskriven för en icke alkoholrelaterad sak. Så inga krav...men heller ingen livsvilja. Inte att jag ville dö...nej, jag ville ingenting. Men det går faktiskt över till slut. Man tror det inte när man lallar där i sitt eget mörker...men det passerar. Och visst kommer våren att hjälpa till. Jag har alltid tyckt att Norden är ett ovärdigt stäle för människoliv. Man blir trött när allt är jobbigt. Bara att gå utanför dörren och mötas av slask och mörker...då hjälper inte "rätt" kläder när det är fel väder.

Men en sak är säker...att öka sitt alkoholintag gör inget bättre. En stunds "vila" för hjärnan. Iaf. upplevde jag det så...för mig var alkoholen vila. Men sen blir det ännu värre att ta sig tillbaka till vardagen. Ja, detta inlägg skulle ju vara lite pepp och uppmuntran. Gick ju så där. Hoppas att du finner lite tröst i att allas liv nog innerst inne är lite beiga ;-) /R

PS: Givetvis frågar vi...och bryr oss. Du är ju en av oss; De tilltufsade! (Ett muntert sällskap)

fb - och hittade konversationen med ikonmålaren... Jag har funderat många gånger över när det var jag köpte Fransiscus till vårt hem... Nu hittade jag datumet, 7.10.2010 var det. I det läget visste jag att något måste ske. Jag tittar ofta på Fransiscus och gläds över att han finns här med sitt budskap: Frid i hemmet. Konversationen med ikonmålaren (-målerskan) får bli kvar:) / mt

Jo Paron. Stranden var fantastisk. Jag är helt enkelt ett strandfreak. En del gillar snö och skidsemestrar...jag lever för sol och hav. I min ungdom bodde jag flera sommrar på stränderna i grekland. Byggde en liten koja för att förvara prylar och sov under stjärnorna. Kanske ska jag avsluta på samma sätt...efter pension? ;-). Fast inget är ju svart eller vitt. På den tiden kunde jag nöja mig med en eller två kalla öl...men så minns jag allt; Rökte en jävla massa gräs. Missbrukare redan då...

Så hur hänger livet för Atleten då? Så här lördag och helg? Blir det en helg i idrottens tecken? Eller liten slip? Jag tror att det viktigaste är att tanken är sådd. Att vi förändrar drickandet...inte att vi är helvita. Fast det är ju farligt att tänka/skriva så. Man får inse och respektera att för en del är helvitt den enda vägen. Hoppas du får en skön helg...och vi fortsätter att kämpa på. Du med din vinnarskalle och jag med min envisa åsnestil. /R

Att kunna smaka på vinet för att sedan avstå. Men jag tror att vissa kan klara det. Drack ju ett halvt glas själv förra månaden utan att vilja ha mer. Men jag skulle nog inte våga köpa hem en flaska. Nu har vi ju vin hemma eftersom Rivis och barnflickan tycker om att ta sig ett glas...men jag har inte smakat. Kanske mest för att jag inte vill att ongar ska behöva se på ifall exprimentet går åt helvete.

Spännande med att ha ett alster med i en show. Blir ju nyfiken på vad? Men det skulle ju sänka hela idéen med anonymitet. Kanske i ett senare skede av livet. Det är bra att du börjar tänka tanken på att ta tag i din dröm. Men hur? Vad? Bra frågor där jag inte kan råda. Kan absolut nada om musikbranschen...mer än att jag har förstått att det är tufft där ute. Min egna musikkarriär går inte alls. Går på en gitarrkurs men jag lär mig fan nada. Gitarren är dock inte bortkastad. Min äldste son spelar oftare och bättre än jag.

Jag tror iaf. att när supandet är borta ur bilden så blir det mer energi över till att få arslet ur vagnen. Så fortsätt att knega på med din dröm! Som du själv skrev; Vi ska välja till och inte bort! /R

Jag tror ju personligen att socker är det värsta jävla giftet som finns. Kostar både den enskilda människan och samhället i stort en massa lidande och pengar. Precis som med alkohol så kan man ta livet av sig även med socker.

