Senaste kommentarerna i forumet

i mörka natten. Har vridit dygnet så att jag somnar tidigt på kvällen och vaknar så här i vargtimmen... men det gör egentligen ingenting... jag har det stilla och bra och sover eller vilar en stund till när jag haft min stund här.

San Pios ljus brinner varje kväll för Törnrosa och mannen har omsorg om att fylla skalet. Lågan lyser varmt och rött. Fick alldeles nu en önskan som ett meddelande över fb från en svårt sjuk ung kvinna att be för henne på ett speciellt sätt. Det kommer jag att göra enligt hennes önskan och innefatta henne i ljuset som brinner för den som behöver. Det finns så mycket lidande i världen.

Här i min del av världen är ljuset tydligt både morgon och eftermiddag nu... Snart ska vi vårstäda riktigt ordentligt här. Öppna fönstren så att de vita sidengardinerna fladdrar i vinden. Bära ut askan och städa spisen ordentligt. Sopa upp allt skräp från veden....

Idag köper jag en bukett tulpaner hit också. Till helgen. Kanske jag tar blandade färger som lyser upp lite... Ja, det gör jag. Blir fint med lite vårkänsla i vinterljuset! / mt

flygcert att du är på väg. Du ska lägga upp en säker och bra strategi på vilket sätt du ska berätta för mannen att du tänker flytta och se till att du har tillräckligt stöd omkring dig då. Det kommer antagligen inte att bli lätt - och då ska du ha din egen tillvaro ordnad så att du bara kan gå när det som ska sägas är sagt.
Skönt att du är ekonomiskt trygg. Priset du betalar för "guldkanten" idag jämfört med att ha det (lite) knapert är högt. Skyhögt.
Skönt också att läsa: "Flickan var med pappan och barnvakter när jag var iväg" ... Han vill knappast flickan nåt illa - kanske, kanske att även deras liv tillsammans kan bli till och med bättre... Pröva tanken.
Kram, kram / mt

Sorgsen, tack, som vanligt ett varmt och stort tack. för att du ger mig av din tid, dina erfarenheter och dina råd - det är så oerhört värdefullt för mig.

Jag har kontaktat soc - coh fick rådet att kontakta AA för att få anhörigstöd... Kändes lite konstigt? Men det är nog som du skrev; hon förstod kanske inte helt och fullt. Men hon stöttade upp i att det är inte ok som han gör, varken mot mig eller barnet. Jag ringde ett behandlingshem för att få höra om anhörigstöd och fick bra stöttning och bra råd, känner mig stärkt i att det räcker för mig nu.

Jag har ju inte egentligen dålig ekonomi, utan är bara rädd att det ändå ska bli knapert, jag skulle inte vara berättigad till något stöd. Är bara rädd, som vanligt...

Jag tror inte att det finns någon väg tillbaka för oss, oavsett om han söker mer hjälp eller inte, jag är färdig.
Allt är sorgligt, men jag har kollat upp ett eventuellt boende idag - inte det perfekta som jag drömmer om, och vill ha, men ett sätt att komma bort. Men det svåra är att det inte är i rätt område (enligt familjerätten) men å andra sidan så är det inte förevigt utan ett tillfälligt boende, max tre månader innan det ska säljas.

Jo, det är inte mycket som behövs, det håller jag med om, men samtidigt så är det ändå inte tillräckligt: vill så gärna att barnen ska ha lite trygghet genom lite av sina vanliga kläder, lite av sina egna leksaker, lite sängkläder som luktar som de är vana vid, lite sånt... Men jag har ingen akutväska ännu så det är inget han har kunnat ana eller hitta, däremot ska jag fixa det snart, och lämna hos allra käraste bästa vännen och om den dagen kommer då vet jag att antingen har jag nyckel för att gå in och hämta den eller så kommer de och möter mig med den, oavsett om jag behöver åka till kvinnojouren eller om jag bara har lyckats framföra att jag har ordnat ett eget boende.
Men nu när jag skriver detta så har lugnet lägrat sig igen: sambon är just nu iväg och köper lite mjölk, men det är lugnt igen. Men känslan av att jag aldrig skulle våga säga att jag vill flytta isär är stark: är rädd att han skulle bli sådär förbannad igen.

Tack mt, känner mig helt färdig, men också återigen lite mer målinriktad; försöker starkt fokusera på det positiva med ett eget boende:
- ingen som kan kommentera om jag gör kaffet på rätt sätt, om jag tittar på fel TV-program, om jag kommer hem för sent osv
- ingen som är helt lugn emellanåt, men som helt plötsligt blir vansinnig för småsaker
- jag kan slappna av och försöka göra det bästa för barnet och mig själv

Flickan var med pappan och barnvakter när jag var iväg... Men framför allt hade jag total pepp av platsen jag var på, de jag reste med osv.

