Senaste kommentarerna i forumet

är inte så lätt.Men idag beskrev jag för en arbetskamrat det såhär:Om du har en son som bestämt sig för att lägga sig mitt på vägen och vänta tills han blir överkörd. Så ska du stå och se på och tycka att,men o så dumt.
Men det är ju hans val hans beslut och sen gå vidare förbi din son med lite uppmuntrande tillrop.
Mammsen finns här om du vill kliva in till vägrenen och surra en stund.
Men du får inte fysiskt gå ut mitt i vägen och slita med dig ditt barn.
Hur många föräldrar skulle klara det undrar jag?

Har jag varit.Fick samtal av dottern som pratat med honom på morgonen.Han var dålig och ledsen.Men nu måste du ju pappa-det här går ju inte!
Jo ja det är sant,jag måste ju försöka. Dvs bubbel blabbel och inget konkret som vanligt.
Och första timmarna lät jag det bara rinna av mig.Sen kommer det,de fysiska symptomen på att jag egentligen hindrar mig själv på att agera,ringa åka ner eller på nåt sätt göra något.Men jag står emot utan alltför mycket mothugg från mig själv.

Framför allt börjar jag känna ett avstånd.
Jag vill verkligen inte att han ska ringa upp nu och säga att: Snälla kan vi försöka,jag går under av det här och vill ha dig vid min sida.

Det är helt nytt för mig och jag tror att känslan verkligen är äkta.
Förr kunde jag proppa mitt huvud fullt av förnuft och hålla kvar det där med hjälp av tankar en dag eller två,sen sipprade förnuftet ut nånstans genom öronen och in kom då känslorna som "tvingade" mig att agera.

Nu verkar förnuft och känsla börja vara kompisar :)

Min kväll kommer inte att vara bekymmersfri,det vet jag.
Hans lidande är fortfarande mitt lidande trots att det är så meningslöst.
Men jag är glad åt de små segrar jag ändå gör över mig själv och hoppas komma längre och längre på mitt avståndstagande beteende.

Äppelpäppel!

Jag förstår dig precis. Det där med suget..när det kommer krypandes på kvällen. Jag har varit nykter i 14 dar nu.. haft samma känsla som du. NU ska jag sluta ikväll... många gånger de senaste året har jag tänkt så. Sen kom då den morgonen då man vaknar upp, bakis, och med skuldkänslor från Helvetet!! Min enda fråga till mig själv var. -Vill jag ha det så här i resten av mitt liv? Vill jag planera hela min kalender efter hur jag ska kunna dricka? få tid att dricka? ha tid att ligga bakis? NEJ, var svaret.
Jag inser nu att troligtvis behövde jag också en annan förändring att fokusera på. Jag har sagt upp mig och börjar snart på ett nytt jobb, med nya kollegor som inte känner mig. Som inte vet att jag alltid blev för onykter på fester och mingel. Jag har också förstått att vissa i min bekantskapskrets kommer jag förlora, andra behålla, och kanske dyker det upp nya. Men allt det här vet jag inte än. 14 dagar är inte en lång tid... vad som helst kan hända. Jag kan slungas tillbaka in i alkoholens grepp (troligtvis gör jag det också framöver), då jag nu inser att detta är en livslång diskussion med mig själv. -Dricka, inte dricka?
För mig fungerar "en dag i taget" och jag försöker boka in sådant jag inte gjort förut, allt för att testa nya saker som håller tankarna borta från A.

Ge inte upp bara! Din dag kommer... då du bestämmer, att nu är det NOG!

Kram till dig!
/Trassel
PS. En annan fördel är att jag slipper ställa mig framför spegeln och stirra in i ett par glansiga röda ögon varje morgon... bara det ger mig motivation.

att du slutat röka! Det är ett bevis på att du kan klara svåra saker.

Kanske behöver du nåt mer utöver din vilja för att klara dina kvällar i början. Någon att stå till svars inför? Jag menar till exempel stöd på en beroendeklinik med öppenvård. Själv har jag just nu vitt rekord sen jag blev medlem på forumet, nykter dag 19 idag. Det spelar nog roll att jag ska till läkaren i mitten av april och då bli testad om jag druckit. Vill klara det testet! Kan spela roll för om jag får psykologhjälp. Naltrexonen hjälper också, minskar suget och tar nästan helt bort vitsen och behållningen av att dricka vin.