MEN...jag tycker en godisdiet är bättre än en alkoholdito. Iaf. just nu. Jag tycker du är väldigt duktig och verkar fast förankrad vid ditt beslut. Önskar dig en härlig lördag...med eller utan gottepåse! /R

Förstår mycket väl ditt "nödrop" till frun. Innerst inne vet du ju att ni måste skiljas. Men sittandes i ensamheten kan hjärnan spela en en massa spratt. En del tar till flaskan, andra skriver brev. Gissar att du såg en massa ensamma kvällar framför dig. Utan fru, utan barn...bara TV:n som sällskap.

Men så behöver det inte bli. Precis som Stigsdotter skrev så gäller det bara att sträcka ut en hand. Ngn nappar alltid. Tror dessutom att du kommer att hitta en ny kvinna en dag. Vi nyktra karlar är eftertraktade. Till och med jag, med mina tre ongar och mitt resande jobb får erbjudanden :-).

Nej...det enda jag tror att du behöver är tid att vänja dig vid tanken. Sedan kan du börja planera ditt nya liv. Var vill du bo? Närmare naturen? Då kan du göra det valet.

Sen finns det ju heller inget värre än ensamhet i tvåsamheten. Många människor är fega och väljer den utvägen. Håller ihop alldeles för länge av helt fel skäl. Rädsla för ensamhet och/eller dyra lån.

Klokt av dig att inte ta till flaskan. Skönt att du inte ens har impulsen att vilja göra det (Jag är inte där än. När ngt går snett så tänker jag på hur "gott" det skulle sitta med ett glas. Men jag agerar inte.).

Jag tror att du är på rätt väg. Livet är alldeles för kort för att kompromissas bort! /R

ska inte underskattas och inte heller vardagen... Livet består ändå mest av vanliga vardagar - fast ni som levt ett "annorlunda" liv kanske inte haft det så. Jag har läst början av din tråd nu på morgonen. På förhållandevis kort tid har du (Obs! min bild) öppnat dig för att se verkligheten med något andra ögon... med förändrat seende. Jag har gjort den resan och vi delar den antagligen med alla medberoende, med alla som levt i att växa in i ett mönster man inte valt själv men blir en del av.

Vi levde också under några år ett liv åtskilda i veckorna där helgerna var mötesplatser och fest... Inte mycket alkohol men under den tiden blev vinet till maten en vana som fortsatte och utvidgades till vardagarna... och nånstans inledde mannen sitt hemliga liv... som jag först nu insett att var mer omfattande och mer plågsamt än jag känt till och tänkt mig. Han har ju skött sig så att "allt" finns kvar, körkort, jobb, socialt anseende. Men den personlighetsförändring jag upplevde var markant - än tydligare ser jag det nu när jag alla dagar lever med den "sanne" mannen. Det var det uttryck jag höll hårt fast i de sista 2-3 åren av drickande - "jag vill leva med den sanne X - och det är du inte när du dricker!"

Ni har ändå levt så förhållandevis kort tid med varandra, 3-4 år? - så det verkar alldeles rimligt att du inte riktigt vet vem som är "den sanne", vad som är "det sanna" i din man. Kanske han inte vet det själv? Om jag jämför med vår process - och Lelas och pinaomannens - handlar resan Jag-Du-Vi inte om veckor eller månader utan om år. För min del lär jag mig hela tiden samtidigt som vi nu lär oss tillsammans. För två år sen, just den här tiden, var det tungt. Riktigt tungt. Kanske, på ett sätt, den tyngsta tiden. Då låg alla kort på bordet och mycket smärta låg i öppen dager.

Jag hämtar min räkneramsa som var ett viktigt stöd för mig då 24+53+15+173+60+179(- - -)...