Markatta, jag lider med dig i din berättelse. Och försöker ta till mig! Jag känner ju att det är så många som har det värre osv, men samtidigt så känner jag ju många dagar emellanåt att lit´vet är slut, att jag önskar att jag inte vaknade upp mer...
Jag orkar ju inte ha det så här: den ständiga oron för att han ska bli arg, trycker ner mig, hånar, ignorerar, kallar mig saker osv. Jag vill bara säga NU: "Jag vill att vi separerar. Hur gör vi det bästa för barnet?"
Jag ska försöka bära med mig din mening om att jag kommer också kunna må bättre.

Lelas, kära Lelas, vad gott att höra från dig. Ja, jag tror faktiskt att det börjar närma sig en helt avgörande punkt. Jag känner mig inte helt säker, men jag står precis och håller på att tippa över till "andra sidan".
Guds hjälp är på väg: jag tror att jag kan få ett boende ordnat, på något sätt...!

Varm kram

...hoppas ni lyckas reda ut det hela. Om inte annat kan det kännas gott att märka att man själv inte tänker helt fel. Skickar styrkekram.

Hej vänner!
Jag har inte varit så flitig på att kommentera den senaste tiden, men jag läser allt ni skriver. Och jag märker, precis som andra har skrivit, att du flygcert närmar dig en avgörande punkt. Det gör mig glad! Och stolt över dig!

Jag ler när jag läser "I mina samtal på kvinnomottagningen berättar jag nu ALLT. Jag är helt öppen, utlämnande..."

Bra! Fortsätt så här, du är på rätt väg!

Och om min mannen-på-taket-berättelse kan hjälpa dig att se klarare på din situation så blir jag ännu lite gladare. :-)

/H.

Markatta för att du delar dina erfarenheter så klart och koncist !

tillbaka och häv ur dig så mycket du kan/orkar här !! Vi finns för dig så använd oss !!

Tack jag har det bra! Allt flyter på. Är nästan rädd att det är för bra, snart kommer kraschen?? Han har börjat med AA och soc.kontakt (går sakta). Också börjat träffa ena barnet.

Stor omställning från singel till "sambo", men trivs bra med att ha sällskap. Har inte bestämt mig om jag ska fortsätta föreslå skilda lägenheter....

Miss K

varm kram till dig! Fortsätt framåt i din egen takt. Kram / mt

Tänkte på dig när jag läste detta, och lånar det hit till dig och andra som behöver ("gud" behöver inte nödvändigtvis vara den kristna guden, det kan vara vad som helst som är din högre kraft):

"HUR SKA JAG KUNNA VETA NÄR DET ÄR DEN HÖGRE KRAFTEN SOM TALAR I MIG?

"Svårigheten är att kunna skilja mellan budskap från Gud och uppgifter från andra källor. Men det är egentligen enkelt att skilja mellan dem om man tillämpar en grundläggande regel:

'Din högsta tanke är alltid min, liksom även ditt tydligaste ord och din största känsla. Allt som är mindre är sprunget ur en annan källa.'

Med denna regel blir det en lätt uppgift att särskilja, för det borde inte vara svårt ens för en ny elev att känna igen det högsta, det tydligaste och det största.

Men jag ska ändå ge dig följande rättesnören:

'Den högsta tanken är alltid den tanke som innehåller glädje.
De tydligaste orden är de ord som innehåller sanning.
Den största känslan är den känsla du kallar kärlek.'

GLÄDJE, SANNING, KÄRLEK!

Dessa tre är sinsemellan utbytbara och den ena leder till den andra. Det spelar ingen roll i viken ordning de placeras.

Med dessa rättesnören fastlagda kan Man alltid avgöra vilka budskap som är mina och vilka som kommer från en annan källa. Och den enda frågan som kvarstår är om man bryr sig om mina budskap."

Ur "Samtal med Gud" av Neale Donald Walsch"

för orden och för styrkekramarna. Idag är jag skör och blir ledsen t o m av vänliga ord. Jag bär med mig det du skriver och tar itu med dagen på riktigt nu. Ska göra annorlunda saker och idag börjar jag med det... ska ut och göra det nu. Känns bra.

Kram tillbaka... och styrka till dig också.
Ibland växer styrkan ur skörheten.
Idag får bli en sådan dag!