Finns det någon öppning att få stöd av partnern, att inte dricka öppet inför dig, eller inte alls i hemmet eller vad som kunde hjälpa dig och ändå vara genomförbart om partnern inte är öppen för att själv vara vit ett tag?

Du har iallafall börjat se sanningen i vitögat, vilket är en bra början. Hur du sen ska ta dina steg mot nykterhet och vad du behöver för att klara av det kanske kräver en del övervägande och eventuellt att du helt enkelt provar ett eller annat sätt.

Din klarsyn inspirerar mig och jag skickar en varm tanke på att du ska klara det du föresätter dig. Kram!

Tack för de tips jag fått redan förresten, om Antabus bla, har ju fått Campral som jag provade några dagar.
Det är någonting med motivationen som får mig att falla varje gång jag gör ett litet tafatt försök.

Och Meredith, precis som du säger..fem minuter okej tio kanske med trevlig känsla i kroppen, sen kommer vinsegheten och man orkar inget.
Inte värt det, helt sant!

Ja det är otroligt hur det kemiska beroendet har en i sitt grepp likt en boaorm som aldrig släpper en.
Grejen är att nu har tankarna på "NU gör jag det, slutar! I kväll!"..och så kommer kvällen och så börjar hjärnan sin oförtröttliga kamp att övertyga hur mysigt och trevligt det ändå är med ett litet glas. "Så farligt är det inte...SÅ alkoholiserad är du ju inte" kommit så ofta sista året att det tappat sin lyskraft...vet inte vad som ska till att verkligen känna att NU GÖR JAG DET!!
Jag kommer liksom aldrig riktigt dit.
Suget river o sliter i en och man sitter där och försöker titta på samma program man brukar på tv och känner bara tomhet och bråddjupt mörker hur trist allt är...man kan inte tänka på annat än det där kalla glaset vitt.
Tittar på människan på tv och tänker "hur kan hon vara så glad och orka göra allt det där?" utan alkohol? Massa konstiga tankar...Och egentligen är det ju hjärnan som gråter efter det gift den är van sen länge.

När jag blev gravid med mitt tredje och yngsta barn för över 20 år sen (självklart har jag inte druckit något alls under någon av mina graviditeter!! Det finns inte på kartan! Och alla de åren när barnen var små heller..jo så där normalt som jag önskar man kunde dricka jämt, till nån middag någon gång i månaden. Och de åren är de bästa i mitt liv!) så bestämde jag att detta är min enda chans att sluta röka (hade rökt sen jag var 14, och var lika trött på det som jag är på drickandet nu) och det gjorde jag!
Det kändes som att kliva ur ett fängelse!
Visst var jag sugen så det rev ibland och då hade jag läst nånstans att det där suget (sluta röka) man känner när man inte står ut, det håller i sig i max tre minuter, sen börjar du tänka på nåt annat, det outhärdliga suget bryts för en stund, kanske blev kissnödig eller "kolla där gick Lisa förbi, eller kviitikvitt, en fågel"...och i början får man sådana sugskov ofta men mer o mer sällan och till slut kommer dom kanske bara en gång om åter och sen inte alls.
Och det stämmer helt och fullt vad det gäller att sluta röka!
Efter några månader hade suget så gott som försvunnit och jag var fri mitt fängelse!
Livet var inte grått, trist och utan mening utan en cigg till kaffet (som det kändes när jag tänkte på att sluta innan jag väl gjorde det)
Detta hjälpte mig verkligen, vetskapen om att suget håller i sig i max tre minuter åt gången.
Nu är jag verkligen tacksam att jag tog tillfället i akt och slutade röka. Hade aldrig fixat det utan att vara gravid tror jag.
Det känns nu så här lång tid efter som att jag aldrig har rökt..tänker aldrig på det och känner aldrig sug..tvärtom!
Förmodligen gäller det alkoholsug med...alla beroendeframkallande gifter också. Det rumstrerar ju om i hjärnans belöningssystem så ingenting fungerar normalt.

