Senaste kommentarerna i forumet

(tack vännen v!), torkar damm och sorterar bort sånt jag aldrig använder, sånt jag inte behöver, sånt som blivit gammalt... och medvetandegör mig om vad som är behäftat med dålig energi. Det är just så befriande som det "ska" vara - som det utlovas vara. Mannen på möte också ikväll. Han upplever stort utbyte av att få tala om väsentligheter i gruppen/grupperna. Sen ska vi ha lite fest med god mat och nåt festligt i glasen. Alkoholfritt givetvis.

Jag är starkt medveten om mitt liv, min hälsa, min trivsel - tar det lugnt och märker tydligt när jag tröttheten kommer över mig eller när jag blir stressad. Reserverna är inte stora men jag återhämtar mig snabbt. Har goda kontakter som känner min berättelse och finns tillhands när jag behöver - i ömsesidighet. Forumet har öppnat många dörrar och visat vägen. Också idag är jag tacksam. / mt

Skickar många kramar till dig och stolthet, hoppas att du kan känna stolthet för den du är idag. För vi kan bara leva här och nu, det vi gjorde är förbi och det enda vi kan ändra på är nuet och framtiden.

Att vi lärt oss den hårda vägen tror jag gör oss till lite bättre människor, med stora hjärtan för andras misstag.

Så torka tårarna och sträck på dig, så tar vi ännu ett steg på stigen mot framtiden. Många kramar Kalla

En period plågades jag också mycket av minnen och ångest över sånt som hänt eller kunde ha hänt. Jag tyckte det kändes så orättvist att dessa jobbiga minnen skulle poppa upp när jag nu faktiskt sluta dricka. De kanske kommer som en sista påminnelse för att vi ska vara nöjda med nykterheten. Numera dyker tankarna sällan upp, det var en period. Starkt av dej att skriva ner dom, jag vill inte ens formulera mina. Nu ska vi istället vara tacksamma för att vi nått detta stadium. Fredagkväll och mitt "syndande" består av en påse lakrits till middag och så lite choklad. Helt fel men hellre det är en låda vin.

Jag saknar dig också, hoppas allt är väl med dig. Och skulle det inte vara det får du gärna berätta det med om du ida. Kram

Att fundera över vad man håller på med?! Själv fick jag imorse ta mig i kragen när jag helt plötsligt inte förstod alls varför jag ville skilja mig! Fick anstränga mig och kalla fram en del av de dåliga saker som lett fram till detta beslut. Gårdagskvällen hade jag i lugn och ro för mig själv och det bidrog kanske till detta. Hade han varit hemma igår hade jag antgligen inte tänkt så.

Man behöver inte vara ensam har jag insett. Jag har alltid varit rädd för att vara och bli ensam. Men jag inser att mycket hänger på mig själv också. Om jag sträcker ut handen så behöver jag inte vara ensam om jag inte vill.

Strålande sol och gnistrande snö, gått en mil i skogen och bara rensat huvudet. En sådan skön känsla när huvudet blir helt tomt och man bara går.

Köpte med mig tulpaner med mig hem och jag älskar dessa blommor, de ger hopp om våren. I dag skall jag ligga i soffan och titta på film, i morgon blir det att vara uppe med tuppen och gå till jobbet. Tänkte köpa med mig räkor hem idag, men då kom spöket farande och tyckte att jag skulle ha vin. Konstigt hjärnan kan funka, man tänker på en sak och den kopplar ihop det med något annat. Men det blev räkor iallafall, men ramlösa istället.

Kan inte säga att det är så svårt att låta bli alkoholen men saknar fortfarande mina timeout, men jag får nog leva med det. För jag vet ju att flykt aldrig är lösningen, även om det kort stunder känns så.