Att inte vilja vara till besvär eller komma med dåliga nyheter... du är en sån där duktig-kan-själv-flicka tror jag. "inte ska väl jag". Jag har lärt mig att det lättar väldigt mycket att "lämna över" och att "lämna ifrån sig". Med lämna ifrån sig menar jag att berätta för någon hur det är och kanske be om hjälp. Jag tänker att den som tar emot, till exempel här på forumet, själv får bedöma om den klarar av att ta emot, annars säga ifrån. Men det är svårt, jag vet, man vill gärna visa på det som är bra bara.

Inte konstigt att det blir tomt när det du lagt all fokus på försvinner. Det är bra att du inser att alkoholen inte är botemedlet, jag tror man måste få testa det ett par gånger för att komma till full insikt! Du kommer att lära dig att lösa de små problemen på annat sätt, det kommer jag med. Om vi får bort alkoholen ur våra liv och våra hjärnor och inte glömmer bort att öppna oss så kommer vi att klara det.

Skickar styrkekramar!

Jag tycker att det känns ganska tungt men ändå som att jag tar nya steg framåt....sakta men jag tror att de är påväg åt rätt håll. Men stegen är tunga och sorgsna och jjag är livrädd...
Kram

Kom att tänka på det där med skyddat boende/kvinnohus. När jag själv stod i valet och kvalet om att lämna/inte lämna och satt hos min samtalskontakt på kvinnojouren, kände jag mig också helt utmattad. Min samtalskontakt sa då att jag gärna fick komma och sova några nätter på kvinnohuset, bara för att vila upp mig i en trygg miljö och samla tankarna kring hur jag skulle gå vidare. Jag tyckte då inte att jag "förtjänade" en plats där, tänkte att man måste väl vara helt blåslagen för att vara där. Vid den tiden var det inget fysiskt våld hemma, då sambon precis påbörjat terapi hos en mansjour, men det psykiska våldet tog längre tid för honom att se och förändra.

De som jobbar på jourerna vet hur våldet i alla dess former påverkar oss. Tveka inte att söka dig dit, de har journummer som du kan ringa när som helst. Jag gav upp där ett tag, tog en tablettöverdos, vilket resulterade i akuten och så några dagar på psykiatrisk avdelning. Tydligare exempel på hur farligt det psykiska våldet kan vara behövs nog inte. Psykiskt våld kan faktiskt döda.

Idag känns det overkligt att det var jag som gjorde så mot mig själv, overkligt att jag kunde tänka så. Idag mår jag så mycket bättre. Det kommer också du kunna göra.

Kramar!

Så går det här hos mig, fram och tillbaka. Tyckte det gick bra under en lång period, gjorde framsteg på flera plan och kände optimism. Jag har en tendens att inte vilja vara till besvär och inte vilja komma med dåliga "nyheter". Så har jag alltid kännt det. Nu tar jag dock tjuren vid hornen och skriver fast jag inte alls är nöjd med mig själv.
Jag har gjort självhjälp idag, som finns här på framsidan. Känns som en bra sida för mig. Jag ser ganska tydligt att det är händelser som triggar igång mitt icke-välbefinnande och som nu gjort att jag tyckte jag lika gärna kunde dricka lite vin igen. Känns så välbekant.

Jag har mått bäst under de perioder då jag inte druckit något alls eller då jag druckit bara något glas vin tillsammans med någon annan. Så har det varit sedan jultid. Det har inte varit svårt och jag har inte haft suget efter att dricka mycket.

En liten händelse gjorde att jag druckit mera vin än vad som är bra och jag känner nederlaget och vill inte skriva här egentligen men tvingar mig själv. Det hände i förgår.

Annars är ju allt så bra nu, "stora" bekymmer är över. Jag känner bara en trötthet efter allt som varit och som jag gått igenom. Orkar inte med minsta lilla motgång känns det som. Jag som hade verkligen stora saker att gå igenom och tänkte att när det är över så ska jag bara må bra och sköta om mig. Varför det nu känns så här som ett stort tomrum... vad fylla det rum med som förut var ett rum som alltid var fyllt av kamp och vilja, överlevnad...

Jag tror det är så att när det länge funnits något som man måste lägga ALLT fokus på i sitt liv och när man plötsligt står där en dag och har ridit ut stormen så kan det vara svårt att hitta tillbaka till den vardag som gav innehålll förut. Att hitta tillbaka dit är mitt mål nu, den "lilla" glädjen i det som jag tyckte om förut.

Den känsla som infann sig i förgår o igår... att bara vilja fly bort i berusning, den är inte bra, den är förödande. Jag stormdrack inte, blev inte speciellt berusad, men fann den konstgjorda trötthet jag plötsligt längtade efter. Detta beteende och denna flykt från vardag. Jag vill den inte.

Jag vill kunna lösa de små problemen på annat sätt och jag tyckte jag var på god väg, men icke.