Jag är förmodligen en riktig beroendepersonlighet och skulle väl aldrig nosat på någonting man kan bli beroende av från början..tänker tillbaka på barndomen när man fick den där härliga lilla kicken och glädjen av en 33:a Trocadero och farmors hembakta syltkakor.
Varför kunde det inte stannat där...?

Vad gjorde ni i början, de första hemska dagarna när allt bara är mörker och det river, ni duktiga tappra som gör det så himla bra!
Själv skjuter jag bara upp DEN dagen för jag liksom inte orkar ta tag i det och så rullar det på, dag ut o dag in vecka läggs till år.
Vill jag inte tillräckligt? Nä vissa dagar tycker jag ju allt är precis som det ska och vissa dagar står det mig upp i halsen som sagt..och nånstans förstår jag ju att det tar ut sin rätt till slut, att man "förgiftar" sin kropp dagligen.
Om man levt lite mer än hälften av sitt liv nu så vore det fantastiskt att leva resten av det utan gifter som styr och begränsar. Fri!

Kram på er!

Jag har funderat över samma sak. Varför insikter låter vänta på sej, ibland ett helt liv.
Mycket fint skrivet!

Tack, Bergslagen! Har nämnt det i förbifarten innan men ska definitivt prata med honom om det mer ordentligt.

Min än så länge ringa erfarenhet säger mig att det enda som kan åstadkomma en förändring är insikt.
Het och fullt landad insikt. Det gäller inte bara relationen till alkohol utan hela livet.
Varför insikt når olika människor i så olika i tid och omfattning eller varför många av oss aldrig når insikt om vissa saker vet jag inte.
"Varför lärde jag mig inte simma under en hel sommars simskola när jag nästa sommar kunde simma redan första lektionen"?...

Jag har kommit till insikt om att jag KAN INTE kontrollera om och när alkoholen lyckas eller tillåts våldföra sig på hela mitt väsen.
De konsekvenser som medförts av att alkoholen HAR våldfört sig på mig är fruktansvärt plågsamma, men de har också gett mig andra
insikter som jag till varje pris inte skulle vilja dö utan.

Jag har varit på två öppna AA-möten. Jag har mött människor som jag för bara någon vecka sedan nästan skulle sett ner på,
eller i alla fall misstänksamt betraktat deras "brist", sett mig själv som mindre belastad än.
Människor som i flera fall under lång tid haft insikter som jag inte har varit i närheten av förrän nu,
även i vidare perspektiv än alkoholproblematik. Det är jag tacksam för.

Med insikt blir valet oerhört enkelt för mig. Jag nyttjar inte alkohol för jag klarar tyvärr inte av det.
Jag skulle aldrig drömma om att gång på gång försöka flyga passagerarplan trots ideliga katastrofer, eller hur?...

Tack AnnaMia77

Tack för rådet. Tar med den ut i soporna när jag går till jobbet. Tänkte nog fel. Jämförde med när jag slutade röka för 13 år sedan, ciggen fanns i skåpet så jag inte skulle känna att jag inte får röka, utan känslan skulle vara jag väljer att inte röka. Det funkade

Sitter i skrivande stund med en kopp kaffe efter en sömnlös natt. Måste snart traska iväg till jobbet, funderar på att hälla ut det vin jag har hemma innan jag går. Har ingen plan för hur jag ska förändra mitt drickande vet bara att jag måste och vill göra en förändring. Så med det sagt, idag tar jag inte första glaset!!!!

Härligt att läsa!
M

för att du delar med dig av din historia. Visst är det knäppt hur tankarna ändras mellan olika tidpunkter, från "jag måste avstå vinet" till "det är ju ingen fara, bara lite mys".
Jag unnar dig att hitta tillbaka till helnykterhet och en god tillvaro, det önskar jag oss alla. Svårt när sambon dricker men ta kampen, och ge dig själv ett gott liv. Det kommer att gå! Inte vara lätt eller perfekt jämt utan vinet, men hur roligt är vinlivet egentligen med sin sega smet över hela tillvaron. Gott och mysigt i fem minuter, resten skit.
Kram!
M

...suger på min alkoholfria Beck...