Hoppas ni alla får en bra helg, kramar Kalla

...åt att detta aldrig mer kommer att hända. Vänd dig sedan framåt och gå vidare. Jag känner så väl igen den där skammen. Stackars barnen. Om det hände mig något när jag var ensam med barnen? Eller om det händer barnen något och man själv ligger utslagen? Jag fick en egen tankeställare när min minsting snubblade på gatan och slog sig i ansiktet så blodet sprutade. Jag kunde inte köra till sjukhuset eftersom jag hade druckit, som tur var kom en granne förbi och tryckte in oss i sin bil. Men om hon inte hade gjort det? Då kanske jag hade satt mig bakom ratten i alla fall i rena förskräckelsen över min lilla blödande unge. Berusad bakom ratten med två småttingar i bilen? Hade ju kunnat sluta hur illa som helst.

Nej, jisses vad skönt det är att slippa vakna med halvätna chokladkakor och spyor i halsen :-)

...men det fanns en annan ny sort: Marabou vit choklad. Den gick också ned :-)

Du måste ha massor av tålamod, Sorgsen! Vad jag förstår så har du sällan/aldrig kommit riktigt nära din man. Rätta mig om jag har fel. Ändå vet du att du älskar honom och väntar på att "han ska komma ut". Men ibland bara vet man, eller hur?

Min sambo har också styrts av sjukdomen under många år. Jag var lite rädd för vad jag skulle hitta hos honom när han inte dricker. Även om lite tid har gått så kan jag märka att han försöker hitta nya intressen och har slutat fixera sig vid det gamla. Sen om han gör vissa saker för min skull eller för sig själv är jag lite osäker på.

Hoppas du fortsätter ta hand om dig själv i Oasen eller på cykeln. Bra att du inte längre accepterar hans lögner...

Kram
K

och ger dig en näsduk så att du kan torka tårarna och snyta näsan:)
Önskar dig en härlig nykter resa med öppna, vakna sinnen... som blir goda minnen!
Kram, kram / mt

Håller på att packa inför resan till fjällen på sportlovet. Minns förra året hur jag hade bestämt att inte dricka under den veckan. Men under bilresan dit kände jag att det så klart att man måste ha lite vin på kvällarna i stugan, annars är det ju ingen riktig semester. Körde som en galning de sista milen för att hinna till bolaget innan det stängde. Skyllde på att det fattades sallad till middagen. Bunkrade upp inför veckan med massa vin. Minns sedan att jag hela tiden jagade påfyllning i glaset hela kvällarna. Var som tur var inte för bakis för att åka skidor, men det var liksom att komma tillbaks till stugan efter skid-dagen som var det viktiga. Det gör ont i mig när jag tänker på detta och jag ser all så glasklart nu. Många minnen har kommit upp till ytan den sista veckan, minnen som är så fyllda av skam att jag bara vill gråta. Därför känner jag lättnad nu över att inte behöva kriga med vinet mer. Känner ingen sorg och saknad utan bara lättnad, tacksamhet för att jag sluppit ifrån monstret.

Vill skriva av mig ett annat hemskt minne som plågat mig med skamkänslor de sista veckorna. Tror att jag inte klarat av att släppa fram det i dagsljuset innan, men nu har det tvingat sig fram.
En sommarkväll på landet började som vanligt med kallt vitt vin på altanen på eftermiddagen..... Slutade med att jag vaknade i den smala, obekväma våningssängen med en halväten choklad-kaka nersmetad i sängen och en spya i halsen. Vinglar ut i natten och spyr bakom huset. På morgonen tittar några vänner in och har med sig kaffe och hembakt. Jag får smyga ut bakvägen och försöka täcka över spyan med gräs och försöker sedan duscha bort mig själv. Slänga choklad-smetiga lakan längst ner i soptunnan och sedan sätta mig och försöka spela normal resten av dagen.

Det skär i mig när jag skriver detta, och när jag tänker på mina barn som jag var ensam med den här kvällen och natten. Långt, långt ut i skärgården ensamma med mig. Tänk om jag blivit medvetslös eller ramlat och slagit mig. Har inte vågat tänka i dessa banor förut, det gör mig så ont, mina barn är ju mitt allt och lite till.

Nu orkar jag inte skriva mer. Har börjat gråta över det som varit och även i tacksamhet för att någon (gud?) gav mig kraft att förändra mitt liv. Inget är viktigare för mig än att fortsätta vara nykter.

om ett genuint möte. Tack! / mt

Det gör mig ont att läsa hur din nykterhet har förvandlats till en mardröm. Läs gärna din presentation en gång till så ser du hur din resa har fortskridit.