I den står 24 för 6.12.2010-1.1.2011 - då drack han öl (1 flaska) på nyårsdagen utanför vår överenskommelse vin-till-maten-nyårsafton. Följande 53 är tiden fram till en personalfest där han enligt vår överenskommelse drack "två sociala glas" - de följdes av en liten flaska whiskey som köptes dagen därpå på en dagsresa och dracks följande dag, i garaget. Sedan är det bara 15 dagar till nästa gång - varje gång märkte jag det på att hans beteende mot mig föll in i de gamla mönster som jag beslutat att inte vara kvar i längre. Det var dramatiskt och jobbigt. Det här är två år sen.

Sedan kommer våren och sommaren 2011 (173 dagar) då han sov massor och inte orkade umgås med folk - men det var också den tiden då smärtsamma triggers löstes upp och bara försvann... En stillsam men bra sommar. Efter 173 och därefter 60 nyktra dagar - båda gånger några GT (jag tömde de som var kvar i vasken). Sedan den långa nyktra tiden till Valborg i våras då återfallet blev startpunkten där den verkliga förändringsprocessen inom honom (OBS inom honom) tog fäste och fart. Då berättade han att han druckit några gånger utan att jag avslöjat honom - därav parentesen med tre minustecken. Egentligen borde vare återfall vara ett minus... men plustecknet står för avbrott i antalet nyktra dagar - som läggs ihop med nytt antal nyktra dagar. Igår var den uppdaterade ramsan 24+53+15+173+60+179(- - -) 298 och imorgon 300 nyktra dagar. Idag vågar jag tro på det. Det här är min räkning.

Själv daterar han sin nykterhet utifrån sin egen insikt till 1.7.2012. - strax 8 månader.

Två år och tre månader har gått sen jag lämnade - och kom tillbaka. Det första halvåret var tungt - dock har jag hela vägen varit övertygad om hans goda vilja.

Hoppas du inte blev trött - det här blev en av mina återblickar. Jag har gjort många och varje gång blir min livsväv lite helare. Jag skriver till dej och det hjälper mej.

Ha en bra dag, gärna en vanlig men glädjefylld och lugn dag. Kram, kram / mt

,

...jag inte har en aning om, om jag kommit nära eller inte.
Jag vill ju tro och hoppas att de underbara, goa, innerliga veckorna vi har haft emellanåt har varit " på riktigt".

Våra senaste samtal har varit "vanliga" och det är dem jag tycker allra mest om just nu.

Tålamod, jo, det har jag, trots att mitt temperament ger sig till känna emellanåt. I relationen har jag hur mycket tålamod som helst, jag har inget som stressar mig i någon riktning. Jag tar inte mer skit bara. Inte mer lögner eller dåliga ursäkter, svek eller personangrepp. Aldrig mer!

Väljer han alkoholen så blir det utan mig.

Just nu ser jag tiden an och idag har jag haft en bra dag.
Imorgon blir också bra, det känner jag ;)

Miss K,
Det där med för vem mannen gör saker, goda saker, är svårt veta men egentligen inte så väsentligt. Goda saker föder gott och kommer båda tillgodo. För mig är det just sånt som ger näring i relationer, sunda såna.

Kram på er

bredvid Mg som berättar för en bekant hur bra han mår när han är nykter och hur det har varit när han drack. Jag förstår att bekanten har en oro för sin egen del - och på basen av det jag har sett är det en välgrundad oro... Ett långt samtal - en timme har de pratat nu medan Lena Ph showar i TV:n. Det jag hör Mg säga är som musik i mina öron - "Nu är jag en stolt nykter alkoholist och det kommer jag att vara så länge jag lever..." / mt

Lite kortfattat skall jag beta av din tankar och funderingar.
Jag är jätteglad över att det går så bra f för dig.
Lite mindre roligt att höra att du har funderingar som du inte är trygg med.
Såsom, varför, tänk om, kanske att.......

Det är ett aktivt val jag har gjort som gör att jag inte är lika aktiv, märks också att det inte är så turbulent oxå.... :-)

Jag brukar skapa debatt eller hoppa på folks tår.......