Tittar på folk runtomkring mig, vissa klarar av att dra ett par Stout en vanlig tisdagskväll, andra inte.
En färgad medelålders snubbe står vid bardiske, han pratar högljutt och påminner om grevinnan och betjänten när han talar, nä skriker...
Inte hotfull men ändå väldigt jobbig att lyssna på, eller tvingas lyssna på, för han hörs...everywhere...

Är här med en kollega på tjänsteresa som har tagit en pint med engelsk cider, och absolut den starkaste av dem, bara därför att....?
Ja bara därför att vadå, att han är nyfiken på hur en 7,5% smakar, eller rättare sagt känns?
Jag lägger inga kommentarer över hans drickande, det får han sköta själv, men han nöjer sig med en faktist, ingen typisk svensk överkonsumtion här inte...

Trötta i benen efter att ha lommat runt i byn i ett par timmar och kollat stadslivet, en eftergift efter att ha suttit och gnuggat röven i ett konferensrum hela dagen.
Så nu är vi trötta i både benen och huvudet, en hård dags dividerande och förhandlande på utrikiska...
Älskar att insupa atmosfären och känslan över att vara utomlands, men det tär på upplevelsecentrat...

Ligger i sängen och laddar inför morgondagen, den kommer att bli minst lika jobbig...
Men inte lika jobbig som killen som pratade högljutt vid bardisken lär få det...

Det får mig att småle lite, jag har "turen" på min sida, eller motivationen att hålla mig ifrån alkoholen...
Det hade inte blivit så mycket trevligare, man hade bara lurats att tro att det blev det, och med efterräkningar dagen efter.

Mår fortsatt bra därför att jag bryr mig om mig själv, någon måste ju hålla ögonen på vad jag hittar på för något.
Om ingen annan gör det, så får jag göra det själv...
Men smaken av öl fick jag ju i vilket fall...

Får allt förutom baksmällan, vinst varje gång?

Berra on the move...

Blir sååå förbannad!!!! Jä**a skit! Är så trött på detta! Vi är värda mer !

You go AJ!
Alltså jag känner igen mig i det där med att överreagera. En har ju mycket mer energi när man inte dricker. På gott och ont. Speciellt på jobbet. Lika mycket som mina kollegor får se mig vara pigg, glad och energisk så får dom sig en känga då och då. Är verkligen på hugget. Klar och alert i skallen. Väldigt skönt(enligt mig) haha.
Förut var jag oftast för seg på jobbet. Ville bara hem och vila, lägga mig i soffan. Trött i resterna av nån bakfylla.

Det finns så bra hjälp att få om man vill ha den.
Att vara nykter slår ju allt annat, så här vill jag ha det alltid :)

Tanken slog mig idag att jag inte vet. Kanske tänkte jag att nu krävs det mod att stå emot?? Kunde lika gärna ha skrivit styrka,envishet mfl. Tror att jag innerst inne var livrädd när jag startade min tråd. Vet inte för vad. Behövde då kanske "mod" att skriva här och faktisk erkänna mitt missbruk och kapitulera inför det. Mod att våga se vart jag hamnat.
Ja så kan det vara inser jag nu när jag skriver. Det var kanske såå det var. Jag behövde verkligen se hur illa det var och för det krävdes MOD! Jag har varit strålande bra på att stoppa huvudet i sanden, eller i flaskan mer korrekt, och inte inse vart det har barkat!!!

Jag får se om det ska vara kvar eller jag byter. Behöver nog mitt mod väldigt mycket fortfarande!!!

30 dagar. Känns lite stort.
Vad lustigt det är med hur man känner annorlunda när man varit utan alkohol ett tag. Och då menar jag känslor i allmänhet. Jag är mer närvarande. Lyssnar på mitt inre. Gud så klyschigt? Känner mig stabil psykiskt som jag inte känt på ÅR. Idag kom jag tex i konflikt med en kollega på jobbet. Om jag hade varit i mitt gamla jag hade jag varit en smula splittrad, inte känt in, inte varit närvarande, säkert haft ångest över situationen. Nu är jag istället lugn. Känner ett sånt lugn. Vet inte om jag känt såhär förut...
Om jag ska berätta lite av min historia så har jag druckit varje helg från 12 års ålder. Tills nu i "äldre" dar, då jag började portionera ut fyllorna lite mer sällan, men än värre blev dom istället.