Fy fan för skilsmässor. Jag had min senaste i allt för färskt minne även om det är mer än 10 år sedan. Jag minns än i dag när min fru vid frukostbordet meddelade mig att hon ämnade att separera från mig. Hon hade naturligtvis sitt på det torra och dejtade då en viril hanne. Ja, ja vad gör man? Ett antal sjuttiofemmor Whisky senare så stod jag som en ganska ömklig syn och liftade till vårt dåvarande gemensamma hem. Döm om min förvåning när en kalas fin tjej stannade och tog upp mig. Jag berättade under färden min; (i mitt tycke), sorgliga historia och hon lyssnade utan att säga någonting speciellt. När jag skulle kliva av så spände hon sina klarblåa ögon i mig och sa: "Jag önskar dig all lycka i resten av ditt liv" Detta glömmer jag aldrig.

Förstår att Frk Bitsk gillade biten om att det blir bra när Fröken bestämmer.

När det gäller kärleksnamnen så är Fru Lessen "skyldig" till Strawberry. Hon skrev så en gång när jag var förtvivlad över min dotters nyfärgade jordgubbsfärgade hår. Men namnet fastnade. Nu kallar jag henne ofta S hemma...utan att förklara. Svamlar bara om att du är ju pappas jordgubbsflicka. Lovechild var däremot tillverkningsnamnet på den äldste. Lillkillen tänker jag på som Sulla - den siste demokraten.

Tack för dina ord Kalla. "Håller på att bli klok" ;-). Det vill jag gärna bli. /R

En viktig del i min förändring - som blev vår - var när jag gav upp. För mig innebar det att jag sa "jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt jag kan och inser att jag kan inte". Kärnan - oberoende av innehållet - är att jag gav upp. Alltså som Lelas skriver.

Troligen är det inget man kan bestämma sig för utan något man verkligen måste komma fram till. Inuti sig själv.

Till exempel: Det här går inte, jag kan inte "bli" sån som han (du) tycker att jag ska vara.

OM du skulle komma fram till att säga ungefär så hoppas jag att du skulle känna att du vill tillägga:
Jag VILL INTE heller...

Jag önskar att du ska bli stark i den du vill vara och stå upp för det! Fina du.
Ha en vilsam och bra dag! / mt

som har varit bra stor del av livet var mycket försämrad och direkt destruktiv under åren med för mycket alkohol. Flera gånger har jag beskrivit den helt underbara förändringen efter ca ½ års nykterhet. Förändringen - i båda riktningar - har jag också haft del i - helt klart. Kommunikation, helst sam-tal är en ömsesidig process.
Kram och ha en fin dag! / mt

nöjer sej som tur är med socker. Men jag har haft, och har just nu, perioder då godissuget blir enormt och då tillgång finns så äter jag. Inte så farligt kan man tycka men det blir samma sak som med alkohol. Det ger sug efter mer och faktiskt baksmälla i form av huvudvärk på morron! Antagligen för att jag äter lågkalorikost annars och då blir ju sockret en extra kick. Nog känns det tydligt att socker är ett gift som är värt att bekämpa. Eftersom det hänger intimt samman med alkoholsug så behöver jag ta krafttag och stå emot. Magen blir ju också genast uppblåst av godis.

Så nya tag idag! Men glad är jag för att jag inte behövt kämpa mot alkoholsug på länge.

...bra att höra, Lelas. Jag har tid och tålamod!

Jag kände från början i vår relation att maken inte var enkel som person.
Vad jag inte förstod var att missbruket var så djupt och att han var så sjuk, att beteendena styrdes av missbrukaren. Därför känner jag att det är nu vårt förhållande börjar på riktigt. Allt som eskalerade ut i elakheter, lögner, otrohet, missbruk av förtroende...ja, allt möjligt och omöjligt, kan jag leva med, under förutsättning att tvåsamheten från och med nu är det båda strävar efter.