Idag är en ny dag. Jag ska inte dömma mig själv för hårt. Jag ska göra mitt bästa för att inte falla ner i känslan av att det inte spelar någon roll och de negativa tankar som följer.

Måste jobba varje dag med detta att välja bra lösningar. Detta får bli mitt fokus nu.

Ledsen idag.

Missförstå mig rätt vännen. Jag GILLAR dig! ;-)
Det var inte menat som ironi, Ville bara lyfta fram din positiva sida, eftersom du tidigare fått lite däng för den!
Förlåt att det såg konstigt ut.
kram /trollis

Framtidsdrömmar? undrar mt och skickar en kram

Att få tillåtelse...är det så du menar, eller att tillåta sig?

Att (utan att tänka efter) tillåta sig och bli mött av förbehållslös bekräftelse. Tillåtelse behövs inte. Rätten är självklar. Ja. Men skulle inte ha blivit synlig utan att jag tagit mig det utrymmet - därför förstås kom skalbaggsdikten till mig... Det var precis det som skedde.

ja visst är det helt otroligt att man gör det sämsta fast man vet vad som är det bästa. I väntan på annan behandling kan jag rekommendera att du går med i den anonyma behandling som erbjuds på startsidan till detta forum. Det är en studie på Karolinska som verkar vettig. Jag gick med förra veckan och är nu inne min min andra uppgift. Ingen registrering behövs med namn och så, utan man gör det hela anonymt.
Alla sätt är bra....
Fenix

Tack för era svar!

Jag tänker att det är oundvikligt att barnen far illa på något sätt när en förälder dricker för mycket. Det gör ont att skriva det men självklart är det så. Det skulle alltid kunna vara värre men jag tror inte man kan jämföra med andra egentligen, det hjälper inte så mycket att veta att andra har det sämre. Jag blir mer frånvarande, lättare arg och känner att de är i vägen för mitt drickande helt enkelt, drömmer mig bort till en tillvaro utan allt ansvar. Så även om mitt beteende i huvudsak förändras så att jag drar mig undan mer, inte att jag blir utåtagerande eller aggressiv, så skadar det dem. Som förälder behöver man så mycket energi till att vara förälder och A kräver ännu mer energi än så.

Tack för era uppmuntrande ord. Söka hos en beroendeenhet är ett alternativ och kanske känns det lite mer anonymt än att gå till sin vårdcentral. Lite läskigt är det ändå att sätta ord på det till en verklig person. Då känns det som om det inte finns någon återvändo och jag vill väl fortfarande ha en väg ut, suck.

Märkligt att man gör på detta viset fast man vet så väl vad som får en att må bäst.

Läste din tråd nu bsra en liten stund efter att jag läst i tråden "råd för dej som vill dricka mindre" där någon klistrat in en länk till en artikel omLCHF och alkohol. Läs gärna den. Nollöl innehåller en hel del kolhydrater även om de inte innehåller alkohol.
Tänkvärt

Kram!
/MB

Funderar på att sitta här tills våren kommit..
Är så trött så det är galet.
Rätt skönt trött i och för sej men det räcker med snö nu..
Vill byta vitt mot grönt och nya dofter :)

Har läst en hel massa på sistone. Både alkoholrelaterade böcker samt olika KBT-böcker. Det senare väldigt intressant också..!
Mår bra nu just.
Många minnen som ploppat upp på sistone. Galna saker jag gjort som jag varit medveten om tidigare också men inser på ett annat sätt hur totalt styrd av alkoholen jag varit. Kanske har hjärnan äntlgen börjat fungera mer normalt igen. :) Har kanske naivt trott innan att allt som pågått i flera år ska bli bra bara för att jag varit nykter nån vecka eller månad tidigare. Så klart är det mycket kvar ännu och jag är bara i början..
Mest bara självklarheter och svammel här nu men ville skriva av mig (och det är ju frivilligt att läsa ;) )
Tror stenhårt på dig Santorini! Du verkar så trygg i din nykterhet med mycket klokhet. Hoppas på att komma lika långt som dig! Trots att du alltid ligger steget före.. :)

att jag skulle bli grinig för att andra har andra åsikter finns inte på kartan. Andras åsikter kan bli mina om jag får reda på dem. Kunskap är en mycket lätt börda.

Dessutom frågar jag hellre "vad menar du?" om det är något jag inte förstår.

Då är nog risken större att jag kan upplevas som en flodhäst i en porslinsaffär, finkänslig som en motorsåg ungefär, men jag försöker lägga band på mej, hihi!

Så dont worry. Be happy.
Kram!
/MB

Jag är inte stött eller bitter, jag vet vad du menar!
På nåt possetivt sätt var det va?
Kramis trollet!
/A