Jag tycker att alla som strävar på och försöker är jätteduktiga.
Men många, nästan de flesta vaklar i sin övertygelse. Även jag, och detta är ett medvetet val från min sida.

Världen är inte svart och vit, det finns saker som är bra och mindre bra och även skitfördjävligt illa.
Men samma känsla som du har ang. din"gestapo" så måste det kunna ske förändringar.
Visst alkolism är en sjukdom och den är obarmhertig när den slår till.
Om man gör ett val att inte dricka mer ever så fine.
Då vore det inga problem med att avstå.
Men alkoholen är så mycket mer än ett glas sprit.
Så mycket socialt är med i alkoholen.
After work, firande av ålder, romantiska inslag, en icebreaker.
Etc.....

Och sålänge man själv är medveten om hur man är och riskerna så.........
Vissa tvärnobbar helt, vilket är helt JÄTTEBRA, för dom.
Det finns så mycket studier och dokumenterat att har man en gång blivit alkolist så är det bara avhållsamhet som gäller.. Kanske det stämmer?

Jag vet faktiskt inte....... Jag har övergett tankarna om helt avstå
. Vill försöka dricka ibland visst jag kommer nog dricka för mycket ibland.
Precis som restenav befolkningen.
Men jag har gjort som rubriken säger, "förändra ditt drickande".

Sedan kommer det så mycket mer, jag vill inte sluta som jag mår nu.
Jag mår toppen, bra hemmavid med fru barn etc.
Jag har det riktigt bra, att sedan se den röda tråden av flera som blivit nyktr.......

Alla eller många separerar, jag vill inte det. Med det i beaktande så blir även det en tyngd till att inte sluta.
Kan vara rn klyscha, men bara att komma hit tyder på självinsikt.
Kommer ihåg när du Maria vill ha vin en helg, och jag trodde du ville romantisera........
Vilket jag förövrigt fortfarande tror. För det är så mycket förknippat med alkohol.
Och detta kanske skulle kunnat få dig och "gestapo" att komma närmre.
Men oj vad bastning jag fick.........
Så du var bara ute efter berusningen.
-Nä tror inte det, efter vad jag tror så var det ett sätt att närma dig din gubbe.
Då antagligen du känt att ni glidit ifrån varandra.

Men han gick i taket, han trivdes med fromma pillerknaprande Maria som var from och foglig.
Han ville inte få tillbaks nån som slog näven i bordet och levde faaaan om så ville.
Men hur mycket har han lidit av ditt drickande?
Era barn...........
Eller är det för det är såååå bra nu?
Alla har det fördjävligt imellanåt, det är en riktig berg&dalbana imellanåt.
Men det SKA vara det oxå!
Ser bara på mig själv, jag har varit med om d mest hårresande sakerna, gjory mycket skit.
Tagit mycket skit, men alltid stått för det jag gör.
De korta raderna jag läst från dig gör att jag gillar dig, känner samhörighet med.........

Fast på samma sätt som Anli.så blir jag övertygad om att jag inte vill sluta. Fast hon uttryckligen vill fast det är svårt så måste folk få veta att många inte kan/vill sluta helt.

Och läsa att ljuva Anli tycker det är jobbigt/tråkugt att komma hit och skriva för att alla är så duktiga med att kunna sluta hör mig k ledsen.
Alla är inte så duktiga heller. Se på mig själv.........

O ibland vill vi dricka, ibland skönt mycket viltet oftast är för mycket.
Men att lägga av helt...nä!
Visst många här är duktiga och inspirerande och vissa behöver sluta.
Men som du själv undrar? För alltid.......
Inte jag.
Komet nog få höra ett och annat efter detta inlägg.
Ni som vill kommentera, gör det i min tråd tack!
Maria låter vi slippa.

Hon är Sessan.......
Helt enkelt helt underbar <3
Detta inlägg skrev jag med mobilen och mina korvfingrar.
/A