Jag går vidare enligt min plan, utgår från att vi vill samma.
Jag har sagt till honom att jag inte lämnar om han inte ber mig gå.
Kanske jag ska nöja mig med att han inte bett mig gå?

Jag kan ha överseende med att han styrts av sjukdom men lögner och otrohet tar jag inte längre. Om han inte är ärligt från nu är det tydligt för mig att han inte behöver mig. Jag behöver inte veta eller förstå allt men lögner och svek har jag fått nog av.

Jag har, från mina barn, ofta hört att jag har många ord när jag pratar ;)
I jobbet är jag tvärt om, väljer mina ord och pratar sällan omkring saker. Det är väl därför jag bubblar över hemma. Det får ju såklart maken mest del av och nu står det ju helt stilla och mina tankar snurrar i högvarv.
Tur jag har min cykel,tar långa extra rundor, och är tacksam över mitt jobb som kräver struktur, disciplin, sömn, framförhållning.
Utan hade väl hjärnan sprängts?!
På lördag blir det Alanon, då passar det mitt arbets-schema. Tar cykeln dit om vädret tillåter, två flugor i en smäll :)

Har så mycket vara tacksam över

Kram på er

...läser från dig nu känns strukturerat. Dina inlägg tidigare kunde ge mig knutar i magen men de senare har inte förmedlat uppgivenhet utan struktur och vilja.

Jag hoppas du sover lugnt och tar vara på dig.

Osäkerhet över om jag gjorde rätt i att lämna kom tillbaka till mig mängder av gånger, mest i början, men även år efter. Det är tungt att separera, oavsett orsak.
Det destruktiva förhållandet har ju ett invant mönster, osunt, men ett mönster som kropp och hjärna måste programmera om.
Det goda vi hade pratar jag, sen många år, gärna med mina barn om, allt var ju inte dåligt. Jag är glad vi kan prata, minnas, skratta åt minnen. Det kunde vi inte första tiden, åren.

Dagböckerna är gamla, 10-20 år, minns inte när jag tog i dem sist men det är över 5 år sen. Nu behöver jag dem inte längre, men jag kunde inte kasta dem samtidigt som alla advokatpapper runt skilsmässan brann. Minns jag ville men kunde inte. Bara ett tidsperspektiv för dig att ta till vid behov.

Kram, söstra mi ;)

Det konstiga är att det är precis tvärtom... jag är övertygad om att vi är där vi är idag, jag och maken, för att jag var svag. Inte för att jag var stark, inte för att jag kämpade. Utan för att jag gav upp. Först då kom vändpunkten.

Alltså har jag inte kämpat hårdare än du. Jag är svagare än du.

Men, jämförelserna spelar egentligen ingen roll. Det viktiga är att du gjorde det!

Kram, vännen. <3

/H.

Tack för att du bryr dig om och engagerar dig i hur jag mår. Har även funderat över hur det är med dig, ser att du inte är lika aktiv här. Varför är det så?, ser i dina inlägg att det inte verkar funka med helvitt, känns det jobbigt att det inte funkar eller är det ett medvetet beslut av dig?

Med mig är det faktiskt rätt bra nu, går på en behandling mot h-värken som verkar fungera. Har ffa mer värk än vad man ska ha men det är inte varje dag nu, oerhört skönt.
Tränar flera ggr per vecka och prioriterar just nu mig själv och att jag mår bra, kanske egoistiskt men jag känner att jag behöver det. Jag måste göra saker som jag mår bra av för jag vacklar i mitt tänk ibland vad gäller nykterheten. Om 11 dagar har jag varit nykter ett år, tänk om detta året har lyckats förändra mitt tänk vad gäller drickandet och att jag nu skulle klara att dricka någon gång ibland, och så får jag inte ens prova för Gestapo här hemma.

Så går mina tankar ibland, men oftast är jag nöjd och glad över min nykterhet och tycker att det är skönt att aldrig numera vakna bakis med ångesten hängande över mig och desperat försöka minnas vad som hände kvällen innan. Jag minns varje kväll och behöver aldrig ha ångest över det och det är en oerhört stor vinst. Så varför kommer då tankarna om att jag kan nog dricka nu. Varför är det så viktigt att kunna göra det ibland när det här året har varit så bra?, tja jag vet inte, har inget bra svar på det.