Iaf. Jag lär känna nya sidor och känslor hos mig själv. Gillar det.

tack för din lyckönskning till mig i pruppens tråd, var det väl?

Jag vet inte men tror att vi ska vara snälla mot oss själva nu när vi är nyktra för första gången på länge. Det gör inget att man gråter eller blir arg för den delen heller tycker jag. Din sambo klarar det ...lovar. Jag har varit upp och ner jag med. Mest irriterad och lite arg. På sikt hoppas jag bli mer harmonisk i takt med att jag är nykter.

Du har mycket att bearbeta och det är kanske så här det kan vara. Var snäll mot dig själv och stolt över att du, trots att du mår sådär, inte dricker. Om du kan så försök se på dig själv med uppskattande ögon :)

För mig funkar det, jag peppar mig själv så gott jag kan. Bra mod ( varför valde jag det) du klarade en dag till osv. Hela tiden varje dag och varje kväll. Jag tackar de högre makterna för att det går bra.Vi fixar detta! mod60

Tack för svaret! Jag ska fråga igen, och höra om han nu förstår att han har problem. De gånger jag frågat tidigare så svarar han att han inte har några problem, eftersom han dricker så mycket mindre nu än tidigare och dessutom slutat med droger.. och jag har tänkt att jag ger honom lite mer tid..men orkar inte hur länge som helst. Jag håller mig undan nu när han dricker och gör sånt som jag gillar. Jag har också bestämt mig för att inte leka mamma. Utan han får ta ansvar för sitt liv nu.

Återigen tack för svar. Jag tror ibland att jag fungerar som en guldfisk och glömmer snabbt men det är ju givetvis ingen vettig förklaring. Min egen analys av mitt drickande är att det fungerar som en ventil att få en break från alla krav och allt ansvar. Jag är i högsta grad en kontrollerad person med drag åt perfektionism. Inte mycket duger av det jag själv gör, och allt nagelfars och granskas i detalj (av mig själv). Att dricka släpper känslan att behöva vara så duktig och kontrollerande. Kan väl tillägga att jag aldrig varit ensam med barnen då jag varit riktigt berusad. Så långt har jag iaf tänkt men jag ser ändå en skrämmande bild av att det kan ske vid något tillfälle. Hemska, vidriga tanke. Och det är väl en anledning att jag är här också. Mina barn är värda bättre. Jag är värd bättre.

För 10 minuter sedan tog jag en Antabus. Det känns som livet kommer börja om.
Förvisso är jag fortsatt sargad efter några dagars drickande. Lovar mig själv att fortsätta med min tabletter när riskerna är som störst.
Dom är ganska många då jag har ett resande jobb med många tillfällen till fest o dricka.
Fy fan.
Har den mest fantastiska familj och har nyligen börjat dricka hemma igen också.
Har senaste året för det mesta passat på då jag är utomlands och lever i den största av lögner, men ingen förnekelse.
Jag vet precis hur illa det är.
Har funderat lite på detta med sjukskrivning tills jag kan känna mig tryggare. För mig då jag är hemma i hemmet är det inga problem att vara utan.
Det stressar mig otroligt mycket varje gång jag ska iväg utomlands igen.
Blir man sjukskriven för alkoholberoende?

Erik

Jag tror personligen inte på att man måste nå "en botten", men jag tror att man måste göra en ärlig inventering över sitt liv och sitt drickande. Jag ser att du verkar fungera alldeles ypperligt fortfarande och därför tycker du kanske att fördelarna (roligare, lugnare, gladare, mer mottaglig) fortfarande överväger nackdelarna (ångest, dålig sömn, självförakt), eller kanske inte ditt jag just nu, men ditt jag i lördags.
Vad är det som har gått snett de andra gångerna du har försökt sluta? Vad har fått dig att tycka att det var okej att börja igen?
Din grej med att bara dricka på helgen får mig att tänka på en kvinna som skrev mycket för några år sedan, jag tror hon kallade sig Sommar12. Du kanske vill leta upp hennes tråd?