Godnatt och Kram!

Tack. Ett så öppet, innerligt och varmt tack.
Tack för allt ert stöd sedan jag började skriva här och ett varmt tack för det ni skrivit sedan igår.
Mycket på grund av ert stöd sitter jag här idag och byggde upp mig själv för att våga lämna. Jag hoppas inte och tror inte att jag kommer gå tillbaka heller, men när jag ser hans tårar så vill jag bara hålla om honom.

Ja, Lelas, jag gjorde det... (Och nu har jag precis skrivit en lapp och lagt i plånboken med orden "Jag gillade inte pappa när ni blev ovänner", fint råd!!)
När jag läser om dig och din mans resa så känner jag ofta att jag borde ha kämpat mer, att sambon kanske en dag kommer att må bra/bättre och att jag gett upp för lätt, men jag försöker se att jag faktiskt har kämpat, att han har ett beteende som trycker ner mig och får mig att må dåligt, att jag faktiskt håller på att tappa livslusten pga vår relation. (Jag är ofta inne i tankemönstret att jag känner att jag mår så dåligt, att jag inte förstår hur jag ska orka leva mig igenom detta, att jag tänker att jag ska bli påkörd/överkörd och därmed slippa ta steget själv, men heller inte behöva leva...)

Markatta, jag känner mig mer avslappnad! Och bara grejen att jag inte behöver känan att jag har ett extra barn som jag ska plocka upp efter, städa efter och fixa mat till, det har tagit mycket energi det också...
Du har så rätt: jag är ju inte helt paralyserad: jag tog steget!! Jag är lite småräädd, men jag har genom min planering och mina förberedelse (en sak i taget...) lyckats komma ifrån honom så att han, ja inte att han är med på det, men han hotar mig i alla fall inte...!

Mt, ja, det gick "bra"... men det kommer bli jobbigt, svårt och allt, men jag tror att det kommer vara värt det!
Har kollat med soc om bostad, det finns inga möjligheter, men jag har lagt ut många trådar och försöker hoppas att det ska lösa sig. Bostad känns viktigt för att jag skulle ha lättare att göra något bra för flickan och känna att jag är stabil osv...
Kan bo hos brorsan med lätthet i några veckor, det är ok med dem, och de har sagt att jag får bo längre om jag behöver, men jag vet inte om jag mäktar med det? Det känns som sagt just nu bättre än innan, men inneboende länge känns inte lika "kul", lätt.

Tack för länken.
1. Ja, jag har förklarat hans psykiska våld (och ibland mer handgripliga, men inte helfysiska)med att han druckit, att han jobbat mycket, och jag har kunnat förstå hans förklaringar att han blev så arg/ledsen/besviken på mig, men däremot har jag aldrig tyckt att det varit ok.
2. Jag har tappat referensramarna för vad som är ”en vanlig och en våldsam mansroll.” Jag är osäker på om alla män skulle reagera på samma sätt över saker jag gjort/sagt, jag vet inte vad som är normalt och blir då osäker.
3. jag har varit ganska avskuren men inte helt: har inte velat ringa eftersom han ibland kommenterat mina samtal coh vad jag sagt och ifrågasatt det, jag har inte kunnat träffa kompisar hur länge jag vill eftersom han ibland blivit sur för att vi varit på ställen där han anser att man raggar, eller för att han tyckt att jag varit borta för länge... Men jag har tagit upp en del kontakter mer igen.
4. Han växlar: den största delen av tiden är han ju rätt normal, snäll, lugn och emellanåt är han helt galen och emellanåt så överdrivet snäll... Men det är ovkså det som gör att jag tror att jag handlar fel just nu... Jag kanske bara överdriver, för han är ju allt som oftast ganska normal, men det är ju bara så himla jobbigt att inte veta... Att jag har lämnat är ju framför allt för att jag följde hjärnans tankar "detta går inte, jag har bestämt mig så många gånger för att lämna; nu vet så många hur jag har det, jag måste lämna så de inte tro att jag är galen" och kvar är väl samtidigt hjärtat - jag kan ju inte säga att jag älskar honom, men jag kan inte säga att jag inte älskar honom... och min medkänsla är svår: jag lider med hon när jag ser hur ledsen han är.

Sorgsen, men medsyster. Jag har en bild av dig i mitt huvud och den ger mig lugn.
Ja, som di skriver: som vuxen vill jag ju ha ett fast boende, dels för att det känns mer riktigt (och för att jag vill kunna kontrollera, känna att jag har koll) men också för att ge barnet "mitt hem"; nu pratar hon då och då om att hon vill hem till sitt hus, och det är klart för det är där hennes saker finns, hennes liv, allt det vi brukar göra...

Jag förstår dina tankar om att bränna dagböckerna och jag vill itne heller spara alla mina anteckningar, den dagen då jag säkert vet att jag itne behöver dem, men jag är så fast i mina tankar om att det inte är så illa som det nog är, att jag överdriver osv, och det behöver jag ha kvar för att veta att om jag blir osäker så kan jag gå tillbaka och läsa om det och förshoppningsvis känna att jag gjort rätt!

"Lita på tiden, den arbetar för dig!"
Tack, jag hoppas det!!

"Va stolt över dig själv!" Tack Sorgsen!!
Och jag hoppas att du får det bra! Jag läser i din, och många andras, tråd/ar varje dag, men jag ahr inte kraft nu att kommentera, men jag tänker på dig och alla andra!

Nu ska jag snart sova. Och imorgon ska jag ha en vilosam dag, en lugn dag. Hoppas jag.

Hej igen!

En liten sak bara, i väntan på att maken kommer hem med hämtmaten: vi har inte alltid kunnat kommunicera kring detta. Det kan verka så nu i efterhand, men det har funnits perioder när det varit allt annat än enkelt att kommunicera.

Kram hjärtat!
/H.

och det är skönt. Haft en ledig dag med både aktivitet och vila. Skött om mig och hemmet, känner tydligt att jag är trött...
Mg är på AA-möte, han har deltagit i två olika grupper och kom häromdagen hem med ord som han tyckte var så bra:
Man (jag) ska gå på möte alltid när jag behöver / och alltid när jag inte behöver / och ibland däremellan.

Idag berättade han om friheten i att vara ute och vårröja i trädgården utan att dricka öl... hur det varit närmast ett tvång att dricka i olika situationer - speciellt vid uteaktiviteter - och hur illa han mått över det. Jag förstår det som att han haft ett parallellt liv ... och jag har långt levt mitt liv... och jag tänker igen att jag inte kan ha varit så fångad i medberoende som en del av dem jag möter här. Det där överväldigande omhändertagandet och ansvaret för en annans (hans) liv kan jag inte känna igen hos mig själv. Känns på ett sätt som att jag är egoistisk men samtidigt kanske det har varit min räddning?

Fortsätter städa lite lådor och skåp och ge bort till välgörande ändamål. Har ett projekt som innefattar mig och min hälsa och vårt hem; Kropp & själ och de tolv stegen för hopplösa och samtidigt sortera och göra mig av med det vi inte behöver eller är särskilt fästa vid. I detta är vi helt i fas mullegubben och jag. Vi har båda en stark motivation att ta hand om livet (sköta hälsan) och ta vara på alla dagar. Gott!

För övrigt påminner jag mig om att vara tacksam
- över att kunna röra mig fritt utan att behöva vara rädd för att bli tagen av polisen och skickad nånstans jag känt mig tvungen att fly ifrån
- över att ha hus och hem och mat för dagen
- över att jag har pengar till det jag behöver
Inget av det är längre självklart för människor ens i vår del av världen

Måste tillägga: mannen ser olika sammanhang och mönster i sitt sätt att förhålla sig till ... hmmm... ett och annat - det är mönstret som är det viktiga. Och förstås viktigast - att det är han som ser det.

Allt gott, lev väl / mt

...som skydd...att bli sedd, förstådd och omhändertagen.
Ni är värda allt gott, ett litet plåster är så stort.

Kram